Sådärja, dagen efter den onödigt spännande matchen mellan Chile och México. Chile spelade faktiskt mycket bra men precis som i VM förra året lider de av en fantastisk oförmåga att få in bollen där den hör hemma, det vill säga i motståndarnas mål. México, en av Latinamerikas trevligaste fotbollsbekantskaper, lider naturligtvis av incidenten häromdagen då åtta (!) spelare skickades hem efter att besatts av den briljanta idén att dra upp lyxprostituerade på rummen efter en blöt natts fest. Det gröna landslaget från Latinamerikas nordligaste utpost ringde efter åtta reserver som med blixtens hastighet flögs ner till Argentina för att försöka ta en plats på planen och spelet är därefter. Osäkert och defensivt. México fick inte låna bollen många minuter under första halvlek och det var inte många gånger som det var mer än en grönklädd spelare på offensiv planhalva. Men under första halvleks första och enda mexikanska anfall som resulterade i en hörna, då lyckas de naturligtvis få in bollen bakom den föga övertygande väktaren Claudio Bravo framför Chiles mål. Det var inte bara ett fullkomligt onödigt ledningsmål som México lyckades prestera, det var dessutom ett slappt och opreciserat nickmål som till och med underteckad hade kunnat rädda. Tungt tungt. Och inte blev det bättre av att de chilenska anfallarna Alexis Sánchez och Humberto Suazo, vanligtvis notoriska målspottare i sina respektive klubblag, misslyckades kapitalt med det som de är på planen för att utföra: mål. Första halvlek slutade 0-1 och ett groteskt antiklimax knackade skrattretande på dörren.
Andra halvlek var en kopia på den första: massivt chilenskt tryck mot motståndarnas mål och de gröna såg mer och mer ut som ett försvarande handbollslag. Men frustrationen över de uteblivna målen på planen smittades av till oss åskådare och vi vred våra händer åt det ena misslyckade anfallet efter det andra. Antiklimax gnuggade sina händer på andra sidan porten. Men till slut, efter 66 minuter som kändes som sju år och åtta bedrövelser, och tre flaskor kall Cristal senare kom ÄNTLIGEN kvitteringsmålet som fick oss framför TV: n att hoppa högt. Och bara 6 minuter senare kom också ett ledningsmål, typiskt nog från Arturo Vidal som hade spelat katastrofalt dåligt i första halvlek och både vi TV-tittare som kommentatorer önskade grabben utbytt inför andra halvlek. Härligt! Nu väntade 18 minuters väntan på en slutsignal som aldrig verkade närma sig. México tilläts komma upp och försöka anfalla i slutminuterna men Chile höll ihop sitt försvar och efter visslet som indikerade 90 plus 3 spelade minuter dröjde det inte länge förrän tutandet bland Aricas kvarter började. Vi satte oss också tillsammans med svåger och svägerska i deras bil och vilt tutande åkte vi in till centrum för att delta i en lång karavan av tutande och tjoande bilar, motorcyklar, lastbilar och flaggviftande folk. Lättnad!
Ikväll tar Copa América en paus och inga matcher spelas. Imorgon däremot tar hemmanationen och mitt andra favoritland, maravillosa Argentina, emot Colombia i Santa Fé och nu MÅSTE de blåvita vinna för att ha chans att ta sig vidare till slutspel och undvika ett värre fiasko än vad som upplevdes under VM 2002. Argentina imponerade verkligen inte senast mot kontinentens blåbär Bolivia som kämpade sig till en mycket hedervärd 1-1 – insats i La Plata. Bolivia i sin tur möter Costa Rica i övermorgon torsdag i mitt Jujuy, ett Jujuy som till större delen består av bolivianer eller ättlingar till bolivianer. Den matchen kommer bara bli så häftig, Estadio 23 de Agosto kommer vara lika grönfärgad som vore matchen spelad i La Paz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar