Hemma uppe i norr igen efter en intensiv vecka i den pulserande och expanderande metropolen Santiago de Chile! Landade på Chacalluta vid fyratiden imorse och då jag innehar en total avsaknad av förmågan att avnjuta sömnens vila under vistelser i fordon som befinner sig i rörelse (såsom bil, tåg, flygplan, buss) var det ett direkt besök hos sängen som väntade såfort vi kom hem under småtimmarna. Det är riktigt härligt att känna nordchilensk värme igen och att kunna gå omkring i kortärmat, det har varit rent svinkalla dagar och framför allt nätter som vi har upplevt i huvudstaden. Å andra sidan är det midvinter på Södra Halvklotet och det finns inget dåligt väder, endast dåliga kläder, men håll med om att det inte är det mest charmerande att sova fullt påklädd med fem eller sex täcken och vakna på natten av att man fryser. Santiago passade också på att hälsa oss välkomna med ett kraftigt skalv redan första kvällen när vi drack kvällsté hos våra fantastiskt gästvänliga värdar och vänner till svärmor: Juan Enrique och María med vuxna barnen Andrés, Carolina och Felipe och lilla sladdisen Josefa. Muchas gracias a todos por todo su cariño!
Vi har haft en mycket trevlig vecka i vår expanderande och desvärre ohälsosamt förorenade huvudstad. Förrutom att vi har sprungit fram och tillbaka och uträttat allehanda ärenden och träffat folk har vi även passat på att hälsa på vänner och Gabrielas släkt nere i La Florida. Riktigt trevligt att träffa mostrar, morbröder och kusiner till Gabriela och fascinerande att höra på gamla släkthistorier från tiden då Gabriela bodde i Santiago under sina första år och hur livet såg ut då. Vi har gått på stan och mitt nostalgiska jag drog med Gabriela till alla mina gamla lekplatser i centrum och där jag och L.S. härjade under en glad period för ofattbara 7 år sedan, minnena kom översvämmande från alla håll och kanter när vi korsade Plaza Italia och strosade nerför Alameda, förbi Universidad Católica och Santa Lucía mot Plaza de Armas!
Till L.S. kan jag rapportera följande:
-Santiago Centro har precis samma omisskännliga doft som tidigare
-Vårt hus står kvar (LG-skylten är dock borta, vad är det för fel på folk?)
-Café con Piernas mitt emot ligger tyvärr kvar
-Vår Unimarc på Avenida Portugal ligger kvar
-Snabbmatstället på Baquedano ligger kvar
-Centro Comercial vid Diagonal Paraguay ligger kvar
-Vår Telepizza vid Puente Pío Nono ligger kvar
-Pepsiskylten sitter kvar där den satt
-Våra norska vänners hus på Santa Filomena står kvar
-Alto Las Condes och Parque Arauco ligger såklart också kvar
-Däremot har vårt kära internetcafé uppåt gatan slagit igen och på dess plats ligger istället en botillería
-Diego Portales har fått ett ansiktslyft till oigenkännlighet efter branden häromåret
-Större delen av Barrio Bellavista har också på gott och ont fått ett ordentligt makeover, istället för de charmiga och bohemiska små pubarna ligger nu på dess plats ett arkitektoniskt modernt, ljus- och musikfyllt pulserande torg späckat med discon, internationella restauranger och caféer
Någonting som slog mig också är Transantiago, Santiagos nyligen (nåja, fyra år sedan) invigda kombinerade tunnelbane- och bussnät. När jag år 2004 bodde i Santiago var tunnelbanan ett fungerande och säkert men ack så ytterst otillräckligt kommunikationsmedel: tre korta linjer som mer eller mindre endast gick i de mest urbana delarna av staden. Bussnätet bestod av gula stinkande och smutsiga maskiner, utdömda i vilket europeiskt land som helst, som med sina bölande dieselmotorer väckte oss varje vardagsmorgon klockan sex, kom och gick lite när de ville och som saknade fasta hållplatser. Man vinkade helt enkelt in en buss när man ville hoppa på och hojtade till chauffören att öppna dörren mer eller mindre i farten när man ville hoppa av. Det nuvarande Transantiago har inneburit ett enormt framsteg för hela staden, en rejält utbyggd, snabb och bekväm tunnelbana vars linjer sträcker sig långt ut över milsvida bostadsområden som med imponerande korta intervall för passagerarna till sina destinationer och ett koordinerat bussnät med nya moderna fordon från Brasilientillverkade Volvo, fasta hållplatser och intervall gör Santiago till en av de städer med enklast kommunikationsmedel som jag någonsin har besökt. Stockholms tunnelbana med upp till 8 minuters intervall under rusningstrafik (Ja det är sant, åk från Gärdet till Östermalmstorg/T-Centralen på morgonen så får ni se hur kul det är) kan slänga sig och sina vagnar i Värtan, i Santiago väntar Ni maximalt, och jag menar maximalt, en minut på nästa tunnelbana.
En sak som däremot är mindre rolig är de groteska luftföroreningarna som plågar staden. Över hela Santiago ligger ett brunt lock av avgaser och utsläpp och smogen påverkar till och med dagsljuset. Det räckte med att jag hade varit ett par timmar nere i huvudstaden så började näsa och hals att klia. Föroreningarna är värre nu än tidigare, det märks, och staden vidtar åtgärder som restriktioner i biltrafiken och trängselskatter men jag upplevde ändå smogen som tyngre och mer påtaglig än tidigare.
Santiago är trots allt en otroligt häftig stad och det är glädjande att se hur staden utvecklas och hur mycket som går framåt. Men ändå var det rent överjäkligt skönt att komma tillbaka hem till Arica igen, hem till ren luft och hav, till egen säng och sol och värme.
Och här kommer förklaringen till varför La Rojas förlust mot Venezuela i söndags var/är så tung:
För det första: Chile vs. Venezuela... Kom igen.
För det andra: Som jag berättade för Tayta tidigare idag, om Chile hade spelat mot ett bättre lag och förlorat så hade jag inte sagt något alls. Men jag har aldrig tidigare upplevt en så överlägsen förlorare någonsin i någon sport överhuvudtaget. Chile matade skott på skott mot det venezolanska målet likt flottan vid Svensksund och fyra ribb- och stolpträffar torde vittna om detta faktum. Venezuela spelade defensivt och ganska osäkert och lyckades endast åstadkomma två riktiga skott på mål, men de skotten resulterade i mål. Skillnaden mot exempelvis Sverige vs. Costa Rica 1990 är att Sverige trots statistisk överlägsenhet spelade genomgående dåligt hela turneringen, Chile var inte bara bättre än Venezuela, de var MYCKET bättre än Venezuela.
Och för det tredje och framför allt: Chile har aldrig någonsin tidigare haft samma möjlighet att gå långt i en stor turnering, med möjligt undantag för hemma-VM 1962. Vi gladdes så åt att Chile slapp möta Brasilien redan i kvartsfinal, något som ödets ironi bjuder på år efter år, och att man istället skulle få möta en hyfsat "lätt" motståndare. När sedan Brasilien överraskande åkte på däng i sin kvartsfinal mot Paraguay (vinnaren Chile-Venezuela skulle få möta vinnaren Brasilien-Paraguay) ökade glädjen och förhoppningen om en framgångssaga för La Roja. Vägen var nyasfalterad, vägrenen välklippt och det var ingen trafik. Det enda som stod i vägen var ett vinrött farthinder som visade sig vara oöverkomligt.
Det var plågsamt att se matchen mot Venezuela. Naturligtvis tycker jag att det är lite kul att kontinentens underdog Venezuela äntligen har tagit sig långt i ett stort mästerskap och jag gratulerar såklart de vinröda och hoppas att de vinner match om tredje pris men det gjorde ont att acceptera den venezolanska vinsten mot Chile i söndags och inse att plötsligt och mycket mycket oväntat var Chiles trevliga deltagande i Copa América slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar