Jag hatar Brasiliens jävla landslag. Av hela mitt hjärta.
Jag verkligen avskyr dem.
De vann mot Chile igår kväll med enligt min åsikt lite väl orättvist stora siffror, men ok… de var väl kanske ett bättre lag då, och rätt lag vann väl till slut. Jag säger inget om det, Brasilien var ett bättre lag än Chile.
Men en sak retar mig till förbannelse:
Fotbollens små fjäskobjekt har nått kvartsfinal och vartän man vänder sig får man höra vilken ”fantastisk sambafotboll” de spelar och vad ”stabila de ser ut” trots att Brasilien i år ser ovanligt inkompetenta ut, långsamma och stillastående. Men det är klart, det räcker ju med när en brasse klackar bollen eller när de får ihop fyra passningar så börjar folk tjata om ”sambafotboll” och helt plötsligt ska alla i hela fotbollsvärlden tycka om dem, trots att de inte har fått ihop något som ens liknar sambafotboll sedan 1970. Inte ens Careca, Sócrates eller Romario lyckades skapa sambafotboll. Folk, kommentatorer, journalister och fan och hans två mostrar håller helt plötsligt på Brasilien egentligen helt utan anledning. Kommentatorerna och journalisterna fullkomligt droppar ju av flottigt smör när de ska beskriva hur Brasilien spelar!
Brasiliens landslag är som den där sötaste tjejen i plugget, hon som alla gillade och som ingen riktigt vågade säga ifrån till, ni vet hon som alltid fick höga betyg trots att hon aldrig pluggade, eller hon som aldrig fick skulden för något när något hade hänt. ”Frökens Gullegris” kallades hon. Brasiliens landslag är fotbollens gullegrisar. De är och förblir inget annat än ett gäng med berömsörplande divor och karnevalsdeltagare som bara solar sig i folks beundran, slickar i sig alla hurrarop och softar sig igenom en hel turnering. De behöver liksom aldrig anstränga sig, alla tycker ändå om dem.
Trovärdigheten i Brasiliens så kallade ”sambafotboll” ligger på samma nivå som när Jennifer Lopez rappar att hon är ”Jenny from the Block” eller som Bagdad-Bobs allmänna lägesrapporter under Irak-kriget.
Gracias Chile por éste mundial y la alegría que nos ha dado. Estamos orgullosos de ustedes, siempre estamos con ustedes y siempre les apoyaremos. Nos vemos en 2014.
Viva La Roja.
