Första Maj

Japp, Första Maj även här i Chile och jag har haft en ledig dag, men med tanke på hur dagen har varit hade jag alla gånger föredragit arbete. Att Calama är en tråkig stad visste jag redan, men Calama har idag varit en dödare plats än den övergivna spökstaden Chuquicamata här i närheten. Inte ens supermercados eller ens shoppingcentret har haft öppet idag och jag var tvungen att leta riktigt länge innan jag hittade ett öppet lunchställe.

Jag har inte deltagit i något demonstrationståg, trots att jag faktiskt stöder en del av mina gruvarbetarkamraters krav: de att "åternationalisera" kopparindustrin, den som under 90-talet lades ut på entreprenad av faktiskt socialdemokratiska och socialistiska regeringar. Kopparn tillhör Chile och Chiles folk, inte utländska storföretag. Punkt.

Jag skrev häromveckan att ett av folknöjena här i Calama är drinkande och idag känns det som att Calamaborna verkligen har tagit tillfället att idka sitt nöje. Hela dagen har festandet hörts här och var, jag var ute för en stund sedan och tog en kort skymningspromenad och då var det faktiskt lite mer liv och rörelse på stan. Överförfriskade människor som köpte mer att dricka i de fåtaligt öppna spritbutikerna och skränande cumbia och reggaeton dånade ut från allehanda hus.

En sådan här dag märks det verkligen vilket deprimerande ställe Calama är.

Escrito con mi iPad

Torsdag

Inte många barn blir gjorda här på bygget... Strejk och lock-out fortsätter inte bara denna veckan ut utan vi fick veta imorse att all aktivitet även hela nästa vecka är inställd. Suck... Det kommer att bli långa dagar framöver.

Igår vid fyratiden passerade så ett rejält demonstrationståg förbi vårt kontor. Först kom banderiljärerna, sedan picadorerna och sist den stoltaste av dem alla: Matadoren. Inte riktigt men närapå, först åkte en hel karavan med tutande bilar och lastbilar, sedan kom arbetare ledda av en orkester och bärande på plakat och en hel skog av flaggor av alla de slag. Chilenska flaggor fanns det mer av än på fotbollsarenan men även några grannländernas flaggor och olika varianter av Wiphala fladdrade i den karga ökenvinden. Allra sist kom ett litet gäng anarkister och potentiella bråkmakare med trasor för ansiktena och sina rödsvarta banér flaxande i samma vind. Jag vet inte om dessa hade någon direkt koppling till demonstrationen men jag betvivlar det starkt utan de hade bara hittat ett alibi för att visa upp sig och bråka med Carabineros. Som tur var gick allt lugnt till när tåget sniglade sig fram mot centrum. Carabineros hade placerat ut sig i i stort sätt varje hörn och bevakade det hela. Lite stenkastning, lite klotter och lite fylla var väl resultatet och endast några få arresteringar skedde.

På lördag åker jag till Arica igen och tar helg.

Nejdå

Nej jag är inte tillbaka i bloggvärlden. Bloggen Mimers Brunn har fortfarande tagit en paus på obestämd tid framöver. Men jag måste bara kommentera en sak:

Idag, 4 september, högtidlighåller socialismen och dess obskyra undergrupper det faktum att för 42 år sedan, år 1970, utsågs av Chiles folk socialisten Salvador Allende till världens förste demokratiskt valde öppet marxistiske president och statsöverhuvud. Det må så hända. Vi har alla våra politiska förebilder, vare de lyckosamma eller icke.

Just nu, i vår huvudstad Santiagos nocturne där nattens ro och frid borde råda, rasar bränderna och Carabineros kör skytteltrafik med arrestfordon mellan häktet och centrum. Diverse socialister, kommunister, anarkister och andra typer av vänstergrupperingar har börjat fira sin hjälte på bästa vänstervis. Det vill säga inte med glädje och högtidlighållande utan med kravaller, plundringar, bränder, misshandel, förstörelse och stenkastning mot myndigheter. Precis som vanligt med andra ord. Vänstern kan alltså inte ens högtidlighålla en av sina egna förebilder utan att ställa till med ytterligare bekymmer för samhällets invånare, samma invånare som de enligt sig själva försvarar och som enligt ett nyhetsreportage från igår nu är redigt trötta på att få egendom förstörd av terrorister.

Precis som vanligt med andra ord.

Una reflexión de las supuestas "protestas"

Con respecto a lo ocurrido en nuestra capital Santiago los últimos días:

Lo siento mucho, pero situaciones extremas ameritan soluciones extremas. Si el asunto sigue así de la misma manera será necesario declarar Estado de sitio, sacar a los militares a la calle, autorizados por el Estado de Chile para que colaboren con Los Carabineros y para que se acabe el desorden juvenil que impide la vida cotidiana y corriente del pueblo capitalino y que únicamente causa daños, un desorden provocado por imbéciles que confunden democracia con delincuencia.

Utbildning i Chile

Idag när jag var inne på stan hade stora delar av centrum spärrats av för en gigantisk studentdemonstration. Hela Chile har de senaste månaderna varit drabbade av landsomfattande studentprotester, kårockupationer, lärarstrejker och organiserat skolk, både på skolnivå och universitetsnivå. Det finns lokala krav som de många studentorganisationerna framför men en gemensam nämnare har de alla: gratis högre utbildning. Protesterna har varit så omfattande att de har lett till en dialog mellan studentföreningar och Chiles utbildningsminister Joaquín Lavín som har lovat reformer i utbildningssystemet.

Universitetssystemet i det här landet är en brokig historia. De statliga institutionerna klassas som de bästa, de som har de bästa lärarna och de som ger den mest adekvata utbildningen samtidigt som privata universitet anses vara slappa, odisciplinerade och rentav dåliga. Här som i vilket land som helst kräver universiteten ett visst poängtal från skolbetygen och man behöver dessutom göra ”inträdesprov” i olika ämnen beroende på vilken utbildning man vill läsa. Så långt är allt bra och så ska det vara: antagning ska avgöras av elevens kompetens. Men i Chile kostar högre utbildning pengar, till och med den statliga. Och utbildningarna har olika prisklasser beroende på universitet, status och geografisk lokalisering. Ibland när man går igenom de interaktiva utbildningskatalogerna för universiteten och ser vad varje enskild utbildning kostar, och när man dessutom har de enorma statusskillnaderna mellan utbildningar i åtanke så slås man av att eleven inte ansöker om en plats på ett universitet, man ansöker om att få köpa en vara, en vara som inte är tillgänglig för alla, ty den har olika priser och olika kvalitéer beroende på vilken affär i vilket område man går till.

Utbildningarna kostar olika beroende på universitet, geografi (dyrare i Santiago än i de mindre städerna) men också status. En läkarexamen eller en ekonomiutbildning kostar flera gånger mer än till exempel lärare eller sjuksköterska. Likaså juristutbildningarna, till exempel kostar juristutbildningen på Universidad de Chile, landets största statliga universitet, närmare 70 000 SEK per termin. Ta det först gånger två för att räkna ut årsbeloppet och sedan gånger sju för att få fram slutsumman, då utbildningen i snitt varar sju år. Det blir mycket pengar och endast en liten del av Chiles befolkning har råd att köpa den produkten. På Aricas enda statliga universitet Universidad de Tarapacá de Arica (UTA) kostar däremot juristutbildningen motsvarande ca. 30 000 SEK per termin samtidigt som till exempel undersköterskeutbildningen kostar kanske ca. 10 000 SEK per termin. De människor som maximalt har råd att köpa den produkten är såklart medelklassen, de som inte har möjlighet att skicka barnen till Universidad Católica eller Universidad de Chile i Santiago som därmed indirekt reserveras åt Chiles redan mycket kapitalstarka sociala överklass. När det sedan gäller statusen utbildningarna emellan så är det helt enkelt så också att en juristubildning från Universidad de Chile har högre status än en juristexamen från UTA och alumni från Universidad de Chile har större möjligheter att erhålla ett välavlönat arbete.

Det högre utbildningssystemet i det här landet får mig att fundera på om det inte bidrar till att öka, eller i varje fall bibehålla, de stora sociala klasskillnader som redan finns i Chile . Rika människor ”köper” fina, dyra och presigefyllda utbildningar åt sina barn som sedan tjänar enorma summor pengar på arbetsmarknaden samtidigt som medelklassen får nöja sig med billigare utbildningar på halvdana universitet, utbildningar som inte alls ger samma lön till sist. De socio-ekonomiska samhällsklasserna bibehålls effektivt genom stor segregation, olika status och olika priser på olika utbildningar.

Protesterna på kårhusen och skolorna landet runt den senaste tiden gäller inte längre ledighet eller avskaffande av tentor och examen som de brukar handla om i ett annat land som jag känner till, utan man vill helt enkelt ha tillgång till en kostnadsfri högre utbildning oavsett tjocklek på portmonnän, en ganska självklar rättighet tycker jag. Jag brukar vanligtvis vara emot civil olydnad och av anarkister och annat vänsterfolk utförda ockupationer och jag blir vanligtvis på dåligt humör när jag ser rödsvarta fanor viftas av kommunister och syndikalister. Men jag måste säga att jag denna gång stöder demonstranterna och deras krav på kostnadsfri utbildning tillgänglig för ALLA chilenare, där intagningen avgörs av elevens kompetens och kunskaper och inte mängden 20 000 CHP-sedlar i plånboken hos de som redan har allt man kan tänkas vilja ha. Kan våra grannländer lyckas fixa gratis universitet för sina invånare så visst borde Chile kunna ordna det också.