Sista veckan

Tillbaka i Calama igen efter en minst sagt intressant vecka. Vem hade egentligen kunnat ana att jag skulle bli stabilt gift far när jag tog beslutet att flytta till Chile?

Det var bara ett par dagar sedan som jag såg och höll i Lillan men jag saknar henne redan. 

I måndags åkte jag ner till Calama igen, denna gång för att arbeta min sista vecka där. Japp, nu är det slut på pendlandet och jag drar tillbaka till mitt kära Arica. Det har varit en intressant tid här i Landets fulaste stad men det känns nu som att det är dags att skriva ett nytt kapitel i Livets Bok: nämligen det att vara far. 

Jag åkte TurBus till Calama denna gång då biljetterna på mitt vanliga bussbolag Pullman var slut. Jag åker för det mesta Semi Cama, den andra av totalt tre klasser, när jag pendlar vilket innebär hyfsat bra benutrymme och hyfsat rejäla säten som går att fälla hyfsat långt bak då man ska njuta den nokturna vilan. Ibland kan dock bekvämligheten sätta in och jag kostar på mig en biljett i den främsta klassen Salong Cama, vilket är fallet när jag åker hem till Arica nu på fredag.

Tydligen var det Semi Cama på bussen som jag for till Calama med i måndags kväll men den liknade mer Swebus' boskapstransporter som jag brukade åka mellan Gränna och Stockholm än de mer komfortabla långfärdsbussar som rullar mellan de chilenska städerna. Obekväma säten av pygméstorlek, obefintligt benutrymme och klaustrofobiskt lågt i tak. TurBus' "Semi Cama", my snow white ass. 

Annars är det vardagslunk i Calama att rapportera, det vill säga inte mycket. Det kommer naturligtvis att bli mer innehållsfyllda rapporter från den nya tillvaron med den nyya familjemedlemmen. 

She is here

Föga hade jag väl anat,

att det skulle bli en sådan helg,

när jag i fredags kväll,
i ett köldslaget Calama,
klev på Aricabussen.

 

Lördagen den 13 juli 2013, klockan 15:03

i Arica, Chile

föddes vår dotter

Francisca Elise.

Sjuker...

Här ligger jag förkyld.

Anledningen är bussresan hit inatt från Arica. 

Det var verkligen isande kallt på bussen inatt. 

Och ändå hade jag betalat bränsletillägg.

Idag...

… upptäckte tandläkaren att min lilla sobrina Fiorenza har överbett och sade bestämt åt henne att sluta med nappen. Hoppas att han inte led några plågor, Gud vare nådig med hans själ säger jag bara.

… åkte jag hem från stan med en skraltig lokalbuss från 50-talet som skulle fått vilken europeisk trafikkontrollant som helst att yla av iver och fradgande skriva ut hyllmeter med böter.

… pratade jag med en god vän hemma i Stockhom som ska skicka ner snus till min födelsedag. Han ska märka paketets innehåll med ”Gerådos de huso”.

Och nej, det var ingen som ammade offentligt på bussen idag.