Tisdag

De av Er som fortfarande klamrar Er fast vid myten om "global uppvärmning" och "klimathot" samt anser att ännu fler skattemiljarder ska satsas på diverse "klimatsmarta lösningar" kanske behöver tänka om när Ni nu kan begrunda detta. Det verkar som att FN i varje fall kommer att börja lägga om strategin gällande bluffen om "klimatförändringarna".

 

Bara en tanke.

 

Ikväll är det VM-fotboll - igen - och kanske kan vi här i Sydamerika efter kvällens matcher börja bocka av på listan vilka landslag som spelar i VM i Brasilien nästa år. Argentina och överraskningen Colombia leder en haltande grupp och är redan så gott som klara, och kan minst en poäng säkras i respektive bortamatch ikväll tillskriver vi listan med VM-deldagare två aktörer till. Trevligt med colombianskt i VM igen, det var ett tag sedan! Chile ligger trea med Ecuador hack i häl på fjärde plats och Sydamerikanska mästarna Uruguay jagar på en femteplats. Chile spelade i fredags hemma mot Venezuela och vann, mycket säkert, med 3-0. Totalt 5-0 mot Venezuela, som är mer eller mindre uträknade från VM, och revanchen för förlusten i Copa América för två år sedan kan man väl säga är avklarad nu. Den chilenska återhämtningen under förbundskapten Jorge Sampaoli har gått lysande, bland annat inkasserades härommånaden en konfortabel seger i träningsmatchen mot Irak med hela 6-0. Chile har säkrat minst en kvalplats till VM vilket är positivt, men helst av allt ska man ju lyckas kvala direkt. La Roja spelar inte ikväll, på grund av att det i kvalgruppen är ett ojämnt antal lag, vilket får följden att ett lag får stå över i varje omgång. Denna gång är det Chiles tur, och vi får vänta först till oktober och den mycket svåra bortamatchen mot Colombia för att få se La Roja, som dock spelar en vänskapsmatch mot Spanien i Schweiz.

 

Jag lyssnade på Sveriges väl genomförda vinstmatch mot Irland i fredags eftermiddag och det var ett trevligt avslut som bådar gott inför framtiden. I skrivandes stund är det bara en halvtimme innan mötet mot Kazakhstan, vi BORDE ju vinna där. Tycker man.

 

Annars är det fullt förberedande inför nationaldagen den 18 september, som alltid är det redan skogar av flaggor vajande från hustak, balkonger och bilar, nationalmusiken cueca tonar från lokaler och TV-apparater och supermercados tävlar i vem som erbjuder bäst kött och bäst vin. Härligt!

Helgrapport

God afton

Bara för att göra Er avundssjuka: såhär ser Arica ut en vanlig höstdag med 25 kyliga grader.

Här har det varit fullt upp de senaste dagarna, förrutom en massa studier och tentor har det även varit tid för socialt liv. Vi kan börja med fredagen, då det först var en enkel After School med klasskamraterna. Vi var ett litet gäng som först skulle ta oss in på den omtalade Bierfest men det slutade i ingenting, se nedan, så vi hamnade på en pub i centrum och drack några öl, umgicks och hade trevligt. De yngre förmågorna (de flesta i min klass är mellan 20 o 25 år gamla) gick sedan vidare till ett disco för att dansa men Farbror Fredrik med sina snart 31 år fyllda valde att åka hem vid elvatiden och tur var väl det med tanke på vad som hände på lördagen. Då var det nämligen en vinfestival i byn Codpa, kanske 150 km sydost om Arica. Det ”folk” som skulle hämta oss på eftermiddagen mitt under den spännande strafflägningen i Champions League-finalen var en gammal kompis till Gabriela och dennes kompis med flickvän som hade fått låna en rejäl Ford Explorer att köra vårt glada sällskap upp i bergen till Codpa. Vi reste under eftermiddagen och kvällen genom öknen under den mest spektakulära stjärnhimlen som överhuvudtaget går att beskådas på denna sidan Solsystemet. Vi var till och med tvungna att på ett ställe stanna bilen, stänga av ljus och allt, bara för att låta ögonen vänja sig vid den makalösa syn som stjärnhimlen på 2000 meters höjd i Atacama erbjuder. Stjärnorna bjuder på så mycket ljus att himlen inte längre är svart utan snarare mörkgrön, med myriader av solar, stjärnor, planeter och okända himlakroppar som oavbrutet blinkar, skiner och glittrar med outtömlig styrka mot oss. Den som vill se en stjärnhimmel gör bäst i att komma till Atacama. Glada i hågen anländer vi vid kanske åtta-tiden på kvällen till den lilla byn och fick köa nästan två timmar bara för att ta oss in i byn och hitta en parkeringsplats men til slut kunde vi kliva ur bilen, samla ihop oss och våra saker och promenera mot centrum och scenen där flera liveband spelade kända andinska folkmusiksånger som ”Chuquiagu Marka”, ”El Condor Pasa”, ”Viva Cochabamba”, ”Saya Morena”, ”Date el gusto”, ”Huayno Viejo” och andra svensktoppsklassiker. Jag älskar andinsk folkmusik och det gjorde tusentals andra också, det var en helt fantastisk stämning på torget i Codpa. Byn ligger mitt i en uttorkad dalgång ute i ingenstans och är av någon anledning känd för just sin vinproduktion. Nu är det kanske inte Cabernet eller Syrah som framställs på trappstegsodlingarna utan snarare mer lokala förmågor. Vinet som produceras smakar sött, lite som torr sherry eller portvin, inte lika starkt dock. Naturligtvis kan man också få chicha som smakar liknande men som är gjort på blå majs. Vi gick runt en sväng på de små gränderna där de lokala bönderna hade satt upp sina tält för att sälja sitt vin och vi provade i små medicinglas och köpte någon enstaka flaska av de vi tyckte smakade bäst, allt medan musiken och dansen på torget fortsatte. Vi åt middag, drack lite mer vin och sjöng och dansade och träffade gamla vänner och gjorde nya bekantskaper. Det verkade som om hela Arica var på plats i Codpa just i lördags kväll.

Vi hade en helt fantastisk upplevelse i den aricanska bergsbyn. Faktum är att jag måste tänka efter när jag senast hade så roligt, så glatt och så trevligt som jag hade i Codpa i lördags. Jag kan faktiskt inte på rak arm komma på något som ens minner om den extas av lycka, glädje dans, musik och socialt liv som vi upplevde i Codpa. Det var helt underbart, så otroligt trevlig stämning, härlig musik, så glada människor, alla var vänner, alla dansade traditionella danser med kända och okända och vare sig man kunde dansa eller inte. Gott folk, kära läsare: kom till vinfestivalen i Codpa om ni har vägarna förbi, för det unnar jag Er alla. Se bara till att inte dricka för mycket av det där lokala vinet, man får en duktig träkeps av det dagen efter. Har jag hört sägas.

Festandet fortsatte långt in på småtimmarna tills vi slut vandrade tillbaka till vår van och somnade. Morgonen grydde och vi med den. Luften i Anderna är ren och frisk och solen strålar. Vi åt lite frukost på ett litet café innan vi for tillbaka till Arica dit vi anlände strax efter lunchtid. Söndagen var i övrigt som de flesta söndagar här, det vill säga lugn och stilla. Vi var här hemma, lagade en god middag och lade oss tidigt. Man sover inte så bra i bakluckan på en bil, trots att det är en Ford Explorer som är nära 10 meter lång.

På måndagen var det den 21 Maj och helgdag. Man uppmärksammar då sjöslaget vid Iquique mellan den chilenska flottan med sin smäckra träskuta Esmeralda, och Perús dito med två nyinköpta pansarfartyg. Hur slaget gick? Jodå Perús stålklädda Huascar gjorde formligen kaffeved av stackars Emeralda som sedan den 21 Maj 1879 tjänar som föda åt sjögurkorna utanför Iquiques kust. Trots detta uppmärksammas dagen som ”Flottans dag” med parader i flottans hemstad Valparaíso och högtidlighållande av det hjältemod som Esmeraldas kapten Arturo Prat visade då hans skuta var halvvägs under vatten och han bara hade en handfull av sina matroser kvar. Prat ger då order om att man ska äntra Huascar och han svingar sig över, åtföljd av de sista av sina mannar. Naturligtvis föll även dessa snart för peruanska kulor, och ingen av de chilenska soldaterna överlevde slaget vid Iquique. Perú skulle vara ohotad etta i vattnet ett tag till och Huascar och systerskeppet Independencia gjorde livet svårt för de chilenska träskutorna. Det intressanta med det å det grövsta förlorade slaget vid Iquique är dock hur det bidrog till konsolideringen av den chilenska moralen och stridslustan som tidigare hade varit ganska låg. När politiker, journalister och folk i Santiago, Valparaíso, La Serena och Concepción fick höra om Prat, som idag är en av Chiles i särklass största nationalhjältar, och hans mod blev det fart på Chile som nu gick in i Stilla Havskriget med ångande motorer och en storskalig invasion av det som idag är norra Chile inleddes. Fem år senare, år 1884, undertecknades ett vapenstillestånd och fredsavtal som gjorde Chiles territorium nästan dubbelt så stort som innan.

Vi högtidlighöll den 21 Maj med det mest typiskt chilenska fenomen som finns: vi gjorde en liten asado för några vänner här hemma, samma vänner som vi hade festat i Codpa med några dagar innan. Det var ett trevligt samkväm och jag fick återigen äran att träna på att bli grillmästare, vilket bara är roligt. Det är kul att stå och sippa på en kall öl tillsammans med vänner och höra fräsandet från gallret.

KÖRV!!

Chorizon åker på allra först så kan gästerna knapra chorpian medans köttet fräser på gallret. Observera den svenska ”grill”handsken, glöden var ordentligt varm.

Nu är livet återgått till det vanliga med studier och engelskundervisning. Jag är gräsänkling till på söndag då frugan åkt till Santiago på konferens. Det känns tomt här hemma om sanningen ska fram... Tur att katten är lite sällskap åtminstone. Igår kväll förresten drog han in en jävla fågel i huset som han skulle leka med. Det stackars djuret var halvdött men jag fick städa fjädrar och sanera med klor och sprayer till förbannelse. Man har inte långtråkigt med den kattrackan.

Vad hände så med den upphaussade Bierfest Arica som jag och en hel del andra har gått och brölat om? Tja till slut inte mycket. Allt skryt om ”nära hundra europeiska ölsorter!” och ”billiga priser!” visade sig till slut när vi svängde förbi i fredags kväll bestå av ett dyrt inträde där inte en ens en droppe vatten ingick samt 30 kr för ett litet glas av inte mindre än hela SJU olika sorters pilsner, samtliga chilenska. Med andra ord slutade Bierfest Arica i ett större antiklimax än kvartsfinalen mellan Chile och Venezuela i Copa América förra året. Jädrans bluff och båg.

Chile vs Perú

Hace poco se jugó la primera vuelta de la Copa del Paifico entre Chile y Perú. Esta noche se llevó a cabo el segundo partido y al final los resultados en los duelos de 2012 están en favor de Chile:
3-1 y 3-0.
Chile son los dueños del Pacífico.
Preguntas sobre el asunto?

För lite sedan spelades första omgången i Copa del Pacífico mellan Chile och Perú. Andra omgången spelades ikväll och resultaten i de två drabbningarna år 2012 talar för Chile:

3-1 och 3-0.

Chile regerar Stilla Havet.

Frågor på det?

Söndagskrönika

Söndag igen, och det är varmt, och det är dags för en söndagskrönika. Från mig till Er.

Det skakar oroväckande i det här landet. Nyss läser jag på La Tercera att man har evakuerat områden, precis samma områden som drabbades av det förödande skalvet år 2010, i södra Chile på grund av en jordbävning som mätte 6,4 enligt chilenska mätningar men 7,2 enligt amerikanska tidigare i eftermiddags. Läskigt, hoppas det inte blir någon ny katastrof liknande den för två år sedan.

Mina kära föräldrar hemma i Sverige behöver inte läsa detta stycke utan kan hoppa direkt till nästa. Vi har nu fått tillskott i vår lilla familj. Som bekant hade vi i förra året en katta, Mishi, som trevligt nog adopterade in sig själv hos oss. I augusti smet Mishi ut och rände med Randige Racke och Prickige Prille en hel helg och två månader senare föddes inte mindre än SJU kattungar här hemma. Alla katter, och Mishi också, fick i december nya hem hos alla Gabrielas systrar då jag var på besök i Sverige och det var omöjligt att ta hand om åtta katter helt själv, som Gabriela var tvungen att göra till en början. Alla ungarna lever, växer, leker och mår bra i sina nya hem, men igår fick jag och Gabriela tillbaka en av dem från svärmor. Sväran har haft tre katter (en tidigare och två av våra ungar) hos sig och tyckte att det blev lite väl många till slut. Så från och med i går eftermiddag bor en liten gulvit hankattunge hos oss och börjar återvänja sig vid sin födelseplats. Vår ringa kattallergi är under kontroll, så det är inga problem än så länge. Sväran skämmer bort sina katter, kattmat verkar vår nye familjemedlem inte tycka om men han är galen i mjölk, tonfisk och rått kött. Vi ska bara komma på ett bra namn på det lilla livet, har Ni något/några förslag?

Igår kväll hade vi i huset en gemensam knytkalasasado ute på gården. Jag och Gabriela tog med oss en påse kall öl, ett stort paket chorizo och färskt bröd till choripán och så hade jag gjort min famösa pebre som alla blir så förtjusta i. Kanske borde hemlighålla receptet från och med nu, det är egentligen inget speciellt alls utan snarare på gränsen till det rent imbecillt enkla, men eftersom det jublas högt varje gång kända och okända personer smakar på min kryddstarka röra så förpassar jag nog receptet till hemligheternas kammare. Min pebre får Ni smaka på när JAG gör den. Hur som helst hade vi mycket trevligt på vår gård fram till småtimmarna med sedan länge bekanta grannar och grannar som man tidigare endast hade hejat på i trappuppgången. Framåt småtimmarna fick de modigaste av våra nyvunna vänner även smaka på lite svensk nubbe som min far har skickat ner. Bäska Droppar fick förståeligt nog inga höga poäng, däremot slank Gammal Norrlands Akvavit med sin milda fina smak av ren dill och kummin ner till idel positivt gensvar. Nu vet jag väl inte hur pass svensk dillsnaps EGENTLIGEN passar till sydamerikansk asado men mitt initiativ att dela med mig lite av Sveriges kulturarv uppskattades mycket. En av mina nya bekantskaper hade tydligen släkt i Sverige och han kunde gnola första strofen på Helan Går så naturligtvis fick jag lära ut vår inoficiella nationalsång till samtliga närvarande, något som också uppskattades. Det är lätt att få nya vänner i Chile, med ett glatt humör, ett glas vin och en sprakande fräsande grill att samlas kring.

Jag ska återgå till skolbänken igen. Jag har precis skrivit in mig på ett universitet och ska läsa en kvällsutbildning i internationell ekonomi vilket jag ser mycket fram emot. Jag har länge velat gå tillbaka till högre läroverket, jag tycker om att studera och läsa. Lektionerna börjar klockan sju på eftermiddagen så jag har fortfarande hela dagen att ägna åt annat. Var igår eftermiddag i en bokhandel och köpte lite block och pennor till morgondagens start. Då skolorna här i Chile precis har inlett sin hösttermin har såklart alla bokhandlar och pappershandlar dekorerat med material inför skolstarten och det var nästan så man mindes barn- och ungdomens skolstart när man såg alla varor där i butiken. Den där melankoliska känslan av att ”nu är sköna sommaren slut och nu börjar skolan och hösten igen” kom tillbaka när jag inhandlade mina studiehjälpmedel. Bara så vi gör det klart för oss: Jag kommer INTE att gå med i FECh (studentorganisationen), jag kommer INTE att gå ut och demonstrera och jag kommer INTE att beblanda mig med så kallade studenter som tycks tro att studentlivet går ut på att skolka, ockupera kårhus, slåss med Carabineros och vandalisera sönder allmän och privat egendom i brist på intelligens och argument. Jag kommer att studera, ingenting annat.

Jag fick tidigare idag veta en nyhet som jag ännu inte riktigt har smält in. Förra året skrev jag ju lite grann sådär om fotboll och Copa América, Chiles framgångar och oväntade motgångar. Nästa Copa América, Sydamerikas motsvarighet till EM, går av stapeln år 2015 och till värdland hade Brasilien utsetts. Något märkligt kan tyckas, då Brasilien även ska arrangera Fotbolls-VM 2014 och dessutom Sommar-OS 2016 i Rio de Janeiro. Brasilien är en utmärkt värd för samtliga dessa och jag ser mycket fram mot speciellt Fotbolls-VM 2014, men märkligt kan tyckas hur ett land inom loppet av tre år får arrangera världens två största idrottsevenemang samt ett mindre, framför allt eftersom de globala idrottsorganisationerna då de utser värdland ska ta hänsyn till just tidigare arrangemang. Hur som haver har Brasilien valt att avstå från det mindre arrangemanget, vilket är just Copa América, och istället har man nu till arrangörsland utsett... *trumvirvel*... CHILE! Jag blev överlycklig när jag läste det i dagens Estrella Arica och att ägarna till vår stadion här, Estadio Carlos Dittborn som förövrigt var värd för en del matcher när Chile arrangerade Fotbolls-VM 1962, nu kommer att renovera, rusta upp och bygga ut den lilla idrottsplatsen så att Arica kan få vara värd en gång till. Helt lysande, ¡felicitaciones Chile!

I would like to take this opportunity to invite everybody that I know; family, relatives and friends, to come here to Chile in Juni-July of 2015 to watch the Copa América with me, watching some excellent soccer and having a good south american time, because that is what I am going to have! Welcome! iBienvenidos!

Fotboll, VM- och EM-kval

Ikväll är det Stilla Havs-derby i kravallhärjade Santiago. Chile och La Roja tar emot Perús landslag, samma peruanska lag som lyckades med bedriften att knipa tredjeplatsen i Copa América tidigare i år. Här i Sydamerika spelas nu också en kvalturnering, precis som i Europa, men matcherna som spelas härnere är inför VM i Brasilien 2014. Lite väl tidigt enligt mitt tycke, mycket kan hända med ett landslag på hela tre år. Det lag som spelar bra nu kanske inte alls håller samma nivå om tre år och tvärtom. Men nu är det i varje fall igång sedan i fredags då första omgången spelades och Chile åkte på rejält med däng mot de blåvita från andra sidan Anderna. Argentina lärde La Roja en riktig läxa då de lekte hem 4-1 inför endast 26 000 åskådare på Estadio Monumental i Buenos Aires som har kapacitet för över 70 000 personer. Chile spelade inte dåligt utan faktiskt riktigt bra men Argentina var helt enkelt oändligt mycket bättre och spelade kanonfotboll.

Sitter förövrigt just nu och lyssnar på Radiosportens livesändning från Råsunda och Sverige mot Holland. Holland har precis kvitterat till 1-1. Bra med tryck från läktarna hörs det som, trevligt!

Perú har imponerat på sistone och kvällens match är verkligen ingen lätt uppgift för Chile. De rödvita från det forna Inkariket vann sin första match i fredags mot suveränerna från Paraguay vilket var omgångens skräll och efter bronspengen från turneringen i vintras/somras är de fulla av självförtroende inför kvällens drabbning i Santiago. Lika självsäkra som peruanerna är, lika osäkra verkar chilenarna vara. Det bådar inte gott.

Reserapport från Santiago

Ahh hem ljuva hem, tjenare på Er!

Hemma uppe i norr igen efter en intensiv vecka i den pulserande och expanderande metropolen Santiago de Chile! Landade på Chacalluta vid fyratiden imorse och då jag innehar en total avsaknad av förmågan att avnjuta sömnens vila under vistelser i fordon som befinner sig i rörelse (såsom bil, tåg, flygplan, buss) var det ett direkt besök hos sängen som väntade såfort vi kom hem under småtimmarna. Det är riktigt härligt att känna nordchilensk värme igen och att kunna gå omkring i kortärmat, det har varit rent svinkalla dagar och framför allt nätter som vi har upplevt i huvudstaden. Å andra sidan är det midvinter på Södra Halvklotet och det finns inget dåligt väder, endast dåliga kläder, men håll med om att det inte är det mest charmerande att sova fullt påklädd med fem eller sex täcken och vakna på natten av att man fryser. Santiago passade också på att hälsa oss välkomna med ett kraftigt skalv redan första kvällen när vi drack kvällsté hos våra fantastiskt gästvänliga värdar och vänner till svärmor: Juan Enrique och María med vuxna barnen Andrés, Carolina och Felipe och lilla sladdisen Josefa. Muchas gracias a todos por todo su cariño!

Vi har haft en mycket trevlig vecka i vår expanderande och desvärre ohälsosamt förorenade huvudstad. Förrutom att vi har sprungit fram och tillbaka och uträttat allehanda ärenden och träffat folk har vi även passat på att hälsa på vänner och Gabrielas släkt nere i La Florida. Riktigt trevligt att träffa mostrar, morbröder och kusiner till Gabriela och fascinerande att höra på gamla släkthistorier från tiden då Gabriela bodde i Santiago under sina första år och hur livet såg ut då. Vi har gått på stan och mitt nostalgiska jag drog med Gabriela till alla mina gamla lekplatser i centrum och där jag och L.S. härjade under en glad period för ofattbara 7 år sedan, minnena kom översvämmande från alla håll och kanter när vi korsade Plaza Italia och strosade nerför Alameda, förbi Universidad Católica och Santa Lucía mot Plaza de Armas!

Till L.S. kan jag rapportera följande:

-Santiago Centro har precis samma omisskännliga doft som tidigare

-Vårt hus står kvar (LG-skylten är dock borta, vad är det för fel på folk?)

-Café con Piernas mitt emot ligger tyvärr kvar

-Vår Unimarc på Avenida Portugal ligger kvar

-Snabbmatstället på Baquedano ligger kvar

-Centro Comercial vid Diagonal Paraguay ligger kvar

-Vår Telepizza vid Puente Pío Nono ligger kvar

-Pepsiskylten sitter kvar där den satt

-Våra norska vänners hus på Santa Filomena står kvar

-Alto Las Condes och Parque Arauco ligger såklart också kvar

-Däremot har vårt kära internetcafé uppåt gatan slagit igen och på dess plats ligger istället en botillería

-Diego Portales har fått ett ansiktslyft till oigenkännlighet efter branden häromåret

-Större delen av Barrio Bellavista har också på gott och ont fått ett ordentligt makeover, istället för de charmiga och bohemiska små pubarna ligger nu på dess plats ett arkitektoniskt modernt, ljus- och musikfyllt pulserande torg späckat med discon, internationella restauranger och caféer

Någonting som slog mig också är Transantiago, Santiagos nyligen (nåja, fyra år sedan) invigda kombinerade tunnelbane- och bussnät. När jag år 2004 bodde i Santiago var tunnelbanan ett fungerande och säkert men ack så ytterst otillräckligt kommunikationsmedel: tre korta linjer som mer eller mindre endast gick i de mest urbana delarna av staden. Bussnätet bestod av gula stinkande och smutsiga maskiner, utdömda i vilket europeiskt land som helst, som med sina bölande dieselmotorer väckte oss varje vardagsmorgon klockan sex, kom och gick lite när de ville och som saknade fasta hållplatser. Man vinkade helt enkelt in en buss när man ville hoppa på och hojtade till chauffören att öppna dörren mer eller mindre i farten när man ville hoppa av. Det nuvarande Transantiago har inneburit ett enormt framsteg för hela staden, en rejält utbyggd, snabb och bekväm tunnelbana vars linjer sträcker sig långt ut över milsvida bostadsområden som med imponerande korta intervall för passagerarna till sina destinationer och ett koordinerat bussnät med nya moderna fordon från Brasilientillverkade Volvo, fasta hållplatser och intervall gör Santiago till en av de städer med enklast kommunikationsmedel som jag någonsin har besökt. Stockholms tunnelbana med upp till 8 minuters intervall under rusningstrafik (Ja det är sant, åk från Gärdet till Östermalmstorg/T-Centralen på morgonen så får ni se hur kul det är) kan slänga sig och sina vagnar i Värtan, i Santiago väntar Ni maximalt, och jag menar maximalt, en minut på nästa tunnelbana.

En sak som däremot är mindre rolig är de groteska luftföroreningarna som plågar staden. Över hela Santiago ligger ett brunt lock av avgaser och utsläpp och smogen påverkar till och med dagsljuset. Det räckte med att jag hade varit ett par timmar nere i huvudstaden så började näsa och hals att klia. Föroreningarna är värre nu än tidigare, det märks, och staden vidtar åtgärder som restriktioner i biltrafiken och trängselskatter men jag upplevde ändå smogen som tyngre och mer påtaglig än tidigare.

Santiago är trots allt en otroligt häftig stad och det är glädjande att se hur staden utvecklas och hur mycket som går framåt. Men ändå var det rent överjäkligt skönt att komma tillbaka hem till Arica igen, hem till ren luft och hav, till egen säng och sol och värme.

Och här kommer förklaringen till varför La Rojas förlust mot Venezuela i söndags var/är så tung:

För det första: Chile vs. Venezuela... Kom igen.

För det andra: Som jag berättade för Tayta tidigare idag, om Chile hade spelat mot ett bättre lag och förlorat så hade jag inte sagt något alls. Men jag har aldrig tidigare upplevt en så överlägsen förlorare någonsin i någon sport överhuvudtaget. Chile matade skott på skott mot det venezolanska målet likt flottan vid Svensksund och fyra ribb- och stolpträffar torde vittna om detta faktum. Venezuela spelade defensivt och ganska osäkert och lyckades endast åstadkomma två riktiga skott på mål, men de skotten resulterade i mål. Skillnaden mot exempelvis Sverige vs. Costa Rica 1990 är att Sverige trots statistisk överlägsenhet spelade genomgående dåligt hela turneringen, Chile var inte bara bättre än Venezuela, de var MYCKET bättre än Venezuela.

Och för det tredje och framför allt: Chile har aldrig någonsin tidigare haft samma möjlighet att gå långt i en stor turnering, med möjligt undantag för hemma-VM 1962. Vi gladdes så åt att Chile slapp möta Brasilien redan i kvartsfinal, något som ödets ironi bjuder på år efter år, och att man istället skulle få möta en hyfsat "lätt" motståndare. När sedan Brasilien överraskande åkte på däng i sin kvartsfinal mot Paraguay (vinnaren Chile-Venezuela skulle få möta vinnaren Brasilien-Paraguay) ökade glädjen och förhoppningen om en framgångssaga för La Roja. Vägen var nyasfalterad, vägrenen välklippt och det var ingen trafik. Det enda som stod i vägen var ett vinrött farthinder som visade sig vara oöverkomligt.

Det var plågsamt att se matchen mot Venezuela. Naturligtvis tycker jag att det är lite kul att kontinentens underdog Venezuela äntligen har tagit sig långt i ett stort mästerskap och jag gratulerar såklart de vinröda och hoppas att de vinner match om tredje pris men det gjorde ont att acceptera den venezolanska vinsten mot Chile i söndags och inse att plötsligt och mycket mycket oväntat var Chiles trevliga deltagande i Copa América slut.

Tisdag afton

Ikvall spelas semifinalerna i Copa America.
Jag kommer inte att titta.

Ar hemma hos en van nu och skriver pa en iPad som saknar de svenska bokstaverna. Men anda, vilken lacker liten maskin! Ikvall blir det koreansk middag innan sista dagen i Santiago och jag sitter nu och smuttar pa ett koreanskt te som smakar mizusoppa med socker. Vara aventyr i huvudstaden fortsatter, det ar kul att vara tillbaka har och aterse Plaza Italia, Alameda, vart hus och Diego Portales igen! Minnen fran mina harjningar i staden tillsammans med L.S. for Herregud sju ar sedan aterkommer vart man an gar i centrum, men dessvarre har vart kara internetcafe slagit igen. Och staden utvecklas nagot otroligt, overallt skjuter nya skyskrapor upp, Transantiago har forbattrat kommunikationerna med moderna bussar och tunnelbanan byggs ut och forbattras for varje gang man kommer hit. Det ar faktiskt gladjande att se, Chile utvecklas och gar framat. Tidigare idag var vi uppe i Las Condes som ar ett av Santiagos mest fasionabla kvarter. Mycket vackert med moderna byggnader och grona parker och da Las Condes ligger nara bergen har man en magnifik utsikt over de snokladda Anderna, men trots det skulle jag aldrig fa for mig att bosatta mig dar och dela samvaro med den arroganta, blonderade och ansiktslyfta chilenska overklassen.

Lägesrapport

Befinner mig i Santiago de Chile.
Köldslaget. Grått. Regnigt.

Copa América 2011.

Dystert.

Glöm VM 1990 och Sverige-Costa Rica 1-2
Glöm VM-kval 1997 och Sverige-Österrike 0-1 x 2
Glöm OS 1998 och Tre Kronor-Finland 1-2
Glöm Champions League 1999 och AIK-Barcelona 1-2
Glöm OS 2002 och Tre Kronor-Vitryssland 3-4
Glöm VM-kval 2007 och Skottland-Italien 1-2

Copa América 2011 och Chile-Venezuela 1-2
och La Rojas uttåg ur turneringen
är faktiskt den tyngsta förlust
som jag har upplevt under mitt 30-åriga liv
som idrottsåskådare,
supporter och sportälskare.

Förklarar varför lite senare.
Hela landet är i upplösningstillstånd.

Resor norrut och söderut

God afton på Er!

Såhär i ett par dagars välbehövlig paus från alla fotbollsmatcher kommer här en lägesrapport, eller kanske en reserapport. Vi var igår iväg till norra Chiles Ullared, det vill säga Tacna, för göra lite diverse inköp till hem och vardag. Dock återvände vi lite besvikna då vi helt enkelt inte hittade nästan någonting av det som vi behövde. Hyllorna var urplockade och staden verkade nästan lite öde. Men nåja, förutom ett par ärenden som vi gjorde lyckades vi införskaffa ett par dvd-filmer samt två flaskor Amarula som Gabriela nödvändigt ville köpa. Fråga mig inte vad hon ska ha den sötsliskiga smörjan till, Amarula smakar ju som en blandning mellan Bailey's och Bobs Blandsaft. Vi hann också med att avnjuta en grandios lunch på ett ställe som heter Patroncito som ligger strax utanför staden, i en mycket vacker och bördig dalgång med odlingar och haciendas. De borde nästan betala mig för att skriva följande men det är helt sant: Lunchen var spektakulär. Som förrätt en typisk peruansk sådan som heter "Soltero de Queso", bestående av majs, färskost, lök, tomat och koriander. Enkelt och mycket gott. Varmrätten bestod av en "Parrillada", ett tvättfat fyllt med grillat kött och kyckling och majskolvar samt grönsallad och till detta en stor tillbringare nypressad limejuice. Priset då, 600 kr, 700 kr? Nej: 54 Sol, inte ens 150 kr för tre personers lunch. Om Ni har vägarna förbi Tacna, ät en lunch på Patroncito, det är värt varenda omväg, jag lovar.

Imorgon bitti åker vi till Santiago för ett par dagar i ytterligare ett par ärenden. Förutom nödvändigheter ska vi även passa på att åka till Valparaíso och kanske även söderut till Concepción. Och framför allt återse mina gamla trakter när jag härjade där med L.S. och alla under våren 2004. Undrar om vårt hus står kvar och om vår matbutik ligger där den ligger...

Och här kommer senaste om Copa América! Gruppspelet är nu slut och kvarvarande lag väntar på sina respektive kvartsfinaler: Colombia-Perú och Argentina-Uruguay på lördag och Brasilien-Paraguay och Chile-Venezuela dagen efter. Chile BÖR ju naturligtvis ha chansen mot turneringens överraskning Venezuela men man vet ju inte. Skrällar har hänt tidigare så helt säker kan man inte vara, Brasilien till exempel säkrade inte avancemang förrän i sista matchens avslutande 20 minuter. Men mer om Copa América senare, jag packar matchtröja i min kappsäck och på söndagen ska jag leta upp något trevligt vattenhål att se drabbningen på. Ska nu fortsätta packa och stöka, på återseende!

Söndagsrapport: Lite regn och lite sport

Shabat Shalom le’Kulam!

Vi skriver idag den 10 juli 2011 och solen skiner för en gångs skull i ett vintrigt nordchile. Tog en uppfriskande cykeltur längs strandpromenaden imorse och betraktade solitärt den milsvida stranden och Stilla Havets böljor som outtröttligt badade landet. Funderar på att göra det till en daglig morgonrutin, det är livgivande att meditativt skåda ut över det eviga havet och att inleda dagen med att andas frisk havsluft.

Varm och behaglig temperatur idag, det var ett tag sedan. Faktum är att folk här pratar om den ”värsta vintern i mannaminne”, full snöstorm blåser uppe i bergen härifrån Arica och ner till II. Región, ösregn lamslår Antofagasta, vägar har spolats bort och snön har vid upprepade tillfällen stängt gränsen mellan Chile och Argentina, som ligger på cirka 3000 meters höjd. Och häromveckan fick Arica, en av kontinentens soligaste och torraste städer, den största mängden nederbörd på nära 15 år. Det regnade rejält den natten intygar jag.

Alla ovanliga oväder här i regionen tyder på att det börjar bli El Niño-period nu. Jag har inte följt nyheterna så pass noga så jag vet om det är svår torka i Australien och Asien vilket också brukar vara effekten av detta globala väderfenomen men här i Sydamerika pekar alla tecken på att vi går in i en epok av El Niño. Med tanke på att kylan på högplatån dessutom har varit ovanligt stark verkar det som att El Niño åter knackar på dörren.

Annars är fotbollen glödhet här i Chile. De 12 lagen från Latinamerikas alla hörn gör upp i matcher av varierande kvalité i grannlandet Argentina och faktum är att samtliga lag har hypotetisk möjlighet att gå vidare till kvartsfinal inför sista gruppomgången.

Såhär ser situationerna ut i respektive grupp efter två omgångar:

Grupp A

Argentina Bolivia Colombia Costa Rica

Ingenting fungerar för värdnationen Argentina, man har endast lyckats erövra två poäng på två matcher och en seger mot Costa Rica imorgon måndag är inte bara ett krav, det är en nödvändighet för att inte landet ska dras ner i ett träsk av förnedring liknande den ekonomiska dekadensen för 10 år sedan. Messi är totalt under isen och en tydlig spricka mellan honom och hans beundrare och hans antagonister i laget och på läktaren vidgas alltmer. Costa Rica å andra sidan har spelat riktigt trevlig fotboll och 2-0 mot Bolivia häromdagen var välförtjänt. Mot Argentina ska man dock vara chanslösa men det var å andra sidan Bolivia också. Stackarna från Bolivia lyckades kämpa sig till mycket välförtjänta 1-1 mot Argentina i invigningsmatchen men mot Costa Rica i Jujuy var man helt vilsna och det syntes tydligt varför Bolivia är det lägst rankade laget i Sydamerika. Colombia leder lite förvånande gruppen med en seger och en oavgjord match och mot Bolivia senare i eftermiddag ska bara gruppsegern säkras. Colombia spelar bra och är gruppens bästa lag, i skrivandes stund leder colombianerna också mot Bolivia efter 20 minuters spel.

Grupp B

Brasilien Ecuador Paraguay Venezuela

Dödens Grupp och Skrällens Grupp. Hör och häpna – Venezuela, historiens kalkonlag och kontinentens enda land där fotboll inte är den största sporten, leder gruppen med där Brasilien och Paraguay är med. Efter första omgången där matcherna Brasilien – Venezuela och Ecuador mot Paraguay bägge slutade 0-0, och andra där Venezuela välförtjänt besegrade Ecuador samtidigt som Brasilien med nöd och näppe och inte helt rättvist lyckades få 2-2 i slutminuten mot ett kämpande Paraguay som måste fått hela spansktalande Latinamerikas sympatier leder plötsligt det vinröda landslaget från Sydamerikas minst fotbollskända land Dödens Grupp. Inför sista omgången behövs endast en oavgjord match mot Paraguay för att Venezuela ska spela kvartsfinal, en inte helt omöjlig uppgift, och Brasilien behöver vinna mot Ecuador. Brasilien har dock inte spelat bra, brasilianarna är alltid skickliga fotbollspelare men lagspelet har inte fungerat. Samma symptom som värdnationen Argentina verkar genomsyra de så kallade sambaspelarna och var inte helt förvånade om Ecuador lyckas skrälla på onsdag.

Grupp C

Chile México Perú Uruguay

Chile och smått överraskande Perú delar på ledningen i Grupp C efter två spelade matcher. Chile vann väntat sin första match med 2-1 mot México som förståeligt verkar vara helt bakom flötet på grund av tidigare incident utanför planen. Samtidigt inträffade skräll nr. 1 då Perú lyckades få oavgjort, 1-1, mot förra årets VM-fyra Uruguay. Chile ställdes ordentligt på prov i andra omgången då man fick möta de himmelsblå från kontinentens östkust, för första gången på hela året en riktigt svår motståndare och en välspelad match i Mendoza inför närmare 30 000 tillresta chilenska fans som färgade i stort sett hela stadion rödfärgad slutade rättvist 1-1. Senare samma kväll inträffade skräll nr. 2 då Perú lyckades gå segrande ur kampen mot México med 1-0. Antingen är det mycket riktigt en skräll då Perú brukar sluta bland de tre sämsta i Copa América och samtliga VM-kval, eller så är México helt enkelt längre bakom flötet än vad som är vanligt. Hur som helst så ligger vårt nordliga grannland överraskande på samma poäng som gruppledaren Chile, dock med färre mål gjorda. México är mer eller mindre helt borta och ett smärre mirakel ska till för att inte aztekerna åker hem efter tisdagens match mot Uruguay som fortfarande har chansen att ta sig till kvartsfinal men då behöver de vinna med ett par måls skillnad, något som inte ska vara alltför svårt verkar det som. Chile och Perú möts sedan i årets hetaste match, Stilla Havs-derby mellan två ärkerivaler på tisdag kväll. En match som egentligen inte hade varit så spännande men tack vare Perús vinst i fredags blir det en spännande avslutning på gruppen på tisdag.

Copa América är en mycket trevlig fotbollsturnering! Denna är den andra som jag upplever "på plats" i Sydamerika, 1999 spelades turneringen i Paraguay och jag hade äran att bo just i Argentina vid det tillfället. Det går dock inte att jämföra intresset mellan då och nu, trots fanatismen över fotbollen i Argentina var landslaget nere i en så djup svacka (Minns till exempel 0-3 - förlusten mot Colombia och Argentinas TRE (!) missade straffsparkar) att tävlingen trots kvartsfinal för Argentina tråkigt nog ganska obemärkt gick förbi där jag bodde. Här i moderat fotbollsintresserade Chile däremot har "Marea Roja", landslagets supporterkultur, svept in landet i en röd festyra och det är fotboll mer eller mindre överallt!

Åker förövrigt ner till Santiago på fredag morgon och stannar en vecka för diverse ärenden. Tänkte ta en sväng till Valparaíso och Viña del Mar också och uppleva minnen från en glad tid år 2004.

Argentina - Colombia

Suck

Efter ett nytt debacle för värdnationen. Ikväll i köldslagna Santa Fé i provinsen med samma namn lyckades Albicelestes från vårt transandinska grannland endast uppnå 0-0 mot ett defensivt smart spelande, lugnt och coolt Colombia. Tendensen för Argentina var samma som mot Bolivia i fredags, Argentina försöker och försöker men iskalla motståndare som ingen har hört talas om plockar lungt och säkert ner storspelarna Messi, Tévez, Higuaín, Cambiasso, Agüero och alla de andra. Ingenting fungerar i Argentinas spel.

Argentina, hemmanationen som kanske till och med äntligen skulle lyckas ta hem ett stort mästerskap, är nu farligt nära att bli utslagna ur sin egen turnering.

"They should have Maradona back..."

Matchrapport Chile - México

Sådärja, dagen efter den onödigt spännande matchen mellan Chile och México. Chile spelade faktiskt mycket bra men precis som i VM förra året lider de av en fantastisk oförmåga att få in bollen där den hör hemma, det vill säga i motståndarnas mål. México, en av Latinamerikas trevligaste fotbollsbekantskaper, lider naturligtvis av incidenten häromdagen då åtta (!) spelare skickades hem efter att besatts av den briljanta idén att dra upp lyxprostituerade på rummen efter en blöt natts fest. Det gröna landslaget från Latinamerikas nordligaste utpost ringde efter åtta reserver som med blixtens hastighet flögs ner till Argentina för att försöka ta en plats på planen och spelet är därefter. Osäkert och defensivt. México fick inte låna bollen många minuter under första halvlek och det var inte många gånger som det var mer än en grönklädd spelare på offensiv planhalva. Men under första halvleks första och enda mexikanska anfall som resulterade i en hörna, då lyckas de naturligtvis få in bollen bakom den föga övertygande väktaren Claudio Bravo framför Chiles mål. Det var inte bara ett fullkomligt onödigt ledningsmål som México lyckades prestera, det var dessutom ett slappt och opreciserat nickmål som till och med underteckad hade kunnat rädda. Tungt tungt. Och inte blev det bättre av att de chilenska anfallarna Alexis Sánchez och Humberto Suazo, vanligtvis notoriska målspottare i sina respektive klubblag, misslyckades kapitalt med det som de är på planen för att utföra: mål. Första halvlek slutade 0-1 och ett groteskt antiklimax knackade skrattretande på dörren.

Andra halvlek var en kopia på den första: massivt chilenskt tryck mot motståndarnas mål och de gröna såg mer och mer ut som ett försvarande handbollslag. Men frustrationen över de uteblivna målen på planen smittades av till oss åskådare och vi vred våra händer åt det ena misslyckade anfallet efter det andra. Antiklimax gnuggade sina händer på andra sidan porten. Men till slut, efter 66 minuter som kändes som sju år och åtta bedrövelser, och tre flaskor kall Cristal senare kom ÄNTLIGEN kvitteringsmålet som fick oss framför TV: n att hoppa högt. Och bara 6 minuter senare kom också ett ledningsmål, typiskt nog från Arturo Vidal som hade spelat katastrofalt dåligt i första halvlek och både vi TV-tittare som kommentatorer önskade grabben utbytt inför andra halvlek. Härligt! Nu väntade 18 minuters väntan på en slutsignal som aldrig verkade närma sig. México tilläts komma upp och försöka anfalla i slutminuterna men Chile höll ihop sitt försvar och efter visslet som indikerade 90 plus 3 spelade minuter dröjde det inte länge förrän tutandet bland Aricas kvarter började. Vi satte oss också tillsammans med svåger och svägerska i deras bil och vilt tutande åkte vi in till centrum för att delta i en lång karavan av tutande och tjoande bilar, motorcyklar, lastbilar och flaggviftande folk. Lättnad!

Ikväll tar Copa América en paus och inga matcher spelas. Imorgon däremot tar hemmanationen och mitt andra favoritland, maravillosa Argentina, emot Colombia i Santa Fé och nu MÅSTE de blåvita vinna för att ha chans att ta sig vidare till slutspel och undvika ett värre fiasko än vad som upplevdes under VM 2002. Argentina imponerade verkligen inte senast mot kontinentens blåbär Bolivia som kämpade sig till en mycket hedervärd 1-1 – insats i La Plata. Bolivia i sin tur möter Costa Rica i övermorgon torsdag i mitt Jujuy, ett Jujuy som till större delen består av bolivianer eller ättlingar till bolivianer. Den matchen kommer bara bli så häftig, Estadio 23 de Agosto kommer vara lika grönfärgad som vore matchen spelad i La Paz.

Visiones de los festejos en Arica

Jaaaa!!

Copa América

Nu är det snart en timme kvar tills Chiles debut i Copa América mot México och jag har då sällan stött på större fotbollshysteri än nu. Sent omsider har landet vaknat till liv och svepts in i ett rött skimmer och hux flux handlar glädjande nog nästan allt på TV och radio om det vackra spelet och Copa América. Helt plötsligt har ett helt folk gått in i en kollektiv rödvitblå trans, flaggor viftas och röda matchtröjor går omkring på gatorna. Härligt!

Folkets förväntningar på La Roja är stora och många väntar sig underverk. Det fenomenet brukar nästan alltid båda illa för unga och inte helt rutinerade spelare som Chiles landslag består av. Chile har dock spelat bra de senaste åren och i år har man inte förlorat en enda match så naturligtvis hoppas vi på att det äntligen ska gå bra för Chile i Copa América. Jag personligen tror inte på något mirakel, men den här gången har man en bra chans att ta sig vidare från gruppspelet till kvartsfinal och kanske eventuellt också till semifinal.

Vi ska snart iväg till svägerska Exilda och svåger Ives för att se på matchen som börjar klockan 20.30 lokal tid. Under tiden kollar jag på Chiles övriga konkurrenter Uruguay och Perú som spelar sin debutmatch. Perú, kontinentens näst sämsta landslag, ledde länge och väl mot de himmelsblå Orientales som kom fyra i förra årets VM men i första halvleks sista sekund kvitterades matchen.

Vamos Chile!!

Spelschema Copa América

God söndagafton,

Från ett vintrigt Sydamerika rapporteras att årets fotbollshändelse har inletts, Copa América 2011 i Argentina. Och efter två dagar och fyra matcher har två ganska stora skrällar inträffat, Argentina vs. Bolivia 1-1 i fredags och dagens match mellan Brasilien och Venezuela som slutade 0-0.

Jag är överjädrans trött ikväll efter TVÅ asados, så jag tänker inte skriva mer nu. Imorgon spelar Chile och då blir det mer, det utlovas. Under tiden kan ni spana spelschema för turneringen, uppdaterat med helgens drabbningar.

GRUPP A

La Plata, Jujuy, Santa Fé, Córdoba

1/7 Argentina – Bolivia 1-1

2/7 Colombia – Costa Rica 1-0

7/7 Argentina – Colombia

8/7 Bolivia – Costa Rica

10/7 Colombia – Bolivia

12/7 Argentina – Costa Rica

1 Colombia 1 1 0 0 1-0 3

2 Argentina 1 0 1 0 1-1 1

2 Bolivia 1 0 1 0 1-1 1

4 Costa Rica 1 0 0 1 0-1 0

GRUPP B

La Plata, Santa Fé, Córdoba, Salta

3/7 Brasilien – Venezuela 0-0

3/7 Paraguay – Ecuador 0-0

9/7 Brasilien – Paraguay

9/7 Venezuela – Ecuador

13/7 Brasilien – Ecuador

13/7 Paraguay – Venezuela

1 Brasilien 1 0 1 0 0-0 1

1 Ecuador 1 0 1 0 0-0 1

1 Paraguay 1 0 1 0 0-0 1

1 Venezuela 1 0 1 0 0-0 1

GRUPP C

San Juan, Mendoza, La Plata

4/7 Uruguay – Perú

4/7 Chile – México

8/7 Perú – México

8/7 Uruguay – Chile

12/7 Chile – Perú

12/7 Uruguay – México

1 Chile 0 0 0 0 0-0 0

1 México 0 0 0 0 0-0 0

1 Perú 0 0 0 0 0-0 0

1 Uruguay 0 0 0 0 0-0 0

Hur ska jag göra?

Kom precis hem från Estación Central där min hustru köpte en bussbiljett till Calama dit hon behöver åka i arbetet. Såg där inte ett utan helt plötsligt TRE bussbolag som åker till Jujuy i Argentina. Och då slog idén mig: varför inte spontanåka till Jujuy, hälsa på familj och vänner ett par veckor och se Copa América?? Det var över sex år sedan jag var och hälsade på i Argentina och nu har Jujuy tilldelats två matcher på lilla Estadio 23 de Agosto där jag har varit så många gånger och hejat fram mitt Gimnasia de Jujuy: först Colombia - Costa Rica den 2 juli och sedan Bolivia - Costa Rica den 7 juli. Det skulle ju bara vara så jädrans häftigt att se Bolivia spela i Jujuy, ett Jujuy som till och med dess egna invånare beskriver som "mer bolivianskt än argentinskt". Bolivias landslag intresserar mig knappast men däremot att uppleva Bolivias landslag i Jujuy och en invasion av bolivianska fans. Dessutom gillar jag också Costa Ricas lilla landslag sedan jag upplevde VM 2006 i nämnda land, det var en trevlig karibisk fest som Los Ticos bjöd på i San José under VM trots ett katastrofala resultat med tre förluster och 3 - 9 i målskillnad, och det skulle vara trevligt att se Los Ticos igen. Men sedan naturligtvis, återse familj och mina vänner som jag har kvar i Jujuy. Gå på asados och äta utsökt argentinskt kött och prata argentinsk spanska igen är något som jag saknar!

Det är verkligen en once in a lifetime att kunna uppleva Copa América i en av sina "hemstäder" och valet torde vara enkelt. Men nackdelarna med att resa då, varför tvekar jag? Tja för det första är det dyrt, 35 000 CHP för en enkel resa, motsvarande ca. 500 kr. Jag borde stanna kvar i Arica och spendera pengarna på viktigare saker istället för att resa, 1000 kr för tur och retur... nja. Sedan, på grund av kraftigt snöfall i bergen, kan gränsen mellan länderna helt plötsligt stängas. Jag hörde till och med av säljarna på busstationen, de som gladeligen borde se sin möjlighet att pracka på en europé en dyr resa till Argentina oavsett omständigheterna, att de senaste veckorna har det varit si och så med möjligheten att passera över till Argentina, gränsen kan stängas mer eller mindre helt oplanerat och vara stängd två dygn medan myndigheterna på båda sidor skottar snö och plogar serpentinvägar. Och jag kan tänka mig ett flertal trevligare sätt att tillbringa två dygn på än i en insnöad parkerad buss på 3 000 meters höjd mitt ute i Andernas vildmark utan att veta när man kommer vidare.

Trevliga bekymmer visserligen, men hur gör man? Jujuy eller inte?

Mer fotboll

Nu blir det fotboll igen. Kanske lite tjatigt men två händelser föranleder nämnda faktum. Eller kanske rättare sagt en händelse och en incident. Vi tar oss till vårt köttätande grannland Argentina. Där börjar nämligen årets största fotbollshöjdpunkt nästa vecka: Copa América, motsvarigheten till Europas EM, där totalt tio lag, åtta från Sydamerika och de två inbjudna nationerna México och Costa Rica deltar. Det ska bli mycket trevligt att följa Copa América 2011 nästan på plats, även om jag helst såklart hade varit i Argentina för att kunna följa evenemanget ordentligt på plats. Nu blev det dock inte så, då olika förhinder har satt käppar i hjulet för ett eventuellt återseende av det underbarra Argentina.

Jag kommer skriva en hel del om Copa América här de följande veckorna, var så säkra.

Vi håller oss kvar i Argentina och tar oss närmare bestämt till huvudstaden Buenos Aires. För där inträffade nämligen en nästan ofattbar incident igår söndag kväll. En av argentinsk fotbolls absoluta giganter, River Plate, med 33 ligavinster genom historien och med enligt inoficiella siffror över 15 miljoner fans bara i Argentina, spelade på sin hemmaarena igår kväll sin andra kvalmatch av två möjliga, inte för att vinna någon titel eller liknande utan helt enkelt för att hålla sig kvar i argentinska ligans högsta division. Motståndet bjöds av lilla ynkliga Belgrano, som vann sin hemmamatch med 2-0 och som ikväll lyckades med en otrolig bedrift genom att med 1-1 på nationalarenan Monumental skicka ut River Plate ur högsta divisionen. För att ni ska förstå vidden av det inträffade så tänk er att Manchester United förlorar en kvalomgång mot Scunthorpe eller Barcelona mot Hércules och därmed förlorar sina platser i Premier League och La Liga. På Monumental omringades spelarna av hundratals poliser, vattenkanoner och tårgas användes mot läktarna och en stor del av River Plates fans ägnade ursinnigt söndagsnatten åt att slå sönder Buenos Aires. Jag personligen håller inte alls på River Plate, jag håller på Maradonas blågula Boca Juniors, Rivers störste rival men ändå… argentinska ligan utan River, utan Superclásico… nej, det känns helt enkelt inte rätt.

Annars då? Jodå, en lugn helg här i vinterns Arica. Evo Morales i Bolivia hävdar att Chile samarbetar med utländska terrornätverk och har personligen dekorerat de bolivianska soldater som i förra veckan togs på bar gärning när de bestal chilenare på sina bilar och i Perú sitter Ollanta Humala och drömmer om att återförena sitt land med Bolivia, hänvisandes till den kortvariga union mellan länderna under 1800-talets första hälft som provocerade fram ett krig med Chile.

Pust