En svensk hjälte

Jag minns sommaren 1994.
Tropisk värme,
bilresa till Frankrike
och sommarlovsveckorna

i stugan i gläntan i Värmland.

Och så naturligtvis
Fotbolls-VM.

Jag minns fotbolls-VM 1994 som om det var igår.

Den fantastiska sommaren, Dahlins midsommarafton mot Ryssland, Kennets kanon mot Brasilien, segern i hettan mot Saudiarabien och så naturligtvis kvartsfinalen mot Rumänien och efterföljande karnevalsfirande i Stockholm.

I bakgrunden fanns Klas Ingesson.
Slitvargen, kämpen, löparen, som alltid gjorde ett sjuhelvetes jobb på mittfältet, slet i det fördolda.

Gjorde de andra bättre.
Han märktes mest när han inte märktes.
Jag hyllar sådana spelare.

När fotbollen blev alltmer individuell

fortsatte Klas att slita i det tysta

fortsatte att löpa för laget i 90 minuter.

Som Thomas Wernersson sade:

"Han var inte bara med om VM-framgången 1994,

han var också en stor anledning till den."

Klas Ingesson - en svensk hjälte.

Tack för allt, Klabbe.

Länge sen senast

Här kommer en liten hälsning från ett köldslaget Santiago. Jag har aldrig varit kinkig inför kyla tidigare, har med glädje spänt för skidorna och givit mig ut i gnistrande spår trots 15 minusgrader, men den här kylan kryper sig in i alla vrår av ens lekamen och får själva anden att frysa. Senaste veckorna har vi också begåvats med ett ihållande regnoväder som får svensk november att verka riktigt ljus och trevlig. Tydligen ingen ljusning heller att vänta enligt väderleksrapporten. Jag tänkte på det häromdagen; jag har inget minne av att vintern var såhär regnig i Santiago. 2004, då jag och L.S. levde rövare här (VAR DET TIO ÅR SEDAN?!), var det mycket kallt och ruggigt, ja, och visst kunde det regna ett par eller fler gånger men inte som det har regnat denna vinter. 

Vad händer i Santiago de Chile då? Jo faktiskt ganska mycket, men samtidigt ganska lite som är tillräckligt intresseväckande för att kunna skriva om det. Min tillvaro i huvudstaden dediceras åt arbete under veckorna (och det har varit mycket på det fatet den senaste tiden) och de helger som jag inte åker till norr och mina flickor ägnas åt att läsa, långa promenader, måttliga mängder TV-spel och nu senast också till att planera inför vår Sverige-flytt. Javisst, vi flyttar hem till Sverige i januari, något som jag ser mycket fram emot trots att jag är väldigt förtjust i Chile. I maj erhöll min hustru Permanent Uppehållstillstånd (konstigt vore väl annars med tanke på både det ena och det andra...) och nu är det dags att pröva på livet som familjefar i Landet i Norr. Några av Er minns säkerligen ett par berättelser från år 2011, då vi ansökte om uppehållstillstånd i Sverige och hon också fick det, men då vi valde att stanna kvar i Chile en tid på grund av arbete. Men nu bär det av, och det ska bli fantastiskt. 

Min ögonsten Francisca fyllde ett år för lite sedan, vilket naturligtvis firades. Jag hade beslutsångest den 13 juli; finalen i Fotbolls-VM eller barnkalas.... skämt åsido, ett-årsdagen högtidlighölls naturligtvis med churrasco- och tårtkalas hos Gabrielas familj i Arica och som gammal Lego-fantast hade pappa såklart bland annat köpt en stor kartong Lego Duplo, som huvudpersonen glatt satte sina små händer i. I bakgrunden såg vi dock hur Tyskland välförtjänt besegrade Argentina med 1-0 och kammade in sin fjärde världsmästartitel. Fyra år kvar.....

Har Ni röstat förresten? Det har jag, på Sveriges Ambassad här i Santiago. På vilka? De rätta såklart, samma som jag har röstat på i samtliga val sedan 1998 förutom 2010. Om Ni inte har röstat, glöm inte att göra det. Det är en ynnest, en förmån, ett privilegium att få rösta, och det ska utnyttjas. Använd huvudet bara denna gång och rösta på något vettigt, något som tar ansvar för landet och folket. INTE på någon hen-extremism som vill avskaffa könet, anser att alla män är djur och ska betala mans-skatt och tycker att barn ska få genomföra gratis könsbyte.

7-1

Deutschland.

Deutschland.

Deutschland.

Deutschland.

Deutschland.

Deutschland.

Deutschland.

 

Det som vi igår fick bevittna på Estádio Mineirão i Belo Horizonte är historiskt. Jag har sett fotboll sedan jag var fem år gammal och jag har aldrig upplevt något liknande, i varje fall inte på denna nivå. Många av Er har säkerligen sett fotboll i många fler år än mina 28 men jag kan ändå garantera er att gårdagens semifinal var ett stycke fotbollshistoria. Inte ens den uppgjorda "semifinalen" 1978 mellan Argentina och Perú (6-0 till Argentina, precis det resultat som desamma behövde för att nå finalen) når upp till den nivå av utskåpning som Tyskland, eleganta och effektiva, bjöd på igår.

 

Brasiliens största förlust någonsin. Inte bara i VM-sammanhang eller ens i tävlingssammanhang, utan NÅGONSIN. Och den inträffar i en semifinal i Världsmästerskapen, på hemmaplan.

 

Nu inväntar vi med spänning dagens semifinal mellan Holland och Argentina.

 

Heleuropeiskt eller repris från 1986 & 1990??

Trevlig MIdsommar

Feliz Midsommar a todos!

 

Om det är midsommar i Norden borde det rimligtvis vara midvinter här i Chile, och det märks idag. Efter ett par riktigt fina och soliga dagar är vi nu lämpligt nog tillbaka i grådaskig Santiago-vinter-lunk. Idag är det ruggigt kallt och så dimmigt att det knappt går att se över Avenida 11 de septiembre från mitt kontor. Midvinter med andra ord.

 

Årets höjdpunkt Fotbolls-VM har nu avverkat lite mer än en vecka på sin föreställning och härifrån Chile kan meddelas att La Roja har överträffat samtliga förväntningar. En något darrig seger mot Australien fredags där Jean Beausejour krutade in 3-1 i slutsekunderna följdes upp i onsdags med en hedervärd 2-0 mot regerande världsmästarna Spanien. Vem hade kunnat tro dels att Chile efter två omgångar skulle göra 5 mål och slå ut världsmästarna men dels också att Spanien, visserligen något rynkigt och med lite grå hår, så totalt skulle haverera i detta VM och bli de första regerande världsmästarna att vara utslagna efter andra omgången?? Inte jag iallafall. Tutandet och dansandet med flaggor på 11 de Septiembre ville aldrig ta slut i onsdags eftermiddag men naturligtvis så smolkades glädjen av grupper med rotos, detta kriminiella patrask, som såg sin chans att vandalisera, slåss och kasta sten och molotovcoctails på Carabineros. Plaza Italia, där folk brukar samlas vid stora firanden dekorerades till en början med flaggor, musik, tutande bilar och leende människor men nedsolkades mot kvällningen av sten, eld, krossat glas och tårgas. Sorgligt.

 

Gnagaren Celso Borges Costa Rica fortsätter i skrivandes stund att imponera i VM då man leder första halvlek med 1-0 mot Italien. Jag kanske får revidera min favoritlista förra veckan...

Yuichi Nichimura-san...

Hur mycket fick du egentligen av FIFA?

How much did FIFA actually pay you?

Cuánto de verdad te pagó la FIFA?

どのくらいFIFAはあなたを支払うのですか?

Fotbolls-VM 2014

Borekyla råder i Chiles huvudstad, och Anderna i öster är bedövande vackert klädda i sin vita vinterskrud.

 

Endast en vecka kvar nu, och traditionsenligt inför stora fotbollsturneringar brukar jag likt själve Kent Finell presentera listor på favoriter och mindre favoriter i årets VM, och varför bryta en trevlig tradition? Dock är det med en liten ändring: istället för att räkna upp 10 favoriter nöjer jag mig med fem, samma antal som de sista på listan. 

 

Gjorde förövrigt en "VM-kompass" som jag nyss hittade på Aftonbladet, en ganska fånig sådan. Enligt det allvetande oraklet är mitt favoritlag Schweiz.

 

?

Undrar varför jag envisas med att läsa smörja som Aftonbladet egentligen.

 

Observera att listan, precis som de tidigare som Ni hittar här och här, beskriver vad jag tycker och inte vad jag tror. Håll till godo:

 

1. Chile

Obvio, po. Märkväl: tack vare korrupta FIFA, en seedning omöjlig att begripa och lika obegriplig påföljande lottning av grupper har väl Chiles möjlighet till framgång sällan sett så tarvligt usel ut men hoppet är det sista som överger människan.

 

2. Argentina

Querida, querida Argentina, espero que por fin te resulte exitoso el Mundial, tal como en los tiempos de D10S. Vos te lo merecés, más que otro.

 

3. Tyskland

Det är olidligt lika mellan Argentina och Tyskland, eleganterna från Nordeuropa. I trist brist på skandinavisk närvaro får tyskarna mitt stöd, och kan de bara skärpa till sig lite så kan vi få nordeuropeiskt i final. Det är krut i tyskarna nu.

 

4. Colombia

Roligt att Colombia tog sig till VM igen! De väcker alltid roliga minnen från mitt första VM 1990 med Higuita och Valderrama, och kontinentens för tillfälligt bästa lag får min sympati, trots två segrar mot Chile i kvalet.

 

5. Bosnien/Hercegovina

Mycket välförtjänt tog sig Bosnien till ett stort mästerskap efter många många års segt slitande. Och de får lite sympatipoäng hos mig, önskar dem all lycka till.

 

6-27. Australien, Algeriet, Belgien, Camerun, Costa Rica, Ecuador, England, Elfenbenskusten, Ghana, Grekland, Holland, Honduras, Iran, Japan, Kroatien, México, Nigeria, Schweiz, Spanien, Sydkorea, Uruguay, USA

Utan inbördes rangordning. Det finns väl kanske något enstaka lag som jag kan sympatisera lite med (t. ex. Costa Rica & Uruguay), men inte såpass att de hamnar på listan.

 

28. Frankrike

Ett trevligt land som jag gärna besöker, men jag har aldrig gillat Les Bleus. Och efter uppträdandet i senaste VM ogillar jag dem ännu mer.

 

29. Ryssland
Politik och fotboll hör inte ihop. Eller gör de det, ibland kanske? Ja i vart fall i detta läge. För att efter att ha sett hur Ryssland uppför sig i världspolitiken och mot sina grannländer kan jag inte annat än att önska denna nation och deras landslag ett snabbt avsked.
 

30. Brasilien

Nej, jag gillar inte de stöddiga brassarna och allt fjäskande som omger dem. Brasilien har redan tagit ut segern i förskott och jag hoppas att det går på samma sätt för dem nu som i VM 1950, när de njöt segerbanketten kvällen innan finalen mot Uruguay. Det vill säga förlust...

 

31. Italien

Som jag har sagt tidigare: Italien är ett fantastiskt land, med en levande och spännande historia, vacker natur, utsökt mat och vin och Rom är en av mina favoritstäder i världen. Men jag är fortfarande fantastiskt oförtjust i Gli Azzurri och de får hemskt gärna förlora samtliga matcher.

 

32. Portugal

"Öööhh, dåli förlorare!" tänker Ni. Men det handlar inte om Play Off och Sverige mot Portugal. Det handlar om min avsky mot Cristiano Ronaldo, denne skam för världens vackraste sport. Punkt.

Årets...

... nyhet:
Den 13 juli 2013 blev vi föräldrar till Francisca Elise.

... vinnare 1:
Jag själv, tack vare införskaffandet av min 4x4 Kia Sorento.

... vinnare 2:
La Roja, som efter mycket om och men lyckades ta sig till VM 2014.

... förlorare 1:
Min förra chef. Större förlorare har jag faktiskt aldrig träffat i hela mitt liv.

... förlorare 2:
DJ Méndez. Näst större förlorare har jag faktiskt aldrig sett maken till i hela mitt liv. Roto...

... förlorare 3:
Bolivias president Evo Morales.

... förlorare 4:

Dagens Nyheter, som med en ”avslöjande reportageserie” drog upp en ”giftskandal orsakad av Boliden” här i Arica. Ett koppel okunniga journalister hoppades på massmedial uppmärksamhet, men DN: s lögnaktiga artikelserie om Arica och Boliden rann mest ut i sanden.

... stad 1:
Vackra, ståtliga, majestätiska Arequipa.

... stad 2:
Mindre vackra, men progressiva och expanderande Santiago de Chile.

... bästa TV:
SvT Play på internet. Helt suveränt, de kvällar som man framför datorn eller iPaden kan se ”Veckans Brott”, ”På Spåret” och dokumentärer gör saknaden efter Sverige lite mindre.

... sämsta TV:
Chilensk ”farandulera”. Avskyvärt.

... öl:
Den första efter över två månaders uppehåll. Det var endast en Heineken men vid Jesus, vad den var god.

... gladaste:
Jag, min hustru, mina föräldrar och min syster då Francisca Elise föddes.

... sorgligaste: 
AIK: s Ivan Turina gick bort, endast 32 år gammal och efterlämnade fru och tre barn. Varför?

... profil 1:
Min dotter.

... profil 2:
Jorge Sampaoli. La Roja är ett lag att räkna med igen.

... citat:
"Hoy día te la van a sacar." - Besked från barnmorskan på Clínica San José på förmiddagen den 13 juli 2013.

... flopp:
Dagens Nyheters "avslöjande". Igen.

... mest överskattade:
Carabineros de Chile. Från att ha varit en högst respekterad och respektabel institution har dessa förvandlats till oigenkännlighet genom att fokusera inte på brottslighet utan på att bötesfälla vanliga människor när dessa går mot rött.

... mest överskattade 2:
Tito Beltrán. Jag vet att det finns oklarheter i det som han dömdes för i Sverige och jag förstår att han är bitter på hur han behandlades, men att därifrån tro att man är Luciano Pavarotti och spela "cool" sverigeantagonist i TV är bara fånigt.

... mest underskattade 1:
Zlatan Ibrahimovic. Sveriges bäste fotbollsspelare genom samtliga tider får bland all jantelag och politisk korrekt lagom-mentalitet inte hälften av allt beröm han förtjänar.

... mest underskattade 2:
Chiles president Sebastián Piñera. Jag delar långt ifrån alla hans åsikter men Señor Piñera är, enligt all talande statistik, den skickligaste och mest framgångsrike ledare som Chile har haft sedan demokratins införande 1990.

... mest obegripliga 1:
Kärrtorp. Say no more.

... mest obegripliga 2:
Hur genuspiskans vinande desperat försöker jämställa herrfotboll med damfotboll. Den eller de som sedan inte instämmer i PK-drevet bör omgående ”se över sin värdegrund”, som det heter numera.

... mest obegripliga 3:
Såpoperan inom högerns Renovación Nacional och Unión Demócrata Independiente efter primärvalen då Longueira vann över Allamand men sedan trädde tillbaka och hur Allamand ville ta över men hindrades av UDI som istället utsåg Matthei men som då stoppades av RN.... inte undra på att det gick som det gick.

... nagelbitare:
Matchen mot Portugal i Stockholm.

... mest kritiserade:
Chiles president Sebastián Piñera. Han drog ner på Landets väl etablerade bidragspolitik, och det var inte populärt.

... kappvändare:
PCC, Chiles kommunistiska parti. Från att unisont och konsekvent ha varit etablissemangets största munhuggare och motståndare i decennier har nu Bachelet och hennes socialister och socialdemokrater nu fått oväntat sällskap då kommunisterna, med småflickorna och brottsuppviglarna Karol Cariola och Camila Vallejo i spetsen, glatt kamperar med sina gamla antagonister i hopp om att få lite inflytande.

... mest självklara:
Bachelets seger såklart. Löften om bidrag hit och gratis dit och moderliga leenden går tydligen långt i politiken nuförtiden.

... minst självklara:
Sveriges ambassad i Santiago de Chile. Mer anonym utlandsrepresentation får man leta efter ordentligt.

Skit, skit, skit!

Ja det kanske inte är det mest belevade maneret att inleda en konversation på, speciellt inte efter drygt en månads tystnad. Men lite så känns det, att Sverige inte får spela VM i fotboll i Brasilien nästa år. Kanske det häftigaste världsmästerskapet någonsin. Jag har av naturliga skäl inte kunnat se någon av Sveriges matcher mot Portugal på grund av arbete men jag har hört dem med halvt öra på radion och sedan har jag fått återberättat hur matcherna utspelade sig och jag kan bara säga: Patrik, Johan och Olof: KOM TILLBAKA! Våra utmärkta mittbacksbjässar som på 90- och 00-talet knappt släppte en jävel över bron när det begav sig.... Gamle Gnagaren Pelle Nilsson verkar göra ett godkänt jobb men det räcker inte. Ronaldo Gnällmåns lyckades inte bara en eller två gånger utan TRE gånger snubbla sig igenom de svenska mittbackarna utan att de ens var i närheten av honom, och det duger inte.

Jag som hade tänkt att åka till Brasilien med Tayta i sommar/vinter...

Verkligt synd är det att inte få se vårt Blågult spela fotbolls-VM 2014.

Det viktigaste/största/mest (eller minst) intressanta att rapportera härifrån Chile är naturligtvis presidentvalet den 17 november, då Michelle Bachelet skulle ha vunnit redan första omgången, enligt hennes anhang. Men den gubben gick inte, Michelle och hennes falska smajlande och fortsatta löften om pengar, bidrag och bonusar till höger o vänster får vänta till december och den andra omgången. Resultatet från den första omgången i valet blev att Bachelet fick 46 % och tvåan Evelyn Matthei runt 25 %, oväntat lågt. Nåja, Michelle kommer ju att bli landets nästa president och det är bara att hoppas på att hon inte lyckas ruinera allt för mycket av framgången som Chile nu rider på under Sebastián Piñera. För att oavsett om man har sin politiska hemvist åt höger eller åt vänster så kan man inte bortse från faktum. Sett till tillväxt, arbetslöshet, inflation, korruptions- och fattigdomsnivå så är Sebastián Piñera den bäste, den effektivaste och den skickligaste president som Chile har haft sedan demokratins återinförsel 1990.

 

Under långhelgen mellan oktober/november var vi, Gabriela, Francisca och jag, tillsammans med tre vänner på en fantastisk roadtrip upp till den magnifika staden Arequipa i Perú. Min Kia Sorento 2003 sattes ordentligt på prov på de slingrande peruanska vägarna men jag upptäckte att jag för en gångs skull har gjort ett helt förträffligt inköp. Bilen uppförde sig klanderfritt, enda gången som jag märkte av lite trilskandes var när vi närmade oss slutdestinationen och skulle ta oss över en över 3000 meter hög bergskam och dess 2,5 liters turbodiesel började sega ganska rejält efter att inte ha fått tillräckligt med syre. Annars är min 4x4 en lojal och trofast vän och rent fantastiskt bekväm att köra långa sträckor, trots sina 10 år på nacken. Köp Dig en sån, Tayta!

 

Jag var i Arequipa tillsammans med Gabriela 2009, när vi första gången träffades, och det var minst sagt trevligt att återse den vita staden i Perús inland. "Magnifik" är verkligen inte någon överdrift, Arequipa är faktiskt den vackraste staden som jag har varit i, kom jag på nu. Rom, Venedig, Valletta, Prag och Stockholm får alla bita i gräset när det kommer till skönhet. En medeltida stadskärna med byggnader bevarade från 1500-talet, en storslagen grönska med de uråldriga trappstegsodlingarna bevarade, ett mycket rikt kulturliv, ett kulinarisk högkvarter och över alltsammans vakar den nästintill perfekt koniska Misti slumrande med sina 6000 vulkaniska meter. Åk till Arequipa gott folk, Ni kommer inte att ångra er!

 

Jag har också haft nytt besök hemifrån Sverige. Denna gång av min syster och min moster. Precis som tidigare så fick de passa på att umgås med flickorna hemma medan jag arbetade och så fick vi träffas på kvällar och helger. Och lördagen den 9 november blev min dotter på riktigt upptagen i Guds Församling, då döptes nämligen Francisca Elise Löfgren Clavelle, med gudmor Anna framme vid altaret, i en högtidlig och minnesvärd stund!

 

Jag var sedan nere i Santiago en helg förra veckan för att ta avsked av syster och moster. På söndagen passade vi på att gå runt lite på stan och en trögare storstad får man ju då leta efter... Inte nog med att det var det vanliga söndagslunket, det var desutom presidentval vilket innebar att ALLT, och jag menar ALLT var stängt. Inget folk ute, inga bilar som åkte, igenbommat och fördraget på shoppingstråken... till och med i Chuquicamata är det mer drag på en söndag. Eller ok, det var överdrivet men bara så Ni får en idé om hur 7-miljonerstaden Santiago de Chile upplevdes under söndagen den 17 november 2013. Bachelets folk hade tydligen redan beställt in segerbanketten i förväg men räkmackorna och cavan fick de dra plastfolie över och ställa in i kylen igen. Som sagt så kommer ju Bachelet att segra i vilket fall som helst i december och andra rundan, men jag kan ändå inte låta bli att känna bara lite skadeglädje över Bacheletisternas gravöl den 17 november.

 

Fortsättning följer.

.

Noticias

Över två veckor sen sist nu, men jag har goda ursäkter till bristande aktivitet i min virtuella dagbok. Dels har jag börjat på ett nytt arbete, dels har vi varit nere i huvudstaden men framför allt har vi haft finbesök av mina kära föräldrar som har varit här och träffat sitt hittills första barnbarn.

 

Vi var nere i Santiago en sväng för två veckor sedan, frugan, Francisca och jag, där vi på torsdagen ombesörjde det sista pappersarbetet med svenskt medborgarskap och svenskt pass för Lillan på Sveriges ambassad. Francisca får ad jure och ad solis  dubbelt svenskt/chilenskt medborgarskap vilket naturligtvis ska dras nytta utav, därför hade vi ärendet till ambassaden, dit vi anlände tidigt en torsdagsmorgon.

Det är allt en ganska torftig ambassad som Sverige har i Santiago... ett litet krypin, anonymt och intetsägande, inte en enda blågul flagga, inte ens en sådan där bruklig liten mässingsplatta på husfasaden vid entrén vittnar om svensk närvaro i den lika anonyma skyskrapan i Providencia. Först när man tar hissen upp till fjärde våningen ser man första tecknet på Sverige: en plastskylt med Lilla Riksvapnet utanför en glasdörr. Bättring borde ombesörjas, Sverige och Chile har såpass mycket bilateralt samarbete att vi borde kunna kosta på oss en lite mer talande närvaro i Santiago; se bara på Chiles dito i Stockholm. 

 

Van vid byråkrati var jag när vi anlände ambassaden beredd på långa köer och ett evigt ifyllande av papper som ska stämplas hitan och ditan men det visade sig att det var ett ganska enkelt ärende som skulle utföras och vi kunde hyfsat snabbt lämna och gå ut och se på Staden. Staden dar jag bodde 2004 och där jag först lärde känna mitt kära Chile.

Precis som för två år sedan så är det mesta sig likt men Diego Portales är moderniserat, inget Café con Piernas över gatan och vår kära dataspelshåla verkar vara spridd för vinden. Men Santiago ligger där det ligger, pulserande, vibrerande, växande och stinkande.

 

Francisca deklarerade framåt eftermiddagen med all önskvärd ljudlighet att hon var måttligt förtjust i alla nya intryck och vi rörde oss så sakteliga mot vårt hotel för att ta en siesta. Senare samma kväll, på torsdagen, anlände föräldrarna till Chile och vi tillbringade hela dagen efter med att tillsammans titta på Sydamerikas häftigaste och mest dynamiska huvudstad. Vi gick först längs Alameda och självklart förbi Cerro Santa Lucía, Universidad Católica, Avenida Paraguay, Diego Portales och så stod jag återigen utanför Alameda 240, där jag tillsammans med L.S. hade mitt hem under den där underbara tiden för snart tio år sedan. Nostalgin flödade när vi fortsatte att vandra österut mot Plaza Italia och Baquedano. Efter lunchen gick vi åt andra hållet, förbi Universidad de Chile mot La Moneda och på Paseo Estado mot Plaza de Armas där katedralen fick ett besök.

 

Santiago är häftigt! 

 

Morgonen efter flög tillbaka hem till Arica och Francisca tyckte det var riktigt roligt att flyga. Hon sov till början men var sedan vaken och inspekterade med nyfikenhet alla nyheter i LAN: s Airbus A-320. Långt ifrån protesterna den första dagen med andra ord.

 

Hemma i Arica började jag arbeta och föräldrarna umgicks under tio dagar med min hustru och vår dotter. Frugan tog med dem, såvitt jag har förstått, till Lluta, Morro, Playa Corazones och andra sevärdheter i vår stad. Tillsammans åkte vi på lördagen till Tacna i Perú och till Azapa för att se världens äldsta mumier. På vardagen fick vi tid att ses på luncherna och på kvällarna men ändå känns det som att tiden gick alldeles för fort och att vi fick alldeles för lite tid att träffas innan det var dags för dem att resa hem till Sverige. Tack, kära Ni, för att ni kom hit och hälsade på! Vi ses snart, Ni vet var.

 

Francisca fyllde tre månader den 13 oktober och kring de dagarna var det dags för besök på BVC. Resultatet därifrån var att Lillan är 60 cm lång och väger 5500 gram, helt enligt det "normala" schemat.

 

Mitt nya arbete då? Jo det är på ett byggföretag. Från gruvan i Calama till bygget i Arica med andra ord, som den grovknegare man är. Inte riktigt, jag är ekonomiassistent.

 

Lite sport ska vi också prata om. Sverige är klart för Play-Off i VM-kvalet vilket är mycket trevligt! En bra insats mot Österrike (2-1) följdes upp av en mindre bra insats mot Tyskland (3-5(!)) vilket dock till slut gav en andraplats i gruppen och Play-Off. I ärlighetens namn trodde jag inte det, pessimist som jag är, efter de skrala insatserna mot Irland och Österrike.   Lite konfys blev jag dock efter att ha hört eftersnacket som följde matchen mot tyskarna. Man KAN inte, SKA inte, vara nöjd efter fem insläppta mål, inte ens mot Tyskland! Retoriken gick som om Sverige hade vunnit matchen, vilket visar på en klar brist på självdistans, och det duger inte att stega in i en Play Off-match mot låt oss säga Ukraina eller, ve och fasa, Frankrike eller Portugal med den "nöjda" inställningen.

 

La Roja är dock klara för VM! Två utmärkt genomförda matcher, mot Colombia och Ecuador respektive, gör att Brasilien får se Marea Roja bjuda upp till cueca nästa år! Den resultatmässigt godkända matchen mot Colombia, 3-3 borta mot världens enligt rankingen fjärde bästa landslag är ändå bra gjort, fick dock en sur bismak då Chile ledde med hela 3-0 efter endast 29 minuter men efter en vanvettig domarinsats av brasilianaren Paulo Oliveira med en utvisad chilenare och två fullständigt felaktigt dömda straffsparkar för Cafeteros som krona på verket lyckades desamma kvittera till 3-3 i minut 84 och bli VM-klara. Chile fick vänta till sista omgången och hemmamatchen mot Ecuador för att Marea Roja kunde börja fira på gatorna. 2-1 till Chile och de tutande bilkaravanerna ville aldrig ta slut under tisdagsnatten.

 

Det är väl det som har hänt här i Chile de senaste veckorna.

 

Och vem kommer INTE att hålla tummarna extra mycket för Island, av alla länder, i Play-Off?? Aufram Ísland!

Tisdag

De av Er som fortfarande klamrar Er fast vid myten om "global uppvärmning" och "klimathot" samt anser att ännu fler skattemiljarder ska satsas på diverse "klimatsmarta lösningar" kanske behöver tänka om när Ni nu kan begrunda detta. Det verkar som att FN i varje fall kommer att börja lägga om strategin gällande bluffen om "klimatförändringarna".

 

Bara en tanke.

 

Ikväll är det VM-fotboll - igen - och kanske kan vi här i Sydamerika efter kvällens matcher börja bocka av på listan vilka landslag som spelar i VM i Brasilien nästa år. Argentina och överraskningen Colombia leder en haltande grupp och är redan så gott som klara, och kan minst en poäng säkras i respektive bortamatch ikväll tillskriver vi listan med VM-deldagare två aktörer till. Trevligt med colombianskt i VM igen, det var ett tag sedan! Chile ligger trea med Ecuador hack i häl på fjärde plats och Sydamerikanska mästarna Uruguay jagar på en femteplats. Chile spelade i fredags hemma mot Venezuela och vann, mycket säkert, med 3-0. Totalt 5-0 mot Venezuela, som är mer eller mindre uträknade från VM, och revanchen för förlusten i Copa América för två år sedan kan man väl säga är avklarad nu. Den chilenska återhämtningen under förbundskapten Jorge Sampaoli har gått lysande, bland annat inkasserades härommånaden en konfortabel seger i träningsmatchen mot Irak med hela 6-0. Chile har säkrat minst en kvalplats till VM vilket är positivt, men helst av allt ska man ju lyckas kvala direkt. La Roja spelar inte ikväll, på grund av att det i kvalgruppen är ett ojämnt antal lag, vilket får följden att ett lag får stå över i varje omgång. Denna gång är det Chiles tur, och vi får vänta först till oktober och den mycket svåra bortamatchen mot Colombia för att få se La Roja, som dock spelar en vänskapsmatch mot Spanien i Schweiz.

 

Jag lyssnade på Sveriges väl genomförda vinstmatch mot Irland i fredags eftermiddag och det var ett trevligt avslut som bådar gott inför framtiden. I skrivandes stund är det bara en halvtimme innan mötet mot Kazakhstan, vi BORDE ju vinna där. Tycker man.

 

Annars är det fullt förberedande inför nationaldagen den 18 september, som alltid är det redan skogar av flaggor vajande från hustak, balkonger och bilar, nationalmusiken cueca tonar från lokaler och TV-apparater och supermercados tävlar i vem som erbjuder bäst kött och bäst vin. Härligt!

Sport

Måndag kväll här, en ganska skön sådan. Solen tittar fram mer och mer nu, det märks att våren är på gång nu.

Min Francisca fyllde fem veckor i lördags. Häromdagen var vi på återbesök på BVC, Lillan mätte då 52,5 cm och vägde 3850 gram. En ganska bra tillväxt.

I oktober åker vår lilla familj ner till Santiago ett par dagar. Dels ska vi ordna svenskt pass åt Francisca men framför allt ska vi ta emot mina kära föräldrar, som nu är farföräldrar, som kommer på besök. Fantastiskt trevligt ska det bli, och jag räknar ner dagarna redan nu.

I veckan spelades ett antal tränings- och vänskapsmatcher i fotboll, och faktum är att blågults möte mot Norge visades på chilenska FOX. Jag såg andra halvlek av en ganska trist match (men när är sådana matcher egentligen underhållande?), det roligaste var väl att titta på just en träningsmatch mellan Sverige och Norge direkt på chilensk TV, men det är glatt att se Zlatan briljera i landslaget igen. Han är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider och hans lyckoträffar ger lite hopp i det stundande VM-kvalet. Tyvärr är jag dock inte särskilt hoppfull när det gäller Sveriges möjligheter att nå VM. Det är svåra matcher kvar, det är jämt om poängen för andraplatsen i gruppen och Sverige har ibland inte tagit de poängchanser som man har fått (mot Österrike och Irland) och det är något som kan stå sig dyrt i en sådan här situation, med TRE likvärdiga landslag som spelar om EN plats.

Samma dag spelade också Chile en träningsmatch; i Köpenhamn mot Irak (av alla lag). La Roja brummade på som tåget och när 90 minuter var avblåsta hade Chile krutat in hela 6-0. DET, om något, bådar mycket gott inför de tre avslutande kvalmatcherna i Sydamerika nu under våren, Venezuela hemma den 6 september, Colombia borta den 11 oktober och så slutligen Ecuador hemma den 15 oktober.

Politik och Fotboll

Hej på Er,

Nu ska vi prata om många saker här. Men vi börjar med det allra viktigaste, det vill säga fotboll. Eller för att citera Bill Shankly från 1981:

 

"Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that".

 

Nu i dagarna spelas världsmästerskapen för U20-landslag i Turkiet, och trevligt nog hade Chile och "La Rojita" tagit sig till kvartsfinal, som i söndags spelades i Istanbul mot Ghana. Hur det gick? 2-2 efter full tid och i allra sista sekunden, och jag menar verkligen i allra sista sekunden, av förlängningen gör Ghana 4-3. Chile ute och Ghana till semifinal. Och det var ett bittert skitmål som retfullt studsade in mellan stolparna. Men vi kan verkligen vara stolta ändå, La Rojita har spelat över förväntan och trots en överjävligt bitter förlust i söndags kan pojkarna dunka sig själva i ryggen efter ett över förväntan genomfört spel. Och det är detta som vi ska prata lite om nu. Pojkarna på planen var inte någon över 20 år (av en anledning heter det U-20) och de främsta lirar till vardags i bästa fall i något inhemskt mittenlag i ligan men sällan har jag skådat ett så vackert spel som jag fick se på TVN i söndags. En kämpaglöd, en kampvilja och en energi som skulle få grinollen Cristiano Ronaldo att tjurigt slänga sig mot marken för att sedan kasta lystna blickar mot domaren i hopp om repressalier för motståndaren. Pojkarna i Chile och Ghana bjöd på en fantastisk match som var sevärd kanske inte på grund av tekniken men på grund av viljan, orken, glädjen, kämpartakterna och bristen på filmningar och kärringspelande miljardärer som nämnde Ronaldo som tycker att det är viktigare att håret ligger rätt efter en filmning än att spela boll. Det var 120 minuter spelglädje som jag såg och trots att Chile åkte ut är jag ändå rätt nöjd efter att ha sett hur pojkarna i La Rojita och Ghana framförde sin version av El Juego Bonito. Divorna som spelar i de "vuxna" landslagen borde ta efter pojkarna som spelar U20-VM och vår fotboll skulle vara en än skönare konst än vad den är idag.

 

Så, då var det sagt och vi går vidare med politik. Och jag tänker inte ens nämna den Politiska Korrekthetens egen Roskildefestival Almedalsveckan och hur fega politiker från både höger och vänster, inklusive Statsministern, hellre pratar om hur de ska stänga ute en stor del av Sverige Folk från det politiska livet istället för att fundera ut hur man tillsammans kan arbeta för att Sverige ska bli ett bättre land. Nej, nu är det chilensk politik som gäller.

 

Jag är invandrare i Chile, och följdaktligen har jag ingen som helst talan när det gäller chilensk politik och chilenskt samhälle. Om det inte passar så är det bara att åka hem igen. Precis som det borde vara i ett annat land som jag känner till. Men jag måste bara kommentera det faktum att socialisten Michelle Bachelet, tidigare president och av någon outgrundlig anledning som övergår mitt över genomsnittliga förstånd betraktad som hjältinna och landsmoder, är tillbaka i Chile och nu ställer upp i presidentvalet.

 

I höst, eller i vår beroende på hur man ser det, är det presidentval i Chile. Vår nuvarande statschef Sebastián Piñera har haft en tung mandatperiod med sviktande opinion och dagdrivande kriminella yrkesdemonstranter och andra flumhuvuden som använder epitetet "yttrandefrihet" som alibi för att förstöra allmän egendom och slänga sten och molotovcoctails mot polis under så kallade "demonstrationer" mot dagens utbildningssystem, glatt påhejade av kommunistpartiet PC. Men faktum är att Piñera är den bäste president som Chile har haft sedan demokratins återinförande 1990. Chilenska ekonomin tuffar framåt på ett sätt som hans socialistiska företrädare aldrig någonsin lyckades med. Korruptionen har minskat såpass att Chile förra året blev invalda i OECD, något som hade varit en omöjlighet för bara 5 år sedan.  Föräldraledigheten har utökats med det dubbla och den lagstadgade minimilönen har höjts avsevärt, något som företrädarna från vänstern konsekvent vägrade genomföra.

 

I Chile sitter presidenten, det vill säga stats- och regeringschefen, endast en mandatperiod åt gången som varar fyra år. Piñera tillträdde i januari 2010 så nu ska det väljas ny president i vår. Och Michelle Bachelet är tillbaka. Hon får självklart ställa upp som president precis så mycket som hon själv vill och så mycket som landets konstitution tillåter. Men det som jag rynkar på ögonbrynen åt är reaktionen på hennes återvändo och hennes nyfunna lust på presidentstolen och vänsteroppositionens retorik. Politik är smutsigt och det vet vi alla, men såhärpass? Likt en nästan religiös uppenbarelse har en typ av personkult blossat upp den senaste tiden, stora porträtt på hennes smajl har satts upp både i Arica, Calama och Santiago med texten ”JAG ÄR TILLBAKA” och TV visar emotionellt instabila personer med tårarna rullande då de hulkar fram att ”min kära lilla Michelle är tillbaka!” och ren karnevalsyra utbröt då hon på en presskonferens tillkännagjorde att hon kommer ställa upp i valet. Är det Nordkorea vi har hamnat i?

 

Bachelet var president, Sydamerikas första demokratiskt valda kvinnliga, mellan 2006 och 2010. Chile tog ett mycket stort steg framåt på progressivitetens väg när man under våren 2005 valde kontinentens första kvinnliga president och det låg föga förvånande ganska stora förväntningar på henne när hon tillträdde. Vad hände då under Michelles mandatperiod? Jo sällan har väl ett land stått så stilla i sin utveckling som under hennes regim. 2010 lämnade hon ifrån sig ett Chile med en skyhög arbetslöshet (11,7 % som max), en rekordkorrumperad statsapparat, en stegrande inflation (över 4 %), ökad fattigdom (ökad med 15 %) och SÄNKT bruttonationalprodukt per capita. Hon fortsatte också glatt på den av hennes socialistiska företrädare krattade vägen att till högstbjudande sälja ut den statligt ägda kopparindustrin och i dagens läge är 70 % av Chiles koppar, som rätteligen tillhör CHILE, i händerna på utländska investerare. Jag väljer dock att inte vidare nämna fallet med tsunamin år 2010, då hon efter den enorma jordbävningen i södra Chile gick emot sitt expertisråd och medvetet valde att INTE utlysa tsunamilarm, något som orsakade 180 människors död när 10 meter höga flodvågor slog in över Araucanía-regionen.

Men, och det ska med rätta erkännas, hon lyckades bygga upp ett effektivt bidragssystem, där vem som helst kunde be om pengar i present. Under sin tid som president ansåg hon det mycket viktigt att köpa sin popularitet genom att skänka olika former av allmosor till folk och framför allt under julveckorna for kvinnan smajlande land och republik runt med löften om ”julgåva på 40 000 CHP!” (ca. 550 SEK) vilket naturligtvis gjorde folk glada. Men skapar utförsäljningar av naturtillgångar och bromsad tillväxt kryddad med svågerpolitik och ryggdunkanden samt allmosor och gåvor ett framgångsrikt, stabilt och säkert samhälle? Nej naturligtvis inte.

 

Varför är då Michelle Bachelet så populär? Varför visade TV upp till tårar rörda folk människor som pratade om henne som en uppenbarelse av Jungfru Maria? Jo naturligtvis - Michelle Bachelet är kvinna. Chile tog, som berättat, ett enormt kliv mot jämlikhet och progressivitet när Bachelet valdes som kontinentens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Jag frågar mig varför hon inte tog tillvara på chansen, möjligheten som hon fick. Ingen hade varit gladare än jag om det visade sig att Michelles politik hade fungerat, men det gjorde den inte, det är bara att inse, och hon överlämnade ett Chile kanske inte i ruiner men med en ekonomi på glid och en sänkt BNP per capita. Därför är det snudd på beklämmande att se den personkult som nu råder i Chile kring hennes person. Det är inte politikern Bachelet som folk hyllar - utan personen Bachelet, kvinnan Bachelet. DET är inte ok, och det är DET som oroar mig.

 

Men ändå - Michelle Bachelet kommer med all säkerhet att gå segrande ur vårens presidentval och det är lika bra att vi förbereder oss för det redan nu.

 

Och på tal om politik: det var väl en himla tur att Hosni Mubarak försvann från makten under arabiska våren så det blev fred, stabilitet och demokrati i Egypten?

Chile vs. Bolivia

Häromdagen spelade La Roja VM-kval mot Bolivia i Santiago. Chile spelade dåligt men Bolivia spelade sämre och de röda kunde till slut vinna med 3-1, något som gav ett välbehövligt poängförsprång i kvalgruppen. Chile ligger nu fyra, på direktkvalplats, och har fem poäng ner till femman Uruguay. Det känns äntligen som att La Roja har fått upp farten och vinnartakten igen efter ett bedrövligt 2012. 

Chile har dock en viktigare match att spela mot Bolivia än ett VM-kval, och den matchen utspelar sig i holländska Haag med Internationella Domstolen som domare. Läs den markerade länken för bakgrundshistorian.

 

Bolivias närmast fanatiska irredentism gentemot Chile och chilenskt territorium, som tidigare mest tagit sig uttryck i en politisk konstitution som hävdar Bolivias "rätt till egen kust", brinnande patriotiska tal av presidenter och politiker, en nationell helgdag ("Día del Mar") samt en flotta i Titicaca-sjön, har nu lyfts upp till en helt annan nivå i och med att Bolivia den 24 april i år drog Chile inför Internationella Domstolen i ett hopp om att kunna återfå chilenskt territorium. Chile anser att saken är ur världen enligt gällande och bindande freds- och vänskapsavtal från 1904, som man dessutom efterlever till fullo. Chile låter Bolivia tull- och kostnadsfritt nyttja chilenska hamnar och vägar för handel, man har byggt järnvägar mellan Antofagasta och La Paz och Arica och La Paz och man betalade dessutom en stor ekonomisk kompensation till Bolivia. Bolivia hävdar å sin sida att Chile inte fullföljer de dikterade plikterna och därför skulle nämnda avtal inte vara giltigt, sin rätt till egen kust och att Chile stänger in och avskärmar Bolivia från som anledning till att denna unilateralt påhittade konflikt nu är föremål för Haag, som egentligen borde ha bättre saker att syssla med stället för att studera gamla kartor från 1800-talet. 

Igår inleddes så de första förhandlingarna i Haag men vi kommer nog att få vänta ett tag på ett utslag från Internationella Domstolen. Samtidigt har ordkriget mellan länderna trappats upp. Bolivias president Evo Morales har länge gormat att "Chile är en dålig granne och utgör ett hot mot hela regionen" och Chiles dito Sebastián Piñera svarar att "Chile är inte skyldig Bolivia någonting" och "för Chile är det inget tvång att förhandla med Bolivia". Diplomaterna och de höga regeringstjänstemännen som utgör Bolivias delegation kallar Chile för "hycklare" och "lögnare", Bolivias justitieminister Cecilia Ayllón gick häromdagen ut och hävdade självsäkert att "Chile sitter på de anklagades bänk och måste nu svara för sina handlingar". Chiles utrikesminister Alfredo Moreno å andra sidan menar att Bolivia behöver läsa på sin egen historia bättre och manar desamma att visa omvärlden exakt när, hur och var någonstans som Chile är "ålagda att ge upp sitt territorium". Regeringens talesman Cecilia Pérez säger att Evo Morales är "besatt av Sebastián Piñera" och uppmanar honom att "sluta upp med sina oförskämdheter".

Personligen begriper inte undertecknad vad Bolivia hoppas erhålla som resultat av förhandlingarna. Bolivia hävdar i anmälan sin historiskt och moraliskt "okränkbara rätt till eget hav" och att Chile måste återlämna delar av, eller hela, territoriet som gick Bolivia förlorat efter fredsavtalet 1904. Men Internationella Domstolen kan inte, FÅR inte ändra landgränser enligt gällande internationell lag. Det enda som Haag i det här fallet kan "utdöma" är en smäll på fingrarna och en åthutning till parterna att duktigt sätta sig ner vid förhandlingsbordet för att själva förhandla fram en lösning.

 

Något som Bolivia för övrigt har avböjt sedan 90-talet.

 

pdf: Fredsavtalet från 1904

pdf: Bolivias anmälan till Internationella Domstolen

Citas

"Los muchachos jugaron muy bien" – El director técnico de la selección de Suecia luego de la derrota contra Austria. No contra España o Brasil, contra AUSTRIA.

"Nosotros jugamos por nuestra bandera" – El director técnico de la selección de Chile antes del duelo contra Bolivia.

Para que conozcan las diferencias en las ambiciones de las dos selecciones. Suecia parece conforme con haber sido derrotada por una selección de escasa calidad mientras Chile juega por el país para llegar al Mundial de 2014.

Fredag igen

Fredagen den 7 juni och ÄNTLIGEN har Arica fått sin egen regionala "nationaldag"! Inte en dag för sent, Arica har tillräckligt länge varit Iquiques lillebror men nu står man mer och mer på egna ben. Den 7 juni år 1879 intogs Arica av Chiles armé och sedan dess utgör El Morro Chiles nordligaste utpost. Dagen har högtidlighållits även tidigare men det är först i år som man har gjort en regional helgdag av den 7 juni och idag firas det med traditionella dansuppvisningar, fyrverkerier och naturligtvis en stor militärparad i Aricas centrum. Det är ändå Chile som vi pratar om.

Men det är inte för att diskutera historia och regionala helgdagar som vi nu har mötts på Mimers Brunn denna gång. Nej, nu ska vi prata fotboll här.

Ikväll/eftermiddag spelas det full landskampsomgång i både Europa och Sydamerika. Sverige har redan kniven mot strupen och ikväll mot Österrike i Wien är minst ett poäng ett krav om man inte ska bli avhängda av alpborna. Kombinationen VM-kval och Österrike, det borde ge vilken fotbollsföljande svensk som helst kalla kårar, minns 1997. Tyskland leder ju gruppen överlägset men Sverige BORDE ju ha en chans att norpa en andraplats, men det är öppet mellan blågult, Österrike och Irland, som alla delar poäng men separers av målskillnad. De gröna kommer dock definitivt ha fördel ikväll i sin match mot Färöarna. VM i Brasilien upplever man bara en gång. Jag kommer idag att ta en sen lunchrast och försöka få in Radiosporten på datorn för att nervöst följa blågults kamp på Ernst Happel Stadion i musikens huvudstad. 

Även Chile har kniven mot strupen efter en minst sagt medioker vårsäsong där man efter fyra raka förluster i kvalgruppen rasade ner från en finfin gruppledning till en mindre hedrande sjätteplats. Droppen var förlusten mot Serbien i en betydelselös träningsmatch men den fick förbundskapten Claudio Borghi att avgå för att ersättas av Jorge Sampaoli som nu verkar ha lyft La Roja ett snäpp. En mycket förlösande vinst hemma mot Sydamerikanska mästarna Uruguay häromsistens gjorde att man fick lite andrum och slapp bli omsprungna av Venezuela som nu verkar spela riktigt bra. Faktum är att Chile och Venezuela delar poäng men Chile rankas högre på grund av större antal gjorda mål. Ikväll väntar en bortamatch mot Paraguay i Asunción och då Paraguay är helt under isen och ligger sist i hela gruppen (kom tillbaka, Chilavert!) så det KAN det gå precis hur som helst. På tisdag väntar en hatmatch i hemma i Santiago då de gröna från Bolivia kommer på besök. Relationen mellan länderna rent politiskt har inte varit såhär pass frostig på mycket mycket länge så rent statusmässigt är det en mycket viktig drabbning.

Ikväll åker jag hem till Arica igen för en aslappnande helg. Eller ok, "avslappnande" kanske inte är rätt ord då det är långt ifrån avslappnande att flänga fram och tillbaka som en jojo på speed mellan två städer som jag gör nu. 

Uppdatering

Det brinner visst i Sverige. Upplopp, kravaller och konflikter med olika typer av "mångkulturella" förtecken härjar i ett antal olika förorter till flera städer i landet. Polisen får/kan/vågar inte ingripa och maktfaktorerna politiker och media skyller "krigszonerna" (ob.cit.) på samhället istället för att agera.

 

Nej, jag tänker inte kommentera saken vidare.

 

Ämnet gör mig bara illamående.

 

Istället kommer en liten rapportering härifrån höstens Chile, där vardagens arbete i Calama och helgens avkoppling i Arica turas om att uppfylla min tillvaro. Calama ligger där det ligger ute i sin Atacamaöken och ruvar på världens största kopparindustri. Morgnarna och kvällarna är isande kalla och på dagen är det stekande sol. Som det ska vara i öknen med andra ord. Arica är som vanligt behagligt vårlikt med sin sol och sina milda havsvindar, sin grönsaksmarknad och sina milslånga stränder. En del av de som jag känner frågar om det inte är jobbigt att pendla fram och tillbaka, tio timmars enkel bussresa, varje helg? Och svaret är: jo, det är det. Det är jobbigare än vad jag trodde att det skulle bli. Det är bökigt att leva kappsäck, träligt att åka 160 mil buss i veckan, dyrt att köpa biljetter och trots min relativa ungdom (visst, jag har fått några gråa hår, sämre närminne och ont i knäna men 31 är inte särskilt gammalt ännu) blir man nästan kroniskt trött av att aldrig riktigt kunna slappna av under helgen. En annan faktor som spelar in är också att min fru väntar vårt första barn och är i vecka 31 och det är måttligt kul att behöva lämna henne ensam under veckorna. Ärligt talat får jag se hur länge jag blir i Calama.

 

Min hustru har nu gått på sin mammaledighet. Det växer ganska bra därinne och när jag pratar svenska till magen sprattlar det på hejvillt. Vi funderar fortfarande på namn till vår dotter och vi lyckas ännu inte komma fram till något. Dottern kommer att få två förnamn och två efternamn enligt chilensk tradition och det enda som är spikat är efternamnen som kommer att bli mitt efternamn + min hustrus första efternamn.

 

Förra året gick vårt San Marcos de Arica upp i första divisionen, Primera A. Tyvärr blev de himmelsblåas sejour i den inhemska fotbollens finrum mycket kort, endast en säsong. Idag spelades sista matchen i chilenska ligan och Arica var sedan länge avhängda, men hade chansen att kliva av förstaklassvagnen med hedern i behåll mot Universidad Católica. Och det började bra, 1-0 i slutet av första halvlek. Andra halvlek blev inte lika lyckosam och matchen slutade 1-2 till Católica efter två hjärnsläpp: ett självmål och hands i straffområdet i 92:a minuten. Straffen sattes iskallt och uttåget kröntes av en ny förlust. Det enda glädjande var supportrarna, roligt att se att vår Estadio Carlos Dittborn var fullsatt.

 

Vinnare av hela ligan blev det relativt lilla laget Unión Española från Santiago.

 

Klockan är nu sex på eftermiddagen och det är redan skumt i vrårna. Jag ska nu stryka klart mina arbetsskjortor och packa färdigt min väska och sedan dricka kvällsté med min fru innan det är dags att bussa sig ner till Calama igen.