Trevlig MIdsommar

Feliz Midsommar a todos!

 

Om det är midsommar i Norden borde det rimligtvis vara midvinter här i Chile, och det märks idag. Efter ett par riktigt fina och soliga dagar är vi nu lämpligt nog tillbaka i grådaskig Santiago-vinter-lunk. Idag är det ruggigt kallt och så dimmigt att det knappt går att se över Avenida 11 de septiembre från mitt kontor. Midvinter med andra ord.

 

Årets höjdpunkt Fotbolls-VM har nu avverkat lite mer än en vecka på sin föreställning och härifrån Chile kan meddelas att La Roja har överträffat samtliga förväntningar. En något darrig seger mot Australien fredags där Jean Beausejour krutade in 3-1 i slutsekunderna följdes upp i onsdags med en hedervärd 2-0 mot regerande världsmästarna Spanien. Vem hade kunnat tro dels att Chile efter två omgångar skulle göra 5 mål och slå ut världsmästarna men dels också att Spanien, visserligen något rynkigt och med lite grå hår, så totalt skulle haverera i detta VM och bli de första regerande världsmästarna att vara utslagna efter andra omgången?? Inte jag iallafall. Tutandet och dansandet med flaggor på 11 de Septiembre ville aldrig ta slut i onsdags eftermiddag men naturligtvis så smolkades glädjen av grupper med rotos, detta kriminiella patrask, som såg sin chans att vandalisera, slåss och kasta sten och molotovcoctails på Carabineros. Plaza Italia, där folk brukar samlas vid stora firanden dekorerades till en början med flaggor, musik, tutande bilar och leende människor men nedsolkades mot kvällningen av sten, eld, krossat glas och tårgas. Sorgligt.

 

Gnagaren Celso Borges Costa Rica fortsätter i skrivandes stund att imponera i VM då man leder första halvlek med 1-0 mot Italien. Jag kanske får revidera min favoritlista förra veckan...

TGIF

God fredag!

Hörde av en liten fågel att vintern har kommit hem till Sverige, äntligen. Jag kan meddela att här nere i norra Chile är det något alldeles förfärligt varmt. Det är så varmt att hönsen lägger kokta ägg och korna gör färdig ost. Det säljs inte längre majskolvar på marknaden utan pop-corn och vill man ha rostat bröd lägger man bara limpan i solen en stund. Sedan i julas har vi haft temperaturer på uppåt 30 grader, men lägg därtill Södra Halvklotets brännande sol och värmekänslan blir långt mycket över det. Bara man dricker en kopp kvällsté, enligt chilensk tradition, börjar svetten att rinna.

Under 2013 återkom jag upprepade gånger till ett och samma tema, och ett intressant sådant: gränskonflikten med Perú. 

För Er som vill uppdatera Er om situationen finns information här:

Nygammal konflikt
Ett nytt kapitel av en tradig historia
I knew it

Nu är ämnet minst sagt på tapeten, återigen. Anledningen är att nu på måndag, den 27 januari, avgör Internationella Domstolen i Haag konfliktens utgång, och det är en spänd väntan här i Chile kan meddelas. Ryktet florerar nämligen sedan strax före jul att Domstolen kommer att döma till Perús fördel, och retoriken, både hos höga politiska tjänstemän men även hos lokala fiskare här i Arica, är mer eller mindre att spelet redan är förlorat, men man manar ändå till lugn och "fortsatt vänskap över gränserna". 

Nu i veckan samlade Chiles president Sebastián Piñera till möte med Consejo de Seguridad Nacional (COSENA), Nationella Säkerhetsrådet, bland annat innehållande presidenten själv, utrikes-, inrikes-, försvars- och finansministrarna, talmännen för Kongressens bägge kamrar samt befälhavarna för landets fyra försvarsgrenar: armén, flygvapnet, flottan och Carabineros. 

Retoriken ut mot allmänhet är dock fortsatt att man "ser ljust på framtiden" och att man kommer att "vårda de goda relationerna med Perú, oavsett resultat", men handlingar säger mer än ord. Lite som lugnet före stormen manade president Piñera, utrikesminister Moreno och försvarsminister Hinzpeter efter COSENA: s möte till lugn och fortsatt respekt, men man anar att något är på gång, åtminstone här i Chile:

Chilenska kustbevakningen patrullerar, sett från min balkong

Senaste veckan har Kustbevakningen med sina finaste och största fartyg patrullerat Aricabukten som Smaug vaktar sin guldskatt, arméfordon syns fara lite titt som tätt på Pan-American Highway (naturligtvis inga stridsvagnar, men både trupptransportfordon och APC har jag sett rulla förbi från mina fönster) och häromnatten vaknade vi av Flottans spaningsflygplans låga brummande över Arica. Helikoptrar från Carabineros och Flygvapnet dånar ibland ut över Aricabukten, norrut, för att vid gränsen vända av västerut och sedan tillbaka in över land söder om staden.

Detta kan ju tyckas som en mindre mobilisering, och jag vet att det kommer som en ögonbrynshöjning för många, då detta ämne tydligen inte har nämnts med ens en spaltmillimeter hemma i Sverige. Men härnere i Sydamerika är det förstasidestoff, och lever man mitt i den omstridda regionen så är uppmärksamheten påtaglig. Jag är barnsligt intresserad av Sydamerikas historia och krigshistoria, och denna konflikt är för mig som om ett dinosauriefossil helt plötsligt skulle få senor och vävnad och åter börja kravla mitt framför ögonen på en paleontolog. Det är levande historia, det som pågår här.

Kommer det värsta att hända då? Ska vi oroa oss för ett krig mellan Chile och Perú? 

Nej naturligtvis inte. Ingen av länderna är tillräckligt dumma för att börja skjuta på varandra i regelrätta strider. Det skulle i så fall vara ett av de mest onödiga krigen i historien (jfr Cenepakriget 1995 mellan Perú och Ecuador) och varken Chile eller Perú skulle vinna ett skvatt på att gå i krig mot den andre, och de vet bägge nationerna mycket väl om. Jag har bott i sammanlagt fem länder och jag har rest en hel del i mina dagar men aldrig har jag upplevt två till varandra gränsande regioner som är så pass beroende av varandra, i varor, tjänster och kapital räknat. Arica behöver peruanska varor och tjänster för att fungera, vår hamn är beroende av peruansk handel och Tacna å sin sida behöver chilenskt kapital.

Så svaret på frågan är NEJ, detta kommer inte att utvecklas till något krig. Det skulle i så fall vara en stor sensation, och jag är helt lugn och har inga planer på att packa någon väska och fly fältet. Väskan kommer jag däremot att packa, men av helt andra anledningar, mer om det om ett par dagar. 

Men, märkväl, mindre incidenter, små provokationer och muskelvisningar är inte alls omöjliga, snarare ganska troliga, i efterspelet av Internationella Domstolens utlåtande. Jämför med Torskkriget mellan Storbritannien och Island: det förekom inga regelrätta strider men det var två decenniers grälmuckande av två länder i omstridda vatten. Och liknande scenario är inte alls omöjligt att vänta här under 2014.

11 september i Arica

Såhär högtidlighöll vänstern den 11 september och sin hjälte Salvador Allende utanför Aricas största universitet, Universidad de Tarapacá de Arica.

 

 

 

Resultatet blev, förutom stor materiell skadegörelse, 15 arresterade samt ett antal skadade Carabineros och civila.

 

Ett ganska typiskt vänsterkalas, med andra ord.

Torsdag

Inte många barn blir gjorda här på bygget... Strejk och lock-out fortsätter inte bara denna veckan ut utan vi fick veta imorse att all aktivitet även hela nästa vecka är inställd. Suck... Det kommer att bli långa dagar framöver.

Igår vid fyratiden passerade så ett rejält demonstrationståg förbi vårt kontor. Först kom banderiljärerna, sedan picadorerna och sist den stoltaste av dem alla: Matadoren. Inte riktigt men närapå, först åkte en hel karavan med tutande bilar och lastbilar, sedan kom arbetare ledda av en orkester och bärande på plakat och en hel skog av flaggor av alla de slag. Chilenska flaggor fanns det mer av än på fotbollsarenan men även några grannländernas flaggor och olika varianter av Wiphala fladdrade i den karga ökenvinden. Allra sist kom ett litet gäng anarkister och potentiella bråkmakare med trasor för ansiktena och sina rödsvarta banér flaxande i samma vind. Jag vet inte om dessa hade någon direkt koppling till demonstrationen men jag betvivlar det starkt utan de hade bara hittat ett alibi för att visa upp sig och bråka med Carabineros. Som tur var gick allt lugnt till när tåget sniglade sig fram mot centrum. Carabineros hade placerat ut sig i i stort sätt varje hörn och bevakade det hela. Lite stenkastning, lite klotter och lite fylla var väl resultatet och endast några få arresteringar skedde.

På lördag åker jag till Arica igen och tar helg.

Strejker

Här sitter jag på vårt kontor och gör absolut ingenting. Det är nämligen strejktider i gruvan, hela bygget är stängt fram till på fredag med påföljande marschtåg och blockader av Codelcos anläggningar. Strejken påverkar inte mig direkt men då vårt företags uppdragsgivare är Codelco är vi försatta i en sorts lock-out och all aktivitet är inställd. En mångtusendehövdad parad av arbetare kommer inom kort att tåga huvudgatan fram till kommunhuset och då vi har kontoret just på huvudgatan Avenida Granaderos kommer vi att ha första parkett när spektaklet anländer. Strejkerna här är som i Sverige där man står på Stortorget och håller hand utan här kan det bli våldsamt. Redan har ett antal skärmytslingar mellan demonstranter/strejkare och Carabineros ägt rum uppe i gruvområdet. 

Onsdag eftermiddag

Som sagt, det är varmt här. Sitter här och svettas i mitt vardagsrum när eftermiddagssolen strålar ner över sensommarens Arica. Jag håller på att göra i ordning en liten väska för att resa till Calama ikväll, och faktum är att jag inte vet hur länge jag blir borta, om jag kommer hem till helgen, någon gång till nästa vecka eller rentav till nästa helg. Det är i arbetet som jag åker dit och förhoppningsvis går det så bra så jag kan flytta till Calama och helgpendla hem till Arica. Men jag lovar att hålla Er uppdaterade på vad som händer. Calama i sig är långt ifrån världens charmigaste stad mitt ute i sterila Atacamaöknen men det får vara. Hay que trabajar.

 

Fru och bäbis i mage mår bra, tackar som frågar. Min hustru börjar bli rätt storvuxen nu och jag har redan känt lillens/lillans sparkar därinne. Spännande och lite smått otroligt. Jag ska bli far och mina föräldrar ska bli farföräldrar.

 

De trognaste av bloggens följare minns säkert en incident som Chile hade med våra kära grannar Bolivia för några år sedan. Då åkte nämligen ett koppel beväpnade soldater över gränsen till Chile och rånade chilenare på sina bilar för att sedan ta dessa tillbaka till Bolivia över obevakade bergsområden. Chiles poliskår Carabineros arresterade dessa och körde dem tillbaka till gränsen, Bolivia gnällde internationellt och dekorerade sedan de sina när dessa kom hem igen. Vi kan nu konstatera att Bolivia fortsätter sina pajaserier mot Chile. Häromdagen arresterade Carabineros de Chile tre bolivianska soldater, uniformerade och beväpnade, som illegalt hade tagit sig in i Tarapacá i norra Chile och med sina militärvapen rånat en chilensk bilist på sitt fordon. Carabineros hann, tack och lov, ikapp och arresterade de bolivianska skurkarna när dessa var på väg tillbaka till Bolivia med den stulna bilen på obevakade ödemarksvägar och de tre sitter nu i häktet i väntan på rättegång. Bolivia å sin sida hävdar att soldaterna var "ute på uppdrag" och att  "incidenten måste bevisas", landets president Evo Morales gjorde i tisdags ett officiellt uttalande där han hävdade att Chile är en dålig granne och att Chile i och med att man arresterar bolivianska soldater återigen visar att man vill att Bolivia ska vara fortsatt instängt och att man inte är beredd att återlämna kustområden till Bolivia. Det är ju så man baxnar. Morales krävde också av Chile att soldaterna ska behandlas med respekt och dignitet. Det må vara sant, men han utvecklade inga djupare teorier vad de bolivianska inkräktarna egentligen hade inne i Chile att göra, varken denna gång eller för ett par år sedan, eller hur Morales själv planerar att en unilateralt påhittad och irredentistisk territorialkonflikt ska kunna få sin smidigaste utgång.

 

Nygammal konflikt

Nu är det spännande dagar för oss som fascineras av historia, fördjupar oss och skaffar kandidatexamen om Stillahavskriget 1879-1884 och som glatt nog bor i regionen som var scen för nämnda krig för nära 130 år sedan.

Idag inleds första förhandlingarna hos Internationella Domstolen i Haag om den pågående och från peruanskt håll påhittade gränskonflikten med Chile. Genom historien, sedan Stillahavskriget 1879-1884 och påföljande freds-, samarbets-, och gränsregleringsavtal från 1883, 1902, 1929, 1930, 1952, 1954 och 1960 som klart och tydligt reglerar gränserna mellan segermakten Chile och startarna/förlorarna av nämnda krig; Perú och Bolivia; har dock de sistnämnda upprepade gånger försökt tillintetgöra och åsidosätta dessa avtal och hävda att Chile "olagligt ockuperar land", vilket är fullkomlig lögn. Vem minns inte Perús nuvarande president Ollanta Humala som för bara ett par år sedan gick främst i ledet av peruaner som glatt travade över gränsen till Arica för att "ta tillbaka ockuperad mark"? Carabineros de Chile avvisade peruanerna den gången, och förra året valdes Ollanta Humala till sitt lands president.

 

Nåväl, Perú väcker återigen liv i en sekelgammal konflikt som alla trodde var löst: efter Stillahavskriget, anser Perú, klarlades inte exakt var den nya gränsen mellan länderna skulle gå och istället för att bilateralt diskutera saken med Chile sedan frågan väcktes för ett par år sedan väljer Perú att direkt dra Chile inför internationell domstol. Man anser att Chile "inte visar tillräcklig välvilja" och "hotar stabiliteten i regionen", trots att Chile ett flertal gånger har bjudit både Perú och Bolivia att sitta ner och prata igenom saken, något som bägge sistnämnda har avböjt.

 

Konflikten handlar nu om var den maritima gränsen mellan länderna ska gå, om den ska följa longitud/latitudsystemet, som de flesta maritima gränser i världen, eller om den ska följa landgränsen och i så fall ge fördel till Perú. Nämnda land hävdar naturligtvis att havsgränsen måste följa den terrestra diton, vilket skulle ge Perú överhöghet över 95 000 kvadratkilometer av det som idag är chilenskt territorialvatten. Se karta nedan så får Ni en uppfattning om hur omfattande de peruanska kraven på chilenskt territorium är.  

 

 

Under dagen har Perú fört sin talan i Haag och lagt fram sina argument. Bland annat består peruanernas retorik i att martyrsamt försöka övertyga Internationella Domstolen om att det faktiskt var "Chile som inledde Stillahavskriget", något som är direkt lögn då landet som tände stubinen vars exploderande krutdurk inledde kriget var Perús lillebror Bolivia. Perú drar sig inte ens för att ljuga en internationell domstol upp i ansiktet. Enligt dagstidningen La Tercera pratar Perú om hur Chile alltid har hyst agg mot sin nordliga granne och försöker med det ena efter det andra för att bevisa detta: "Chile har aldrig kunnat tolerera, inte ens under Diego Portales på 1830-talet, att Perú skulle nå samma storhet som under kolonialtiden!  Detta faktum har varit utmärkande för den chilenska utrikespolitiken från självständigheten och framåt!" Perú har två dagar på sig att framföra sina ståndpunkter innan Chile får chansen att svara på torsdag och fredag.

Bolivia har även de skickat en observatörsdelegation upp till Haag, vilket de naturligtvis är i sin fulla rätt att göra. Det finns dock en liten baktanke med Bolivias närvaro i Internationella Domstolen: i Mars 2011 tillkännagav landets president Evo Morales att även han ämnar att dra Chile inför rätta för att på så sätt återta sitt lands förlorade havskust. Bolivia hävdar Chiles ovilja att diskutera frågan samt oviljan att återuppta diplomatiska relationer som anledning till detta, trots att det var Bolivia själva som provocerade fram kriget som de själva förlorade, trots att de upprepade gånger under senare tid avböjt bilaterala samtal och trots att de själva sade upp diplomatin år 1975 och åtskilliga gånger tackat nej till ett återupptagande av dessa. Evo Morales säger nu stolt till den bolivianska tidningen El Deber att "anmälan är så gott som färdig, vi ska bara se över vissa detaljer. Chile tror att avtalet från 1904 är oantastligt, men vi ska visa dem att så inte är fallet."

Chile då? Jo först och främst har man endast sagt om Bolivias försök att det helt enkelt inte finns något mer att diskutera än det som man redan tidigare har erbjudit Bolivia. Sedan hyser man ganska stort hopp om att sakligt kunna bemöta Perús gråtmilda argumentation. Främst med fakta: å sin sida hävdar man att samtliga gränser klart och tydligt etablerades redan år 1929 med Avtalet om Fred, Samarbete och Vänskap mellan Chile och Perú. Jag har läst det avtalet och Chile har rätt. Gränsen är klart och tydligt avgjord och ratifierad av bägge länderna enligt avtalet från 1929. Senare etablerades både landgränsen och havsgränsen med avtalen från 1952, 1954 och 1960 som bland annat fastställde fiskerättigheterna i oceanen utanför Sydamerikas västkust. På torsdag får Chile göra sin röst hörd och President Piñera och utrikesminister Moreno kommer också att vara på plats. i Haag.

Om Perú går segrande ur denna unilateralt påhittade konflikt kommer det innebära att 95 000 kvadratkilometer vatten byter ägare, och direkt kommer det att omfatta den lokala fiskeindustrin. Totalt sett riskerar en halv miljon chilenska fiskare och fiskeindustrianställda att förlora sina jobb. Men framför allt: bara någon kilometer ut till havs från Aricas Playa Chinchorro kommer peruanska kustbevakningsfartyg patrullera vattnen. Och det är DET som den här påhittade konflikten till syvende och sist handlar om. Perú har ännu inte svalt det faktum att det som idag är norra Chile och som fram till 1884 tillhörde Perú för all framtid har gått dem förlorat. Perú vill ha tillbaka hela Arica, så enkelt är det, och de kommer inte att sluta bråka förrän peruanska fanan vajar över Morron igen. Dito med Bolivia, de kommer heller inte att sluta förrän de får tillbaka lite kust. Och inte vilken kust som helst, minns att Bolivia tackade NEJ till ett chilenskt erbjudande om en smal landremsa från Bolivia längs gränsen mot Perú fram till havet. Nej, Bolivia kommer inte att ge sig förrän de får tillbaka sin gamla "El Litoral", det som idag är Chiles II. Región med huvudort Antofagasta.
 
Hur som helst, och det är detta som gör Stillahavskriget och dess följder så oerhört intressanta, såren från ett 128 år gammalt krig är långt ifrån läkta, konflikten är långt från löst och gränserna mellan länderna kan mycket väl komma att dras om. Just nu är det ganska spännande att leva i Arica.

Fiestas Patrias 2012 documentadas, parte 2

De tal manera se veía el desfile del presente año que, como todos los años, se realizó el 18 de Septiembre en el centro de Arica y en cual participaron tres de las cuatro instituciones que juntos componen Las Fuerzas Armadas de Chile: Ejército de Chile, Armada de Chile y Carabineros de Chile:

 

Banda musical del Ejército

 

Banda musical del Ejército

 

Banda musical del Ejército

 

Oficiales de las F.F.A.A.

 

Ejército

 

Ejército

 

Ejército

 

Armada

 

Carabineros de Chile

 

Los Bravos del Morro

Bomber och granater... och midsommar

Sen måndag kväll och stilla nokturn i Chile. Tidig tisdagsmorgon med gryende fågelkvitter i Sverige. Jag har precis haft tentamen i engelska och fick alla rätt. Gratulera mig inte, jag hade svårare engelskprov när jag gick i femte klass i grundskolan. Jag hade däremot en tentamen i handelsrätt häromveckan och nu kommer jag att gå emot all svensk avskyvärd jantelag som finns och skryta med alla rätt även på den tentamen. Ibland är man faktiskt ganska bra. Riktigt bra till och med. Så är det.

I fredags kväll blev mitt universitet bombhotat mitt när vi hade lektion i internationell ekonomi. Läraren beordrar oss alla ut, snart stod en samlad studentkår på gatan och inom fem minuter anlände ett par bilar med Carabineros, Chiles paramilitära poliskår. Dessa agerar nu med den underbara pragmatism som kännetecknar denna fantastiska polis' handlande. Istället för att lunkande gå omrking och "avvakta i väntan" vrålar deras befäl ut till oss studenter från en megafon att "BORT! GÅ HEM! FÖRSVINN! VI HAR BEFÄLET NU!" varpå skolkvällen avslutades för den aftonen. Pragmatismen fullbordades när jag tillsammans med en klasskamrat gick mot taxi colectivos och vi såg hur Carabineros' specialstyrka GOPE (Grupo de Operaciones Especiales) anlände i sin mörkgröna bepansrade buss. GOPE är inte några snälla pojkar, de är väl närmast att jämföra med Nationella Insatsstyrkan, men här har varje region sin egen grupp med GOPE. Det är krut i Carabineros de Chile.

Hotet var dock inte ett dåligt skämt som vi till en början trodde. Idag fick vi höra av en lärare att GOPE mycket riktigt hade funnit en hemmagjord bomb i universitetets lärarrum. Carabineros grep sent duktigt nog sent på fredagkvällen den ansvarige för ett potentiellt bombdåd och kanske till och med dödsoffer. Den gripne är en student, jag vet inte i vilket ämne, som det gick dåligt för och som tydligen ville avbryta en tentamen och som fick för sig att smuggla in en bomb, av det mindre slaget, i lärarrummet. Men läs vidare: den eventuella bombningen försiggick av ett telefonsamtal till rektorns sekreterare, i sedvanlig ordning. Den klantigaste jädra bombmannen i världshistorien fick för sig den utomordentligt geniala idén att ringa och hota universitetet FRÅN SIN PRIVATA MOBILTELEFON! Det var bara för Carabineros att avläsa numret ur sekreterarens telefon och sedan åka och plocka Dynamit-Harry som nu riskerar 15 års fängelse, inte för bombhot eller "försök till förstörelse" eller liknande, utan för terrorism mot staten. Mitt universitet är statligt och räknas som statlig egendom, så staten kommer att väcka åtal mot grabben för terrorism.

Así me gusta, Chile.

Helgen har däremot varit lugn och stilla. Svensk midsommar gick stilla förbi, jag lagade en god middag på lördagkvällen och hade sill, färskpotatis, knäckebröd och en liten nubbe i tankarna. Jag har under veckan och helgen sett en del fotboll och inget resultat är förvånande. Portugal vann, Tyskland vann, Spanien vann och Italien vann tyvärr. Jag gissade ordentligt fel på rysk framgång tidigare men jag tror fortfarande på Spanien mot Tyskland i final, med spansk seger. Spanien har världens bästa landslag och det finns nog inget annat som kan besegra ett bra spelande Spanien idag.