Torsdag

Inte många barn blir gjorda här på bygget... Strejk och lock-out fortsätter inte bara denna veckan ut utan vi fick veta imorse att all aktivitet även hela nästa vecka är inställd. Suck... Det kommer att bli långa dagar framöver.

Igår vid fyratiden passerade så ett rejält demonstrationståg förbi vårt kontor. Först kom banderiljärerna, sedan picadorerna och sist den stoltaste av dem alla: Matadoren. Inte riktigt men närapå, först åkte en hel karavan med tutande bilar och lastbilar, sedan kom arbetare ledda av en orkester och bärande på plakat och en hel skog av flaggor av alla de slag. Chilenska flaggor fanns det mer av än på fotbollsarenan men även några grannländernas flaggor och olika varianter av Wiphala fladdrade i den karga ökenvinden. Allra sist kom ett litet gäng anarkister och potentiella bråkmakare med trasor för ansiktena och sina rödsvarta banér flaxande i samma vind. Jag vet inte om dessa hade någon direkt koppling till demonstrationen men jag betvivlar det starkt utan de hade bara hittat ett alibi för att visa upp sig och bråka med Carabineros. Som tur var gick allt lugnt till när tåget sniglade sig fram mot centrum. Carabineros hade placerat ut sig i i stort sätt varje hörn och bevakade det hela. Lite stenkastning, lite klotter och lite fylla var väl resultatet och endast några få arresteringar skedde.

På lördag åker jag till Arica igen och tar helg.

Strejker

Här sitter jag på vårt kontor och gör absolut ingenting. Det är nämligen strejktider i gruvan, hela bygget är stängt fram till på fredag med påföljande marschtåg och blockader av Codelcos anläggningar. Strejken påverkar inte mig direkt men då vårt företags uppdragsgivare är Codelco är vi försatta i en sorts lock-out och all aktivitet är inställd. En mångtusendehövdad parad av arbetare kommer inom kort att tåga huvudgatan fram till kommunhuset och då vi har kontoret just på huvudgatan Avenida Granaderos kommer vi att ha första parkett när spektaklet anländer. Strejkerna här är som i Sverige där man står på Stortorget och håller hand utan här kan det bli våldsamt. Redan har ett antal skärmytslingar mellan demonstranter/strejkare och Carabineros ägt rum uppe i gruvområdet. 

Strejk

Det är dåligt med uppdateringar nu på bloggen, jag vet. Har börjat skriva på en del texter men som antingen är dåliga eller så blir de helt enkelt aldrig klara.

Det pågår en strejk i min tankeverksamhet, en blockad på det löpande band som producerar texter. Leveranserna av inspiration är inställda och förhandlingarna har strandat. Min förmåga att skriva har tagit semester och inte ens mina försök att svartfota fram rader har lyckats.

Förövrigt var jag, Gabriela, svåger Ives, svägerska Exilda, sobrina Carolina och kompis Giovanna i Iquique ca 300 km söderut i helgen. En mycket trevlig week-end i vår södra grannstad och vi åkte dit i en bil och kom hem med två, då Ives passade på att inhandla en nyimporterad i ZoFri. Men Iquique måste vara den äckligaste staden som jag någonsin besökt, och då har jag räknat in både Nairobi, San José i Costa Rica och Södertälje. Slumområde täcker kvarter efer kvarter efter kvarter med wellpapp, drivved, korrigerad plåt och lervägar, skvadroner med flaites och asaltantes spatserar vägarna fram i jakt på ett nytt rånoffer, prostitution och droghandel sker mer eller mindre öppet på gatan och över hela stan ligger en frän stank från alla fiskmjölerier som för tankarna till allehanda oanständigheter. Iquique? Arica siempre Arica! Sedan regnade det faktiskt två gånger i måndags och det gör det bara vartannat aldrig, det vill säga tämligen sällan. Jag som i vanliga fall avskyr regn och aldrig kunde tänka mig att jag skulle uppskatta fallande droppar från himlen med tanke på Svedalas klimat med regn och rusk tyckte faktiskt att det var riktigt behagligt. Det hade regnat en gång på morgonen och luften kändes ren och fräsch, som nytvättad.