Visar inlägg med etikett Renovera. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Renovera. Visa alla inlägg

fredag 16 november 2012

Nytt

Det var ett tag sen sist. Glest mellan uppdateringar nu från ett vårhärligt Arica. Men lägenhetsrenovering och arbete pockar och tar upp tid, och det är precis det som jag har ägnat min tillvaro åt den senaste tiden.I vårt nya hem har jag spacklat och slipat och målat och kånkat och burit och skruvat och sågat och spikat. Till golv och rör och el har vi naturligtvis hyrt in en kakelläggare, en rörmokare och en elektriker, men jag gör det jag kan.
 
Det lustiga är att ingen här tycks förstå hur i hela friden jag kan välja att frivilligt knega och renovera i lägenheten på min fritid när det finns ”billiga peruaner att köpa” (Det är ett citat, börja inte våndas över hur ”kränkta” Ni känner Er). Men jag tycker dels att det är roligt att greja, dels vill jag känna mig så delaktig som möjligt i renoveringen. Det förstår inte folk här utan de tycker det är otroligt märkligt hur jag, en tvättad europé, vill hålla på och pyssla, svettas och lorta ner mig, trots att jag bedyrar att min far lärde mig spackla och måla när jag var fem år. En bekant hintade till mig häromveckan att folk reagerar såhär på grund av att det uppfattas som att jag helt enkelt inte har råd att anlita hantverkare. En sänkning av sociala statusen, enligt lokal kutym med andra ord. Skitsnack, säger jag. Det är varje mans förbannade plikt att veta hur man renoverar ett hem.
 
Till helgen hoppas HOPPAS jag att vi äntligen kan flytta, de små detaljerna i lyan (lister och sånt) kan jag ta i efterhand. Jag tycker om vår lägenhet här i Pedro Lagos, men jag börjar bli ganska less på stället nu. Det är inget större fel på lägenheten, tvärtom, utan snarare på tre grannfamiljer som har flyttat in bredvid och ovanför oss för lite sedan. Skrikande, bråkande, dunkande och väsnandes tölpar som rent förpestar omgivningen med sitt oväsen och nu vill jag kunna njuta av eftermiddagarna och kvällarna ifred utan att tvingas höra på deras gnabbande. Sen är jag ju också ivrig att inviga min nya lya med en rejäl asado...
 
En annan händelse är att jag sedan en vecka nu innehar permanent uppehållstillstånd i Chile. En del av Er minns säkert förra årets turer med visum och papper och intyg och foton och det ena med det andra då jag ordnade tillfälligt uppehållstillstånd men tack och lov var det mindre pappersexcercis denna gång. Och för ett par dagar sedan kunde jag äntligen hämta ut mitt ”Certificado de Permanencia Definitiva”, som jag faktiskt är riktigt stolt över, från motsvarande Migrationsverket. Idag var jag och registrerade mina uppgifter hos internationella polisen PDI och imorgon bitti ska jag iväg och beställa ID-kort och de sista handlingarna hos motsvarande Personregistret och sedan är jag (på pappret iallafall) nästan lika chilensk som de som föds här. Assimilerad och beredd att anpassa mig efter de regler och normer som gäller här i Chile.
 
Chiles och La Rojas förbundskapten Claudio Borghi avgår efter gårdagens träningsförlust med 3-1 mot Serbien i Schweiz. Lite synd, jag har alltid trott på argentinaren som tog över efter demonen och landsmannen Marcelo Bielsa efter senaste VM. Borghi har hållit ut länge, han har fått utstå otrolig, nästan xenofobisk, kritik från en okunnig mobb av pöbel och journalister oavsett vinst eller förlust vilket har retat mig. Retoriken är samma i Chile som i Sverige: ”Bara en chilenare/svensk kan träna Chile/Sverige!”, vilket är kvalificerat stolleprat. Men ok, igår förlorade La Roja sin sjätte raka match och då kanske det är dags för någon ny att ta över rodret över ett nu ganska krängande rött skepp. Chile FÅR bara inte missa VM i Brasilien om två år.

lördag 27 oktober 2012

God helg

Sitter här i ett vårigt, soligt men blåsigt Arica och snörvlar på en vårförkylning. Var iväg på playan häromdagen med en god vän och i den strålande solen lade man naturligtvis inte märke till all kylig vind som for och flög från havet.
 
Vi var iväg en sväng till Calama förra helgen. Calama är en relativt nybyggd stad på 2.600 meters höjd över havet mitt ute i den torraste och kargaste delen av Atacamaöknen där man har hittat världens största kopparfyndigheter. Och Calama är en gruvstad ända ut i dess fingerspetsar. Var man än vänder sig ser man spår av gruvindustri och koppar och de enorma rikedomar som Chile tjänar på sitt världsmonopol på den röda metallen. Men särskilt vackert är det inte. Min Lonely Planet beskriver staden med orden: "Calama is a shithole", men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Jag gillar Calama, det är en trevlig och välmående stad om än föga estetisk och med ett minst sagt omväxlande klimat: sol varje dag men isande kallt på morgon och kväll och tryckande värme under dagen. Typiskt ökenklimat med andra ord. Förra året var vi också i Calama och då passade vi på att turista lite mer än denna gång. San Pedro de Atacama med alla dess underverk är ett måste när man är i Calama.
 
Det har varit mycket lägenhetsrenovering den senaste tiden. Elsystemet är nytt, vatten- och gasledningar utbytta och allt golv är nästan klart. Fattas bara att måla väggarna så kan snart flytta bohaget till vårt nya näste.
 
På tal om ingenting: jag blev bjuden till sväran på lunch häromdagen och hon hade lagat några riktiga delikatesser. För Er hungriga finns en text här om den chilenska maten men denna gång var det lite annat som puttrade på pannan: förrätten bestod av njure, hackad och hopfräst med grönsaker och varmrätten bestod av... tunntarm. Jojomen tvådecimeterlånga bitar av tunntarm av nöt, tvättad, lagd i saltlag, kokad och sedan stekt. Och faktum är att bägge rätterna smakade riktigt bra.