Nytt

Det var ett tag sen sist. Glest mellan uppdateringar nu från ett vårhärligt Arica. Men lägenhetsrenovering och arbete pockar och tar upp tid, och det är precis det som jag har ägnat min tillvaro åt den senaste tiden.I vårt nya hem har jag spacklat och slipat och målat och kånkat och burit och skruvat och sågat och spikat. Till golv och rör och el har vi naturligtvis hyrt in en kakelläggare, en rörmokare och en elektriker, men jag gör det jag kan.

 

Det lustiga är att ingen här tycks förstå hur i hela friden jag kan välja att frivilligt knega och renovera i lägenheten på min fritid när det finns ”billiga peruaner att köpa” (Det är ett citat, börja inte våndas över hur ”kränkta” Ni känner Er). Men jag tycker dels att det är roligt att greja, dels vill jag känna mig så delaktig som möjligt i renoveringen. Det förstår inte folk här utan de tycker det är otroligt märkligt hur jag, en tvättad europé, vill hålla på och pyssla, svettas och lorta ner mig, trots att jag bedyrar att min far lärde mig spackla och måla när jag var fem år. En bekant hintade till mig häromveckan att folk reagerar såhär på grund av att det uppfattas som att jag helt enkelt inte har råd att anlita hantverkare. En sänkning av sociala statusen, enligt lokal kutym med andra ord. Skitsnack, säger jag. Det är varje mans förbannade plikt att veta hur man renoverar ett hem.

 

Till helgen hoppas HOPPAS jag att vi äntligen kan flytta, de små detaljerna i lyan (lister och sånt) kan jag ta i efterhand. Jag tycker om vår lägenhet här i Pedro Lagos, men jag börjar bli ganska less på stället nu. Det är inget större fel på lägenheten, tvärtom, utan snarare på tre grannfamiljer som har flyttat in bredvid och ovanför oss för lite sedan. Skrikande, bråkande, dunkande och väsnandes tölpar som rent förpestar omgivningen med sitt oväsen och nu vill jag kunna njuta av eftermiddagarna och kvällarna ifred utan att tvingas höra på deras gnabbande. Sen är jag ju också ivrig att inviga min nya lya med en rejäl asado...

 

En annan händelse är att jag sedan en vecka nu innehar permanent uppehållstillstånd i Chile. En del av Er minns säkert förra årets turer med visum och papper och intyg och foton och det ena med det andra då jag ordnade tillfälligt uppehållstillstånd men tack och lov var det mindre pappersexcercis denna gång. Och för ett par dagar sedan kunde jag äntligen hämta ut mitt ”Certificado de Permanencia Definitiva”, som jag faktiskt är riktigt stolt över, från motsvarande Migrationsverket. Idag var jag och registrerade mina uppgifter hos internationella polisen PDI och imorgon bitti ska jag iväg och beställa ID-kort och de sista handlingarna hos motsvarande Personregistret och sedan är jag (på pappret iallafall) nästan lika chilensk som de som föds här. Assimilerad och beredd att anpassa mig efter de regler och normer som gäller här i Chile.

 

Chiles och La Rojas förbundskapten Claudio Borghi avgår efter gårdagens träningsförlust med 3-1 mot Serbien i Schweiz. Lite synd, jag har alltid trott på argentinaren som tog över efter demonen och landsmannen Marcelo Bielsa efter senaste VM. Borghi har hållit ut länge, han har fått utstå otrolig, nästan xenofobisk, kritik från en okunnig mobb av pöbel och journalister oavsett vinst eller förlust vilket har retat mig. Retoriken är samma i Chile som i Sverige: ”Bara en chilenare/svensk kan träna Chile/Sverige!”, vilket är kvalificerat stolleprat. Men ok, igår förlorade La Roja sin sjätte raka match och då kanske det är dags för någon ny att ta över rodret över ett nu ganska krängande rött skepp. Chile FÅR bara inte missa VM i Brasilien om två år.

God lördag afton

Lördag afton i midvinterns Chile. Det känns fånigt att som svensk gnöla på kylan när kvicksilvret aldrig någonsin sjunker under 10 grader men kvällarna känns kalla nu, till och med i Sydamerika. Ibland har det hänt att man vaknar på natten och fryser, men husen här är helt enkelt inte byggda för att klara kyla, de är byggda för att klara jordbävningar. Det är med andra ord lika kallt/varmt ute som inne.

Man börjar se tillstymmelse till ljus i en lång mörk tunnel av studier nu. Denna veckan har det bara varit ett prov och inlämnande av tre uppsatser. Och det tycker jag har varit riktigt avslappnande.

Sjukstuga här annars med frugan däckad i dunderförkylning och två kissemissar med varsin virusinfektion. Med andra ord PAAAARTYYY!! Sitt inte uppe och vänta på mig, älskling.

Skämt åsido

Jag agerar sjuksyster här hemma. Kärestan sover mest hela tiden och vill när hon är vaken ibland ha dricka eller en kopp té eller en ny DVD-film så det är inga problem. Katterna däremot ska ta varsitt piller en gång per dag och jag måste fribrottas med  de hårbollarna varje gång jag ska försöka böka in medicinen i truten på dem. Men alla tre är på bättringsvägen, tackar som frågar. Om Ni minns för ett tag sedan så utlyste jag en namntävling här på bloggen om vad våra katter skulle heta. Jag ska först ta tillfället i akt och å det djupaste tacka för det överväldigande gensvar som vi erhöll (totalt inkom 0 förslag) men också berätta att katterna efter egoistiskt övervägande sedan en tid tillbaka heter Ramón och Julieta. 

Det var ju ett tag sedan Fotbolls-EM slutade men ska vi ta och prata lite om årets idrottshändelse och sätta punkt för det nu? Spanien vann, och vem hade trott något annat? Inte jag i alla fall. Jag tippade dock Tyskland som finalmotståndare men dessa åkte ju som bekant ut mot ett för en gångs skull spelmässigt och strategiskt riktigt bra spelande Italien. Så var det då finalen, sydeuropeiskt derby. Jag både trodde och hoppades på spansk seger och det fick vi ju med råge. Jag anade innerst inne kanske 2-1 eller eventuellt 2-0 till tjurfäktarna men 4-0?? Och i en final?? Och mot Italien?? Nu när spanjorerna äntligen (?) har brutit sin mästerskapsförbannelse finns det inga i den kända delen av universum som besegrar dem när det gäller. Spaniens mästerskapssvit kan bli tråkigt lång.

EM 2012 blev en hyfsat trevlig tillställning till slut. Spanien vann alldeles otroligt väntat, Sverige var en väntad besvikelse förrutom i sista matchen mot Frankrike, Ryssland fick tyvärr punktering (jag gillar Rysslands charmiga fotbollslandslag men det chauvinistiska anhang av pack som följer dem kan gott stanna kvar i Sibirien), Danmark orkade inte ända fram, kämpande Irland med sina gröna, glada och skrålande supportrar slutade allra allra sist och Holland blev kanske EM-historiens största negativa överraskningar. Det bästa med värdnationerna var inte deras lag i sig  utan deras fans. Fantastisk stämning skapades i Warzawa och Kiev när Polen respektive Ukraina spelade match.

Två faktorer bidrog dock till en liten personlig smolk i EM-upplevelsen. Dels hade jag så inbilskt mycket studier under juni månad att jag inte hann eller orkade bry mig om turneringen så mycket som jag hade önskat, men också bidrog det faktum att jag sedan ett och ett halvt år tillbaka bor i Sydamerikas minst fotbollsintresserade land, med eventuellt undantag för Venezuela. Mina bekanta här var sorgligt ointresserade av världens tredje största idrottshändelse och på universitetet frågade mina studiekamrater mig vad det var för nån fotboll som spelades borta i Europa, VM-kvalet? Ointresset här nere ledde också till att endast dryga hälften av matcherna visades på chilensk tv och inte en spaltcentimeter referat skrevs i tidningen, förrutom när de större lagen spelade. Och när jag säger "större lagen" så menar jag Spanien, Italien eller Tyskland.

Nu är det stor nedräkning inför VM 2014 i Brasilien. Jag kommer att åka dit, någon som ska med?

Annars som sagt börjar man skönja slutet på första terminens ekonomistudier, vilken har varit riktigt rolig. Det går bra också, jag spikar väl inte alla tentor direkt men jag tycker ändå att snittbetyget 5,9 hittills av 7 möjliga är ganska ok. Det som drar ner är Administration som trots att det är både givande och roligt är mycket svårt, och min ständiga nemesis: Matematik.

Jag är också mitt uppe i att erhålla permanent uppehållstillstånd i Chile eftersom jag har bott här med tillfälligt uppehållstillstånd i mer än ett år. Tack och lov är det mindre byråkrati nu än förra året, då jag ansökte om tillfälligt uppehållstillstånd. Kort sagt fungerar det såhär: om man är gift med en chilensk medborgare och bor i Chile så har man per se legal rätt till ett tillfälligt uppehållstillstånd, men det sker inte per automatik. Man måste själv knata och knota omkring hos myndigheter för just alla nödvändiga papper och intyg och stämplar för att sedan knata och knota iväg till sin regions migrationsdepartement och där lämna in bibban av papper samt ens pass. Efter två-tre veckor kommer så beskedet och passet med ett fint klistermärke som säger "RESIDENCIA TEMPORAL en la REPÚBLICA DE CHILE", underskrivet av guvernören själv. Det var lite lättare nu, dokument och ansökningshandlingar kunde man ladda ner på internet men det var ändå en rejäl lunta papper som skickades ner till Santiago och det nationella migrationsdepartementet häromdagen.

Det var längesedan jag skrev en söndagskrönika men håll utkik imorgon! 

Torsdag eftermiddag

YES! Uppehållstillstånd fixat! Ett klistermärke i passet, underskrivet av guvernören själv, intygar att jag nu får vistas oberoende av 90 dagars turistvisum i Chile och att jag dessutom nu får arbeta. Nice!

Den som väntar...

Någonting som det här trevliga folket och även deras asado-frossande grannar på andra sidan Anderna är bra på är att köa och att vänta. Man väntar och köar på nästan allt: banken, posten, betala räkningar på ServiPag, McDonalds, klädaffärer etc etc. Det gör man väl hemma i Sverige också men här kommer skillnaden: har Ni ett ärende på banken här i Chile kan Ni mycket väl få vänta upp till en timme innan ni blir betjänta. Inte för att de anställda är långsamma eller jobbar dåligt (förrutom på Mc Donalds, se här) utan helt enkelt för att det är så inbilskt mycket folk som väntar! Nummerlappar och snällt väntande och köande folk fyller väntrummen med otålighet, uttråkan och stress och ingenstans kommer man ifrån det eviga faktum att ska man få något ärende gjort här blir det till att helt enkelt ta sig en nummerlapp, slå sig ner och vänta på sin tur. Och det kan ta sin tid.

Jag har idag till exempel stått och väntat mellan klockan åtta på morgonen och ett på eftermiddagen. Jag har varit på Migraciones, motsvarigheten till Migrationsverket, för att fixa uppehållstillstånd. Det var inte första gången jag var där men nu i dagarna skulle det vara klart och mycket riktigt: jag har äntligen fått uppehållstillstånd i Chile. POR FIN! Och herrejisses, man har fått vänta. Och köa. Och gå på stan och göra övriga ärenden. Och vänta. Och köa. Och vänta. Och bli otålig. Och köa. Och vänta. Tills det till slut är min tur och man får tränga sig fram mellan alla peruanska och bolivianska asylsökande indianer till ledig handläggare för besked. För just det: alla de övriga som står och står där på migrationskontoret tillhör kontinentens urbefolkning från våra grannländer. Alla gånger som jag har varit på Migraciones tidigare har vi varit kanske totalt 70 personer som har väntat, varav 69 är små mörkhyade indianer och 1 är en lång blond nordeuropé och tillsammans står vi i olycklig symbios för att bli betjänta av de chilenska myndigheterna. Jag har nog aldrig känt mig såpass utstirrad någonsin som när jag går till Migraciones och jag bara väntar på att Pocahontas, Sitting Bull och Lille Hiawata ska komma fram och känna på mig för att säkerställa att denne rödskäggige och blåögde vikingajätte (ur deras grodperspektivs synvinkel) verkligen är en människa han också.

Men nåja, så är det här, och det tar fortfarande kortare tid och är mycket smidigare än att skaffa uppehållstillstånd i Sverige.

Förövrigt är det 21 maj på lördag och enorma firanden väntas på 132-årsdagen av det berömda sjöslaget vid Iquique 1879 mellan Chile och Perú under Stillahavskriget. Det kommer vara militärparader och flera krigsskepp kommer på besök från Chiles största flotthamn i Valparaíso och Gudars vilket firande som kommer utspelas i själva i Iquique! Men undrar bara en sak: hur mycket och hur svulstigt hade firandet varit om Chile de facto hade VUNNIT det där sjöslaget? De förlorade ju, och flottans flaggskepp Esmeralda sjönk som en sten efter att ha blivit rammade av Perús dito Huáscar...