Tisdag

De av Er som fortfarande klamrar Er fast vid myten om "global uppvärmning" och "klimathot" samt anser att ännu fler skattemiljarder ska satsas på diverse "klimatsmarta lösningar" kanske behöver tänka om när Ni nu kan begrunda detta. Det verkar som att FN i varje fall kommer att börja lägga om strategin gällande bluffen om "klimatförändringarna".

 

Bara en tanke.

 

Ikväll är det VM-fotboll - igen - och kanske kan vi här i Sydamerika efter kvällens matcher börja bocka av på listan vilka landslag som spelar i VM i Brasilien nästa år. Argentina och överraskningen Colombia leder en haltande grupp och är redan så gott som klara, och kan minst en poäng säkras i respektive bortamatch ikväll tillskriver vi listan med VM-deldagare två aktörer till. Trevligt med colombianskt i VM igen, det var ett tag sedan! Chile ligger trea med Ecuador hack i häl på fjärde plats och Sydamerikanska mästarna Uruguay jagar på en femteplats. Chile spelade i fredags hemma mot Venezuela och vann, mycket säkert, med 3-0. Totalt 5-0 mot Venezuela, som är mer eller mindre uträknade från VM, och revanchen för förlusten i Copa América för två år sedan kan man väl säga är avklarad nu. Den chilenska återhämtningen under förbundskapten Jorge Sampaoli har gått lysande, bland annat inkasserades härommånaden en konfortabel seger i träningsmatchen mot Irak med hela 6-0. Chile har säkrat minst en kvalplats till VM vilket är positivt, men helst av allt ska man ju lyckas kvala direkt. La Roja spelar inte ikväll, på grund av att det i kvalgruppen är ett ojämnt antal lag, vilket får följden att ett lag får stå över i varje omgång. Denna gång är det Chiles tur, och vi får vänta först till oktober och den mycket svåra bortamatchen mot Colombia för att få se La Roja, som dock spelar en vänskapsmatch mot Spanien i Schweiz.

 

Jag lyssnade på Sveriges väl genomförda vinstmatch mot Irland i fredags eftermiddag och det var ett trevligt avslut som bådar gott inför framtiden. I skrivandes stund är det bara en halvtimme innan mötet mot Kazakhstan, vi BORDE ju vinna där. Tycker man.

 

Annars är det fullt förberedande inför nationaldagen den 18 september, som alltid är det redan skogar av flaggor vajande från hustak, balkonger och bilar, nationalmusiken cueca tonar från lokaler och TV-apparater och supermercados tävlar i vem som erbjuder bäst kött och bäst vin. Härligt!

Fredag igen

Fredagen den 7 juni och ÄNTLIGEN har Arica fått sin egen regionala "nationaldag"! Inte en dag för sent, Arica har tillräckligt länge varit Iquiques lillebror men nu står man mer och mer på egna ben. Den 7 juni år 1879 intogs Arica av Chiles armé och sedan dess utgör El Morro Chiles nordligaste utpost. Dagen har högtidlighållits även tidigare men det är först i år som man har gjort en regional helgdag av den 7 juni och idag firas det med traditionella dansuppvisningar, fyrverkerier och naturligtvis en stor militärparad i Aricas centrum. Det är ändå Chile som vi pratar om.

Men det är inte för att diskutera historia och regionala helgdagar som vi nu har mötts på Mimers Brunn denna gång. Nej, nu ska vi prata fotboll här.

Ikväll/eftermiddag spelas det full landskampsomgång i både Europa och Sydamerika. Sverige har redan kniven mot strupen och ikväll mot Österrike i Wien är minst ett poäng ett krav om man inte ska bli avhängda av alpborna. Kombinationen VM-kval och Österrike, det borde ge vilken fotbollsföljande svensk som helst kalla kårar, minns 1997. Tyskland leder ju gruppen överlägset men Sverige BORDE ju ha en chans att norpa en andraplats, men det är öppet mellan blågult, Österrike och Irland, som alla delar poäng men separers av målskillnad. De gröna kommer dock definitivt ha fördel ikväll i sin match mot Färöarna. VM i Brasilien upplever man bara en gång. Jag kommer idag att ta en sen lunchrast och försöka få in Radiosporten på datorn för att nervöst följa blågults kamp på Ernst Happel Stadion i musikens huvudstad. 

Även Chile har kniven mot strupen efter en minst sagt medioker vårsäsong där man efter fyra raka förluster i kvalgruppen rasade ner från en finfin gruppledning till en mindre hedrande sjätteplats. Droppen var förlusten mot Serbien i en betydelselös träningsmatch men den fick förbundskapten Claudio Borghi att avgå för att ersättas av Jorge Sampaoli som nu verkar ha lyft La Roja ett snäpp. En mycket förlösande vinst hemma mot Sydamerikanska mästarna Uruguay häromsistens gjorde att man fick lite andrum och slapp bli omsprungna av Venezuela som nu verkar spela riktigt bra. Faktum är att Chile och Venezuela delar poäng men Chile rankas högre på grund av större antal gjorda mål. Ikväll väntar en bortamatch mot Paraguay i Asunción och då Paraguay är helt under isen och ligger sist i hela gruppen (kom tillbaka, Chilavert!) så det KAN det gå precis hur som helst. På tisdag väntar en hatmatch i hemma i Santiago då de gröna från Bolivia kommer på besök. Relationen mellan länderna rent politiskt har inte varit såhär pass frostig på mycket mycket länge så rent statusmässigt är det en mycket viktig drabbning.

Ikväll åker jag hem till Arica igen för en aslappnande helg. Eller ok, "avslappnande" kanske inte är rätt ord då det är långt ifrån avslappnande att flänga fram och tillbaka som en jojo på speed mellan två städer som jag gör nu. 

Måndagsbetraktelse

Fotbolls-EM!

Som jag har längtat, och äntligen är det igång! Fotbolls-EM är här och det kommer att handla mycket om fotboll den närmsta månaden, det kan jag lova. Och JA, jag har köpt mitt samlaralbum och en hel del bilder. Varför bryta en över 20 lång år tradition?

Mycket studier har det varit denna vecka och jag har inte haft ork eller tid för att blogga. I onsdags var det diagnos i juridik, i torsdags diagnos i administration. Idag är det examen i internationell ekonomi och föredrag i kommunikation och nästa vecka är det prov i administration och juridik samt inlämning av arbete till internationell ekonomi. Hur ska jag hinna plugga med all fotboll?? Skämt åsido, men fördomen om sydamerikaner och god planering sätts på sin spets nu i slutet av terminen och ALLT ska tenteras och/eller inlämnas på en och samma gång. Nu tar jag dock en halvtimmes paus från läsningen och ger ifrån mig ett livstecken.

Jag missade matchen mellan Polen och Grekland men jag har halvt om halvt mellan studierna sett den mycket bra drabbningen mellan Ryssland och Tjeckien. Med Rysslands fotbollslandslag är det lite som Rysslands senaste bidrag till Eurovisionen; vem kan INTE gilla dem? Ryssarna spelar roligt, fantasifullt, snabbt och effektivt och fyra mål mot ett visar på klasskillnad. Ryssland kommer att bli farliga i EM, fortsätter de spela såhär kan de rentav nå final.

Inför världsmästerskapet i fotboll för hela två år sedan gjorde jag en lista över de lag som jag mest gillade, och här kommer en likadan över årets fotbollshändelse. Observera: precis som tidigare så visar detta vad jag TYCKER och inte vad jag TROR.

Sverige

Såklart. Hyser inte mycket hopp för blågult men hoppet är också det sista som övergiver människan.

Danmark

Grannar och bröder, i skandinavisk anda håller jag självfallet jag på dem.

Tyskland

Nordeuropas giganter och eleganter. De kommer att gå långt.

Irland

Kul att Irland är med igen! Deras fans är fantastiska och de gröna kan kämpa sig till ett helt ok resultat genom ren och skär viljestyrka.

England

Jag vet egentligen inte om jag ska ha England med här eller inte. Å ena sidan tänker jag att de har en bred fanbas som sätter färg på vilket mästerskap som helst och de KAN faktiskt spela riktigt bra och trevlig fotboll. Å andra sidan tänker jag: jaha, och?

Grekland, Holland, Kroatien, Polen, Ryssland, Spanien, Tjeckien, Ukraina

Utan rangordning. Det gör mig detsamma hur det går för dessa.

Portugal

Nix, jag gillar inte Portugals landslag. Och att deras bäste spelare är den fuskande grinollen Cristiano Ronaldo gör inte saken bättre.

Frankrike

Bubblare på ute-listan. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Les Bleus men efter att ha sett hur dessa uppkäftiga divor betedde sig i senaste VM mot sin tränare, sitt landslag, sina fans och sitt land så åkte de rakt in på näst sista plats. Det var beklämmande att se en av världens starkaste fotbollsnationer degradera sig till bortskämt barn-nivå.

Italien

Precis av samma anledning som tidigare. Lika mycket som jag tycker om Italien som land, lika illa tycker jag om fulspelande Azzurri med sina myglande divor. Jag upprepar: Italien åkte på lång 2-2 - näsa mot Skandinavien år 2004 och jag hoppas verkligen att något liknande händer även i år.

Hur går det då? Tyskland är alltid starka och kan vara en het finalkandidat, och Holland likaså. Kan bara England få spelet och spelarna att fungera så går England också långt, för bra spelare har de. Tyvärr går det också alltid bra för Italien. Men det blir väl Spanien igen till slut. Till syvende och sist känns det som att det saknas riktig konkurrens till spanjorerna, Holland är inte lika starka som tidigare och Tyskland och England kan eventuellt ta sig till final men där rår de inte på Spanien.

Ikväll ska det visst firas min födelsedag med en liten asado och imorgon blir det ännu mer fotboll. Både EM men imorgon spelar också Chile VM-kval mot uppstickarna från Venezuela.

Reserapport från Santiago

Ahh hem ljuva hem, tjenare på Er!

Hemma uppe i norr igen efter en intensiv vecka i den pulserande och expanderande metropolen Santiago de Chile! Landade på Chacalluta vid fyratiden imorse och då jag innehar en total avsaknad av förmågan att avnjuta sömnens vila under vistelser i fordon som befinner sig i rörelse (såsom bil, tåg, flygplan, buss) var det ett direkt besök hos sängen som väntade såfort vi kom hem under småtimmarna. Det är riktigt härligt att känna nordchilensk värme igen och att kunna gå omkring i kortärmat, det har varit rent svinkalla dagar och framför allt nätter som vi har upplevt i huvudstaden. Å andra sidan är det midvinter på Södra Halvklotet och det finns inget dåligt väder, endast dåliga kläder, men håll med om att det inte är det mest charmerande att sova fullt påklädd med fem eller sex täcken och vakna på natten av att man fryser. Santiago passade också på att hälsa oss välkomna med ett kraftigt skalv redan första kvällen när vi drack kvällsté hos våra fantastiskt gästvänliga värdar och vänner till svärmor: Juan Enrique och María med vuxna barnen Andrés, Carolina och Felipe och lilla sladdisen Josefa. Muchas gracias a todos por todo su cariño!

Vi har haft en mycket trevlig vecka i vår expanderande och desvärre ohälsosamt förorenade huvudstad. Förrutom att vi har sprungit fram och tillbaka och uträttat allehanda ärenden och träffat folk har vi även passat på att hälsa på vänner och Gabrielas släkt nere i La Florida. Riktigt trevligt att träffa mostrar, morbröder och kusiner till Gabriela och fascinerande att höra på gamla släkthistorier från tiden då Gabriela bodde i Santiago under sina första år och hur livet såg ut då. Vi har gått på stan och mitt nostalgiska jag drog med Gabriela till alla mina gamla lekplatser i centrum och där jag och L.S. härjade under en glad period för ofattbara 7 år sedan, minnena kom översvämmande från alla håll och kanter när vi korsade Plaza Italia och strosade nerför Alameda, förbi Universidad Católica och Santa Lucía mot Plaza de Armas!

Till L.S. kan jag rapportera följande:

-Santiago Centro har precis samma omisskännliga doft som tidigare

-Vårt hus står kvar (LG-skylten är dock borta, vad är det för fel på folk?)

-Café con Piernas mitt emot ligger tyvärr kvar

-Vår Unimarc på Avenida Portugal ligger kvar

-Snabbmatstället på Baquedano ligger kvar

-Centro Comercial vid Diagonal Paraguay ligger kvar

-Vår Telepizza vid Puente Pío Nono ligger kvar

-Pepsiskylten sitter kvar där den satt

-Våra norska vänners hus på Santa Filomena står kvar

-Alto Las Condes och Parque Arauco ligger såklart också kvar

-Däremot har vårt kära internetcafé uppåt gatan slagit igen och på dess plats ligger istället en botillería

-Diego Portales har fått ett ansiktslyft till oigenkännlighet efter branden häromåret

-Större delen av Barrio Bellavista har också på gott och ont fått ett ordentligt makeover, istället för de charmiga och bohemiska små pubarna ligger nu på dess plats ett arkitektoniskt modernt, ljus- och musikfyllt pulserande torg späckat med discon, internationella restauranger och caféer

Någonting som slog mig också är Transantiago, Santiagos nyligen (nåja, fyra år sedan) invigda kombinerade tunnelbane- och bussnät. När jag år 2004 bodde i Santiago var tunnelbanan ett fungerande och säkert men ack så ytterst otillräckligt kommunikationsmedel: tre korta linjer som mer eller mindre endast gick i de mest urbana delarna av staden. Bussnätet bestod av gula stinkande och smutsiga maskiner, utdömda i vilket europeiskt land som helst, som med sina bölande dieselmotorer väckte oss varje vardagsmorgon klockan sex, kom och gick lite när de ville och som saknade fasta hållplatser. Man vinkade helt enkelt in en buss när man ville hoppa på och hojtade till chauffören att öppna dörren mer eller mindre i farten när man ville hoppa av. Det nuvarande Transantiago har inneburit ett enormt framsteg för hela staden, en rejält utbyggd, snabb och bekväm tunnelbana vars linjer sträcker sig långt ut över milsvida bostadsområden som med imponerande korta intervall för passagerarna till sina destinationer och ett koordinerat bussnät med nya moderna fordon från Brasilientillverkade Volvo, fasta hållplatser och intervall gör Santiago till en av de städer med enklast kommunikationsmedel som jag någonsin har besökt. Stockholms tunnelbana med upp till 8 minuters intervall under rusningstrafik (Ja det är sant, åk från Gärdet till Östermalmstorg/T-Centralen på morgonen så får ni se hur kul det är) kan slänga sig och sina vagnar i Värtan, i Santiago väntar Ni maximalt, och jag menar maximalt, en minut på nästa tunnelbana.

En sak som däremot är mindre rolig är de groteska luftföroreningarna som plågar staden. Över hela Santiago ligger ett brunt lock av avgaser och utsläpp och smogen påverkar till och med dagsljuset. Det räckte med att jag hade varit ett par timmar nere i huvudstaden så började näsa och hals att klia. Föroreningarna är värre nu än tidigare, det märks, och staden vidtar åtgärder som restriktioner i biltrafiken och trängselskatter men jag upplevde ändå smogen som tyngre och mer påtaglig än tidigare.

Santiago är trots allt en otroligt häftig stad och det är glädjande att se hur staden utvecklas och hur mycket som går framåt. Men ändå var det rent överjäkligt skönt att komma tillbaka hem till Arica igen, hem till ren luft och hav, till egen säng och sol och värme.

Och här kommer förklaringen till varför La Rojas förlust mot Venezuela i söndags var/är så tung:

För det första: Chile vs. Venezuela... Kom igen.

För det andra: Som jag berättade för Tayta tidigare idag, om Chile hade spelat mot ett bättre lag och förlorat så hade jag inte sagt något alls. Men jag har aldrig tidigare upplevt en så överlägsen förlorare någonsin i någon sport överhuvudtaget. Chile matade skott på skott mot det venezolanska målet likt flottan vid Svensksund och fyra ribb- och stolpträffar torde vittna om detta faktum. Venezuela spelade defensivt och ganska osäkert och lyckades endast åstadkomma två riktiga skott på mål, men de skotten resulterade i mål. Skillnaden mot exempelvis Sverige vs. Costa Rica 1990 är att Sverige trots statistisk överlägsenhet spelade genomgående dåligt hela turneringen, Chile var inte bara bättre än Venezuela, de var MYCKET bättre än Venezuela.

Och för det tredje och framför allt: Chile har aldrig någonsin tidigare haft samma möjlighet att gå långt i en stor turnering, med möjligt undantag för hemma-VM 1962. Vi gladdes så åt att Chile slapp möta Brasilien redan i kvartsfinal, något som ödets ironi bjuder på år efter år, och att man istället skulle få möta en hyfsat "lätt" motståndare. När sedan Brasilien överraskande åkte på däng i sin kvartsfinal mot Paraguay (vinnaren Chile-Venezuela skulle få möta vinnaren Brasilien-Paraguay) ökade glädjen och förhoppningen om en framgångssaga för La Roja. Vägen var nyasfalterad, vägrenen välklippt och det var ingen trafik. Det enda som stod i vägen var ett vinrött farthinder som visade sig vara oöverkomligt.

Det var plågsamt att se matchen mot Venezuela. Naturligtvis tycker jag att det är lite kul att kontinentens underdog Venezuela äntligen har tagit sig långt i ett stort mästerskap och jag gratulerar såklart de vinröda och hoppas att de vinner match om tredje pris men det gjorde ont att acceptera den venezolanska vinsten mot Chile i söndags och inse att plötsligt och mycket mycket oväntat var Chiles trevliga deltagande i Copa América slut.

Hugo Chávez och Venezuela

Idag är det parlamentsval i Venezuela, och landet är splittrat. Ska "landsfadern" och presidenten Hugo Chávez få fortsatt förtroende att genomdriva sina marxistiska experiment och förstatligande eller ska Venezuela äntligen lyckas bryta en ganska lång tid av bolivarianskt styre?

Hugo Chávez har kunnat härja helt ostört i det karibiska landet sedan 2005. Detta sedan parlamentsvalet nämnda år, då oppositionen i protest mot Chávez och hans mer eller mindre diktatoriska styrelsesätt bojkottade detsamma. Resultatet? 100 % av det venezolanska parlamentets platser gick naturligtvis till Cháveztrogna politiker vilket i sin tur har medfört en total chavistisk kontroll över landets politiska utveckling. Vad den protesten och bojkotten från oppositionens sida skulle vara bra för övergår mitt förstånd.

Chávez är en dåre. En misslyckad och avdankad militär som har fått för sig att han är arvtagare till och ende rättmätige fanbärare av Libertador Simón Bolívars utopiska dröm att ena de latinamerikanska nationerna till en enda klasslös stat, byggd på Upplysningens idéer. Att Libertador Simón Bolívar själv relativt omgående avfärdade sin egen idé på grund av oöverkomliga skillnader inom historia, kultur, ekonomi, utveckling och faktiskt etnicitet de nyfödda latinamerikanska nationerna emellan tycks Chávez glömma bort i sin bolivarianska retorik. Däremot är han ivrig med hätska uttalanden mot USA och Europa, allvarliga hot om krig mot grannlandet Colombia , omfattande förstatligande av stormarknadskedjor, industrier och även vanliga butiker, beslagtagande och nedläggande av oppositionella mediakanaler och tystande av oppositionella politiker.

Idag är det parlamentsval igen i Venezuela, och oppositionen verkar äntligen ha kunnat enas, och visa upp ett stabilt alternativ mot Chávez socialmarxistiska styre. Mesa de la Unidad Democrática - Enighetens Demokratiska Plattform. Denna koalition består av ett antal liberala och konservativa partier och kommer med största sannolikhet inte vinna majoritet i parlamentet. Men förhoppningsvis kan de bryta Chávez' självgoda envälde och hindra landet från att hamna i ett ekonomiskt och politiskt kaos. Faktum är dock att Hugo Chávez är omåttligt populär bland landets fattiga, och hans parti Partido Socialista Unido de Venezuela - PSUV (Venezuelas Förenade Socialistiska Parti) kommer att ha fortsatt majoritet i parlamentet även efter dagens val. Men förhoppningsvis får Venezuela en opposition att räkna med, som kan agera ytterligare vågbrytare mot den västervåg som svept över den latinamerikanska kontinenten men som nu tycks mattas av, inte minst med tanke på utgången i presidentvalet i Chile förra året, då högerpartiet Renovación Nacionals Sebastián Piñera utropades till segrare.

På tal om ingenting: här kan ni läsa några av de viktiga förslag som Chávez har lagt fram (och även fått igenom) under sin tid som enväldig president:
-Förbjudande av Barbiedockor
-Förbjudande av Coca Cola Zero
-Hota Toyota med landsförvisning om inte dessa tar fram en speciell "venezolansk bil"
-Statligt kreditkort som endast går att använda på statliga supermercados (detta läste jag om i dagens Aftonblad)

Observera: Ett STATLIGT kreditkort, med kredit som STATEN ger, som endast går att använda i STATLIGA butiker. Med andra ord: staten lånar ut krediter till sig själv... det känns som att någon borde lära den Bolivarianska Revolutionens Fader lite om debet och kredit.