Framme. I Chile.

Sådärja.
Äntligen har jag smält de första intrycken och nu kan jag sortera ihop allt som har hänt de senaste 48 timmarna i en tillräckligt överkomlig hög för att sedan välja ut de viktigaste och bästa bitarna att berätta om.

En sak bara, innan vi fortsätter:
Hur lockande det än låter,
sitt inte först 14 timmar i ett flygplan,
och sedan nästan 13 timmar till på en flygplats
och bara vänta,
utan att veta vart ni ska ta vägen.
Tro mig, jag vet.

Jag är i Chile nu.
Jag är hos henne, i Arica.
Det är varmt, kanske 25 grader.
Solen tarmer än vad man tror, jag har redan bränt näsa och nacke.
Jag anlände till Arica klockan 02:05, chilensk tid, natten till måndagen. Klockan var då sex på måndagsmorgonen i Sverige. På flygplatsen väntade Gabriela och hennes mor för vidare färd mot hemmet, där jag i sann sydamerikansk gästfri anda blir bjuden på middag och ett glas rödvin klockan tre på natten. Snarkofagen fick sedan ett efterlängtat besök, då jag hade varit på resande fot i nästan 40 timmar. Ska berätta lite kortfattat om resan hit, baserat på något dagboksliknande anteckningar som jag inspirationsskrev till och från under färd. Flyg till Madrid gick utan problem, lyckades faktiskt sova en hel del. Sedan fem timmars väntan på dödligt tråkiga Barajas men hittade dock ett trevligt vattenhål som jag förärade ett besök. Tapas och iskall spansk öl är vansinnigt gott när man är i Spanien, och det var inte utan att man faktiskt tänkte tillbaka med glädje på vissa enstaka detaljer av min vistelse i Madrid för två år sedan. Hur som haver, 14 timmar på en Airbus A340-300 tillhörande utmärkta LAN Airlines stod på tur. Det gick väl ok på det stora hela, när är en 14-timmars flygresa egentligen bekväm, god mat och bra filmutbud gjorde atlandkorsandet uthärdligt.

Det som händer härnäst blir dock en pärs. Jag har en connection till Arica som går klockan elva på morgonen, en och en halv timme efter det att mitt plan från Madrid landar i Santiago. "Inga problem, bara jag skyndar mig." Naturligtvis skiter det sig. Naturligtvis landar vi 45 minuter försent i Santiago. Naturligtvis kommer jag upp 5 minuter innan elva till inrikesterminalen. Och naturligtvis går inte nästa plan förrän om 12 timmar. Är med andra ord tvungen att vänta 12 nya timmar innan jag kan komma fram till henne och till Arica. Skjut mig, det var mer långtråkigt att sitta på den där flygplatsen än att titta på repriser av Keno-dragningar. Jag kan vartenda skrymsle och varenda vrå på Aeropuerto Arturo Merino Benitez nu, jag lovar.

Nåväl. Kom äntligen ombord på en Baby-Bus (Airbus A318-300) tillhörande LAN vid cirkulinus 23:10, mitt i det Santiaguinska nocturna mörkret. Och jag lyckades faktiskt, och behövligt nog, sova bort hela flygresan upp till Arica. Landade strax efter två på morgonen. Där stod hon och väntade. Vi var tillsammans igen.

Det är bara så häftigt att vara här igen! Det känns som om ingen tid har förlupit sedan senaste gången, trots att det var över ett och ett halvt år sedan som jag åkte härifrån. Men allt är sig likt, staden ser ut som den gör, El Morro ligger där den ska, Playa Chinchorro är lika inbjudande som alltid, solen är lika varm och livgivande, folk är lika underbart sydamerikanska, gästvänliga och inbjudande som varje gång man är här. Sydamerika är fantastiskt!

Igår hade vi "a relaxing day at the playa", jag och Gabriela. Det var en lite "småkylig" dag för att använda lokalbefolkningens omdöme, vilket innebär en ganska varm svensk sommardag rent temperaturmässigt. Det var iallafall mulet, vilket lämpar sig bra för en likblek skandinav som inte fått smaka på solen sedan i augusti månad. Jo tjena. Trots solkräm och sololja och trots att jag aldrig tog av mig några kläder lyckades jag med konststycket att bränna mig i panna, på näsa och i nacke. Men ett härligt återseende av Stilla Havets mäktiga böljor var det, även om jag som sagt inte badade igår. En lunch hemma på eftermiddagen (ja, man äter sen lunch här), vila och uppackning av alla grejor, sortera in och plocka undan och sedan åkte vi iväg för att hälsa på Marcelo, en gemensam vän. Där stannade vi kvar ett tag i den ariqueñska svalkande men ändå sommarvarma kvällen och åt en lätt middag. Fantastisk solnedgång över Stilla Havet bjöds vi på, himlen brann bokstavligen i väster.

Kvällen avslutades hemmavid, min lilla sobrina Fiorenza var överglad över att se mig igen och jag gav henne en present med chokladbitar som jag hade köpt på Barajas.

Jag är äntligen framme i Chile och det är helt fantastiskt!

En halvtimme...

Tja, nu är det en halvtimme kvar av min sista arbetsdag.
Det känns.
Det känns mycket.
Det känns vemodigt och lite sorgligt, att lämna mina kära kollegor här.
Ni är bäst, det vet ni!

Hejdå jobbet
Hejdå kollegor och vänner, bröder
Hejdå terminalupplägg
Hejdå transaktioner
Hejdå Visa och MasterCard
Hejdå entrans och tvåtrans
Hejdå Danmark och Norge
Hejdå rättelser och rättelsebrev
Hejdå förseningar SPDH 797
Hejdå servicepolicy
Hejdå transaktionslistor
Hejdå Kod 10 (brinn långsamt EF)
Hejdå felregister
Hejdå Base24
Hejdå lunchpromenader i Gallerian
Hejdå auktorisationsstörningar
Hejdå statistik
Hejdå fredagsmys
Hejdå EMV
Hejdå AW på Gyllene Horan och HBJ
Hejdå Brunkebergstorg
Hejdå sushifrossa med Anne o Odel
Hejdå BBS118, BBS151, BBS87, TAD411 & BBS555

På återseende!

Två dagar kvar....

Ja minsann, två dagar kvar nu. Jag har resfeber! Veckan har gått otroligt fort, det har hela tiden varit något att bocka av på listan "Att Göra". Dessvärre har det varit mycket avsked och hejdå-sägande de senaste dagarna vilket faktiskt påverkar mitt humör. Jag är lika 100 % inställd på att åka till Chile såklart men det känns vemodigt att behöva ta farväl av allt. Jag tycker inte om att säga hejdå. Naturligtvis kan ett beslut som jag har tagit inte inträffa utan att den tråkiga biten medföljer, det finns ju alltid två sidor av samma mynt. Men ändå.

Detta har jag gjort de senaste dagarna, förrutom jobba och packa:

I tisdags: Middag med Lars, ett par öl på Dubliners. Sedan säga hejdå.
I onsdags: Avkedsfika för mig på jobbet. Sedan avskeds- after work med jobbet till pub, middag och dricka och säga hejdå till ett par.
Idag: Träffa moster Carin, äta en god middag och säga hejdå. På kvällen umgås med faster Monica och kusin Christian för att sedan säga hejdå.

Ni ser, avskedstillställningar. Jag tycker inte om avsked och att säga hejdå, jag blir bara melankolisk av det.

Veckan har gått fort. Imorgon arbetar jag min sista dag. Otroligt.

Jag känner faktiskt att detta inlägg var ganska tråkigt... och om jag tycker att det är tråkigt att skriva, hur ska ni då tycka när ni läser detta? Jag skriver dock mer imorgon om hur det går med allt. Detta var iallafall en liten redogörelse för hur veckan har sett ut.

Om ett par dagar åker jag till Chile.
Sov gott!

En vecka kvar

God kväll!
Vi skriver idag söndag 21 november.
Napoli har just hemmabesegrat Bologna med 4-1 och ligger nu trea i Serie A.

November är hos oss sedan länge.
Hans närvaro har varit extra påtaglig idag:
kallt, regnigt, mörkt.
Redan klockan tre började det skymma,
en mörkare nyans av grå lades till den redan gråa färgtonen på himlen.

Jag var ute i trädgården på eftermiddagen och tog bort gamla löv.
Typiskt höstgöra.

Och idag är det en vecka kvar.
En vecka kvar tills jag är i Chile, i Arica, hos HENNE.
Mindre än en vecka kvar tills jag åker.
Resfeber? Ja lite faktiskt.

Helgen har ägnats åt förberedelser.
Jag har lämnat över min lägenhet till min hyresgäst.
jJg har städat och fejat och donat.
Jag har flyttat hem till min familj för en vecka nu.
Jag har upptäckt att jag har så mycket prylar!
Vad gör man med alla sina saker egentligen??
Visste knappt att så mycket saker fick plats på mina 30 kvadrat i Ladugårdsgärdets funkiskvarter.

Idag har jag försökt rensa och sortera bland lådor, väskor och kartonger. Det har gått ganska bra, det finns en ordning i oordningen. Vet ungefär vad jag ska ha med och inte, och vad som ska packas ner i lådor och sparas. Nedräkningen har börjat. Det känns så häftigt allting, äntligen ska det ske! Naturligtvis lite vemodigt att lämna nära och kära och gamla Sverige, men så är det ju alltid. Och jag kommer ju komma tillbaka! Men just nu längtar jag dit ner, till underbara Chile. Längtar efter sol, värme, Stilla Havet, Anderna, kulturen, maten, folket, livsstilen. Och framför allt längtar jag efter henne! Som vi har väntat.

Imorgon börjar min sista arbetsvecka.
Känns också lite vemodigt.
Inte att lämna själva jobbet i sig,
men alla mina kamrater och allt kul som vi har för oss.
På onsdag ska vi ut för en sista After Work. Var vet jag inte, men det återstår att se. På tisdag ska jag försöka äta en peruansk middag med Lars o Kent, ska se om det går att få ihop. Och så ska jag försöka klämma in en sista kväll med kusin Christian innan lördagen. Det händer en hel del nu.

Måste ju hinna packa också...

Torsdag 18 november

God afton,
mitt i novembermörkret.

Det har varit en hektisk vecka. Ända sen måndag.
Arbetsmässigt har det varit den jävligaste veckan någonsin.
Jag har varit helt utkörd varenda kväll.
Och till råga på allt kraschade hela arbetsgivaren häromdagen.
Vi drunknade i kaos.
Kunderna blev drabbade.
Media gottade sig.

Dagen efter upplevde vi en reinkarnation av gårdagens drunknande,
allt skulle då rättas till.
Frågetecken skulle rätas ut,
fel skulle korrigeras,
ursäkter skulle framföras,
kunder skulle tröstas och klappas på kind.

Men:
Det bekymrar mig inte så mycket längre,
ty jag är fullt upptagen med planeringen
av något stort.

Om 9 dagar sticker jag till Chile.
Det ska bara bli så jäkla häftigt.
Så lång väntan,
jag har förbrukat en livstids tålamod
i min väntan.
Men snart ska det ske!

Har nästan tömt min lägenhet,
den väntar på att fejas, skuras, tvättas, renas och putsas,
innan dess nya inneboende ska ta över på lördag.

Och ikväll kom ÄNTLIGEN taklisterna upp!
Det trodde jag aldrig faktiskt.
Det var ett projekt som visade sig ha
ett oändligt antal hinder i sitt bagage.

TACK TAYTA, för all hjälp!
Ta en pilsner ikväll, det förtjänar Du!

Själv ska jag sippa på en iskall Estrella.

På TV:n sitter Schyman och JämO Borgström bredvid varandra
lika evigt förenade som Yin och Yang,
i bästa sändningstid,
och spyr ut sitt hat mot hälften av världens befolkning.

Ingenting förändras.

Faltan diez....

10 dagar kvar!!

Kvällens citat

"Att befinna sig på Söderstadion var värre än Sarajevo!"

Det är tufft i Stockholm.
Eller hur Helsingborgs IF?

Återkomsten

Hej på er!
Först och främst: Grattis TAYTA!
Och grattis till alla fäder på Fars Dag!

Efter ett par veckors uppehåll gör jag nu en liten comeback här i cyberrymden. Har haft svårt med skrivlustan på sistone, förstår dock ej varför då det har hänt en hel del som borde vara värt att kommentera. Men mer om det sedan. Jag ska försöka vara mer aktiv här nu, speciellt med tanke på det som komma skall och det som mitt liv handlar mest om just nu: flytten till Chile om två veckor.

Jag ska kommentera det också. Det är liksom lite det som den här bloggen kommer att handla om har jag tänkt. Jag ska kommentera resfeber, planering, utstädning och rensning, längtan och melankoli.

Just nu är jag ganska trött faktiskt, har varit igång hela dagen. Jag har rensat ur min lägenhet och börjat städa. Jag har fraktat en del saker hem till föräldrarna, kånkat och burit upp lådor med böcker på vinden (min rygg vill ha ett allvarligt snack med mig ganska omgående känner jag), skurat och fejat, plockat, grejat och planerat. Det är kaos i lägenheten nu men ändå ett strukturerat kaos. Jag vet var jag har grejer och jag vet vad jag ska göra av dem. Det bidde sedan en pizza till middag, orkade inte laga något, och nu senast har jag strukit åtta skjortor. På TV: n surrar Sporting Gijón mot Real Madrid och jag känner mig lite smått söndagsdåsig. Moses säger visserligen att man ska helga vilodagen men med tanke på att jag knappt gick utanför dörren igår så kanske jag kommer undan. Betänk dock att det är LÖRDAGEN som är den "riktiga" mosaiska vilodagen! Det är inte mycket i Da Vinci-koden som är sant, men en sak har Mr. Brown rätt i: när Kristendomen blev oficiell religion i Rom tog man en redan existerande pagan helgdag (söndagen, då man i Rom helgade solen) och gjorde den till kristen för att tydligt markera separationen från Judendom.

Jag lovar att vara mer aktiv här nu. Jag ska ta mig tid att göra något som jag tycker så mycket om: skriva.

Nu ska jag ta en kylskåpskall pilsner. Det är jag värd. Skål för mig!

År 2010

Året är 2010.
Du vet att du lever i detsamma när :
1: Du av misstag knappar in en pin-kod på mikrovågsugnen
2: Du inte har lagt patiens med verkliga kort på flera år
3: Du har 15 telefonnummer till en familj på 3 personer
4 : Du skickar e-post till dem som sitter bredvid dig
5: Ursäkten för att du har tappat kontakten med gamla vänner är att du inte har deras e - postadresser eller inte har dem på Facebook
6: Du har jobbat vid samma skrivbord i 4 år men för tre olika företag
7: Din chef klarar inte av att göra ditt jobb
8: Din lunch består av rå fisk som du äter med pinnar
10: Du ringer familjen för att höra om de är hemma medan du kör in i garaget
11: All reklam på TV har en internetadress under
12: Du får panik för att du lämnat huset utan mobilen (som du inte hade de första 20-40 åren av ditt liv) och måste åka tillbaka för att hämta den
13: Det första du gör när du kliver upp på morgonen är att gå 'online' innan du hämtar kaffet i espressomaskinen
14: Du lägger huvudet på sidan för att le :)
15: Du läser detta och nickar och ler
16: Ändå värre; du vet precis vem du ska skicka detta mail vidare till
17: Du är för upptagen för att lägga märke till att nr 9 saknas i denna lista
18: Du scrollade upp för att kolla att den faktiskt inte var där
19: Och nu sitter du och ler åt dig själv.