Lite nytt

God afton,

 

Jag har inte haft vinterkräksjuka någon gång tidigare, inte ens när jag bodde i Stockholm. Folk har insjuknat till höger och vänster men jag har klarat mig. Fram tills nu, när jag bara är här på besök.

 

Här har det hänt en hel del de senaste veckorna, både roligheter och tråkigheter. Jag ska inte ledsna ut Er eller mig själv med att rabbla allt tråkigt som har hänt, men jag kan nämna att det har med en nyupptäckt vattenskada i min lägenhet att göra. Lägg därtill byråkratiska försäkringsbolag och en allmänt trögkörd renoveringsprocess som tydligen behöver tre veckor på sig att ens sätta igång så förstår Ni säkert att jag har varit tämligen frustrerad. Aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, kunde jag tro att Sverige skulle vara upp till denna grad byråkratiskt. Här är man bra på att kritisera övriga länder, inkluderat Sydamerika, för att dessa skulle vara byråkratiska men man är ganska duktig på att vara det själv. Nu, efter "bara" tre veckor, verkar det dock som att reparationer ska komma igång och jag kan andas lite lugnare.

 

Bland de mer trevliga aktiviteterna som jag har sysselsatt mig med har vi skidåkning, långa promenader i sagolika vinterlandskap, goda middagar med släkt och vänner samt lite utgångar. Igår onsdag skulle jag ha gått och sett matchen mellan Sverige och Argentina men det fick jag efter mången fundering in i det sista ställa in på grund av sjukdom. På måndag reser jag en kort sväng till Värmland för att återse vår gamla sommarstuga, som Ni kan läsa mer om här.

 

Det är riktigt roligt att återse allt och alla, men kanske att man börjar så smått tråna tillbaka hem till Arica nu. Min hustru är i vecka 16 så jag kan inte vara borta alltför länge. Det snöade här i Stockholm igår kväll och det är fantastiskt vackert. I Arica är det tydligen värmebölja med temperaturer en bra bit över 30 grader...

Lite nytt...

Jisses, vi skriver redan första advent anno 2012 och denna dag brukar jag av tradition SENAST börja pynta inför julen. Vart tar tiden vägen? Pyntandet får nog vänta ett par dagar till, det är inte läge att i dagsläget dra upp mer krimskrams till slagfältet som är vår nyinflyttade lägenhet.

 

Dåså, nu har vi äntligen fått upp internet till nya hemmet och jag kan börja kommunicera med omvärlden igen. Sitter här, numera på fjärde våningen, i stekande sol med en iskall Sol. Har slumrat en välbehövlig siesta efter lunch och en tidigare lång tur på stan där vi tittade på lite nya möbler, bland annat behöver vi köpa en ny soffa. Det var varmt i stan, det känns som att sommaren är här nu, efter en segdragen vår.

 

Det har varit en hel del att stå i på sistone så hav förbarmande med att det har varit tystare med uppdateringar än vanligt. Vi har flyttat upp vårt bohag till nya lägenheten och just idag har vi lämnat över nycklarna till den gamla. Lite nostalgiskt var det ju, den var ju vårt första gemensamma hem... Om sanningen ska fram så är vi inte klara än med renoveringen, det saknas lite fortfarande. Men det är åtminstone beboeligt och det går framåt. Katterna vänjer sig så smått de också, de pälsbollarna är ju vana vid att springa ute hela nätterna vilket blir svårare nu.

 

Faktum är att min tillvaro har kretsat kring renovering, flytt och arbete de senaste veckorna, inte mycket till nyheter om min tillvaro har jag att berätta. Från Chile generellt kan jag rapportera om att Universidad de Chile's tränare Jorge Sampaoli på måndag kommer att presenteras som La Roja's nye förbundskapten. Tredje argentinaren på raken alltså, efter Marcelo Bielsa och Claudio Borghi. På måndag inleds också förhandlingarna i Internationella Domstolen i Haag mellan Chile och Perú om gränsen mellan de två nationerna. Om det låter spännande så berättar jag mer om det om ett par dagar.

Nytt

Det var ett tag sen sist. Glest mellan uppdateringar nu från ett vårhärligt Arica. Men lägenhetsrenovering och arbete pockar och tar upp tid, och det är precis det som jag har ägnat min tillvaro åt den senaste tiden.I vårt nya hem har jag spacklat och slipat och målat och kånkat och burit och skruvat och sågat och spikat. Till golv och rör och el har vi naturligtvis hyrt in en kakelläggare, en rörmokare och en elektriker, men jag gör det jag kan.

 

Det lustiga är att ingen här tycks förstå hur i hela friden jag kan välja att frivilligt knega och renovera i lägenheten på min fritid när det finns ”billiga peruaner att köpa” (Det är ett citat, börja inte våndas över hur ”kränkta” Ni känner Er). Men jag tycker dels att det är roligt att greja, dels vill jag känna mig så delaktig som möjligt i renoveringen. Det förstår inte folk här utan de tycker det är otroligt märkligt hur jag, en tvättad europé, vill hålla på och pyssla, svettas och lorta ner mig, trots att jag bedyrar att min far lärde mig spackla och måla när jag var fem år. En bekant hintade till mig häromveckan att folk reagerar såhär på grund av att det uppfattas som att jag helt enkelt inte har råd att anlita hantverkare. En sänkning av sociala statusen, enligt lokal kutym med andra ord. Skitsnack, säger jag. Det är varje mans förbannade plikt att veta hur man renoverar ett hem.

 

Till helgen hoppas HOPPAS jag att vi äntligen kan flytta, de små detaljerna i lyan (lister och sånt) kan jag ta i efterhand. Jag tycker om vår lägenhet här i Pedro Lagos, men jag börjar bli ganska less på stället nu. Det är inget större fel på lägenheten, tvärtom, utan snarare på tre grannfamiljer som har flyttat in bredvid och ovanför oss för lite sedan. Skrikande, bråkande, dunkande och väsnandes tölpar som rent förpestar omgivningen med sitt oväsen och nu vill jag kunna njuta av eftermiddagarna och kvällarna ifred utan att tvingas höra på deras gnabbande. Sen är jag ju också ivrig att inviga min nya lya med en rejäl asado...

 

En annan händelse är att jag sedan en vecka nu innehar permanent uppehållstillstånd i Chile. En del av Er minns säkert förra årets turer med visum och papper och intyg och foton och det ena med det andra då jag ordnade tillfälligt uppehållstillstånd men tack och lov var det mindre pappersexcercis denna gång. Och för ett par dagar sedan kunde jag äntligen hämta ut mitt ”Certificado de Permanencia Definitiva”, som jag faktiskt är riktigt stolt över, från motsvarande Migrationsverket. Idag var jag och registrerade mina uppgifter hos internationella polisen PDI och imorgon bitti ska jag iväg och beställa ID-kort och de sista handlingarna hos motsvarande Personregistret och sedan är jag (på pappret iallafall) nästan lika chilensk som de som föds här. Assimilerad och beredd att anpassa mig efter de regler och normer som gäller här i Chile.

 

Chiles och La Rojas förbundskapten Claudio Borghi avgår efter gårdagens träningsförlust med 3-1 mot Serbien i Schweiz. Lite synd, jag har alltid trott på argentinaren som tog över efter demonen och landsmannen Marcelo Bielsa efter senaste VM. Borghi har hållit ut länge, han har fått utstå otrolig, nästan xenofobisk, kritik från en okunnig mobb av pöbel och journalister oavsett vinst eller förlust vilket har retat mig. Retoriken är samma i Chile som i Sverige: ”Bara en chilenare/svensk kan träna Chile/Sverige!”, vilket är kvalificerat stolleprat. Men ok, igår förlorade La Roja sin sjätte raka match och då kanske det är dags för någon ny att ta över rodret över ett nu ganska krängande rött skepp. Chile FÅR bara inte missa VM i Brasilien om två år.

God helg

Sitter här i ett vårigt, soligt men blåsigt Arica och snörvlar på en vårförkylning. Var iväg på playan häromdagen med en god vän och i den strålande solen lade man naturligtvis inte märke till all kylig vind som for och flög från havet.

 

Vi var iväg en sväng till Calama förra helgen. Calama är en relativt nybyggd stad på 2.600 meters höjd över havet mitt ute i den torraste och kargaste delen av Atacamaöknen där man har hittat världens största kopparfyndigheter. Och Calama är en gruvstad ända ut i dess fingerspetsar. Var man än vänder sig ser man spår av gruvindustri och koppar och de enorma rikedomar som Chile tjänar på sitt världsmonopol på den röda metallen. Men särskilt vackert är det inte. Min Lonely Planet beskriver staden med orden: "Calama is a shithole", men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Jag gillar Calama, det är en trevlig och välmående stad om än föga estetisk och med ett minst sagt omväxlande klimat: sol varje dag men isande kallt på morgon och kväll och tryckande värme under dagen. Typiskt ökenklimat med andra ord. Förra året var vi också i Calama och då passade vi på att turista lite mer än denna gång. San Pedro de Atacama med alla dess underverk är ett måste när man är i Calama.

 

Det har varit mycket lägenhetsrenovering den senaste tiden. Elsystemet är nytt, vatten- och gasledningar utbytta och allt golv är nästan klart. Fattas bara att måla väggarna så kan snart flytta bohaget till vårt nya näste.

 

På tal om ingenting: jag blev bjuden till sväran på lunch häromdagen och hon hade lagat några riktiga delikatesser. För Er hungriga finns en text här om den chilenska maten men denna gång var det lite annat som puttrade på pannan: förrätten bestod av njure, hackad och hopfräst med grönsaker och varmrätten bestod av... tunntarm. Jojomen tvådecimeterlånga bitar av tunntarm av nöt, tvättad, lagd i saltlag, kokad och sedan stekt. Och faktum är att bägge rätterna smakade riktigt bra.

I'm back

Ska vi kanske ta en paus på obestämd tid från pausen på obestämd tid nu? Nu har jag grämt mig tillräckligt över det som hände för dryga månaden sedan och går vidare. För att göra en lång historia kort: jag kunde inte fortsätta studera på universitetet, trots lysande betyg och enbart goda vitsord från lärare. Det beror inte på någon xenofobi eller korruption eller sådant utan snarare på ett fungerande, men ack så trångkört, regelverk. Precis som på vilket universitet som helst på jorden behöver man ha betyg från skolan för att få studera på högre nivå, och jag är i farten med att få mina svenska gymnasiebetyg inskrivna och godkända av chilenska myndigheter men systemen här kan vara lite tröga ibland och saker tar tid. Därför blir mina studier uppskjutna på ett halvårs tid tills man får klart alla papper och stämplar och intyg och Gud vet allt. Det var bittert när jag fick beskedet... men gilla läget och gå vidare gäller nu. Det var detta som bloggpausen berodde på, orkade inte kommunicera mig med omvärlden på ett läsvärt sätt.

 

Nåväl, här har vi firat en veckolång, högtidlig, gemensam och värdig nationaldag den 18 September. Då det är sammanlagt tre dagars officiella firanden (17-18-19 September) blev det med helgen 15-16 September en ordentlig långhelg. Vi har träffat släkt och vänner och ätit asado, tittat på och imponerats av pampiga militärparader, mumsat på empanadas av alla de slag  och lyssnat på cueca, druckit mote con huesillo och sett traditionella dansuppvisningar, ätit asado och mer asado, druckit goda viner och njutit av en härlig vårsol. Det är på detta vis en nationaldag ska firas. Det enda negativa (om det nu ska kallas negativt) är att man efter asado FEM dagar i sträck blir evinnerligt trött på grillat kött. Men det känns som att det är ett mindre bekymmer. Och definitivt ett kommer det att vara ett mindre bekymmer när jag om ett par veckors tid håller i grillspaden på vår avskedsasado till lägenheten vi bor i nu, men framför allt när jag håller i samma grillspade, dirigentpinnen för den orkester av vänner som skapar en glädjens och festens symfoni, under invigninsasadon för vår nya lägenhet.

Det stämmer, vi ska flytta. Vi har köpt en ny lya bara ett par kvarter härifrån och som jag nu håller på att renovera. Lägenheten är på 71 kvadratmeter och ligger på fjärde våningen i rakt västerläge med havsutsikt. Ett glas vin på balkongen till fredagseftermiddagens solnedgång är med andra ord att vänta. Lägenheten är fin, men visst behöver den piffas till. Jag är glad och tacksam över att av min far ha fått lära mig hur man gör när man river, snickrar och bygger väggar och lägger golv och målar. För om jag ska vara helt ärlig; lägenheten behöver sig ett ansiktslyft, och det ett ordentligt sådant. Vi ska såklart spacklaslipamåla väggar och lägga in nytt golv men jag har också rivit två väggar och så ska jag sätta in en ny. Det finns spik i vår lägenhet. Den är nämligen inredd enligt 80-talets hela vansinne med spik, böjd spik, stor spik, liten spik, avbruten spik, spik i mängder och mer spik. Som de flesta snehamrande pojkar i barndomens lekfulla tid byggde jag också trädkojor i skogen, både hemma och på landet, men inte ens då förbrukade jag så intill förbannelse mycket spik som jag har hittat i lister, garderober och innerväggar i vår lägenhet. Lägg därtill spånplattor, nubb och inhamrade skruvar rakt i betongväggen och 80-talets avskalade ingenjörskonst kommer till sin fullo. "Det var en annan tid då!" säger folk "kränkta". Och visst, det var det. Men någonstans borde det väl även då ha funnits någon vett och reson när det gäller snickrandet? Det positiva är dock att jag kan inreda lyan precis som VI vill. Imorgon har jag hyrt en lastbil som ska skyffla bort all bråte som jag har rivit ner. Jag lägger ut bilder snart så Ni får se.

Och så sporten: VM-kvalet i Sydamerika pågår för fullt. Chile åkte häromveckan på en svidande förlust hemma mot kontinentens för tillfället bästa lag, Colombia, med 3-1. Chile fick Gary Medel utvisad tidigt men spelade faktiskt ganska bra trots allt och tog till och med ledningen i första halvlek, men Colombia var mycket bättre. Colombia spelar VM 2014 i Brasilien, den saken är klar. Jag hade hållit lektion i engelska den eftermiddagen och kom hem mitt i första halvlek. Det stillsamma medelklasskvarter där vi bor var en spökstad. Inte ens under söndagseftermiddagens lata siestaslummer jag jag upplevt sådan stillhet när jag småsprang hemåt från min lektion. Jag har aldrig någonsin hört syrsorna tjattra i rabatterna under dagtid tidigare.

Plötsligt

GOOOOOOOOOOOOOOOOOL

Skrik. Skratt. Tjut. Rop. Tut. Vrål.

Det var som om självaste Perú hade slagit över oss med sina gamla MiG-plan från Sovjettiden. Bytet från fridfull stillhet till oorganiserat oväsen och glädjeyttringar var total. Tyvärr slutade det i ett rejält antiklimax och Chile tappade sin mycket hedrande förstaplats i gruppen och hasade sig ända ner till en femte plats.

Jag lägger snart ut lite foton på renoveringarna av vårt nya bo. Håll utkik.

Söndag kväll

Först några punkter med aktualiseringar:

-Första terminen på universitetet är avklarad och godkänd, och med bra betyg. Med andra ord är det vinterlov men redan på tisdag är det inskrivning till termin nummer två. Snabba ryck.

-Ligger förkyld - IGEN. Men det går väl över snart. Dricker mycket té, äter citron och rå lök. Just det, rå lök ska tydligen hjälpa mot förlylningar. Åt rå lök på frukostmackan, knaprade tomat- och löksallad (Ensalada Chilena) till lunch och så mer lök till kvällsfikan, och faktum är att jag tror att det hjälper.

-Sommar-OS har börjat, och faktum är att jag är märkligt ointresserad av det. Jag har inte sett en endaste fotbollsmatch, jag såg inte invigningen och jag läser inte sportnyheterna om det. Jag slötittade lite från sjuksängen idag på  gymnastiken, där Chile hade två tävlande. Tomás González tog sig till finalen men debutanten Simona Castro hamnade på en föga hedrande 43:e plats.

-Vi är uppe i att köpa en lägenhet. En lite större sådan, 71 kvadratmeter istället för de 55 som vi nu samsas på, på fjärde våningen med balkong och bara ett par kvarter bort. Inflyttningen kommer väl att ske nu under våren, jag ska måla om och putsa till den lite innan.

Förövrigt är det ovanligt torrt med nyheter härnerifrån. Inte ens inom politiken händer något speciellt att berätta om, varken i Chile eller i våra grannländer. Inga studentprotester i Santiago, inga politiska skandaler som det var förra året, inget snack från Perú och Bolivia att de ska anfalla Chile militärt. Antingen är det lugnet före stormen som råder eller så är det helt enkelt vinterpassivitet. Just därför kan jag passa på att lägga ut en helt meningslös text som jag skrev för ett par dagar sedan. Se det som en söndagskrönika:

"Jag bor cirka 10 minuters bilfärd från centrala Arica. Mitt kvarter här kan väl kallas för ett ganska typiskt boendekvarter, med villor, radhus och många lägenhetshus. Ett ganska slött kvarter kanske kan tyckas vid första läsning men faktum är att det finns en hel del kommers även där. Här i Chile, och även i den övriga delen av Sydamerika som jag känner till, finns det ett stort antal kvartersbutiker, av olika typer och olika storlekar. Det kanske är ett fenomen som lever kvar här, men inte längre i Sverige där de flesta små butikerna runt hörnan i de stilla bostadskvarteren har blivit utkonkurrerade.

Jag gillar kvartersbutikerna. Den lilla inrättningen, dit man går och handlar det som man behöver just för stunden, och där man är mer eller mindre bekant med innehavaren och kan stanna till och snacka en stund om livets djup och ytligheter. Och jag vet exakt vad just den och den butiken har som inte den andra har och så vidare. Till exempel har ”El Huaso González” goda empanadas och bra kött medan exempelvis ”Nayra” har färskare bröd än ”El Huaso” och butiken över grusplanen som jag ej minns namnet på har bättre grönsaker än bägge de två tidigare. Man går dit man behöver och handlar lite i taget, inhämtar det bästa från smörgåsbordet av butiker.

I vårt kvarter, jag har inte utfört några djupare empiriska undersökningar på dess exakta storlek men jag antar att det är ett för den mellanstora chilenska staden ganska typiskt medelklasskvarter, finns (om jag nu har räknat rätt) följande kvartersbutiker:

Minst fem vanliga kiosker
Ett oräkneligt antal brödbutiker
Fyra frukt- och grönsaksbutiker
Minst tre internetcaféer
Tre ”botillerías”, butiker med alkoholförsäljning
Tre frisersalonger
Tre snabbmatställen
Tre ”vanliga” restauranger
Tre sömmerskor
Två pizzerior
Två butiker med husdjursfoder
Två kötthandlare
Två taxistationer
En biltvätt
En sushirestaurang
En järnhandel
En fruktbutik
En lotteributik
En presentbutik
En pappershandel"

Lägenheten

Efter att ha torskat tre timmar i ett varuhus på absolut NADA,
efter att ha styrkts av en kall pilsner till lunch
och laddad med lite ilska, en hel del nordeuropeisk beslutsamhet
samt en grabbnäve med Johanssonsk mentalitet á la
"nu jävlar får det vara nog med dumheterna",
lyckades vi (jag) äntligen få in en sista säng i vår lägenhet.
Ingenting tycktes ju svårare än att köpa en enkel dubbelsäng...

Som sagt det krävdes en nordeuropé med beslutsamhet
för att göra färdigt det sista i vår lägenhet.
Nu är den klar,
och redo för att uthyras över jul och nyår.

Suck...

Jag hade egentligen tänkt att publicera (ett mycket bra) inlägg om hur helgen har varit och vad som komma skall, men texten som jag skrev i Word försvann. Två sidor. Och klantig som jag är hade jag inte sparat texten.

Vad sur man blir ibland.

Nåväl jag gör ett nytt försök:

Vi har iallafall idag måndag hittat en lägenhet som vi ska hyra. Det är en mindre trea som ligger ett stenkast härifrån och kanske 500 meter från stranden, i ett inhägnat område med egna vakter. Känns bra. Lägenheten i sig är ok men den behöver fräschas till. Spackla och måla väggar och tak och så ska vi byta en dörr. Måla och spackla fixar jag, det har Tayta sett till att jag kan, och dörren ordnar Marcelo, Gabrielas systers pojkvän. Vi var och tittade på den idag och jag gillar området och läget och lägenheten i sig, men som sagt piffa till den bara så blir den hur bra som helst. De som tidigare har hyrt den är tydligen en familj indios som inte vet hur man sköter sitt hem... Men som sagt, bra läge och framför allt bra pris och ägaren är en vän till Gabrielas mamma.

Helgen har annars varit lugn men har gått i utflyktens tecken. I lördags var jag, Gabriela och hennes mamma på en biltur till Valle de Lluta, Llutadalen, en bit norrut bara nån kilometer från peruanska gränsen. Arica ligger i Atacamaöknen och naturen runtomkring består av sand och sten men just i Valle de Lluta rinner en flod och där går det utmärkt att odla. Det var skönt att se lite grönska och växtlighet igen och vi stannade till på en liten restaurang och åt en matbit påväg hem. Senare på kvällen skulle jag och Gabriela gå ut och ta en drink på ett ställe som heter Mojito och vars specialitet är just Mojitos av allehanda varianter. Glada i hågen sätter vi oss i bilen och kör ut på gatan, och där dör bilskrället. Inte ens med hjälp av grannar och Gabrielas syster Exilda som vi väckte (klockan var två på natten men ändå hjälper folk varandra) lyckades vi få igång eländet. Så utgången uteblev och kvällen tillbringades istället på balkongen hemma tillsammans med vänner till Gabrielas familj, vi drack väl ett par romcola och pratade och umgicks fram tills det började ljusna i öster. På söndagen gjorde vi en båtutflykt i Aricabukten med Gabys (och min) kompis Cristian och eftermiddagen var en avslappnande sådan härhemma och på stranden i Cristians bil med ett par skaldjursempanadas och musik.

Jag känner att jag redan börjar bli mer och mer latinamerikansk: det känns inte ovant längre att hälsa vilt främmande damer med kindpussar, jag börjar lägga till mig chilenska ord och uttryck, jag har börjat att tänka på spanska (det är ganska häftigt faktiskt när man märker att till och med ens undermedvetna använder det inhemska språket), jag kan ganska schizofrent ryta till åt min sobrina Fiorenza för att endast 30 sekunder senare leka och kela med det lilla livet igen, jag tycker inte längre att folk kör som dårar, det är helt normalt att äta frukost klockan tio, lunch klockan två, middag klockan nio och jag börjar faktiskt tycka att det är ganska skönt att ta en siesta (jag VET att det inte är bra och jag ska sluta, jag lovar!).

Denna text blev inte så bra som den som gick förlorad men iallafall, vad gör man när inte tekniken vill spela med samma boll som jag... jag ska lägga in lite bilder här också så ni får se hur det ser ut och hur jag har det. Kommer i nästa inlägg!