I knew it

Det finns ett ämne som jag har ältat lite fram och tillbaka via diverse texter här på bloggen genom åren. Ämnet i fråga är relationerna mellan Chile, Bolivia och Perú. Anledningen är helt enkelt att ämnet kombinerar det mesta som jag finner intressant: politik, politisk historia, multilaterala relationer, nationsbygge och gränsdragningar. Och här kommer en text till, ett nytt kapitel i såpoperan ”Goda Grannar”.

 

Denna plats på jorden; Arica och Tarapacá med dess sterila öken, prunkande dalgångar, milsvida stränder och branta klippor som störtar i glittrande hav; utgjorde fram till 1884 en sydlig utpost i Perú, då den efter en väl genomförd militär kampanj tillföll Chile, något som den peruanska nationalkänslan aldrig riktigt kunnat konsolidera. Relationen mellan länderna har sedan dess oficiellt visserligen mest varit god och broderlig, men under ytan har en ömsesidig misstänksamhet och rivalitet hela tiden pyrt, kryddad med militär kapprustning.

 

Något söderut ligger Chiles II:a Region, som fram till 1904 de jure tillhörde Bolivia, men som de facto hade administrerats av Chile sedan 1860-talet. Samma område övergick de jure till chilensk överhöghet och Bolivia lämnades utan kust. Om förlusten av Arica och Tarapacá svider i det peruanska skinnet så är denbolivianska landförlusten för Bolivia ett öppet sår. Relationerna mellan Chile och Bolivia är iskall, om ens det. De diplomatiska förbindelserna bröts nämligen, på bolivianskt initiativ, år 1978 och har inte återupptagits sedan dess.

 

Häromåret gjorde så Perú slag i saken i sina irredentistiska anspråk på chilenskt territorium: man drog Chile inför Internationella Domstolen i Haag. Med påhittade repliker som ”oklara gränsdragningar” och ”orättvisa chilenska fördelar” som alibi hoppas Perú att återfå i alla fall delar av det som gick dem förlorat för snart 130 år sedan: havet.

 

Bolivia var inte sena att haka på trenden att dra Chile inför internationell domstol i hopp om att återfå land. De anledningar som man har angivit för att Chile ska lämna tillbaka en stor del av sina forna områden är mer eller mindre desamma som Perú angav: ”oklara internationella avtal”, ”Chile fick alltför stora fördelar i de avtal som skrevs” och ”Chile visar inte tillräcklig vilja att lösa konflikten”.

 

Då man i Chile fick höra om våra grannländers drag var reaktionen en kombination av självsäker axelryckning och otryggt framtidssiande; Chiles ståndpunkt är att gränserna länderna emellan sedan lång tid tillbaka är klargjorda och internationellt etablerade enligt en mängd ratifierade avtal och att inget annat finns att tillägga. Samtidigt kommenterades det, på hög nivå, vilket som skulle bli framför allt peruanernas nästa drag, att kräva tillbaka hela Arica via en liknande internationell spelplan?

 

Och det är precis vad Perú nu vill göra. Perú planerar nu att anmäla Chile till FN för att få tillbaka regionen Arica, med exakt samma alibi som tidigare: ”oklara gränsdragningar”, ”tidigare avtal är till peruansk nackdel” och ”Chile STAL området”.

 

Jag kommer, vare sig Ni vill eller inte, att återkomma om detta ämne.

 

Jag visste redan 2011, när Perú offentliggjorde anmälan gällande de marítima gränserna i Haag mot Chile, att de inom kort skulle kräva tillbaka hela Arica och Tarapacá.

 

Men det hör egentligen inte till saken. Jag vill bara visa mig duktig.

 

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka

 

"Vad var det jag sa?"

Senaste nytt

God morgon, det var ett tag sedan nu.

 

Här är det så bra så. Men en del har också hänt på denna sidan Världen, här följer lite kortfattade rapporter om det senaste.

 

Bilen - Jag har köpt en bil. För två veckor sedan var jag och svåger Ives nere i Iquique och dess tullfria zon för att köpa en direktimporterad bil. Jag hade sedan ett tag tillbaka bestämt mig för att införskaffa ett större, säkrare och bekvämare åkdon när vår dotter hade fötts att lotsa runt familjen i. Vår vita Honda Civic  är som en trogen vän och gamla Bettan har tjänat oss kopiöst genom åren men allt har tyvärr ett slut. Så planen var en större och lite nyare bil när nattbussen till Iquique rullade iväg genom Atacamas mångfacetterade biotop. Och jadå svågern och jag åkte tillbaka till vårt Arica i, och med mig som stolt ägare till, en Kia Sorento Limited. Bilder kommer!

 

Bäbisen - Vår ögonstenen Francisca är en lugn liten flicka som äter duktigt och sover länge och gott på natten. Snart två månader fyllda är hon mer och mer vaken, mer medveten för varje dag som går, fixerar blicken på mammas och pappas ansikten och utforskar sin lilla värld allt mer och mer. Hon väger lite dryga fyra kilo, enligt vår egen grova vägning häromdagen, vi har tid på BVC om en vecka igen för en mer exakt viktuppskattning.

 

Perú och Bolivia - Våra grannländer vill åt chilenskt territorium, men det var väl ingen nyhet. Jag berättar snart mer om det senaste i den historien.

 

Santiago - Om en månad, exakt, åker vi ner till huvudstaden för diverse ärenden. Vi passar där på att möta upp mina kära föräldrar som kommer på besök. Un börjar vi räkna ner dagarna!

 

Universitetet - Jag är återigen tillbaka i skolbänken. Dock inte på det byråkratiska och föga flexibla INACAP där jag läste ekonomi förra året utan på Universidad La República, ett privat lärosäte där jag un läser riskanalys. Igår kväll hade vi introduktion och vi fick dar veta den preliminära kursplanen som innehåller juridik och en hel del matematik. Jag kommer inte undan min Nemesis, verkar det som.

Chile vs. Bolivia

Häromdagen spelade La Roja VM-kval mot Bolivia i Santiago. Chile spelade dåligt men Bolivia spelade sämre och de röda kunde till slut vinna med 3-1, något som gav ett välbehövligt poängförsprång i kvalgruppen. Chile ligger nu fyra, på direktkvalplats, och har fem poäng ner till femman Uruguay. Det känns äntligen som att La Roja har fått upp farten och vinnartakten igen efter ett bedrövligt 2012. 

Chile har dock en viktigare match att spela mot Bolivia än ett VM-kval, och den matchen utspelar sig i holländska Haag med Internationella Domstolen som domare. Läs den markerade länken för bakgrundshistorian.

 

Bolivias närmast fanatiska irredentism gentemot Chile och chilenskt territorium, som tidigare mest tagit sig uttryck i en politisk konstitution som hävdar Bolivias "rätt till egen kust", brinnande patriotiska tal av presidenter och politiker, en nationell helgdag ("Día del Mar") samt en flotta i Titicaca-sjön, har nu lyfts upp till en helt annan nivå i och med att Bolivia den 24 april i år drog Chile inför Internationella Domstolen i ett hopp om att kunna återfå chilenskt territorium. Chile anser att saken är ur världen enligt gällande och bindande freds- och vänskapsavtal från 1904, som man dessutom efterlever till fullo. Chile låter Bolivia tull- och kostnadsfritt nyttja chilenska hamnar och vägar för handel, man har byggt järnvägar mellan Antofagasta och La Paz och Arica och La Paz och man betalade dessutom en stor ekonomisk kompensation till Bolivia. Bolivia hävdar å sin sida att Chile inte fullföljer de dikterade plikterna och därför skulle nämnda avtal inte vara giltigt, sin rätt till egen kust och att Chile stänger in och avskärmar Bolivia från som anledning till att denna unilateralt påhittade konflikt nu är föremål för Haag, som egentligen borde ha bättre saker att syssla med stället för att studera gamla kartor från 1800-talet. 

Igår inleddes så de första förhandlingarna i Haag men vi kommer nog att få vänta ett tag på ett utslag från Internationella Domstolen. Samtidigt har ordkriget mellan länderna trappats upp. Bolivias president Evo Morales har länge gormat att "Chile är en dålig granne och utgör ett hot mot hela regionen" och Chiles dito Sebastián Piñera svarar att "Chile är inte skyldig Bolivia någonting" och "för Chile är det inget tvång att förhandla med Bolivia". Diplomaterna och de höga regeringstjänstemännen som utgör Bolivias delegation kallar Chile för "hycklare" och "lögnare", Bolivias justitieminister Cecilia Ayllón gick häromdagen ut och hävdade självsäkert att "Chile sitter på de anklagades bänk och måste nu svara för sina handlingar". Chiles utrikesminister Alfredo Moreno å andra sidan menar att Bolivia behöver läsa på sin egen historia bättre och manar desamma att visa omvärlden exakt när, hur och var någonstans som Chile är "ålagda att ge upp sitt territorium". Regeringens talesman Cecilia Pérez säger att Evo Morales är "besatt av Sebastián Piñera" och uppmanar honom att "sluta upp med sina oförskämdheter".

Personligen begriper inte undertecknad vad Bolivia hoppas erhålla som resultat av förhandlingarna. Bolivia hävdar i anmälan sin historiskt och moraliskt "okränkbara rätt till eget hav" och att Chile måste återlämna delar av, eller hela, territoriet som gick Bolivia förlorat efter fredsavtalet 1904. Men Internationella Domstolen kan inte, FÅR inte ändra landgränser enligt gällande internationell lag. Det enda som Haag i det här fallet kan "utdöma" är en smäll på fingrarna och en åthutning till parterna att duktigt sätta sig ner vid förhandlingsbordet för att själva förhandla fram en lösning.

 

Något som Bolivia för övrigt har avböjt sedan 90-talet.

 

pdf: Fredsavtalet från 1904

pdf: Bolivias anmälan till Internationella Domstolen

Citas

"Los muchachos jugaron muy bien" – El director técnico de la selección de Suecia luego de la derrota contra Austria. No contra España o Brasil, contra AUSTRIA.

"Nosotros jugamos por nuestra bandera" – El director técnico de la selección de Chile antes del duelo contra Bolivia.

Para que conozcan las diferencias en las ambiciones de las dos selecciones. Suecia parece conforme con haber sido derrotada por una selección de escasa calidad mientras Chile juega por el país para llegar al Mundial de 2014.

Fredag igen

Fredagen den 7 juni och ÄNTLIGEN har Arica fått sin egen regionala "nationaldag"! Inte en dag för sent, Arica har tillräckligt länge varit Iquiques lillebror men nu står man mer och mer på egna ben. Den 7 juni år 1879 intogs Arica av Chiles armé och sedan dess utgör El Morro Chiles nordligaste utpost. Dagen har högtidlighållits även tidigare men det är först i år som man har gjort en regional helgdag av den 7 juni och idag firas det med traditionella dansuppvisningar, fyrverkerier och naturligtvis en stor militärparad i Aricas centrum. Det är ändå Chile som vi pratar om.

Men det är inte för att diskutera historia och regionala helgdagar som vi nu har mötts på Mimers Brunn denna gång. Nej, nu ska vi prata fotboll här.

Ikväll/eftermiddag spelas det full landskampsomgång i både Europa och Sydamerika. Sverige har redan kniven mot strupen och ikväll mot Österrike i Wien är minst ett poäng ett krav om man inte ska bli avhängda av alpborna. Kombinationen VM-kval och Österrike, det borde ge vilken fotbollsföljande svensk som helst kalla kårar, minns 1997. Tyskland leder ju gruppen överlägset men Sverige BORDE ju ha en chans att norpa en andraplats, men det är öppet mellan blågult, Österrike och Irland, som alla delar poäng men separers av målskillnad. De gröna kommer dock definitivt ha fördel ikväll i sin match mot Färöarna. VM i Brasilien upplever man bara en gång. Jag kommer idag att ta en sen lunchrast och försöka få in Radiosporten på datorn för att nervöst följa blågults kamp på Ernst Happel Stadion i musikens huvudstad. 

Även Chile har kniven mot strupen efter en minst sagt medioker vårsäsong där man efter fyra raka förluster i kvalgruppen rasade ner från en finfin gruppledning till en mindre hedrande sjätteplats. Droppen var förlusten mot Serbien i en betydelselös träningsmatch men den fick förbundskapten Claudio Borghi att avgå för att ersättas av Jorge Sampaoli som nu verkar ha lyft La Roja ett snäpp. En mycket förlösande vinst hemma mot Sydamerikanska mästarna Uruguay häromsistens gjorde att man fick lite andrum och slapp bli omsprungna av Venezuela som nu verkar spela riktigt bra. Faktum är att Chile och Venezuela delar poäng men Chile rankas högre på grund av större antal gjorda mål. Ikväll väntar en bortamatch mot Paraguay i Asunción och då Paraguay är helt under isen och ligger sist i hela gruppen (kom tillbaka, Chilavert!) så det KAN det gå precis hur som helst. På tisdag väntar en hatmatch i hemma i Santiago då de gröna från Bolivia kommer på besök. Relationen mellan länderna rent politiskt har inte varit såhär pass frostig på mycket mycket länge så rent statusmässigt är det en mycket viktig drabbning.

Ikväll åker jag hem till Arica igen för en aslappnande helg. Eller ok, "avslappnande" kanske inte är rätt ord då det är långt ifrån avslappnande att flänga fram och tillbaka som en jojo på speed mellan två städer som jag gör nu. 

Ett nytt kapitel av en tradig historia

Nu ska vi prata internationell politik och multilaterala relationer, eller snarare avsaknaden av multilaterala relationer, här. 

Vad har Sverige som inte Chile har? Jo, goda grannar. Som vi alla vet har Perú, i egenskap av självutnämnd "stabilitetsgarant", tidigare anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag då vår nordliga granne anser att den maritima gränsdragningen mellan Perú och Chile är ouppklarad trots de multilaterala och internationellt ratifierade avtal och fördrag från 1884, 1904, 1929, 1930, 1954, 1960 och 1975 som behandlar fred, samarbete, fiskerätter samt GRÄNSER. Lima har valt att förbise dessa, samt en hel del andra överenskommelser behandlande samma ämne, då den maritima gränsen mellan Perú och Chile måste "göras om" i favör Perú. Nu har lillebror Bolivia hoppat på tåget.

 

Bolivia har, lite förståeligt, känt en djup antagoni gentemot Chile efter Stillahavskriget 1879-1884, framprovocerat, startat av och förlorat av Bolivia och Perú. Ett av resultaten av nämnda militära konflikt är att Bolivia avträdde sin kust till Chile. Det som idag är Chiles 2:a Region, där staden Calama där jag nu bor ligger, var innan 1904 då det slutgiltiga fredsfördraget undertecknades, Bolivias  "Departamento El Litoral", med huvudort Antofagasta. Då fredsavtalet mellan Bolivia och Chile fick Bolivia avträda El Litoral i utbyte mot en stor ekonomisk kompensation, och Bolivia blev utan kust. Därav bitterheten gentemot Chile. 

Att Bolivia avträdde sin kust är ett faktum som landet inte har glömt trots den relativt långa tidslapsus som förflutit sedan dess, och som man aldrig har varit sena att påpeka till Chile och till omvärlden, framför allt såfort det i Bolivia har förekommit någon typ av instabilitet, politisk, social eller ekonomisk sådan. Skillnaden mot tidigare uttalanden och tidigare ageranden är dock den att det i Bolivia för tillfället inte förekommer något av nämnda faktorer, och det faktum att Bolivia nu gjort allvar av sina hot, och faktiskt dragit Chile inför rätta för att återfå sin kust.

Det primära avtalet mellan Bolivia och Chile hörrör från 1904 och lyder under namnet "Tratado de Paz y Amistad", "Avtalet för Fred och Vänskap". Detta avtal har sedan efterföljts av ett antal olika liknande överenskommelser som styrker den accepterade gränsdragningen, anvar och åtaganden samt vänskap och samarbete länderna emellan. Bolivias ansvar och åtaganden har, ärligt talat, varit ringa under det dryga sekel som följt avtalet från 1904 och då man blev lämnad kustlöst, dessa epitet har snanare tillförts Chile. Chile betalade bland annat en stor ekonomisk kompensation till Bolivia efter 1904, man har garanterat kostnads- och tullfri användan av chilenska och hamnar för boliviansk handel samt lika kostnads- och tullfri transport av varor från chilenska hamnar till Bolivia via chilenska vägar och man byggde också järnvägar från Antofagasta och Arica till Bolivias huvudstad La Paz. Som en parantes, vet Ni vilken som är Bolivias främsta hamn? Arica. Ganska generöst av Chile, men Chile åtar sig de ansvar och åtaganden som förelåg avtalet från 1904 och som senare bekräftats i de flertal efterföljande. 

Nåväl, till saken. Bolivia har häromveckan också anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag, då man anser att Chile är skyldiga att återlämna delar av, eller rentav hela, området som gick förlorat i kriget för snart 140 år sedan. Anledningen är den att Chile inte skulle uppfylla de åtaganden som föreskrivits i alla avtal, vilket är lögn. Ganska få länder skulle kostnadsfritt upplåta sina vägar och hamnar åt ett grannlands kommers, som Chile gör, men Chile väljer att göra det då man uppfyller paragraferna stagdade i överenskommelserna. 

Bolivia anklagar Chile för att "inte visa tillräcklig vilja för att lösa problemet" i sin anmälan. Till att börja med så finns det inget problem. Om Bolivia ser ett problem så är det unilateralt skapat. Om detta "problem" nu skulle vara det faktum att Chile inte vill återlämna integrerade och konsoliderade delar av sitt territorium till Bolivia så visst, då är det ett problem. Men läs här: Minns år 1975, då Chiles president Augusto Pinochet och Bolivias dito Hugo Banzer möttes, det senate officiella mötet länderna emellan. Under det mötet erbjöd Augusto Pinochet, på eget initativ, att avstå en bit av chilenskt territorium MED KUST, en korridor från Bolivia till havet, norr om Arica i utbyte mot ett lika stort bolivianskt territorium. Området blev känt som "La Franja de Arica", "Aricaremsan". Bolivia sade nej till erbjudandet, då man inte ansåg förslaget som seriöst, och strax efter kallade man hem sin ambassadör från Santiago och skickade hem Chiles dito från La Paz. Därmed avslutades de diplomatiska relationerna länderna emellan på bolivianskt initiativ, och de har inte återupptagits sedan dess.

Samtliga chilenska presidenter sedan demokratins återinförande 1990 (Patricio Aylwin, kristdemokrat; Eduardo Frei, kristdemokrat; Ricardo Lagos, socialist; Michelle Bachelet, socialist och Sebastian Piñera, center-höger) har vid ett flertal tillfällen erbjudit Bolivia att återuppta de diplomatiska relationerna för att förbättra samarbetet nationerna emellan som två civiliserade stater, men Bolivia säger konsekvent nej. Istället väljer man nu konfliktens väg i och med att man anmäler sitt grannland.

Samtidigt som Bolivia nu har gjort slag i saken och dragit Chile inför rätta med en mängd irredentistiska krav så har även Bolivias regering internpolitiskt gått ut och påbudat att man i landets skolor och universitet inte längre ska kalla den territoriella förlusten av El Litoral som ett "krig" utan som resultatet av en chilensk "invasion". Det chilenska folkets uppfattning om Bolivia är väl, ska erkännas, inte den bästa men vår regering ägnar sig åtminstone inte åt historierevidering via officiella påbud. 

Detta kommer ju bara ytterligare att öka antagonismen länderna emellan. 

Som en parantes, lite mer åt det lokala stadiet, kan också den omtalade järnvägen mellan Arica och La Paz nämnas. En smalspårig järnväg som anlades av Chile mellan 1904-1913 och som invigdes det senare årtalet och som slingrar sig från Aricas centrum genom Llutatalen på sin väg upp mot den andinska högplatån. Till en början användes järnvägen, vars ståtliga aricanska stationshus ligger bara ett stenkast från Aricas hamn, för att transportera varor från hamnen till La Paz, men på senare tid har den mer och mer blivit en turistattraktion även om dess ursprungliga funktion aldrig har lämnats därhän. Järnvägen, som korsar gränsen mellan länderna på nära 4500 meters höjd över havet, förstördes av andinska skyfall år 2005 och strax därefter gick det privata företag som ansvarade för drift och underhåll i konkurs. Sedan året efter, 2006, förvaltas järnvägen av Chiles statliga järnvägsbolag Empresa de los Ferrocarriles del Estado och ett renoveringsarbete tog sin början som alldeles nyligen avslutades och järnvägen kunde återinvigas häromdagen med en tur av självaste presidenten Sebastián Piñera. Presidenten erbjöd Bolivias dito att närvara men denne avböjde.

Bolivia nämner i sin anmälan mot Chile det mycket riktiga faktum att järnvägen icke var operativ under ett par år som ett bevis för att Chile skulle vara en "dålig granne", och under det senaste toppmötet mellan Latinamerika och Europeiska Unionen tog president Evo Morales högljutt upp nämnda faktum. Man anklagade Chile för att medvetet ha stängt järnvägen för att "ytterligare stänga in Bolivia" och man har ett flertal gånger deklarerat att Chile utgör ett "hot för Bolivia, Perú och för hela regionen".

Dagen efter återinvigningen, där Chiles president Piñera bjöd in Bolivias Morales att närvaro men där denne tackade nej, kommenterade Bolivia händelsen med att den visar på "chilensk desperation" och "Chile MÅSTE anmälas" (konstitutionsjurist Víctor Hugo Chávez) och "Chiles agerande är ett hån mot Bolivia" (Deputeradekammarens talman Betty Tejada).

Vilka är det som är dåliga grannar, Bolivia? Vilka är det som inte "visar tillräcklig vilja"? Vilka är det som INTE arbetar för samarbete och utveckling grannländer emellan i vår region?

Feliz Semana Santa!

Glad Påsk!

Är hemma i Arica över helgen igen, en långhelg denna gång men redan ikväll är det dags att åka tillbaka till Calama. Ingen annandag påsk här inte.

 

Påskhelgen har varit härligt avslappnande med god mat, siesta och långa promenader på Chinchorros böljande sandstrand. Arica es la vida, carajo. Es tan simple. I fredags, långfredagen, visades hänsyn till Vår Herres lidande då vi icke fick äta kött eller tända lamporna förrän det var mörkt. Allting var stängt, värre än en söndag, så det var en dag för avslappning och en del eftertanke. TV här visade endast filmer och dokumentärer om Pesach, Jesu liv och Jesu lidande, varav en hel del gamla klassiska mastodontfilmer från 60-talet. "De tio budorden" är ett nära fyra timmar långt mästerverk som gick vid lunchtid på TV Nacional som vi satt fängslade framför. Enda kruxet är Chiles mani att dubba allt till spanska, vilket förtar en hel del av filmernas dynamik.

 

Mycket jobb har det varit i veckan i Chiles mest ointressanta men ekonomiskt mest dynamiska stad. Egentligen har jag inte så mycket att berätta därifrån utan rutinerna rullar på. Jag arbetar och sover i Calama, får möjlighet att resa runt och prata olika språk vilket jag älskar (visserligen är jag endast trespråkig men jag fick chans att prata både tyska och franska häromdagen vilket med viss tvekan och lite god vilja gör mig till femspråkig) och jag träffar människor från världens olika hörn. Mitt arbete är på Codelcos turistkontor vilket innebär allt från allmän kontorsadministration till att åka med grupper, allt från Codelcos kunder och samarbetspartners till rena turister, till Chuquicamata, Mina Sur och Ministro Hales utanför Calama. Roligt och intressant är det även om det var svårt att vara ifrån min havande hustru till en början. Det är det fortfarande men nu ser jag det positiva i att arbeta för Codelco, Chiles största företag. Jag upprepar, om Ni har vägarna förbi Calama så hör av Er till fredriklofgren@chile.com så ordnar jag en guidad tur till världens största människogrävda hål.

 

Vårt La Roja vann trevligt nog mot Uruguay i VM-kvalet i tisdags! Äntligen säger jag, och drömmen lever fortfarande om en röd invasion av Brasilien nästa vinter. Då Chile hade förlorat de senaste fyra kvalmatcherna och halkat ner från en förstaplats i gruppen till en mindre hedrande femteplats var segern välkommen.

 

Annars inte mycket nytt att rapportera. Jo förresten, Bolivia har nu ändrat en klausul i sin politiska konstitution som möjliggör en anmälan av Chile till Internationella Domstolen i Haag. Klausulerna i konstitutionen sade nämligen att avtalen från 1883, 1904, 1952, 1953 och 1975 gällande gränsdragningarna i regionen samt det faktum att Bolivia kostnadsfritt får nyttja chilenska vägar och hamnar för import och export av varor, var okränkbara. Nu ska Bolivia dra Chile inför internationell domstol för att få tillgång till Stilla Havet och man hävdar att Chile som i egenskap av "dålig granne" är ansvarig för den icke existerande diplomatiska relationen länderna emellan samt de sociala och politiska problem som Bolivia har. Man undviker dock att nämna att Chile så sent som 1975 erbjöd Bolivia en kuststräcka norr om Arica, något som Bolivia tackade nej till; samt att Bolivia själva avbröt de diplopatiska relationerna samma år. Än idag finns inga diplomatiska relationer mellan länderna. På grund av vem?

Onsdag eftermiddag

Som sagt, det är varmt här. Sitter här och svettas i mitt vardagsrum när eftermiddagssolen strålar ner över sensommarens Arica. Jag håller på att göra i ordning en liten väska för att resa till Calama ikväll, och faktum är att jag inte vet hur länge jag blir borta, om jag kommer hem till helgen, någon gång till nästa vecka eller rentav till nästa helg. Det är i arbetet som jag åker dit och förhoppningsvis går det så bra så jag kan flytta till Calama och helgpendla hem till Arica. Men jag lovar att hålla Er uppdaterade på vad som händer. Calama i sig är långt ifrån världens charmigaste stad mitt ute i sterila Atacamaöknen men det får vara. Hay que trabajar.

 

Fru och bäbis i mage mår bra, tackar som frågar. Min hustru börjar bli rätt storvuxen nu och jag har redan känt lillens/lillans sparkar därinne. Spännande och lite smått otroligt. Jag ska bli far och mina föräldrar ska bli farföräldrar.

 

De trognaste av bloggens följare minns säkert en incident som Chile hade med våra kära grannar Bolivia för några år sedan. Då åkte nämligen ett koppel beväpnade soldater över gränsen till Chile och rånade chilenare på sina bilar för att sedan ta dessa tillbaka till Bolivia över obevakade bergsområden. Chiles poliskår Carabineros arresterade dessa och körde dem tillbaka till gränsen, Bolivia gnällde internationellt och dekorerade sedan de sina när dessa kom hem igen. Vi kan nu konstatera att Bolivia fortsätter sina pajaserier mot Chile. Häromdagen arresterade Carabineros de Chile tre bolivianska soldater, uniformerade och beväpnade, som illegalt hade tagit sig in i Tarapacá i norra Chile och med sina militärvapen rånat en chilensk bilist på sitt fordon. Carabineros hann, tack och lov, ikapp och arresterade de bolivianska skurkarna när dessa var på väg tillbaka till Bolivia med den stulna bilen på obevakade ödemarksvägar och de tre sitter nu i häktet i väntan på rättegång. Bolivia å sin sida hävdar att soldaterna var "ute på uppdrag" och att  "incidenten måste bevisas", landets president Evo Morales gjorde i tisdags ett officiellt uttalande där han hävdade att Chile är en dålig granne och att Chile i och med att man arresterar bolivianska soldater återigen visar att man vill att Bolivia ska vara fortsatt instängt och att man inte är beredd att återlämna kustområden till Bolivia. Det är ju så man baxnar. Morales krävde också av Chile att soldaterna ska behandlas med respekt och dignitet. Det må vara sant, men han utvecklade inga djupare teorier vad de bolivianska inkräktarna egentligen hade inne i Chile att göra, varken denna gång eller för ett par år sedan, eller hur Morales själv planerar att en unilateralt påhittad och irredentistisk territorialkonflikt ska kunna få sin smidigaste utgång.

 

Nygammal konflikt

Nu är det spännande dagar för oss som fascineras av historia, fördjupar oss och skaffar kandidatexamen om Stillahavskriget 1879-1884 och som glatt nog bor i regionen som var scen för nämnda krig för nära 130 år sedan.

Idag inleds första förhandlingarna hos Internationella Domstolen i Haag om den pågående och från peruanskt håll påhittade gränskonflikten med Chile. Genom historien, sedan Stillahavskriget 1879-1884 och påföljande freds-, samarbets-, och gränsregleringsavtal från 1883, 1902, 1929, 1930, 1952, 1954 och 1960 som klart och tydligt reglerar gränserna mellan segermakten Chile och startarna/förlorarna av nämnda krig; Perú och Bolivia; har dock de sistnämnda upprepade gånger försökt tillintetgöra och åsidosätta dessa avtal och hävda att Chile "olagligt ockuperar land", vilket är fullkomlig lögn. Vem minns inte Perús nuvarande president Ollanta Humala som för bara ett par år sedan gick främst i ledet av peruaner som glatt travade över gränsen till Arica för att "ta tillbaka ockuperad mark"? Carabineros de Chile avvisade peruanerna den gången, och förra året valdes Ollanta Humala till sitt lands president.

 

Nåväl, Perú väcker återigen liv i en sekelgammal konflikt som alla trodde var löst: efter Stillahavskriget, anser Perú, klarlades inte exakt var den nya gränsen mellan länderna skulle gå och istället för att bilateralt diskutera saken med Chile sedan frågan väcktes för ett par år sedan väljer Perú att direkt dra Chile inför internationell domstol. Man anser att Chile "inte visar tillräcklig välvilja" och "hotar stabiliteten i regionen", trots att Chile ett flertal gånger har bjudit både Perú och Bolivia att sitta ner och prata igenom saken, något som bägge sistnämnda har avböjt.

 

Konflikten handlar nu om var den maritima gränsen mellan länderna ska gå, om den ska följa longitud/latitudsystemet, som de flesta maritima gränser i världen, eller om den ska följa landgränsen och i så fall ge fördel till Perú. Nämnda land hävdar naturligtvis att havsgränsen måste följa den terrestra diton, vilket skulle ge Perú överhöghet över 95 000 kvadratkilometer av det som idag är chilenskt territorialvatten. Se karta nedan så får Ni en uppfattning om hur omfattande de peruanska kraven på chilenskt territorium är.  

 

 

Under dagen har Perú fört sin talan i Haag och lagt fram sina argument. Bland annat består peruanernas retorik i att martyrsamt försöka övertyga Internationella Domstolen om att det faktiskt var "Chile som inledde Stillahavskriget", något som är direkt lögn då landet som tände stubinen vars exploderande krutdurk inledde kriget var Perús lillebror Bolivia. Perú drar sig inte ens för att ljuga en internationell domstol upp i ansiktet. Enligt dagstidningen La Tercera pratar Perú om hur Chile alltid har hyst agg mot sin nordliga granne och försöker med det ena efter det andra för att bevisa detta: "Chile har aldrig kunnat tolerera, inte ens under Diego Portales på 1830-talet, att Perú skulle nå samma storhet som under kolonialtiden!  Detta faktum har varit utmärkande för den chilenska utrikespolitiken från självständigheten och framåt!" Perú har två dagar på sig att framföra sina ståndpunkter innan Chile får chansen att svara på torsdag och fredag.

Bolivia har även de skickat en observatörsdelegation upp till Haag, vilket de naturligtvis är i sin fulla rätt att göra. Det finns dock en liten baktanke med Bolivias närvaro i Internationella Domstolen: i Mars 2011 tillkännagav landets president Evo Morales att även han ämnar att dra Chile inför rätta för att på så sätt återta sitt lands förlorade havskust. Bolivia hävdar Chiles ovilja att diskutera frågan samt oviljan att återuppta diplomatiska relationer som anledning till detta, trots att det var Bolivia själva som provocerade fram kriget som de själva förlorade, trots att de upprepade gånger under senare tid avböjt bilaterala samtal och trots att de själva sade upp diplomatin år 1975 och åtskilliga gånger tackat nej till ett återupptagande av dessa. Evo Morales säger nu stolt till den bolivianska tidningen El Deber att "anmälan är så gott som färdig, vi ska bara se över vissa detaljer. Chile tror att avtalet från 1904 är oantastligt, men vi ska visa dem att så inte är fallet."

Chile då? Jo först och främst har man endast sagt om Bolivias försök att det helt enkelt inte finns något mer att diskutera än det som man redan tidigare har erbjudit Bolivia. Sedan hyser man ganska stort hopp om att sakligt kunna bemöta Perús gråtmilda argumentation. Främst med fakta: å sin sida hävdar man att samtliga gränser klart och tydligt etablerades redan år 1929 med Avtalet om Fred, Samarbete och Vänskap mellan Chile och Perú. Jag har läst det avtalet och Chile har rätt. Gränsen är klart och tydligt avgjord och ratifierad av bägge länderna enligt avtalet från 1929. Senare etablerades både landgränsen och havsgränsen med avtalen från 1952, 1954 och 1960 som bland annat fastställde fiskerättigheterna i oceanen utanför Sydamerikas västkust. På torsdag får Chile göra sin röst hörd och President Piñera och utrikesminister Moreno kommer också att vara på plats. i Haag.

Om Perú går segrande ur denna unilateralt påhittade konflikt kommer det innebära att 95 000 kvadratkilometer vatten byter ägare, och direkt kommer det att omfatta den lokala fiskeindustrin. Totalt sett riskerar en halv miljon chilenska fiskare och fiskeindustrianställda att förlora sina jobb. Men framför allt: bara någon kilometer ut till havs från Aricas Playa Chinchorro kommer peruanska kustbevakningsfartyg patrullera vattnen. Och det är DET som den här påhittade konflikten till syvende och sist handlar om. Perú har ännu inte svalt det faktum att det som idag är norra Chile och som fram till 1884 tillhörde Perú för all framtid har gått dem förlorat. Perú vill ha tillbaka hela Arica, så enkelt är det, och de kommer inte att sluta bråka förrän peruanska fanan vajar över Morron igen. Dito med Bolivia, de kommer heller inte att sluta förrän de får tillbaka lite kust. Och inte vilken kust som helst, minns att Bolivia tackade NEJ till ett chilenskt erbjudande om en smal landremsa från Bolivia längs gränsen mot Perú fram till havet. Nej, Bolivia kommer inte att ge sig förrän de får tillbaka sin gamla "El Litoral", det som idag är Chiles II. Región med huvudort Antofagasta.
 
Hur som helst, och det är detta som gör Stillahavskriget och dess följder så oerhört intressanta, såren från ett 128 år gammalt krig är långt ifrån läkta, konflikten är långt från löst och gränserna mellan länderna kan mycket väl komma att dras om. Just nu är det ganska spännande att leva i Arica.

Sport

God fredageftermiddag!

 

Sitter här i en gassande vårsol som sent om sider började värma Nordchile, läppjar på en kall en, väntar på kvällens match mellan Ecuador och Chile och kan inte bestämma mig om jag ska se det nyss igångblåsta andinska derbyt mellan Bolivia och Perú eller den redan började andra halvleken i den brittiska lillebrorsdrabbningen mellan Skottland och Wales på Fox Sports.

 

Just precis, nu ska vi prata fotboll här.

 

TIll att börja med, Sverige lyckades efter en hedrande kämpainsats vinna mot storlaget Färöarna med imponerande 2-1. Observera ironin. FÄRÖARNA.

 

Wales och Skottland spelar en riktigt trevlig och bra genomförd match i Cardiff. Mina favoriter sedan VM 1990 Skottland leder med 1-0 med mersmak. Men jag tror ändå att jag ser vidare på Bolivia mot Perú, det är ändå landslagsfotboll från Sydamerika som vi ska ägna stor del av denna text åt.

 

Det är inte en bra match som spelas på 3200 meters höjd över havet i La Paz. Perú spelar dåligt men stackars Bolivia skulle knappt kunna mäta sig mot ett korplag. Om en liten stund inleds dock eftermiddagens höjdpunkt: Ecuador mot Chile i Quito. Chile, som läs och häpna ledde hela gruppen inför senaste omgången, rasade raka vägen ner till en mindre hedersam femteplats efter en irriterande och förvånande 3-1 - förlust hemma mot Colombia för ett par veckor sedan. Man tar sig inte till VM genom att förlora mot Colombia på hemmaplan. Nu väntar en ännu tuffare uppgift: tabelltrean Ecuador på bortaplan. Ecuador är starka på hemmaplan och dessutom har Chile Gary Medel avstängd samt tränaren Claudio Borghi på läktaren efter en incident under matchen mot Venezuela tidigare i vintras. Man väljer också att bänka målvakten och kaptenen Claudio "Manos de Jabón" (Tvålhänderna) Bravo till förmån för Universidad de Chiles tidigare burväktare Miguel Pinto, numera hemmahörande i Atlas i México. Bravo har i och för sig spelat långt under sitt efternamns epitet så det var på tiden att man luftar andra målvaktsalternativ. Det blir tufft för La Roja i Quito ikväll, jag är nöjd om vi tar en poäng. För

 

Gooooool del Perú

 

Ett långskott en bit in på offensiv planhalva och Bolivias målvakt verkade inte ens intresserad av att ta skottet. Perú kommer vinna denna denna match enkelt. Byter tillbaka till Cymru-Alba, det här var ju inte ens roligt att se. Och ser man på, straff direkt för Wales! En tämligen billig sådan enligt reprisen. Låt se. Jaha, enkelt inrullat och 1-1.

 

Var var jag nu? Jo, en poäng för Chile ikväll mot Ecuador och jag är nöjd. Sedan blir det hem och ladda batterierna, för på tisdag nästa vecka får Chile duka fram bästa porslinet hemma i Santiago då det blir finfrämmat från andra sidan Anderna. Derby mot Argentina, en riktig höjdare!

 

Förövrigt blir vår nya lägenhet mer och mer färdigställd, jag hoppas att vi kan flytta om ett par veckor. Jag lovade för lite sedan att visa foton men tro mig, Ni vill inte se hur det ser ut nu. Avvakta så får Ni se när den börjar färdigställas istället.

 

Jag har också nyligen fått jobb på Ciudadano Global, en NGO som arbetar med flyktingar i regionen. Hittills är det mycket läsa och sätta sig in i arbetet men det verkar både intressant och roligt.

 

Nu är det fotboll

VAMOS CHILE!!!

Söndag kväll

Först några punkter med aktualiseringar:

-Första terminen på universitetet är avklarad och godkänd, och med bra betyg. Med andra ord är det vinterlov men redan på tisdag är det inskrivning till termin nummer två. Snabba ryck.

-Ligger förkyld - IGEN. Men det går väl över snart. Dricker mycket té, äter citron och rå lök. Just det, rå lök ska tydligen hjälpa mot förlylningar. Åt rå lök på frukostmackan, knaprade tomat- och löksallad (Ensalada Chilena) till lunch och så mer lök till kvällsfikan, och faktum är att jag tror att det hjälper.

-Sommar-OS har börjat, och faktum är att jag är märkligt ointresserad av det. Jag har inte sett en endaste fotbollsmatch, jag såg inte invigningen och jag läser inte sportnyheterna om det. Jag slötittade lite från sjuksängen idag på  gymnastiken, där Chile hade två tävlande. Tomás González tog sig till finalen men debutanten Simona Castro hamnade på en föga hedrande 43:e plats.

-Vi är uppe i att köpa en lägenhet. En lite större sådan, 71 kvadratmeter istället för de 55 som vi nu samsas på, på fjärde våningen med balkong och bara ett par kvarter bort. Inflyttningen kommer väl att ske nu under våren, jag ska måla om och putsa till den lite innan.

Förövrigt är det ovanligt torrt med nyheter härnerifrån. Inte ens inom politiken händer något speciellt att berätta om, varken i Chile eller i våra grannländer. Inga studentprotester i Santiago, inga politiska skandaler som det var förra året, inget snack från Perú och Bolivia att de ska anfalla Chile militärt. Antingen är det lugnet före stormen som råder eller så är det helt enkelt vinterpassivitet. Just därför kan jag passa på att lägga ut en helt meningslös text som jag skrev för ett par dagar sedan. Se det som en söndagskrönika:

"Jag bor cirka 10 minuters bilfärd från centrala Arica. Mitt kvarter här kan väl kallas för ett ganska typiskt boendekvarter, med villor, radhus och många lägenhetshus. Ett ganska slött kvarter kanske kan tyckas vid första läsning men faktum är att det finns en hel del kommers även där. Här i Chile, och även i den övriga delen av Sydamerika som jag känner till, finns det ett stort antal kvartersbutiker, av olika typer och olika storlekar. Det kanske är ett fenomen som lever kvar här, men inte längre i Sverige där de flesta små butikerna runt hörnan i de stilla bostadskvarteren har blivit utkonkurrerade.

Jag gillar kvartersbutikerna. Den lilla inrättningen, dit man går och handlar det som man behöver just för stunden, och där man är mer eller mindre bekant med innehavaren och kan stanna till och snacka en stund om livets djup och ytligheter. Och jag vet exakt vad just den och den butiken har som inte den andra har och så vidare. Till exempel har ”El Huaso González” goda empanadas och bra kött medan exempelvis ”Nayra” har färskare bröd än ”El Huaso” och butiken över grusplanen som jag ej minns namnet på har bättre grönsaker än bägge de två tidigare. Man går dit man behöver och handlar lite i taget, inhämtar det bästa från smörgåsbordet av butiker.

I vårt kvarter, jag har inte utfört några djupare empiriska undersökningar på dess exakta storlek men jag antar att det är ett för den mellanstora chilenska staden ganska typiskt medelklasskvarter, finns (om jag nu har räknat rätt) följande kvartersbutiker:

Minst fem vanliga kiosker
Ett oräkneligt antal brödbutiker
Fyra frukt- och grönsaksbutiker
Minst tre internetcaféer
Tre ”botillerías”, butiker med alkoholförsäljning
Tre frisersalonger
Tre snabbmatställen
Tre ”vanliga” restauranger
Tre sömmerskor
Två pizzerior
Två butiker med husdjursfoder
Två kötthandlare
Två taxistationer
En biltvätt
En sushirestaurang
En järnhandel
En fruktbutik
En lotteributik
En presentbutik
En pappershandel"

Mini vacaciones

Hej på er vänner!

I underbart varma och soliga Arica är det, precis som i övriga världen allhelgonahelg vilket innebär måndag och tisdag ledigt förrutom lördagen och söndagen. Tydligen vill folk uppmärksamma någon amerikanisk kommersiell dumhet vid namn Halloween också men det tramset klarar jag och väldigt många andra som jag känner oss utmärkt utan.

Vad nytt? Jodå planerar för min Sverigefärd i slutet på november och lite närmare inpå nu för en resa till Perú över helgen. Vi ska inte stanna i Ullared, förlåt TACNA denna gång utan vi planerar att göra ett efterlängtat återbesök till Arequipa längre inåt landet, en av de vackraste städer som jag har besökt. Vi var där för Herrejesus nästan tre år sedan då vi reste till Cusco och Machu Picchu och då vi dessvärre endast kunde stanna till två dagar i Arequipa så det är dags för en återfärd nu. Arequipa är en av Sydamerikas äldsta städer och det är en fantastiskt intressant stad att bara promenera runt i, se alla gamla historiska byggnader och besöka alla museer. Låter jag gammalmodig?

Hur som haver, fyra dagars ledigt (lördag-tisdag) och hela jädra norra Chile åker till Tacna och bränner pengar. Inte undra på att Tacna är Perús mest välmående region... På Aricas lokala TV-kanal har man precis gått ut och förvarnat om att gränskontrollerna är så överfulla med resenärer att myndigheterna nu råder folk att avvakta med sin tripp till landet i norr till senare under eftermiddagen eller till och med till imorgon. Vi har pratat lite fram och tillbaka de senaste dagarna om vad vi kunde tänkas hitta på denna långhelg, bland annat var vi lite inne på att åka upp ett par dagar till La Paz i Bolivia, tillsammans med några av våra vänner för att besöka ett spa lite utanför staden. Det blev tyvärr inställt, jag hade gärna åkt till Bolivia och satt en ny nål på kartan över platser och länder som jag har besökt. Men på grund av bristande intresse från de övriga får Chuquiago Marka vänta.

Så blir det så till slut Arequipa, åtta timmars bussresa norrut, för ett trevligt återbesök. Vi ska äta lunch först här hemma i Arica innan vi tar bussen till Tacnas Estación Central. Hoppas det är lite mer piano med invasionen av chilenare på eftermiddagen vid gränskontrollen

Igår fredag när vi planerade fram och tillbaka om vad vi skulle göra denna långhelg kollade vi bland annat upp lite hotell och hostals i Tacna och alla var tydligen fullbokade sedan veckor tillbaka. Jag gillar att åka till Tacna någon gång då och då och shoppa lite och äta god mat men jag kan ändå inte låta bli att tänka: hur hade vår region, Arica, sett ut om allt kapital som spenderas i Tacna helg efter helg istället hade spenderats här på den inhemska marknaden och inte hade förts ut ur landet?

Matchrapport Chile - México

Sådärja, dagen efter den onödigt spännande matchen mellan Chile och México. Chile spelade faktiskt mycket bra men precis som i VM förra året lider de av en fantastisk oförmåga att få in bollen där den hör hemma, det vill säga i motståndarnas mål. México, en av Latinamerikas trevligaste fotbollsbekantskaper, lider naturligtvis av incidenten häromdagen då åtta (!) spelare skickades hem efter att besatts av den briljanta idén att dra upp lyxprostituerade på rummen efter en blöt natts fest. Det gröna landslaget från Latinamerikas nordligaste utpost ringde efter åtta reserver som med blixtens hastighet flögs ner till Argentina för att försöka ta en plats på planen och spelet är därefter. Osäkert och defensivt. México fick inte låna bollen många minuter under första halvlek och det var inte många gånger som det var mer än en grönklädd spelare på offensiv planhalva. Men under första halvleks första och enda mexikanska anfall som resulterade i en hörna, då lyckas de naturligtvis få in bollen bakom den föga övertygande väktaren Claudio Bravo framför Chiles mål. Det var inte bara ett fullkomligt onödigt ledningsmål som México lyckades prestera, det var dessutom ett slappt och opreciserat nickmål som till och med underteckad hade kunnat rädda. Tungt tungt. Och inte blev det bättre av att de chilenska anfallarna Alexis Sánchez och Humberto Suazo, vanligtvis notoriska målspottare i sina respektive klubblag, misslyckades kapitalt med det som de är på planen för att utföra: mål. Första halvlek slutade 0-1 och ett groteskt antiklimax knackade skrattretande på dörren.

Andra halvlek var en kopia på den första: massivt chilenskt tryck mot motståndarnas mål och de gröna såg mer och mer ut som ett försvarande handbollslag. Men frustrationen över de uteblivna målen på planen smittades av till oss åskådare och vi vred våra händer åt det ena misslyckade anfallet efter det andra. Antiklimax gnuggade sina händer på andra sidan porten. Men till slut, efter 66 minuter som kändes som sju år och åtta bedrövelser, och tre flaskor kall Cristal senare kom ÄNTLIGEN kvitteringsmålet som fick oss framför TV: n att hoppa högt. Och bara 6 minuter senare kom också ett ledningsmål, typiskt nog från Arturo Vidal som hade spelat katastrofalt dåligt i första halvlek och både vi TV-tittare som kommentatorer önskade grabben utbytt inför andra halvlek. Härligt! Nu väntade 18 minuters väntan på en slutsignal som aldrig verkade närma sig. México tilläts komma upp och försöka anfalla i slutminuterna men Chile höll ihop sitt försvar och efter visslet som indikerade 90 plus 3 spelade minuter dröjde det inte länge förrän tutandet bland Aricas kvarter började. Vi satte oss också tillsammans med svåger och svägerska i deras bil och vilt tutande åkte vi in till centrum för att delta i en lång karavan av tutande och tjoande bilar, motorcyklar, lastbilar och flaggviftande folk. Lättnad!

Ikväll tar Copa América en paus och inga matcher spelas. Imorgon däremot tar hemmanationen och mitt andra favoritland, maravillosa Argentina, emot Colombia i Santa Fé och nu MÅSTE de blåvita vinna för att ha chans att ta sig vidare till slutspel och undvika ett värre fiasko än vad som upplevdes under VM 2002. Argentina imponerade verkligen inte senast mot kontinentens blåbär Bolivia som kämpade sig till en mycket hedervärd 1-1 – insats i La Plata. Bolivia i sin tur möter Costa Rica i övermorgon torsdag i mitt Jujuy, ett Jujuy som till större delen består av bolivianer eller ättlingar till bolivianer. Den matchen kommer bara bli så häftig, Estadio 23 de Agosto kommer vara lika grönfärgad som vore matchen spelad i La Paz.

Hur ska jag göra?

Kom precis hem från Estación Central där min hustru köpte en bussbiljett till Calama dit hon behöver åka i arbetet. Såg där inte ett utan helt plötsligt TRE bussbolag som åker till Jujuy i Argentina. Och då slog idén mig: varför inte spontanåka till Jujuy, hälsa på familj och vänner ett par veckor och se Copa América?? Det var över sex år sedan jag var och hälsade på i Argentina och nu har Jujuy tilldelats två matcher på lilla Estadio 23 de Agosto där jag har varit så många gånger och hejat fram mitt Gimnasia de Jujuy: först Colombia - Costa Rica den 2 juli och sedan Bolivia - Costa Rica den 7 juli. Det skulle ju bara vara så jädrans häftigt att se Bolivia spela i Jujuy, ett Jujuy som till och med dess egna invånare beskriver som "mer bolivianskt än argentinskt". Bolivias landslag intresserar mig knappast men däremot att uppleva Bolivias landslag i Jujuy och en invasion av bolivianska fans. Dessutom gillar jag också Costa Ricas lilla landslag sedan jag upplevde VM 2006 i nämnda land, det var en trevlig karibisk fest som Los Ticos bjöd på i San José under VM trots ett katastrofala resultat med tre förluster och 3 - 9 i målskillnad, och det skulle vara trevligt att se Los Ticos igen. Men sedan naturligtvis, återse familj och mina vänner som jag har kvar i Jujuy. Gå på asados och äta utsökt argentinskt kött och prata argentinsk spanska igen är något som jag saknar!

Det är verkligen en once in a lifetime att kunna uppleva Copa América i en av sina "hemstäder" och valet torde vara enkelt. Men nackdelarna med att resa då, varför tvekar jag? Tja för det första är det dyrt, 35 000 CHP för en enkel resa, motsvarande ca. 500 kr. Jag borde stanna kvar i Arica och spendera pengarna på viktigare saker istället för att resa, 1000 kr för tur och retur... nja. Sedan, på grund av kraftigt snöfall i bergen, kan gränsen mellan länderna helt plötsligt stängas. Jag hörde till och med av säljarna på busstationen, de som gladeligen borde se sin möjlighet att pracka på en europé en dyr resa till Argentina oavsett omständigheterna, att de senaste veckorna har det varit si och så med möjligheten att passera över till Argentina, gränsen kan stängas mer eller mindre helt oplanerat och vara stängd två dygn medan myndigheterna på båda sidor skottar snö och plogar serpentinvägar. Och jag kan tänka mig ett flertal trevligare sätt att tillbringa två dygn på än i en insnöad parkerad buss på 3 000 meters höjd mitt ute i Andernas vildmark utan att veta när man kommer vidare.

Trevliga bekymmer visserligen, men hur gör man? Jujuy eller inte?

En ny del av en dålig fars

Hör här: Häromveckan haffade chilensk polis 13 beväpnade och uniformerade soldater och deras lika tungt beväpnade befäl från Bolivia som olagligt befann sig långt in på chilenskt territorium, närmare bestämt i regionen Tarapacá. Dessa hade under natten korsat gränsen in i Chile och i skydd av Atacamas bäcksvarta nocturne tagit sig en bra bit in i landet. Förrutom att vara tungt beväpnade och att de under sina uniformer olovligt vistades i Chile färdades dessutom bolivianerna när de upptäcktes i chilenska bilar och lastbilar, registrerade som stulna. Soldaterna arresterades, fråntogs sina vapen och sattes i arrest ett par timmar under utredning innan de senare blev bussade tillbaka till gränsen under tillsyn av Carabineros och Gendarmería. I Bolivia blev soldaterna sedan mottagna som hjältar, påhejade på gatorna i Oruro där deras regemente hör hemma och sedan dekorerade. Chile protesterade naturligtvis kraftigt mot att beväpnade soldater olovligen tar sig in i Chile och dessutom färdas i stulna bilar och vår utrikesminister Alfredo Moreno meddelade Chiles ståndpunkt samma dag för David Choquehuanca, Bolivias minister för utrikes ärenden.

Bolivia var inte saktfärdiga i att kontra på Chiles protester. Grannlandets officiella hållning är att soldaterna endast var ute på uppdrag och mitt uppe i att övervaka narkotikasmugglingen mellan de båda länderna och att Chile inte har någon som helst rätt till att arrestera deras soldater. Detta har både president Evo Morales, försvarsministern och taleskvinnan för Bolivias regering bestämt lagt fram på presskonferenser och i media. Man har till och med yttrat att soldaterna ”fullgjorde patriotiska uppdrag” ([…] cumpliendo una misión patrióta). Hur dessa bolivianska hjältar och patrioter hux flux lyckades hamna i stulna chilenska bilar ges dock ingen förklaring på, inte heller på frågan varför de befann sig flera mil inne i Chile.

Nu visar det sig dock att soldaterna inte bara:

- Var tungt beväpnade

- Befann sig olovligen på utländskt, d.v.s. chilenskt teritorium

- Åkte i stulna chilenska fordon.

Nej, dessa uniformerade och nu dekorerade patriotiska gränsbevakare har nu erkänt att de själva STAL BILARNA FRÅN CHILENARE UNDER VAPENHOT.

Kan detta verkligen vara möjligt?

Jodå, det är det.Det roliga med hela denna situation, som jag inte kommer kommentera mer på ett par dagar då ämnet gör mig illamående, är dock inte alla ovan faktum. Kronan på verket i denna akt, en av många många i rad, i den enerverande dåliga revyn ”Trakassera Chile” i regi av Bolivia och Perú, är att nu ska Bolivia anmäla Chile till internationella instanser och samfund då man anser att Chile har behandlat ”soldaterna” i fråga illa. Enligt Bolivias regering har Chile behandlat bolivianerna som ”simpla tjuvar” (fritt översatt), något som både Carabineros och Chiles armé har medgivit att man gjort. Och ja, dessa är inget annat än simpla tjuvar och förtjänar ingen bättre behandling än den som de erhöll då de ertappades fullt beväpnade på chilenskt territorium och efter att under vapenhot ha bestulit chilenska medborgare på sina bilar. Bolivia har begått ett allvarligt klavértramp enligt samtliga internationella regelverk och då det i det 14 man starka sällskapet dessutom medföljde en officer kan man börja undra vilka kriminella nätverk som finns i grannlandet och hur högt upp i den bolivianska statsapparaten dessa når.

Chile och chilenarna och egentligen omvärlden vill ha svar - och vi får veta av motparten att det är CHILE som har gjort fel.

Dessa uniformerade krakar är en skam för sina uniformer och om Bolivia har någon typ av heder kvar i sin nation och om några åtgärder ska vidtas så är det istället hoten om vedergällning via internationella samfund som ska tas tillbaka, ”soldaterna” ska sättas bakom lås och bom och en offentlig ursäkt ska framföras av president Evo Morales direkt till Chiles statsöverhuvud Sebastián Piñera.

Men vi kan ju fortsätta drömma.

Torsdag kväll

Hej igen!

Sitter här och skriver lite på torsdagsnatten. Balkongdörren är öppen och en sval, nästan kylig havsbris sveper in och får gardinerna att dansa. Chilenska natten är stilla, man hör till och med vågorna från havet. Håller i skrivandes stund också på att skaffa tillfälligt uppehållstillstånd här i Chile för att underlätta för framtida jobbansökningar. Imorgon fredag skulle vi ha bjudit Gabrielas familj på Wallenbergare här hos oss men det är uppskjutet då min käresta har fått en hel del jobb att göra i helgen. Lite synd, jag var sugen på att bjuda folk på hederlig svensk husmanskost med skirat smör istället för all kokt kyckling med koriander som man äter till vardags.

Det senaste i relationerna Chile – Perú – Bolivia är att Bolivia nu också anmäler Chile till Internationella Domstolen i Haag för att uppmärksamma sina vidhållna och långdragna krav på kust. Det som idag är Chiles II Region, med huvudort Antofagasta, tillhörde fram till den chilenska erövringen år 1881 Bolivia och löd under namnet Departamento El Litoral. Bolivia förlorade området till Chile i ett krig, iscensatt, framprovocerat och startat av Bolivia själva tillsammans med storebror Perú år 1879 och grundligen förlorat av desamma år 1884. Regionen har sedan dess utgjort en odiskutibel del av det chilenska territoriet. Bolivia har dock aldrig givit upp hoppet om att återta åtminstone en del av det som gick dem förlorat 1881 och 1884 och lämnade landet isolerat, utan tillgång till hav.

1904 tecknade Bolivia och Chile under ett bilateralt freds- vänskaps- och samarbetsavtal som definitivt avgjorde gränserna mellan de två nationerna, något som hade varit oklart till och med innan det omtalade kriget. Faktum är att oklarheten över gränserna också var en indirekt orsak till krigsutbrottet. I nämnda avtal avsäger sig Bolivia också alla framtida anspråk på före detta Departamento El Litoral. Genom hela 1900-talet har dock röster hörts från andra sidan bergen om ett återtagande, helst på militär väg, av hela eller delar av området som förlorades som för att återta landets heder. Oftast hördes dessa röster, och inte heller alltför sällan från väldigt hög politisk nivå, då ett tillrådande politiskt eller ekonomiskt kaos, kraftiga protester eller regeringskris inträffade i landet. 2004, då jag bodde och studerade i Santiago de Chile, uppmärksammades hundraårsjubiléet av avtalet från 1904. Samtidigt pågick i Bolivia någonting som kallades ”Gaskriget”, vilket inte var något regelrätt krig utan krafriga protester på gatorna i de större städerna och blodiga och med dödlig utgång konfrontationer mellan demonstranter och polis. Protesterna gällde landets naturtillgångar i allmänhet och naturgasen i synnerhet, vilket var mer eller mindre utlagt på entreprenad till utländska investerare samtidigt som landets arbetare slet under extrem fattigdom, något som naturligt nog eskalerade till den infekterade interna konflikten. År 2004 avgick så också den avskydde högerpresidenten Gonzalo Sánchez de Lozada vilket lämnade det isolerade landet utan fungerande regering. Det som då diskuteras i landets smått orediga parlament är inte att hitta lösningar på de många problem som man står inför, utan samtalsämnena (och detta visades på chilensk tv) handlade om på vilket sätt man skulle återta El Litoral och sitt förlorade kustområde. Om bara Bolivia fick tillbaka sin kust skulle alla problem lösas.

Vad jag vill komma till är att Bolivia genom historien, för att frånleda uppmärksamhet från sina egna uppenbara interna problem, har tagit till ett billigt knep för att vända opinionen: nämligen det att återta sin kust. Det är fortfarande en mycket djupt förankrad önskan i den bolivianska nationalsjälen att landet återigen ska sköljas av Stilla Havets saltstänkta vågor men det må vara en sak om folk på gatan pratar om det och om man årligen gör militärparader under ”Día de la mar” i huvudstaden La Paz. Det hela blir dock lite underligt och smått utopiskt när ärendet hamnar på presidentiell nivå. Bolivia är inte ute efter att diskutera något, de är ute efter att återta II Región. Det som utgör en avgörande skillnad nu till skillnad från tidigare är också att läget är lugnt i Bolivia. Det finns ingen anledning för de bolivianska högsta hönsen att höja sina röster och vässa svärden mot sitt avlånga grannland i dagsläget. Inga protester, inga konfrontationer och inga storstrejker och inga risker för statskupp eller militärkupp. Enda anledningen till att Bolivia nu väljer att ta konflikten (om detta nu ens förtjänar att kallas konflikt, det är i så fall Bolivia själva som väljer att göra det hela till en konflikt) till Internationella Domstolen är att storebror Perú redan har gjort det. Bolivias president Evo Morales kan visserligen inte frottera sig i de allra högsta opinionssiffrorna, snarare tvärtom så ligger han pyrt till enligt den mesta statistiken, men att därifrån formulera en anmälan till Haag för att kunna erövra chilenskt territorium är en utopisk dröm, och en ganska allvarlig sådan.

Man har också från bolivianskt håll anklagat Chiles president Sebastián Piñera för att inte ha agerat tillräckligt tydligt på den diplomatiska vägen mellan de två länderna, och att det skulle vara en anledning för att eskalera det hela till Haag. Bolivia är mycket bra på att titta i backspegeln istället för att hålla ögonen på vägen som leder framåt, men då man ska betrakta sina egna fotspår så blir spegeln plötsligt suddig. De ser inte, eller väljer att inte se, att det är de själva tillsammans med storebror Perú som är källan till den infekterade stämningen grannländerna emellan, att de själva provocerade fram och förlorade kriget 1884 samt att det var Bolivia själva som 1976 bröt de diplomatiska relationerna med Chile och år 2006 avböjde Chiles erbjudande om att återta de diplomatiska relationerna länderna emellan.

Enligt min bestämda uppfattning finns ingenting att diskutera. Chile har ingenting att skämmas för, och jag anser att de ska fortsätta så. Med tanke på att Bolivia nu ska ge upp duvans dialog med Chile och väljer att dra ärendet till Internationella Domstolen hoppas jag att Chile också plockar fram hökdräkten och visar att man inte tänker leka mer med sin nordöstliga granne.

Conflictos limítrofes

Ha habido una disputa entre Chile, Bolivia y Perú sobre los límites en lo que ahora es el norte chileno durante siglos. El conflicto limítrofe entre los países resultó en la Guerra del Pacífico entre 1879 y 1884, guerra provocada por Perú y Bolivia y guerra perdida por los mismos, resultando en la anexión de territorios anteriormente peruano y boliviano por Chile. Los perdedores nunca lo han podido aceptar y entender que las fronteras cambiaron por siempre y tras la historia han amenazado varias veces recuperar con fuerza militar lo que una vez fue suyo. Ahora comenzaron de nuevo, pero esta vez con la diplomacia internacional.

En 2008 Perú presentó una demanda ante la Corte Internacional de La Haya a Chile para resolver el conflicto sobre los límites marítimos que según ellos existe entre las dos naciones en Sudamérica. Ahora hace pocos meses, el Perú actualizó su demanda frente La Haya para solucionarla lo más pronto posible; la cuestión en cuenta trata otra vez de los límites entre los estados peruano y chileno. Los límites actuales cuales han provocado esta bastante exagerada reacción de parte de Perú no son terrestres sino marítimos. El asunto es bastante simple y en realidad requiere un país de bajo carácter, tal como el Perú, para exagerar esta cuestión por medio de una denuncia ante la Corte Internacional.

Todo el asunto actual surge del 2005, cuando el Congreso del Perú unilateralmente aprobó una ley que cambió los límites marítimos entre los dos países a favor del Perú, algo que no fue aceptado por Chile que, por su parte, se refería a las resoluciónes bilaterales, firmados juntos con el Perú, de 1952 y 1954 que según ellos aclaran las fronteras con Perú. En Enero de 2007 Perú lanzó una protesta internacional hacia Chile por las demarcaciones de límites que aquel país hacía y acusó a Chile por haberle robado 19 000 metros cuadrados de territorio a Perú. El Gobierno Chileno le respondió entonces que los límites marítimos y terrestres entre los dos países eran formalmente reconocidos internacionalmente. Por lo tanto, en enero de 2008, Perú presentó su demanda ante la Corte Internacional de La Haya. Esto sucedido después de un tiempo de provocaciones por ambos lados, como ejemplo un intento peruano de “toma de terreno” en el noroeste de la ciudad de Arica, encabezado por el político nacionalista peruano Ollanta Humala. Ante este hecho podemos también tomar en cuenta el Sr. Edwin Donayre, ex-comandante en jefe del Ejercito del Perú, diciendo bajo grabación que “No dejaremos a que los chilenos pasen. El chileno que entra no sale. O sale en el ataud. Y si no hay suficientes ataudes, que sea en bolsos de plástico.”

Los dos países ahora esperan la resolución de la Corte Internacional. Pero las provocaciones del lado peruano sigue mientras tanto. El periodico regional La Estrella Arica en su edición del 28 de febrero de 2011 nos cuenta que el ultranacionalista, socialista, utopista popular y además aspirante al puesto presidencial del Perú, Ollanta Humala, en un discurso político realizado en la ciudad fronteriza de Tacna hace poco asegura que ”comprará Arica” si es electo presidente de su país. Sr Humala dice que el fuente de conflicto entre los dos países vecinos es únicamente Chile a través de su trato a los peruanos y dice que va a poner un ”alto a los capitales chilenos en nuestro país”. Sr. Humala añade asimismo que va a ”comprar Arica” y ”peruanizar el norte chileno” y asegura que ”los peruanos tenemos la fuerza” para verdaderamente hacerlo. Él frenaría el ingreso de capitales chilenos al sur de Perú a pesar de que es ese mismo dinero que mantiene vivo a la región austral y hace que es la parte del Perú con mejor calidad de vida, algo que el nacionalista Sr. Humala no toma en cuenta. Humala dice además que su país no acepta que haya recibido ”una caricatura” de puerto en Arica, referiendose al muelle peruano que se encuentra en el puerto ariqueño que constituye realmente territorio peruano en Chile, y acusa a los presidentes anteriores del Perú por no haber tenido ”claras visiónes geopolíticas para el Perú”.

Asimismo el hermano menor del Perú Bolivia tras su ministro de Relaciones Exteriores David Choquehuanca recientemente indica según la prensa chilena que “en ningún momento” su país descarta la posibilidad de demandar también a Chile ante La Haya para lograr cumplir el sueño nacional boliviano: obtener salida soberana al mar. Afirma que Boliva estará atenta a los resultados de la demanda peruana en La Haya y “tomará los pasos que correspondan” para proteger su derecho de recuperar una salida al Pacífico. Además Sr. Choquehuanca nos intenta convencer que hay una “opinión creciente” chilena de varios sectores socio-económicos y políticos para darle una soberanía de territorio marítimo a Bolivia.

Según el diario regional Estrella de Arica en su edición del Lunes 14 de febrero del presente año, el cónsul boliviano en Santiago Walker San Miguel informó en una entrevista que su país pide a Chile una propuesta escrita para negociar su demanda de acceso al Oceano Pacífico. San Miguel senala que ”una propuesta escrita sería lo más deseable” y se refiere a la regla diplomática internacional ya que dos países con confianza mútua deben poner las cartas sobre la mesa. Por lo tanto, hace poco se reunieron en La Paz y en Santiago los cancilleres de ambos paises para discutir el reclamo boliviano, algo que en Bolivia ha despertado la ezperanza de una solución definitiva de la demanda sobre un posible acceso soberano al mar.

No es la primera vez que se reunen autoridades de los dos paises vecinos ya que en 1975 en la localidad fronteriza boliviana de Charaña se reunieron los lideres nacionales Hugo Bánzer de Bolivia y Augusto Pinochet de Chile para discutir ofertas y propuestas escritas sobre el asunto. Fue en aquel entonces que Augusto Pinochet le ofreció POR ESCRITO, como deseaban los bolivianos, una salida soberana al mar a Bolivia en territorio chileno en el norte de Arica, algo que ahora se denombra ”Franja de Chacalluta”, en cambio por un territorio de igual tamaño en Bolivia. Esta propuesta luego fue reprobado por tanto Bolivia mismo como por Perú.

Asímismo, el 18 de febrero, Estrella Arica nos cuenta que el presidente boliviano Evo Morales espera que Chile ofrezca a su país una respuesta definitiva antes que la fecha 23 de marzo, fecha en que los bolivianos recuerdan la pérdida de su territorio marítimo, llamado “Departamento de El Litoral”, hoy correspondiente a la II Región Chilena de Antofagasta. El mandatario boliviano añade además que “ya es hora de que haya propuestas concretas” y hace referencias a “Los 13 Puntos”, una agenda de temas bilaterales del año 2006 que se comprometieron a resolver los presidentes de las naciones vecinas. Las mismas, que a partir del año 1978 carecen de relaciones diplomáticas por una quiebra del lado boliviano, retomaron en 2006 negociaciones y discusiones oficiales entre los mandatarios y Sr. Morales ahora informa que ”que bueno sería que haya una propuesta concreta hasta el 23 de marzo, sería una enorme satisfacción para el pueblo boliviano”.

La agenda secundaria de Bolivia es obvia: detrás de palabras de diplomacia y negociación se esconde la opinión oficial del país vecino: ”Mis queridos conacionales, Atacama pertenece a Bolicia y espero que pronto la podamos recuperar” fue parte de un discurso hecho en Bolivia por el presidente Morales y por otro lado podemos asegurarnos que ”Pronto Atacama será nuevamente nuestra”, palabras dichas por el mismo en la prensa chilena.

Perú tanto como Bolivia aún no pueden tragar el amargo trago conteniendo el hecho que perdieron territorio nacional a Chile después de la Guerra del Pacífico en el siglo XIX. Una guerra provocada por el Perú y Bolivia y también perdida por el Perú y Bolivia. Ahora otra vez los dos países vecinos trasandinos, tan llenos de odio hacia la nación chilena, aparecen juntos como varias veces tras la historia. Bolivia aprovecha el hecho de que Perú ya haya indicado una serie de acciones de carácter bastantemente provocantes hacia Chile para también iluminar su demanda, una demanda que nadie toma en serio aparte de ellos mismos y quizás Perú.

Se opina: no hay absolutamente nada que discutir. Ni entre Chile y Bolivia o Chile y Perú. Que Bolivia y Perú una vez reocupen sus territorios perdidos es una idea irreal e irredentista, un sueño utópico realizado por la alteza política para desfocalizarse de los problemos internos de sus países que no logran resolver. En 1879, Bolivia y Perú tras provocaciones repetidas se lanzaron en una guerra contra Chile, una guerra provocada por ellos mismos y perdida por ellos mismos. Chile como país vencedor logró territorio del país del país perdedor, algo que era normal y costumbre común en los conflictos militares de aquella época.

El ministro de relaciones exteriores de Bolivia David Choquehuanca nos asegura que ”hay una opinión creciente chilena para darle una salida al mar”. Ahora me pregunto lo siguiente: ¿Este caballero habrá estado en Chile alguna vez en su vida? ¿De dónde saca esta conclusión que ni siquiera los chilenos mismos conocen? ¡Es una gran mentira, Sr Choquehuanca, que haya ‘una opinión creciente chilena’ que apoyaría la división geo-política de su propio país! Aparte, referirse a la “diplomática internacional” como Ustedes hacen no les sirve, fueron Ustedes mismos que quiebraron las relaciones diplomáticas con Chile en 1978.

Chile no le debe nada a Bolivia, ni a Perú, a pesar de que la retórica boliviana y peruana hace creer que sí lo debe. Espero personalmente que el gobierno del Presidente Piñera demuestra fuerza en este asunto y que ni un centímetro cuadrado de territorio chileno sea boliviano o peruano. ¿Cuál entonces sería el próximo paso? ¿La entrega entera de la ciudad de Antofagasta a Bolivia? ¿Otro muelle peruano en el puerto de Arica o más territorio ariqueño regalado a Perú? ¿La bandera peruana hizada en la cima del morro de Arica? ¿Otra división geo-política de Chile? Es exactamente eso que los vecinos esperan, ahora especialmente con el apoyo del peruano Ollanta Humala, afirmando que ”comprará Arica” si es que sea electo presidente peruano. Los bolivianos siguen soñando con el Oceano Pacífico. Los peruanos siguen soñando con Arica. Y se tiene por entendido, pero nunca y jamás se apoyará la sesión chilena de territorio a los países vecinos. Bolivia y Perú perdieron su guerra y ahora necesitan mirar hacia adelante en vez de freneticamente colgarse a los sueños de la historia.