Det var ett tag sen sist. Glest mellan uppdateringar nu från ett vårhärligt Arica. Men lägenhetsrenovering och arbete pockar och tar upp tid, och det är precis det som jag har ägnat min tillvaro åt den senaste tiden.I vårt nya hem har jag spacklat och slipat och målat och kånkat och burit och skruvat och sågat och spikat. Till golv och rör och el har vi naturligtvis hyrt in en kakelläggare, en rörmokare och en elektriker, men jag gör det jag kan.
Det lustiga är att ingen här tycks förstå hur i hela friden jag kan välja att frivilligt knega och renovera i lägenheten på min fritid när det finns ”billiga peruaner att köpa” (Det är ett citat, börja inte våndas över hur ”kränkta” Ni känner Er). Men jag tycker dels att det är roligt att greja, dels vill jag känna mig så delaktig som möjligt i renoveringen. Det förstår inte folk här utan de tycker det är otroligt märkligt hur jag, en tvättad europé, vill hålla på och pyssla, svettas och lorta ner mig, trots att jag bedyrar att min far lärde mig spackla och måla när jag var fem år. En bekant hintade till mig häromveckan att folk reagerar såhär på grund av att det uppfattas som att jag helt enkelt inte har råd att anlita hantverkare. En sänkning av sociala statusen, enligt lokal kutym med andra ord. Skitsnack, säger jag. Det är varje mans förbannade plikt att veta hur man renoverar ett hem.
Till helgen hoppas HOPPAS jag att vi äntligen kan flytta, de små detaljerna i lyan (lister och sånt) kan jag ta i efterhand. Jag tycker om vår lägenhet här i Pedro Lagos, men jag börjar bli ganska less på stället nu. Det är inget större fel på lägenheten, tvärtom, utan snarare på tre grannfamiljer som har flyttat in bredvid och ovanför oss för lite sedan. Skrikande, bråkande, dunkande och väsnandes tölpar som rent förpestar omgivningen med sitt oväsen och nu vill jag kunna njuta av eftermiddagarna och kvällarna ifred utan att tvingas höra på deras gnabbande. Sen är jag ju också ivrig att inviga min nya lya med en rejäl asado...
En annan händelse är att jag sedan en vecka nu innehar permanent uppehållstillstånd i Chile. En del av Er minns säkert förra årets turer med visum och papper och intyg och foton och det ena med det andra då jag ordnade tillfälligt uppehållstillstånd men tack och lov var det mindre pappersexcercis denna gång. Och för ett par dagar sedan kunde jag äntligen hämta ut mitt ”Certificado de Permanencia Definitiva”, som jag faktiskt är riktigt stolt över, från motsvarande Migrationsverket. Idag var jag och registrerade mina uppgifter hos internationella polisen PDI och imorgon bitti ska jag iväg och beställa ID-kort och de sista handlingarna hos motsvarande Personregistret och sedan är jag (på pappret iallafall) nästan lika chilensk som de som föds här. Assimilerad och beredd att anpassa mig efter de regler och normer som gäller här i Chile.
Chiles och La Rojas förbundskapten Claudio Borghi avgår efter gårdagens träningsförlust med 3-1 mot Serbien i Schweiz. Lite synd, jag har alltid trott på argentinaren som tog över efter demonen och landsmannen Marcelo Bielsa efter senaste VM. Borghi har hållit ut länge, han har fått utstå otrolig, nästan xenofobisk, kritik från en okunnig mobb av pöbel och journalister oavsett vinst eller förlust vilket har retat mig. Retoriken är samma i Chile som i Sverige: ”Bara en chilenare/svensk kan träna Chile/Sverige!”, vilket är kvalificerat stolleprat. Men ok, igår förlorade La Roja sin sjätte raka match och då kanske det är dags för någon ny att ta över rodret över ett nu ganska krängande rött skepp. Chile FÅR bara inte missa VM i Brasilien om två år.