Fotodokumentär - Roadtrip Arequipa

Som jag berättade häromsistens så tog vi kärran till Arequipa över Allhelgonahelgen tillsammans med några vänner. Uppdelade på två åkdon, Jag, min hustru, min dotter och en kompis åkte i min Kia Sorento och Francisco, Meliza och lille Gabriel åkte i deras Mitsubishi Pajero, hade vi ett litet äventyr i ett av jordens mest undersköna länder.

 

Sammanlagt fyra dagars dagars skön semester fick vi, och här kommer en kort fotopresentation av våra dagar i vårt norra och ack så vackra och faktiskt eftertraktade grannland.

 

 

Dag 1, Arica - Tacna - Ilo:

Färden började på torsdag morgon, med fullständigt groteskt långa köer vid gränsen Chile-Perú. Vad annat hade jag förväntat mig, med 4 dagars ledighet och halva norra Chile vid gränskontrollen...? Men med Guds vilja och lite tålamod kom vi över till slut och vi stannade för lunch i Tacna. Japp, övergången tog sån förbannat lång tid att när vi kom fram till Tacna var det redan dags för lunch. Tacna var så överpackat av folk, framför allt dagdrivande chilenare, så den svåraste utmaningen på hela resan, bilkörning beträffat, var faktiskt att framföra min fina Kia i Tacna. På eftermiddagen åkte vi vidare längs kusten mot Ilo längs milsvid av strand och strand, och sand och sand.

 

Våra två åkdon vid tullen mellan Tacna och Ilo. Min trogne vän Kia Sorento står till vänster.

 

På ett marinbiologiskt museum i Ite, Moquegua.

Yau Apu Sapa Inca. Sapan Intiq Ch'urin Atawallpa inca Tawantinsuyupic, ch'uri sapan incaq Wayna Qhapaqaq.

 

Norrut åkte vi, mot Ilo, genom odlingar...

 

... längs hav...

 

... och genom öken.

 

Framåt skymningen kom vi fram till vårt etappmål som var den lilla staden Ilo. Vi irrade omkring ett tag tills vi fann ett hotel med parkeringsplats och till slut kunde vi checka in och fräscha till oss för att sedan gå ut och äta middag. Vi gick ner på stadens torg och vi satte oss på ett tvättat ställe med utsikt över detsamma. Det var en mycket fin stämning bland invånarna, som verkade ha samlats i tusental kring torget. Musik och dans strömmade ut över detsamma, med människor som verkade ha vallfärdat dit för att fira helg. Vi deltog dock inte i något firande utan vi åt våra lasagner och hamburgare, drack vår pilsner och sedan vandrade vi tillbaka till vårt hotel, ganska trötta efter en hel dags åkande.

 

 

Dag 2, Ilo - Arequipa:

Ilo visade sig vara en riktigt mysig liten stad, perfekt för att spendera en långhelg eller kanske lite till. Inte för att åka på sightseeing eller uppleva exempelvis gamla Inkaruiner, utan bara för att relaxa, ta sköna promenader längs vattnet och njuta av utsökt peruansk mat. Ilo vill jag åka tillbaka till, och stanna kvar ett par dagar.

 

Dagen efter vaknade vi utvilade och vi stannade kvar ett par timmar, promenerade längs vattnet och åt lunch innan färden fortsatte norrut, mot vårt slutmål som var Arequipa.

 

Gänget på förmiddagspromenad på strandpromenaden

 

Färden fortsatte norrut, längs mil och mil av klippig kust...

 

... och längs strand, där oceanen oupphörligen slår in över Perú.

Till slut kom vi fram till vårt mål...

 

... La Ciudad Blanca, Arequipa!

 

Jag måste säga att jag är imponerad av vägarna i Perú. Åtminstone vägarna mellan Ilo och Arequipa. Visst, det är mer kurvor än på Monacos Grand Prix, och det är uppför och nedför och så upp igen som en berg-och-dalbana. Men just kvalitén på vägarna är jag positivt överraskad av. Breda, nyasfalterade landsvägar med tydliga markeringar och framför allt så är det inga hål i desamma, som det är här i Chile. Folk verkar se efter sina vägar bättre i Perú än i Chile. Men framför allt, det som gör färden osäker, är hur folk kör i det där landet. Att påstå att de har fått körkortet i Cornflakes-paketet är ingen överdrift, ty mer än en gång fick jag/vi göra tvära nitar och/eller girar när långtradare skulle till att köra om i kurvor eller precis i krönet på uppförsbacken...

 

Vägarna i Perú är bra, bättre än i Chile, men se upp för hur människor framför sina åkdon om Ni får möjlighet att köra bil där.

 

En välbehövlig middag sköljdes ner med Pisco Sour a la Perú och iskall pilsner med utsikt över Plaza de Armas och Catedral. Efter att ha kört över 300 km på peruanska vägar är det ingen underdrift att vi sov gott den natten.

 

 

Dag 3, Arequipa

Arequipa är faktiskt en av de vackraste platserna som jag någonsin har besökt. Och jag har varit på världens sex kontinenter och bott i sammanlagt fem länder, så att Arequipa är en av mina favoritplatser på Jorden säger en del av hur mycket staden har imponerat på mig.

 

Dagen spenderade vi genom att upplevda undersköna Arequipa genom en ordentlig city-tour på förmiddagen och eftermiddagen tillbringades efter en utmärkt lunch på torget genom min favoritsysselsättning under turistens epitet: att promenera. Min far sade en gång att promenera är det bästa sättet att uppleva en stad på. Och det är så sant så. Dessvärre lyckades jag inte fånga någon av mina medresenärers engagemang i nyss nämnda aktivitet utan en efter en begav vi oss tillbaka till vårt hotel för att vila siesta.

 

Solig dag i Arequipa på Plaza Mayor, med snöklädda Anderna i bakgrunden

 

Familjen vid Parroquia Yanahuara

 

Familjen i Arequipa, med Mistis 6.000 slumrande meter vakandes över staden

 

Misti, Majestuosa

Kvällsaktiviteten, då det var fredag, bestod först av att vi gick iväg till Plaza Yanahuara, i närheten av hotellet, där det var uteserveringar från mängder av restauranger, caféer och pubar. Damerna gick sedan tillbaka till sitt och vi grabbar, Francisco, Cristian och jag, gick på disco i närheten av vårt hotell. Då jag helt plötsligt blivit gammal och gaggig och inte längre uppskattar diskotekens höga musik, blinkande ljus eller trängseln bland en massa svettiga hipsters, så jag avlägsnade mig relativt omgående för att även jag njuta kvällens sömn.

Dag 4, Arequipa:

Söndag. En dag för avslappning och relax. Inga bilder finns, på grund av att inget intressant hände under denna dag. Att vi tre pojkar var ute och sölade Pisco Sour kvällen innan har absolut ingenting med saken att göra.

 

Dag 5, Arequipa - Moquegua - Tacna - Arica:

Så var det redan dags för färd hem mot vardagen. Vi tog inlandsvägen denna gång, från Arequipa till den lilla staden Moquegua, vilket innebar timmar av åkande i ett sterilt, tomt och livlöst Marslandskap. Det är ett märkligt, men enligt mig ett bedövande vackert, landskap som man åker igenom, overkligt. Om himlen hade varit lika djupblå på planeten Mars så hade det nog inte varit så stor skillnad på Jorden och nämnda planet.

 

Mars Rover måste haft en liknande utsikt som från min framruta. Man inser människans litenhet när man åker igenom Atacamaöknen och det går fyra timmar utan att man ser en levande varelse.

Endast Atacamas avlägsna berg, röd sand och en brännande sol omgav oss under resan. Tilläggas bör att det INTE är läge att få motorstopp eller punktering på detta ställe. Det hände oss.

 

Vägen skar som ett streck genom öknen, skapade kontrast, det enda tecknet på civilisation i ett annars öde och ogästvänligt landskap.

 

Vi åt lunch i Moquegua och det var först på utvägen därifrån, mot Tacna, som äventyret började på riktigt. Våra kollegor fick punktering. Mitt ute i absolut ingenting och i 40 graders stekande sol fick vi ge oss till att byta däck, vilket till slut gick utmärkt bra, men nog blev vi lite oroliga när det visade sig att våra domkrafter var för små, för korta, för en Mitsubishi Pajero's rätt rejäla höjd. Men det löste sig genom en pålitlig sydamerikansk metod: böka in en massa sten under bilen, sätt domkraften på stenarna och så kan bilen till slut höjas. Jag ska erkänna att jag blev lite orolig när jag helt plötsligt ser Francisco knöla sig in under sitt två ton tunga ekipage, halvt upphissat med en domkraft som balanserar på en stenhög, för att känna stabiliteten på stenhögen. Endast två ben stack fram under bakvagnen när han skulle dit och börja rucka på än det ena och än det andra... Svenskt säkerhetstänk skulle (med rätta) ylat av ångest, men däck lyckades bytas lyckligt och vi kom vidare. Till Tacna anlände vi framåt kvällningen där vi stannade till någon timme innan vi åkte hemåt.

Till slut kom vi hem till Arica och till vardagen, lyckligt hemkomna tackade vi Vår Herre för att vi ännu voro trygga och säkra.

Lilla Francisca då? Hur tyckte hon det var att resa?

Jo, hon trivdes rätt bra i sin bilstol tillsammans med mamma i baksätet. Flickorna verkade det ha riktigt trevligt därbak, Gabriela med sin musik och färdkost bestående av vatten, läsk, kakor och godis, och Francisca som mestadels sov i sin bilstol.

Lima nästa gång?

 

Vem följer med?

Noticias

Över två veckor sen sist nu, men jag har goda ursäkter till bristande aktivitet i min virtuella dagbok. Dels har jag börjat på ett nytt arbete, dels har vi varit nere i huvudstaden men framför allt har vi haft finbesök av mina kära föräldrar som har varit här och träffat sitt hittills första barnbarn.

 

Vi var nere i Santiago en sväng för två veckor sedan, frugan, Francisca och jag, där vi på torsdagen ombesörjde det sista pappersarbetet med svenskt medborgarskap och svenskt pass för Lillan på Sveriges ambassad. Francisca får ad jure och ad solis  dubbelt svenskt/chilenskt medborgarskap vilket naturligtvis ska dras nytta utav, därför hade vi ärendet till ambassaden, dit vi anlände tidigt en torsdagsmorgon.

Det är allt en ganska torftig ambassad som Sverige har i Santiago... ett litet krypin, anonymt och intetsägande, inte en enda blågul flagga, inte ens en sådan där bruklig liten mässingsplatta på husfasaden vid entrén vittnar om svensk närvaro i den lika anonyma skyskrapan i Providencia. Först när man tar hissen upp till fjärde våningen ser man första tecknet på Sverige: en plastskylt med Lilla Riksvapnet utanför en glasdörr. Bättring borde ombesörjas, Sverige och Chile har såpass mycket bilateralt samarbete att vi borde kunna kosta på oss en lite mer talande närvaro i Santiago; se bara på Chiles dito i Stockholm. 

 

Van vid byråkrati var jag när vi anlände ambassaden beredd på långa köer och ett evigt ifyllande av papper som ska stämplas hitan och ditan men det visade sig att det var ett ganska enkelt ärende som skulle utföras och vi kunde hyfsat snabbt lämna och gå ut och se på Staden. Staden dar jag bodde 2004 och där jag först lärde känna mitt kära Chile.

Precis som för två år sedan så är det mesta sig likt men Diego Portales är moderniserat, inget Café con Piernas över gatan och vår kära dataspelshåla verkar vara spridd för vinden. Men Santiago ligger där det ligger, pulserande, vibrerande, växande och stinkande.

 

Francisca deklarerade framåt eftermiddagen med all önskvärd ljudlighet att hon var måttligt förtjust i alla nya intryck och vi rörde oss så sakteliga mot vårt hotel för att ta en siesta. Senare samma kväll, på torsdagen, anlände föräldrarna till Chile och vi tillbringade hela dagen efter med att tillsammans titta på Sydamerikas häftigaste och mest dynamiska huvudstad. Vi gick först längs Alameda och självklart förbi Cerro Santa Lucía, Universidad Católica, Avenida Paraguay, Diego Portales och så stod jag återigen utanför Alameda 240, där jag tillsammans med L.S. hade mitt hem under den där underbara tiden för snart tio år sedan. Nostalgin flödade när vi fortsatte att vandra österut mot Plaza Italia och Baquedano. Efter lunchen gick vi åt andra hållet, förbi Universidad de Chile mot La Moneda och på Paseo Estado mot Plaza de Armas där katedralen fick ett besök.

 

Santiago är häftigt! 

 

Morgonen efter flög tillbaka hem till Arica och Francisca tyckte det var riktigt roligt att flyga. Hon sov till början men var sedan vaken och inspekterade med nyfikenhet alla nyheter i LAN: s Airbus A-320. Långt ifrån protesterna den första dagen med andra ord.

 

Hemma i Arica började jag arbeta och föräldrarna umgicks under tio dagar med min hustru och vår dotter. Frugan tog med dem, såvitt jag har förstått, till Lluta, Morro, Playa Corazones och andra sevärdheter i vår stad. Tillsammans åkte vi på lördagen till Tacna i Perú och till Azapa för att se världens äldsta mumier. På vardagen fick vi tid att ses på luncherna och på kvällarna men ändå känns det som att tiden gick alldeles för fort och att vi fick alldeles för lite tid att träffas innan det var dags för dem att resa hem till Sverige. Tack, kära Ni, för att ni kom hit och hälsade på! Vi ses snart, Ni vet var.

 

Francisca fyllde tre månader den 13 oktober och kring de dagarna var det dags för besök på BVC. Resultatet därifrån var att Lillan är 60 cm lång och väger 5500 gram, helt enligt det "normala" schemat.

 

Mitt nya arbete då? Jo det är på ett byggföretag. Från gruvan i Calama till bygget i Arica med andra ord, som den grovknegare man är. Inte riktigt, jag är ekonomiassistent.

 

Lite sport ska vi också prata om. Sverige är klart för Play-Off i VM-kvalet vilket är mycket trevligt! En bra insats mot Österrike (2-1) följdes upp av en mindre bra insats mot Tyskland (3-5(!)) vilket dock till slut gav en andraplats i gruppen och Play-Off. I ärlighetens namn trodde jag inte det, pessimist som jag är, efter de skrala insatserna mot Irland och Österrike.   Lite konfys blev jag dock efter att ha hört eftersnacket som följde matchen mot tyskarna. Man KAN inte, SKA inte, vara nöjd efter fem insläppta mål, inte ens mot Tyskland! Retoriken gick som om Sverige hade vunnit matchen, vilket visar på en klar brist på självdistans, och det duger inte att stega in i en Play Off-match mot låt oss säga Ukraina eller, ve och fasa, Frankrike eller Portugal med den "nöjda" inställningen.

 

La Roja är dock klara för VM! Två utmärkt genomförda matcher, mot Colombia och Ecuador respektive, gör att Brasilien får se Marea Roja bjuda upp till cueca nästa år! Den resultatmässigt godkända matchen mot Colombia, 3-3 borta mot världens enligt rankingen fjärde bästa landslag är ändå bra gjort, fick dock en sur bismak då Chile ledde med hela 3-0 efter endast 29 minuter men efter en vanvettig domarinsats av brasilianaren Paulo Oliveira med en utvisad chilenare och två fullständigt felaktigt dömda straffsparkar för Cafeteros som krona på verket lyckades desamma kvittera till 3-3 i minut 84 och bli VM-klara. Chile fick vänta till sista omgången och hemmamatchen mot Ecuador för att Marea Roja kunde börja fira på gatorna. 2-1 till Chile och de tutande bilkaravanerna ville aldrig ta slut under tisdagsnatten.

 

Det är väl det som har hänt här i Chile de senaste veckorna.

 

Och vem kommer INTE att hålla tummarna extra mycket för Island, av alla länder, i Play-Off?? Aufram Ísland!

Sista veckan

Tillbaka i Calama igen efter en minst sagt intressant vecka. Vem hade egentligen kunnat ana att jag skulle bli stabilt gift far när jag tog beslutet att flytta till Chile?

Det var bara ett par dagar sedan som jag såg och höll i Lillan men jag saknar henne redan. 

I måndags åkte jag ner till Calama igen, denna gång för att arbeta min sista vecka där. Japp, nu är det slut på pendlandet och jag drar tillbaka till mitt kära Arica. Det har varit en intressant tid här i Landets fulaste stad men det känns nu som att det är dags att skriva ett nytt kapitel i Livets Bok: nämligen det att vara far. 

Jag åkte TurBus till Calama denna gång då biljetterna på mitt vanliga bussbolag Pullman var slut. Jag åker för det mesta Semi Cama, den andra av totalt tre klasser, när jag pendlar vilket innebär hyfsat bra benutrymme och hyfsat rejäla säten som går att fälla hyfsat långt bak då man ska njuta den nokturna vilan. Ibland kan dock bekvämligheten sätta in och jag kostar på mig en biljett i den främsta klassen Salong Cama, vilket är fallet när jag åker hem till Arica nu på fredag.

Tydligen var det Semi Cama på bussen som jag for till Calama med i måndags kväll men den liknade mer Swebus' boskapstransporter som jag brukade åka mellan Gränna och Stockholm än de mer komfortabla långfärdsbussar som rullar mellan de chilenska städerna. Obekväma säten av pygméstorlek, obefintligt benutrymme och klaustrofobiskt lågt i tak. TurBus' "Semi Cama", my snow white ass. 

Annars är det vardagslunk i Calama att rapportera, det vill säga inte mycket. Det kommer naturligtvis att bli mer innehållsfyllda rapporter från den nya tillvaron med den nyya familjemedlemmen. 

She is here

Föga hade jag väl anat,

att det skulle bli en sådan helg,

när jag i fredags kväll,
i ett köldslaget Calama,
klev på Aricabussen.

 

Lördagen den 13 juli 2013, klockan 15:03

i Arica, Chile

föddes vår dotter

Francisca Elise.

Fredag igen

Fredagen den 7 juni och ÄNTLIGEN har Arica fått sin egen regionala "nationaldag"! Inte en dag för sent, Arica har tillräckligt länge varit Iquiques lillebror men nu står man mer och mer på egna ben. Den 7 juni år 1879 intogs Arica av Chiles armé och sedan dess utgör El Morro Chiles nordligaste utpost. Dagen har högtidlighållits även tidigare men det är först i år som man har gjort en regional helgdag av den 7 juni och idag firas det med traditionella dansuppvisningar, fyrverkerier och naturligtvis en stor militärparad i Aricas centrum. Det är ändå Chile som vi pratar om.

Men det är inte för att diskutera historia och regionala helgdagar som vi nu har mötts på Mimers Brunn denna gång. Nej, nu ska vi prata fotboll här.

Ikväll/eftermiddag spelas det full landskampsomgång i både Europa och Sydamerika. Sverige har redan kniven mot strupen och ikväll mot Österrike i Wien är minst ett poäng ett krav om man inte ska bli avhängda av alpborna. Kombinationen VM-kval och Österrike, det borde ge vilken fotbollsföljande svensk som helst kalla kårar, minns 1997. Tyskland leder ju gruppen överlägset men Sverige BORDE ju ha en chans att norpa en andraplats, men det är öppet mellan blågult, Österrike och Irland, som alla delar poäng men separers av målskillnad. De gröna kommer dock definitivt ha fördel ikväll i sin match mot Färöarna. VM i Brasilien upplever man bara en gång. Jag kommer idag att ta en sen lunchrast och försöka få in Radiosporten på datorn för att nervöst följa blågults kamp på Ernst Happel Stadion i musikens huvudstad. 

Även Chile har kniven mot strupen efter en minst sagt medioker vårsäsong där man efter fyra raka förluster i kvalgruppen rasade ner från en finfin gruppledning till en mindre hedrande sjätteplats. Droppen var förlusten mot Serbien i en betydelselös träningsmatch men den fick förbundskapten Claudio Borghi att avgå för att ersättas av Jorge Sampaoli som nu verkar ha lyft La Roja ett snäpp. En mycket förlösande vinst hemma mot Sydamerikanska mästarna Uruguay häromsistens gjorde att man fick lite andrum och slapp bli omsprungna av Venezuela som nu verkar spela riktigt bra. Faktum är att Chile och Venezuela delar poäng men Chile rankas högre på grund av större antal gjorda mål. Ikväll väntar en bortamatch mot Paraguay i Asunción och då Paraguay är helt under isen och ligger sist i hela gruppen (kom tillbaka, Chilavert!) så det KAN det gå precis hur som helst. På tisdag väntar en hatmatch i hemma i Santiago då de gröna från Bolivia kommer på besök. Relationen mellan länderna rent politiskt har inte varit såhär pass frostig på mycket mycket länge så rent statusmässigt är det en mycket viktig drabbning.

Ikväll åker jag hem till Arica igen för en aslappnande helg. Eller ok, "avslappnande" kanske inte är rätt ord då det är långt ifrån avslappnande att flänga fram och tillbaka som en jojo på speed mellan två städer som jag gör nu. 

Sjuker...

Här ligger jag förkyld.

Anledningen är bussresan hit inatt från Arica. 

Det var verkligen isande kallt på bussen inatt. 

Och ändå hade jag betalat bränsletillägg.

Weekend i Arica

Hola amigos,

 

Är hemma i Arica igen efter nära två veckor i gruvstaden Calama. Jag har fått arbete där så det lär bli ett tags pendlande mellan Arica och Calama ett tag framöver. Åtminstone tills vår avkomma föds. Frugan frodas och mår bra med sin mage, vi hade en rutinkontroll idag hos läkaren och allt ser bra ut. Snart femte månaden, bäbisen är 26 cm lång och väger 450 gram hittills och på onsdag har vi en ny ultraljudskontroll där vi förhoppningsvis kan få veta barnets kön. I Sverige hade man kallat barnet för ofoget "hen" men det vägrar jag konsekvent och logiskt att göra. Mitt barn är inte något könsneutralt "hen".

 

Hur är Calama då? Jotack, fult, dammigt och ganska tråkigt, men det är ett hyfsat arbete som jag har fått så man får stå ut. Jag arbetar för Codelco i Chuquicamata som är världens största koppargruva och världens största hål i marken. Fyra kilometer brett och en kilometer djupt, mitt ute i öknen omgivet av sand och grus. Det är en märklig men otroligt imponerande plats som jag kan rekommendera om Ni har vägarna förbi norra Chile. Skriv till mig på fredriklofgren@chile.com så ordnar jag en guidad tur till Chuquicamata.

 

Min Travel Planet's guide om Chile beskriver Calama som "a shithole", men riktigt så långt vill jag inte gå. För två år sedan var jag och hustrun i Calama som Ni kan läsa om här, då reste vi runt en hel del i krokarna runt staden och hade väldigt trevligt och det finns fullkomligt magnifika ställen att besöka i Calamas utomsocknes närområden. Men visst, Calama som stad är inte en rolig plats. Efter två veckor i staden har jag kommit underfund med vad det är som dess invånare sysslar med där; det är tre sysselsättningar som håller folk vid liv: Arbete; I Calama arbetar Ni inte för att leva, Ni lever för att arbeta. Shopping; Inte för att Ni behöver något speciellt utan det är just shoppandet i sig, Ni shoppar för att ni KAN och för att det tydligen är kul. Drinkande; Calama kan vara deprimerande och då är det lätt att ta till vin- eller romflaskan under de kyliga och tråkiga ökenkvällarna. Då de två sista sysselsättningarna inte tilltalar mig särskilt mycket får Calama för mig vara ett ställe för arbete och sömn och sedan får jag njuta helgerna hemma i Arica. Och nu är jag just hemma i Arica. Arica är hemma. Arica es mi hogar.

 

Det är lika varmt som tidigare i Arica, det är varmare än vad jag minns att det var förra året. Vattnet i havet är dessvärre ganska lortigt på grund av regnen uppe i bergen som för med sig en massa lera och skräp på sin väg ner mot oceanen så att bada på Playa Chinchorro är uteslutet.

 

Snart ska jag packa klart väskan för en tio timmars bussfärd tillbaka till Calama vilket känns måttligt upphetsande men det är så det är. Jag har inte någon dator med mig så uppdaterandet på denna blogg kommer bli ganska sporadiskt framöver. Jag kommer att åka hem till Arica igen under påskveckan i slutet av Mars och då berättar jag mer om mina förehavanen i Chiles dyraste stad.

 

Och jadå, Bolivia mottog häromveckan sina soldater som hjältar och dessa blev både dekorerade och hyllade som hade de varit inblandade i strid. Men jag säger inget.

Sista dagen

Det var allt en snabb influensa... idag känner jag mig redan såpass bra att jag är uppe och går, febern är borta och väskorna står nu packade. Det var förövrigt ingen influensa alls utan en av väldigt många virusinfektioner som härjar Stockholm på vintrarna. När jag tänker efter så är det ju inte så konstigt att man blir sjuk med tanke på alla sjuka som går omkring i stan. Att folk inte har vett att hålla sig hemma när man är sjuk sprider smittan!

 

Sista dagen i Sverige idag, imorgon bitti reser jag tillbaka till Chile och väntande fru och nästan barn. Att jag nu blev dålig satte de där "sista-minuten-planerna" ur spel, att man under de sista dagarna skulle hinna göra det och det, träffa den och den och köpa det och det, så jag har en del som ännu är ogjort här.

 

När jag kommer fram till Arica så ska jag åka nästan direkt ner till Calama, den 28: e Februari har jag en intervju på ett gruvföretag där. Så vem vet, Calama nästa för oss?

Inte nu igen

Jag blir vansinnig... är det inte det ena så är det det andra, eller tredje eller tamigsatan det fjärde.

 

På söndag ska jag resa tillbaka till Chile, och här ligger jag nedbäddad med influensasymptom och över 39 graders feber.

Värmland

Kom tillbaka hem igår efter min roadtrip i barndomens Värmland. Där blev jag påmind om ett faktum som jag hade förträngt efter åtta års frånvaro från det skönaste av Svea Rikes länder, och som den halvvärmlänning som jag är stolt kan uttala:

 

Värmland är Sveriges vackraste landskap

Värmländska är Sveriges finaste dialekt

Värmlänningar är Sveriges härligaste fôlk

Hälsningar från Sverige

God afton,

Det ligger en massa vit smörja här på marken som faller från himlen, kan nån vara så vänlig att ta väck den?

Skämt åsido

Saludos från ett kyligt och av Kung Bore vinterklätt och vackert Stockholm. Efter nära fyrtio timmars resa från Arica via Santiago, Madrid och Helsingfors till Stockholm landade jag i tisdags vid sextiden på eftermiddagen. Då var det redan full kväll, mörkt, kallt och riktig julesnö föll från nära ett mil tjocka moln. Jag vet det, jag flög igenom dem under hela landningen. Det var minst sagt kontraster från sommarens och solens rara lilla Arica som mötte mig i här i Norden. Frugan är kvar i Arica och jag kommer inte att bli lika långvarig som under mitt senaste återbesök i Sverige. Te extraño amor!

 

Det är fantastiskt trevligt att återse familj och barndomshem igen. Jag har hitills inte gjort så mycket, förrutom att rensa ut en av mina gamla garderober samt skotta snö på trädgården. Nyttogöra. Det tar tid att vänja sig vid kylan och att det är mörkt klockan halv fem på eftermiddagen men det går väl över. Jag har levt i det här landet under knappt 27 av mina dryga 31 år så det är väl inga problem.

 

En liten kort rapport var detta. Jag kommer snart att avslöja en stor, mycket stor, nyhet, så häng kvar gott folk.

Katt i väska

Katten har sitt sätt att visa sitt MISSnöje mot att jag ska resa iväg.

Resa

Jag trodde aldrig att jag skulle uppskatta regn, med tanke på de 360 regndagar om året som man får uppleva i Sverige. Arica är fattigt på nederbörd i sin dalgång i utkanten av Atacamaöknen men häromkvällen regnade det. Och det var helt underbart att känna vattendropparna mot ansiktet och hur luften antog en arom av fuktig jord. Jag lär få uppleva mer regn ganska snart då jag sent ikväll boardar det första av fyra flygplan som ska ta mig till Sverige för ett återbesök. Trevligt som alltid såklart att återse familj och vänner men faan, rent ut sagt, vad jobbigt det känns att behöva lämna fru och Arica.

 

Jag har inte packat än. Gör det snart.

Jul och fortsättning

God jul och god fortsättning till Er alla! Ni ser - vi överlevde både 21 December (vad var det jag sa?) och julstöket. Det var en lugn och stilla jul här i kokande värme. Det blev julstök med pepparkaksbakning och ocencurerade Kalle Anka på datorn på julaftonseftermiddagen för min del, sedan en utmärkt kalkonmiddag på kvällen, följt av julklappsutdelning. Vi vuxna ger inte varandra julklappar i så stor utsträckning utan julen och julklappar här är till för barnen. Här i värmen dröjde julstämningen med sitt infinnande men då den varma doften av pepparkakor enligt farmors recept spred sig från ugnen och Kalles snattrande från Youtube så visst blev det jul till slut. De julklappar som jag fick var få men bra, bland annat en tröja, en slips, en parfym samt den bästa av de alla: en Xbox 360 av frugan.

 

Julen här är kort, redan imorgon är det vanlig dag igen. Det känns, av någon anledning, som att julen här var extra kort än för två år sedan. Jag upplevde det då som att det var mer intensivt, mer bling-bling, mer och längre familjeträffar och framför allt mer julklappar. Men det kanske helt enkelt beror på att det var den första riktiga chilenska julen som jag fick uppleva, då för två år sedan. I år visste jag hur det skulle gå till och därför gled denna jul mer obemärkt förbi.

 

Nog saknar man Sverige och familjen en hel del under julen. Sill, Janssons Frestelse, köttbullar, kyrkan, julluncher och snö. Nästa år är vi i Sverige, det är så gott som ett löfte. På tal om Sverige så reser jag dit igen om bara ett par veckor, den 15 januari landar jag i Stockholm. Det ska bli mycket trevligt!

 

Idag har det varit en värre dag än söndagarna, inte ens apoteken har haft öppet. Vi åkte iväg till stranden en kort sväng i eftermiddags och det verkade som att hela norra Chile hade fått samma idé. Det fanns liksom inte så mycket att göra när en hel stads näringsliv hade låst sina dörrar utan då blev stranden ett naturligt tillhåll. Nu väntar nedräkning till nyår. Vi har inte planerat något speciellt alls utan det blir nog lite trevlig middag och sedan har vi första (nästan...) parkett i utsikten mot El Morro och de stora fyrverkerierna från toppen.

 

God fortsättning!  

Halloween

Det var visst ingen förkylning som jag hade förra veckan utan Bronkit. I måndags var jag iväg till vårdcentralen då jag hade haft en ihållande hosta och andnöd och efter undersökningar och lungröntgen fick jag diagnosen Bronkit. Bara att vila och duktigt ta sina mediciner med andra ord. Detta kom föga lägligt då vi hade planerat en färd till Arequipa med ett par vänner denna långhelg torsdag-söndag men som vi tråkigt nog nu tvingas hoppa av. Eventuellt, fortfarande väldigt eventuellt, kan det dock bli en veckolång tur till Cusco och Machu Picchu om ett litet tag.

 

Vår lägenhet börjar bli smått klar nu, bara målningen kvar och sedan kan vi börja flytta upp lite grejer.

 

Ikväll firas Halloween här och i skrivandes stund går småbarnen runt i kvarteret, utklädda till allt från prinsar och prinsessor till Stålmannen och Shrek och en del spöken och häxor och tigger godis. Jag har aldrig uppskattat Halloween tidigare och det sätt denna "högtid" uppmärksammas på i Sverige. Kommersiellt, hysteriskt, amerikaniserat, överdrivet och bara rent otroligt smaklöst. Dekoreringen och reklamen på TV och i butiker pågår i veckor och det ska köpas och handlas och pyntas som inför julen. Barnen går omkring och tigger godis och om man inte ger dem något hittar ungarna verkligen på sattyg. Jag har bland annat fått min brevlåda fylld med lera och grus ett par gånger då jag antingen inte har öppnat dörren eller då jag inte har haft något godis hemma när ungarna bankar på. Jag har helt enkelt aldrig velat ta del av det trams som Halloween är i Sverige. Men här är det annorlunda; inga kommersiella överdrifter utan mycket litet eller rentav inget pyntande med pumpor, spindelväv och skräp. Här "firas" Halloween EN KVÄLL då barnen under stoj och skratt och lek klär ut sig till precis vad som helst, inte bara spöken och monster, och I VUXET SÄLLSKAP går omkring och knackar dörr i grannskapet. Inget bus och inga dumheter utan det är lek och skoj. Precis som det ska vara och då ställer till och med jag upp och köper hem lite snask och lägger i de tindrande barnens korgar samtidigt som föräldrar står lite i bakgrunden och ser till så barnen sköter sig och säger "Gracias tío!" ("Tack farbror!") när de får lite godsaker. Halloween i Chile är en glad lek som för barnen pågår under ett par timmars stoj, och det kan till och med jag tycka vara ganska trevligt.

God helg

Sitter här i ett vårigt, soligt men blåsigt Arica och snörvlar på en vårförkylning. Var iväg på playan häromdagen med en god vän och i den strålande solen lade man naturligtvis inte märke till all kylig vind som for och flög från havet.

 

Vi var iväg en sväng till Calama förra helgen. Calama är en relativt nybyggd stad på 2.600 meters höjd över havet mitt ute i den torraste och kargaste delen av Atacamaöknen där man har hittat världens största kopparfyndigheter. Och Calama är en gruvstad ända ut i dess fingerspetsar. Var man än vänder sig ser man spår av gruvindustri och koppar och de enorma rikedomar som Chile tjänar på sitt världsmonopol på den röda metallen. Men särskilt vackert är det inte. Min Lonely Planet beskriver staden med orden: "Calama is a shithole", men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Jag gillar Calama, det är en trevlig och välmående stad om än föga estetisk och med ett minst sagt omväxlande klimat: sol varje dag men isande kallt på morgon och kväll och tryckande värme under dagen. Typiskt ökenklimat med andra ord. Förra året var vi också i Calama och då passade vi på att turista lite mer än denna gång. San Pedro de Atacama med alla dess underverk är ett måste när man är i Calama.

 

Det har varit mycket lägenhetsrenovering den senaste tiden. Elsystemet är nytt, vatten- och gasledningar utbytta och allt golv är nästan klart. Fattas bara att måla väggarna så kan snart flytta bohaget till vårt nya näste.

 

På tal om ingenting: jag blev bjuden till sväran på lunch häromdagen och hon hade lagat några riktiga delikatesser. För Er hungriga finns en text här om den chilenska maten men denna gång var det lite annat som puttrade på pannan: förrätten bestod av njure, hackad och hopfräst med grönsaker och varmrätten bestod av... tunntarm. Jojomen tvådecimeterlånga bitar av tunntarm av nöt, tvättad, lagd i saltlag, kokad och sedan stekt. Och faktum är att bägge rätterna smakade riktigt bra.

Söndag kallt

"Den eviga vårens stad" lever inte upp till sitt goda rykte denna söndageftermiddag. Det går långt ifrån att känna igen rara Aricas värmande sol och glittrande vatten denna helg. Ett jämntjockt och genomgrått molntäcke ligger envist över oss och hade jag inte vetat bättre så hade jag tänkt att "ja, nu kommer väl regnet snart". Igår kväll satt vi hemma hos svåger och svägerska och tog ett glas vin och det var så kallt, trots att de glödande resterna från en tidigare asado ännu knastrade i sin oljefatsbädd, att jag var tvungen att svepa en filt omkring mig, på bästa farbrorsvis. Sitter nu här med en kopp hett té och ser hur det blir allt skummare i vrårna i takt med att klockan närmar sig sju på eftermiddagen. Svensk höstvarning á la oktober med andra ord här i norra Chile.

Det har varit en lugn och trevlig helg här annars. Igår hade jag lektion i matematik på förmiddagen och på kvällen gick vi ut med frugans familj och åt en god buffémiddag. Konceptet var smörgåsbordsliknande buffé och så en av de rejälaste grillarna som jag har sett där grillmästaren stod rödblossande och svettig och skar upp rykande bitar av nöt, gris och fågel. 7000 CHP (ca. 100 SEK) för en sådan obegränsad middag är ett helt ok pris tycker jag iallafall. Vi fick också frågan igår om vi ville vara vittnen på svägerskans bröllop i September vilket vi ärade naturligtvis tackade ja till.

Ikväll tänkte jag studera lite juridik inför den sista tentan på tisdag i handelsrätt, sedan är det faktiskt två veckors vinterlov, fram till och med andra veckan i Augusti. Det är helt fel säsong att ge sig ut och luffa runt i Perú nån vecka men det är precis det som jag är sugen på nu under vinterlovet. Jag längtar tillbaka till Arequipa och Cusco...

Hej familj och vänner,

Ber om ursäkt för ett minst sakt skralt uppdaterande på sistone. Saken är den, dock ingen ursäkt, att jag har besök härnere från Sverige. Min bäste vän är här i Arica och vi har haft fullt upp och mycket trevligt varje dag så därför finns nyheter på denna blogg med lite mindre frekvens än tidigare.

Jag har blivit en riktig turist i Arica; jag har promenerat upp för El Morro, jag har gått i centrum, gått på Playa Corazones och jag har legat på Playa Laucho. Arica har sin dolda njutning även för oss som bor här! Playa Chinchorro, den stora stranden som löper längs med hela Costaneran, är fortfarande lortig tack vare El Niño-fenomenet och igår måndag stängdes till och med järnvägen mellan Arica och Tacna då den översvämmade floden San Juan de Azapa lyckades dra med sig en stor bit av bron som järnvägen har som passage över floden. "Klimatförändringar!" hojtas det om bland vissa politiskt korrekta, "El Niño" säger vi som vet bättre. El Niño är ett väderfenomen som har existerat åtminstone 20 000 år och som innebär ovanliga regnfenomen i Sydamerika med cirka 10 års intervall och nu är det dags igen.

Nåja

Jag är precis tillbaka från en tur till Tacna i Perú och tack och lov var det ingen indiansk tjänsteman som försökte göra livet surt för mig denna gång. Jag tog mina vänner till utmärka Patroncito för en god lunch med typiskt peruansk mat som Soltero de queso och Palta rellena och sedan en rejäl tallrik med grillat kött. Till detta sköljdes ner inhemsk öl och en karaff med lokalt producerat vin. Maten i Perú är fullkomligt gudomlig och bara med lite försiktighet är maten i sig en anledning till att uppleva detta härliga land. Imorgon åker vi till Arequipa, biljetterna är köpta och enligt försäljerskan fick jag biljetterna 5 sol (ca. 15 SEK) billigare för att jag var så söt. Så sa hon iallafall....

Jag hoppas kunna uppdatera mer från vår långhelgsresa i Perú som är ett fantastiskt land att upptäcka men om inte annat så hörs vi av på söndag kväll.

Lägesrapport

Idag skriver vi måndag den 30 januari 2012 och jag har varit här i två veckor nu. Skönt och trevligt att vara tillbaka naturligtvis men JA, jag saknar Sverige.

Lite växlande molnighet från de himmelsblå skyarna de här dagarna och skönt nog inte fullt så varmt som tidigare. Idag måndag har jag varit i Chiles nordligaste utpost Arica och precis som när jag kom till Sverige i slutet på november kändes det när jag kom tillbaka hit sju veckor senare som om att ingen tid hade förflutit. Vet inte vad det beror på, den känslan, men så är det. Visst är det märkligt? Likadant var det under själva flygresan, då kändes det helt plötsligt som om det var ”första” gången som jag åkte till Chile. ”Första gången” i den mening att det var som när jag åkte ner i slutet på 2010. Det kan ju dock eventuellt ha sin förklaring i att det var exakt samma flight som tidigare och att jag under mellanlandningen i Madrid valde att förära exakt samma tapasrestaurang som tidigare ett besök.

Jag har varit på asados och välkomstfester, träffat vänner, solat på playan och bara umgåtts hemma med Gabriela vilket naturligtvis var välbehövligt efter sju veckors frånvaro. Allting är sig likt sedan när jag åkte och vårt hem ser likadant ut. Lägenheten är dock lite tom på katter. Ni minns säkert att vår katta Mishi fick inte mindre än sju ungar i oktober och alla har nu fått nya och bra hem och de små liven växer och mår utmärkt. Mishi har också fått flytta och bor numera med två av sina ungar hemma hos en svägerska med familj. De övriga småttingarna finns i antal två hos Gabrielas mor, två har fått nytt hem hos en vän som bor i Azapa och en finns hos ytterligare en svägerska. Men visst, det är lite tomt efter de små liven...
Hur ligger Chile annars då? Jodå landet tuffar på i ganska god fart och det går ganska bra för Chile. Det är dock semestersäsong och sommarlov just nu i det gassande solskenet och var och varannan chilenare passar på att förära de många stränderna ett besök. Stranden ja, Playa Chinchorro. Självklart. Stilla Havet är helt magnifikt just nu. 30 grader i luften, brännande sol, klarblå himmel och svalkande havsvågor. Läckert!

Nu en lite sen once, kvällsté, med ostempanadas. Trevlig måndag!

Tillbakafärd

God lördagafton
Så kom då äntligen vintern till vår huvudstad. Snö, is och kyla ligger på mark och i luft, Kung Bore visar sig från sitt rätta ego och jag måste säga att det är uppskattat. Ingen svensk vinter utan lite snö och kyla, och håll med om att det är vackrare med kristallvita vidder istället för regn och rusk som vädret har skämt bort oss med den senaste tiden. Det har varit skralt med uppdateringar här på sistone, men om sanningen ska fram har jag mest njutit av de sista veckorna här i Sverige. Jag har åkt skridskor och spelat hockey med kusinen, jag har hjälpt goda vänner med en flytt, jag har druckit öl med gamla arbetskamrater, jag har gått på museum med far och bara varit hemma, mellan husets fyra väggar, ätit god mat och tagit det ganska lungt.

Jag har också passat på att göra en chilensk asado i lördags med goda vänner till familjen. Eller ok, jag försökte i varje fall, men det blev fullt godkänt. Det som det mycket trevliga svensk-chilenska grillprojektet mättade mina middagsgäster med var pisco sour med pisco importerad från Chile, empanadas chilenas, choclo cancha (rostad majs) och från grillgallret i snögloppet på balkongen bjöds det förrutom på obligatoriska och rejäla stycken kött även chorizo (riktig sådan, inte någon "vahetere"-korv från Willys) och chilensk blodkorv, prieta. Kvällen innan hade jag förberett en balja pebre och naturligtvis fanns även ensalada chilena, rikligt dekorerad med färsk koriander.

På tal om Chile: imorgon, redan, åker jag tillbaka till Arica. Oj vad tiden gick fort på slutet! Även om jag har gjort massor känner jag ändå att jag inte riktigt har hunnit med allt och att jag har saker kvar att göra här i Sverige. Tack kära familj för allt under dessa veckor. Jag avskyr avsked och jag tycker inte om att säga "hejdå" så jag säger istället "på snart återseende".

Väskan är mer eller mindre packad och jag har ordnat klart det mesta. Resfebern har inte satt in riktigt än men det kommer säkert. Det är ju långt ifrån första gången som jag reser till Sydamerika och högst troligen inte heller den sista. Saknaden efter Chile i sig har gått lite upp och lite ner, men naturligtvis är det saknaden efter en viss person som har haft övertaget.

Vi ses i övermorgon!