Söndagskrönika: Fotboll i Chile

Chilensk fotboll är sval. Minst sagt. På en kontinent där fotbollen har samma status som Katolicismen med eventuellt undantag för Venezuela som har sin baseball är den chilenska fotbollen något som finns i bakgrunden men ingenting som gemene man dedikerar större delen av sin fritid åt. Det är något som ägnas en eller ett par sidor i dagstidningen, kanske 10 minuter på TV-nyheterna eller kanske något man pratar lite löst om med en bekant någon gång då och då men inte mer. Chile saknar Brasiliens så kallade sambafotboll och den religiösa nivå som sporten och dess utövare åtnjuter i den forna portugisiska kolonin och Chile saknar den argentinska fanatismen och de mäktiga politiska och sociala rörelser som ligger bakom de stora lagen: Racing Club - peronism och arbetarrörelsen, Boca Juniors - socialism, arbetarrörelsen och kultursfären, River Plate och Independiente - överklass, nationalism och högerpolitik. Samma tendenser finns väl i Chile också, till exempel är Colo Colo arbetarnas lag, Universidad Católica är överklassens lag och Universidad de Chile är "den stora massans" lag, men de sociala och politiska aspekterna och även fanatismen ligger på en mer moderat nivå. Att ett derby mellan Colo Colo och Universidad de Chile (Chiles "El Clásico") skulle få hela landet, och då menar jag hela landet, att fullkomligt stanna upp som fallet är i Argentina då Boca Juniors och River Plate möts eller att du väljer dina vänner beroende på vilket lag de håller på, vilket jag upplevde då jag bodde i Argentina, är helt osannolikt. Chilenska fotbollen rullar på i sakta mak och landet ångar på framåt utan fotbollsfanatismen.

Visserligen har det varit en hel del rapporteringar om landslaget på sistone. "La Roja" - "De röda" har i alla fall alltid varit populära hos chilenarna och de följs av en stor och högljudd hemmapublik på Estadio Nacional i Santiago. I alla fall så länge det går bra för dem. Men för att göra en lång historia kort: Den senaste tiden har det varit en infekterad konflikt mellan förre landslagstränaren och mästaren Marcelo Bielsa (från Rosario i Argentina, samme Marcelo Bielsa som tränade Argentina i VM 2002 då de åkte ut mot Sverige i gruppspelet) och landslagsledningen. En konflikt så djup och så oreparerbar att Bielsa sade upp sig och lämnade La Roja åt sitt öde, trots att alla spelare och de flesta chilenare som jag har träffat stöder honom. Hur som haver, anledningen till att det har varit mycket skriverier om landslaget den senaste tiden beror inte på något nyuppväckt intresse för Juego Bonito hos chilenarna. Nej, det ökade intresset beror på konflikten i sig. Chilenare är barnsligt förtjusta i konflikter och intriger och den här konflikten har av media behandlats som vilken dokusåpa eller såpopera som helst. Folk vill se konflikter och bråk, och de vill se vem som kan skvätta mest bläck på den andre och vem som skulle framstå som mest tvättad. De flesta ville ha mästaren Bielsa kvar men det fanns en del som också var glada åt att han slutade. De som inte ville ha kvar honom i Chile är de där konstiga människorna, ni vet de där vars enda argument är "Han är inte chilenare!" och "Bara en chilenare kan träna Chile!" Samma chauvinistiska tjafs om tränarens nationalitet rullade ju också runt bland folk i Sverige när Lagerbäck slutade och idén om en utländsk landslagstränare för blågult föddes.

En anledning till avsaknad av en typiskt sydamerikansk fotbollstradition kan ju vara att den chilenska ligafotbollen är dålig, på gränsen till pinsamt dålig. Det är nästan allsvensk nivå på La Liga Chilena. Ja, Allsvenskan är också dålig. Se bara på resultaten som de svenska lagen presterar internationellt. De chilenska klubblagen gör väl sådär ifrån sig i Copa Libertadores men det var längesedan ett chilenskt lag tog sig långt i den turneringen. Chiles landslag har heller aldrig tagit sig långt i internationella turneringar, förrutom 1962 då man kom trea i VM, förövrigt ett VM arrangerat just i Chile. Men Chile har deltagit i flera turneringar, man har gjort och man har exporterat otaliga talanger till Europa, se bara på ZaSa, Iván Zamorano och Marcelo Salas, ett av världens absolut giftigaste anfallspar på 90-talet. Men ändå är det något som saknas, något som gör att det allmänna sydamerikanska intresset för världens vackraste spel lyser med sin frånvaro i Chile.

På tal om Marcelo "El Matador" Salas: Alexis Sánchez. Där har ni namnet på en av de hetaste chilenska spelarna i Europa just nu. Toppforward i Udinese, jagad av Inter och häromveckan stänkte han in fyra mål i bortamatchen på Sicilien mot Palermo som hans Udinese vann med ofattbara 7-0. Alexis Sánchez är namnet på La Rojas nye Matador.

Öppet brev

Detta är ett mail som jag skickade till min släkt tidigare idag, lite förkortat, och som jag väljer att dela med eventuella läsare av bloggen:

Jag har varit här i Chile i ganska exakt fyra månader nu och jag kan säga att det är inte ofta som jag ångrar att jag har åkt hit. Chile är ett fantastiskt land, där man både kan njuta av latinamerikansk kultur och trandition, värme, vänskap och vänlighet, historia och natur men också av relativ trygghet och säkerhet. Chile har naturligtvis ett par steg kvar att ta innan man når upp till Nordeuropas nivå vad gäller en del aspekter men jämför man med grannarna på den här kontinenten framstår Chile snarare som ett Sydeuropa i miniatyr. Chile har till exempel inte Brasiliens skyhöga kriminalitet, Argentinas impuslivitet och stegrande inflation, Perús korruption eller Bolivias politiska instabilitet. Chile lunkar på i sin takt, nästan lite i skymundan, och gör det väldigt bra.

Jag och Gabriela hyr en fyrarumslägenhet med balkong och havsutsikt cirka 5 minuters promenad från stranden en bit från centrala Arica. Lägenheten ligger i ett gated community lite i utkanten av staden och vi har kanske 5 minuters bilfärd till centrum.

En stor nyhet som har hänt är också det att den 12 mars ingick jag och Gabriela äktenskap. Det hela var en enkel civil ceremoni som vi bestämde i slutet på januari preliminärt och slutet på februari definitivt. Vi har inte haft någon kyrklig ceremoni, jag propsar bestämt på att den ska hållas i Sverige i närvaro av min familj, min släkt och mina vänner. Jag valde att hålla det hemligt för min släkt i Sverige, inte för att gå bakom ryggen på någon utan helt enkelt för att tona ner det hela. Vi ville ha en liten och diskret ceremoni här i Chile och sedan har vi sagt att vi ska ha en större ceremoni och fest i Sverige. Jag vet att det var ett snabbt beslut som vi tog, men allt känns helt rätt och vi båda är mycket glada och lyckliga tillsammans.

Inställd svenskafton

Idag skriver vi fredagen den 25 mars, solen skiner som vanligt och ikväll var det sagt att vi skulle haft en liten svensk afton här tillsammans med Gabrielas systrar. Vi bestämde dock att vi skjuter upp festligheterna till nästa vecka på grund av en massa jobb som dykt upp. Lite synd, och lite antiklimax egentligen. Jag som precis hade hämtat ut en beställning på två kilo sill, tio papperssolar, tomtebloss, Wasaknäcke och en stor tub Kalles Kaviar. Min party-CD med Sven-Ingvars och Ronny & Ragge får ligga oavlyssnad ett tag till och midsommarstången som jag klätt ställer jag svalt och mörkt så länge. Frågan är bara vad jag gör med rishögen på innergården, majbrasan skulle vi ha tänt ikväll efter luciatåget.

Skämt åsido, meningen var att vi (jag) skulle gjort Wallenbergare med stompa, ärtor och skirat smör. DET är mat! Saknar faktiskt hederlig svensk husmanskost härnere. Chilensk mat är god (vilka grönsaker de har, året om!) men ändå saknar man köttbullar, falukorv, sillmackor, ärtsoppa, dillkött, rotmos.... dags att börja läsa recept, jag ska börja laga svensk mat!

Torsdag kväll

Hej igen!

Sitter här och skriver lite på torsdagsnatten. Balkongdörren är öppen och en sval, nästan kylig havsbris sveper in och får gardinerna att dansa. Chilenska natten är stilla, man hör till och med vågorna från havet. Håller i skrivandes stund också på att skaffa tillfälligt uppehållstillstånd här i Chile för att underlätta för framtida jobbansökningar. Imorgon fredag skulle vi ha bjudit Gabrielas familj på Wallenbergare här hos oss men det är uppskjutet då min käresta har fått en hel del jobb att göra i helgen. Lite synd, jag var sugen på att bjuda folk på hederlig svensk husmanskost med skirat smör istället för all kokt kyckling med koriander som man äter till vardags.

Det senaste i relationerna Chile – Perú – Bolivia är att Bolivia nu också anmäler Chile till Internationella Domstolen i Haag för att uppmärksamma sina vidhållna och långdragna krav på kust. Det som idag är Chiles II Region, med huvudort Antofagasta, tillhörde fram till den chilenska erövringen år 1881 Bolivia och löd under namnet Departamento El Litoral. Bolivia förlorade området till Chile i ett krig, iscensatt, framprovocerat och startat av Bolivia själva tillsammans med storebror Perú år 1879 och grundligen förlorat av desamma år 1884. Regionen har sedan dess utgjort en odiskutibel del av det chilenska territoriet. Bolivia har dock aldrig givit upp hoppet om att återta åtminstone en del av det som gick dem förlorat 1881 och 1884 och lämnade landet isolerat, utan tillgång till hav.

1904 tecknade Bolivia och Chile under ett bilateralt freds- vänskaps- och samarbetsavtal som definitivt avgjorde gränserna mellan de två nationerna, något som hade varit oklart till och med innan det omtalade kriget. Faktum är att oklarheten över gränserna också var en indirekt orsak till krigsutbrottet. I nämnda avtal avsäger sig Bolivia också alla framtida anspråk på före detta Departamento El Litoral. Genom hela 1900-talet har dock röster hörts från andra sidan bergen om ett återtagande, helst på militär väg, av hela eller delar av området som förlorades som för att återta landets heder. Oftast hördes dessa röster, och inte heller alltför sällan från väldigt hög politisk nivå, då ett tillrådande politiskt eller ekonomiskt kaos, kraftiga protester eller regeringskris inträffade i landet. 2004, då jag bodde och studerade i Santiago de Chile, uppmärksammades hundraårsjubiléet av avtalet från 1904. Samtidigt pågick i Bolivia någonting som kallades ”Gaskriget”, vilket inte var något regelrätt krig utan krafriga protester på gatorna i de större städerna och blodiga och med dödlig utgång konfrontationer mellan demonstranter och polis. Protesterna gällde landets naturtillgångar i allmänhet och naturgasen i synnerhet, vilket var mer eller mindre utlagt på entreprenad till utländska investerare samtidigt som landets arbetare slet under extrem fattigdom, något som naturligt nog eskalerade till den infekterade interna konflikten. År 2004 avgick så också den avskydde högerpresidenten Gonzalo Sánchez de Lozada vilket lämnade det isolerade landet utan fungerande regering. Det som då diskuteras i landets smått orediga parlament är inte att hitta lösningar på de många problem som man står inför, utan samtalsämnena (och detta visades på chilensk tv) handlade om på vilket sätt man skulle återta El Litoral och sitt förlorade kustområde. Om bara Bolivia fick tillbaka sin kust skulle alla problem lösas.

Vad jag vill komma till är att Bolivia genom historien, för att frånleda uppmärksamhet från sina egna uppenbara interna problem, har tagit till ett billigt knep för att vända opinionen: nämligen det att återta sin kust. Det är fortfarande en mycket djupt förankrad önskan i den bolivianska nationalsjälen att landet återigen ska sköljas av Stilla Havets saltstänkta vågor men det må vara en sak om folk på gatan pratar om det och om man årligen gör militärparader under ”Día de la mar” i huvudstaden La Paz. Det hela blir dock lite underligt och smått utopiskt när ärendet hamnar på presidentiell nivå. Bolivia är inte ute efter att diskutera något, de är ute efter att återta II Región. Det som utgör en avgörande skillnad nu till skillnad från tidigare är också att läget är lugnt i Bolivia. Det finns ingen anledning för de bolivianska högsta hönsen att höja sina röster och vässa svärden mot sitt avlånga grannland i dagsläget. Inga protester, inga konfrontationer och inga storstrejker och inga risker för statskupp eller militärkupp. Enda anledningen till att Bolivia nu väljer att ta konflikten (om detta nu ens förtjänar att kallas konflikt, det är i så fall Bolivia själva som väljer att göra det hela till en konflikt) till Internationella Domstolen är att storebror Perú redan har gjort det. Bolivias president Evo Morales kan visserligen inte frottera sig i de allra högsta opinionssiffrorna, snarare tvärtom så ligger han pyrt till enligt den mesta statistiken, men att därifrån formulera en anmälan till Haag för att kunna erövra chilenskt territorium är en utopisk dröm, och en ganska allvarlig sådan.

Man har också från bolivianskt håll anklagat Chiles president Sebastián Piñera för att inte ha agerat tillräckligt tydligt på den diplomatiska vägen mellan de två länderna, och att det skulle vara en anledning för att eskalera det hela till Haag. Bolivia är mycket bra på att titta i backspegeln istället för att hålla ögonen på vägen som leder framåt, men då man ska betrakta sina egna fotspår så blir spegeln plötsligt suddig. De ser inte, eller väljer att inte se, att det är de själva tillsammans med storebror Perú som är källan till den infekterade stämningen grannländerna emellan, att de själva provocerade fram och förlorade kriget 1884 samt att det var Bolivia själva som 1976 bröt de diplomatiska relationerna med Chile och år 2006 avböjde Chiles erbjudande om att återta de diplomatiska relationerna länderna emellan.

Enligt min bestämda uppfattning finns ingenting att diskutera. Chile har ingenting att skämmas för, och jag anser att de ska fortsätta så. Med tanke på att Bolivia nu ska ge upp duvans dialog med Chile och väljer att dra ärendet till Internationella Domstolen hoppas jag att Chile också plockar fram hökdräkten och visar att man inte tänker leka mer med sin nordöstliga granne.

Tsunami i Arica + lite annat

Hej på er,

Tillbaka igen efter ytterligare en tids torka. Återigen - inte så att det inte händer något, snarare tvärtom. Bland annat har Gabriela och jag äntligen flyttat till vår lägenhet, jag håller i skrivandes stund på att ordna uppehållstillstånd och jag provat på att vara flykting under ett par timmar. Vi tar saker och ting i turordning. Gabriela och jag hyr en lägenhet, en fyra med balkong och havsutsikt med gångavstånd från stranden. Det är faktiskt helt sant, men det låter betydligt schtekigare än vad det egentligen är. Lyan är 55 kvadratmeter stor, den ligger på bottenvåningen och den har en ynklig liten balkong på kanske 2 kvm. Visserligen ser man havet från balkongen och vardagsrumsfönstret och visserligen är det promenadavstånd till stranden men å andra sidan så är man alltid nära havet i Arica.

Sen håller jag, i byråkratins Mecka, på att skaffa uppehållstillstånd. På onsdag ska förhoppningsvis alla papper och stämplar och intyg och dittan, dattan och duttan vara klart så jag kan få någon typ av visum i mitt pass. Löjligt egentligen, jag har aldrig behövt ansöka om att hålla uppe något stånd tidigare.

Sedan känner Ni säkert till att fredagen den 11 mars inträffade en kraftig jordbävning på andra sidan Stilla Havet, i Japan. Det ledde till tsunamivarning längs hela Stilla Havskusten, och eftersom Chile inte är någonting annat än just Stilla Havskust så gällde detta i allra högsta grad oss som bor här. Det började tidigt på morgonen den 11 mars då vi slog på nyheterna och TVN, C13, MEGA och andra TV-kanaler fomligen vrålade ut nyheten om jordbävning och påföljande tsunami. De första rapporterna förutspådde apokalyptiskt 10 meter höga tsunamivågor längs chilenska kusten och diverse geologiska förstå-sig-påare beskrev domedagskraften och den helvetiska styrkan hos en tsunami och lämpligt nog varvades dessa kommentarer med katastrofala bilder från JAPAN, som verkligen led av sviterna från jordbävningen och den påföljande flodvågen. Bra där, snilledrag av chilensk massmedia att försöka lugna ner folk och inte skapa oro bland befolkningen.... Det var först när president Piñera och inrikesminister Hinzpeter gjorde officiella uttalanden och bad folk att inte få panik och att myndigheterna har kontroll på situationen och man kommer att informera folk om vad som händer, som stämningen bland befolkningen blev några hekto mer piano. Till slut, framåt eftermiddagen, ljöd så tsunamilarmet över hela Arica och vi blev tvungna att packa lite kläder och förnödenheter och bege oss iväg i bilen.

Såhär låter ett tsunamilarm

Som nybliven flykting i en fullproppad bil inknölad i en ganska rejäl trafikstockning tänkte jag mest på plundringar. Med bilderna från den katastrofala jordbävningen i södra Chile förra året och de efterföljande plundringarna av hus, hem och tillgångar var jag faktiskt rätt orolig för att Norra Chiles Förenade Rotos Weones Culiaos skulle bryta sig in i de öde bostäderna och lungt plocka åt sig det som de ville ha. För sanningen är att hela kvarter tömdes på folk. De kvarteren som ligger närmast stranden ödelades på inrikesminister Hinzpeters begäran och Carabineros och PDI (Chiles två polisstyrkor) såg effektivt till att den ordern följdes, med dörrknackningar och tvångsevakueringar av trilskande.

Nåväl, vi åkte hem till en av Gabrielas mammas kompisar som bor en bit bort inåt land. Där stannade vi framåt småtimmarna och faktum är att vi hade riktigt trevligt. Vi började med att dricka once (Chiles kvällsmat, består av en kopp té med tilltugg) och sedan satt vi utomhus, drack romcola och öl , lyssnade på musik och pratade. Vi hade tät telefonkontakt med en av Gabrielas systrar som hade tagit man och barn och fyrhjulsdrivna bilen upp i bergen där folk hade ställt till med en gigantisk asado. Ganska kul egentligen: regeringen ger order om att evakuera hela kvarter på grund av tsunamirisk och folk ställer till med festligheter liknande den bästa 18 september (Chiles nationaldag). Underbara livsnjutande Sydamerika! Vid tretiden på morgonen beslutade vi dock att risken för tsunami inte längre var överhängande och vi återvände hemåt för ett välbehövligt besök hos snarkofagen.

Vad hände så med den fruktade tsunamin? Till slut inte någonting nämnvärt. Det enda som inträffade under natten var att man rapporterade "oregelbundna vågor" och att havsnivån steg med ett par decimeter. På förmiddagen dagen efter kunde man dock se en gigantisk, och jag menar gigantisk, strömvirvel i Aricabukten. TV filmade från helikoptrar och kustbevakningens och marinens skepp som hade kommenderats ut såg ut som strössel i jämförelse med den malströmmen. Virveln försvann dock och strax efter lunch avblåstes larmet i Arica.

Jag är imponerad över hur väl allting fungerade i stundens hetta. Kommunikationen från myndigheter ut till folk var exemplarisk och Chiles regering visade att de klarar av en sådan här situation, till skillnad från den tidigare. Jag kände mig aldrig otrygg, osäker eller rädd, ingenting saknades eller fattades utan återigen: myndigheterna skötte tsunamilarmet beundransvärt.

KÄMPA AIK

Väckarklocka

Svårt att komma upp ur säng på morgonen?
Försök med en jordbävning, magnitud 6,2.
Det funkar bergssäkert, tro mig.

Conflictos limítrofes

Ha habido una disputa entre Chile, Bolivia y Perú sobre los límites en lo que ahora es el norte chileno durante siglos. El conflicto limítrofe entre los países resultó en la Guerra del Pacífico entre 1879 y 1884, guerra provocada por Perú y Bolivia y guerra perdida por los mismos, resultando en la anexión de territorios anteriormente peruano y boliviano por Chile. Los perdedores nunca lo han podido aceptar y entender que las fronteras cambiaron por siempre y tras la historia han amenazado varias veces recuperar con fuerza militar lo que una vez fue suyo. Ahora comenzaron de nuevo, pero esta vez con la diplomacia internacional.

En 2008 Perú presentó una demanda ante la Corte Internacional de La Haya a Chile para resolver el conflicto sobre los límites marítimos que según ellos existe entre las dos naciones en Sudamérica. Ahora hace pocos meses, el Perú actualizó su demanda frente La Haya para solucionarla lo más pronto posible; la cuestión en cuenta trata otra vez de los límites entre los estados peruano y chileno. Los límites actuales cuales han provocado esta bastante exagerada reacción de parte de Perú no son terrestres sino marítimos. El asunto es bastante simple y en realidad requiere un país de bajo carácter, tal como el Perú, para exagerar esta cuestión por medio de una denuncia ante la Corte Internacional.

Todo el asunto actual surge del 2005, cuando el Congreso del Perú unilateralmente aprobó una ley que cambió los límites marítimos entre los dos países a favor del Perú, algo que no fue aceptado por Chile que, por su parte, se refería a las resoluciónes bilaterales, firmados juntos con el Perú, de 1952 y 1954 que según ellos aclaran las fronteras con Perú. En Enero de 2007 Perú lanzó una protesta internacional hacia Chile por las demarcaciones de límites que aquel país hacía y acusó a Chile por haberle robado 19 000 metros cuadrados de territorio a Perú. El Gobierno Chileno le respondió entonces que los límites marítimos y terrestres entre los dos países eran formalmente reconocidos internacionalmente. Por lo tanto, en enero de 2008, Perú presentó su demanda ante la Corte Internacional de La Haya. Esto sucedido después de un tiempo de provocaciones por ambos lados, como ejemplo un intento peruano de “toma de terreno” en el noroeste de la ciudad de Arica, encabezado por el político nacionalista peruano Ollanta Humala. Ante este hecho podemos también tomar en cuenta el Sr. Edwin Donayre, ex-comandante en jefe del Ejercito del Perú, diciendo bajo grabación que “No dejaremos a que los chilenos pasen. El chileno que entra no sale. O sale en el ataud. Y si no hay suficientes ataudes, que sea en bolsos de plástico.”

Los dos países ahora esperan la resolución de la Corte Internacional. Pero las provocaciones del lado peruano sigue mientras tanto. El periodico regional La Estrella Arica en su edición del 28 de febrero de 2011 nos cuenta que el ultranacionalista, socialista, utopista popular y además aspirante al puesto presidencial del Perú, Ollanta Humala, en un discurso político realizado en la ciudad fronteriza de Tacna hace poco asegura que ”comprará Arica” si es electo presidente de su país. Sr Humala dice que el fuente de conflicto entre los dos países vecinos es únicamente Chile a través de su trato a los peruanos y dice que va a poner un ”alto a los capitales chilenos en nuestro país”. Sr. Humala añade asimismo que va a ”comprar Arica” y ”peruanizar el norte chileno” y asegura que ”los peruanos tenemos la fuerza” para verdaderamente hacerlo. Él frenaría el ingreso de capitales chilenos al sur de Perú a pesar de que es ese mismo dinero que mantiene vivo a la región austral y hace que es la parte del Perú con mejor calidad de vida, algo que el nacionalista Sr. Humala no toma en cuenta. Humala dice además que su país no acepta que haya recibido ”una caricatura” de puerto en Arica, referiendose al muelle peruano que se encuentra en el puerto ariqueño que constituye realmente territorio peruano en Chile, y acusa a los presidentes anteriores del Perú por no haber tenido ”claras visiónes geopolíticas para el Perú”.

Asimismo el hermano menor del Perú Bolivia tras su ministro de Relaciones Exteriores David Choquehuanca recientemente indica según la prensa chilena que “en ningún momento” su país descarta la posibilidad de demandar también a Chile ante La Haya para lograr cumplir el sueño nacional boliviano: obtener salida soberana al mar. Afirma que Boliva estará atenta a los resultados de la demanda peruana en La Haya y “tomará los pasos que correspondan” para proteger su derecho de recuperar una salida al Pacífico. Además Sr. Choquehuanca nos intenta convencer que hay una “opinión creciente” chilena de varios sectores socio-económicos y políticos para darle una soberanía de territorio marítimo a Bolivia.

Según el diario regional Estrella de Arica en su edición del Lunes 14 de febrero del presente año, el cónsul boliviano en Santiago Walker San Miguel informó en una entrevista que su país pide a Chile una propuesta escrita para negociar su demanda de acceso al Oceano Pacífico. San Miguel senala que ”una propuesta escrita sería lo más deseable” y se refiere a la regla diplomática internacional ya que dos países con confianza mútua deben poner las cartas sobre la mesa. Por lo tanto, hace poco se reunieron en La Paz y en Santiago los cancilleres de ambos paises para discutir el reclamo boliviano, algo que en Bolivia ha despertado la ezperanza de una solución definitiva de la demanda sobre un posible acceso soberano al mar.

No es la primera vez que se reunen autoridades de los dos paises vecinos ya que en 1975 en la localidad fronteriza boliviana de Charaña se reunieron los lideres nacionales Hugo Bánzer de Bolivia y Augusto Pinochet de Chile para discutir ofertas y propuestas escritas sobre el asunto. Fue en aquel entonces que Augusto Pinochet le ofreció POR ESCRITO, como deseaban los bolivianos, una salida soberana al mar a Bolivia en territorio chileno en el norte de Arica, algo que ahora se denombra ”Franja de Chacalluta”, en cambio por un territorio de igual tamaño en Bolivia. Esta propuesta luego fue reprobado por tanto Bolivia mismo como por Perú.

Asímismo, el 18 de febrero, Estrella Arica nos cuenta que el presidente boliviano Evo Morales espera que Chile ofrezca a su país una respuesta definitiva antes que la fecha 23 de marzo, fecha en que los bolivianos recuerdan la pérdida de su territorio marítimo, llamado “Departamento de El Litoral”, hoy correspondiente a la II Región Chilena de Antofagasta. El mandatario boliviano añade además que “ya es hora de que haya propuestas concretas” y hace referencias a “Los 13 Puntos”, una agenda de temas bilaterales del año 2006 que se comprometieron a resolver los presidentes de las naciones vecinas. Las mismas, que a partir del año 1978 carecen de relaciones diplomáticas por una quiebra del lado boliviano, retomaron en 2006 negociaciones y discusiones oficiales entre los mandatarios y Sr. Morales ahora informa que ”que bueno sería que haya una propuesta concreta hasta el 23 de marzo, sería una enorme satisfacción para el pueblo boliviano”.

La agenda secundaria de Bolivia es obvia: detrás de palabras de diplomacia y negociación se esconde la opinión oficial del país vecino: ”Mis queridos conacionales, Atacama pertenece a Bolicia y espero que pronto la podamos recuperar” fue parte de un discurso hecho en Bolivia por el presidente Morales y por otro lado podemos asegurarnos que ”Pronto Atacama será nuevamente nuestra”, palabras dichas por el mismo en la prensa chilena.

Perú tanto como Bolivia aún no pueden tragar el amargo trago conteniendo el hecho que perdieron territorio nacional a Chile después de la Guerra del Pacífico en el siglo XIX. Una guerra provocada por el Perú y Bolivia y también perdida por el Perú y Bolivia. Ahora otra vez los dos países vecinos trasandinos, tan llenos de odio hacia la nación chilena, aparecen juntos como varias veces tras la historia. Bolivia aprovecha el hecho de que Perú ya haya indicado una serie de acciones de carácter bastantemente provocantes hacia Chile para también iluminar su demanda, una demanda que nadie toma en serio aparte de ellos mismos y quizás Perú.

Se opina: no hay absolutamente nada que discutir. Ni entre Chile y Bolivia o Chile y Perú. Que Bolivia y Perú una vez reocupen sus territorios perdidos es una idea irreal e irredentista, un sueño utópico realizado por la alteza política para desfocalizarse de los problemos internos de sus países que no logran resolver. En 1879, Bolivia y Perú tras provocaciones repetidas se lanzaron en una guerra contra Chile, una guerra provocada por ellos mismos y perdida por ellos mismos. Chile como país vencedor logró territorio del país del país perdedor, algo que era normal y costumbre común en los conflictos militares de aquella época.

El ministro de relaciones exteriores de Bolivia David Choquehuanca nos asegura que ”hay una opinión creciente chilena para darle una salida al mar”. Ahora me pregunto lo siguiente: ¿Este caballero habrá estado en Chile alguna vez en su vida? ¿De dónde saca esta conclusión que ni siquiera los chilenos mismos conocen? ¡Es una gran mentira, Sr Choquehuanca, que haya ‘una opinión creciente chilena’ que apoyaría la división geo-política de su propio país! Aparte, referirse a la “diplomática internacional” como Ustedes hacen no les sirve, fueron Ustedes mismos que quiebraron las relaciones diplomáticas con Chile en 1978.

Chile no le debe nada a Bolivia, ni a Perú, a pesar de que la retórica boliviana y peruana hace creer que sí lo debe. Espero personalmente que el gobierno del Presidente Piñera demuestra fuerza en este asunto y que ni un centímetro cuadrado de territorio chileno sea boliviano o peruano. ¿Cuál entonces sería el próximo paso? ¿La entrega entera de la ciudad de Antofagasta a Bolivia? ¿Otro muelle peruano en el puerto de Arica o más territorio ariqueño regalado a Perú? ¿La bandera peruana hizada en la cima del morro de Arica? ¿Otra división geo-política de Chile? Es exactamente eso que los vecinos esperan, ahora especialmente con el apoyo del peruano Ollanta Humala, afirmando que ”comprará Arica” si es que sea electo presidente peruano. Los bolivianos siguen soñando con el Oceano Pacífico. Los peruanos siguen soñando con Arica. Y se tiene por entendido, pero nunca y jamás se apoyará la sesión chilena de territorio a los países vecinos. Bolivia y Perú perdieron su guerra y ahora necesitan mirar hacia adelante en vez de freneticamente colgarse a los sueños de la historia.

Nytillskott i familjen

Fiorenza har fått en katt. Igår hittade de en gatukatt som gömde sig bland bråten på svägerska Exildas innergård. Det var en svulten, mager och arm liten krake som knappt orkade jama, men eftersom Fiore alltid velat ha en katt tog de hem henne, badade och tvättade henne och gav henne mat och vatten. Katten alltså, inte Fiorenza. Till en början var katten skraj och skygg för allt men den börjar redan återhämta sig och utforska skrymslen och vrår i sitt nya hem. Fiorenza är överlycklig och har döpt sin lilla kamrat till Catalina.

Och jag då? Jodå jag nyser.