Senaste nytt

God morgon, det var ett tag sedan nu.

 

Här är det så bra så. Men en del har också hänt på denna sidan Världen, här följer lite kortfattade rapporter om det senaste.

 

Bilen - Jag har köpt en bil. För två veckor sedan var jag och svåger Ives nere i Iquique och dess tullfria zon för att köpa en direktimporterad bil. Jag hade sedan ett tag tillbaka bestämt mig för att införskaffa ett större, säkrare och bekvämare åkdon när vår dotter hade fötts att lotsa runt familjen i. Vår vita Honda Civic  är som en trogen vän och gamla Bettan har tjänat oss kopiöst genom åren men allt har tyvärr ett slut. Så planen var en större och lite nyare bil när nattbussen till Iquique rullade iväg genom Atacamas mångfacetterade biotop. Och jadå svågern och jag åkte tillbaka till vårt Arica i, och med mig som stolt ägare till, en Kia Sorento Limited. Bilder kommer!

 

Bäbisen - Vår ögonstenen Francisca är en lugn liten flicka som äter duktigt och sover länge och gott på natten. Snart två månader fyllda är hon mer och mer vaken, mer medveten för varje dag som går, fixerar blicken på mammas och pappas ansikten och utforskar sin lilla värld allt mer och mer. Hon väger lite dryga fyra kilo, enligt vår egen grova vägning häromdagen, vi har tid på BVC om en vecka igen för en mer exakt viktuppskattning.

 

Perú och Bolivia - Våra grannländer vill åt chilenskt territorium, men det var väl ingen nyhet. Jag berättar snart mer om det senaste i den historien.

 

Santiago - Om en månad, exakt, åker vi ner till huvudstaden för diverse ärenden. Vi passar där på att möta upp mina kära föräldrar som kommer på besök. Un börjar vi räkna ner dagarna!

 

Universitetet - Jag är återigen tillbaka i skolbänken. Dock inte på det byråkratiska och föga flexibla INACAP där jag läste ekonomi förra året utan på Universidad La República, ett privat lärosäte där jag un läser riskanalys. Igår kväll hade vi introduktion och vi fick dar veta den preliminära kursplanen som innehåller juridik och en hel del matematik. Jag kommer inte undan min Nemesis, verkar det som.

Arica. Domingo. Noche. El gato anda regalón

Buenas noches,

Nu har jag varit professionell far i lite drygt en vecka och även om det är det roligaste "arbete" som jag har haft och som jag någonsin kommer att ha så har jag aldrig haft så ont om tid som nu. Det ska, förutom att städas, kokas och grejas som tidigare, nu matas, vyssjas, passas, tvättas, vaggas och bytas på i ett. Men det är ett göra som jag mer än gärna utför, och det med största nöje. Lilla Francisca Elise är ny 22 dagar gammal och vägde i slutet  på förra veckan hos motsvarigeten till BVC 3280 gram, så hon växer ganska bra.

 

Kväll nu, Lillan har ätit duktigt och somnat, Frugan ligger och ser på sin Teleserie och det är lungt och tyst. Jag passar på att ta en stund vid datorn för diverse ärenden och för att skriva en sväng. Arica lever verkligen inte upp till sitt smeknamn "Den eviga vårens stad" då det i över en vecka har varit mulet, max 15 grader varmt/kallt och och snålblåsten kroniskt har ilat från havet västerut.

 

Jag är på tal om absolut ingenting inne i en period av total avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker på över tre veckor och jag har inga som helst planer på att bryta den perioden.

 

Men på tal om Teleseries så är dessa ett fenomen som jag ännu inte kan identifiera mig med, trots snart fem års total vistelse i Latinamerika. Teleseries är stort i Chile och "skådespelarna" som "agerar" i dessa är primära samtalsämnen bland skvallret och paparazzis. Att följa en Teleserie är dock långt ifrån ett chilenskt unikum, dessa är enormt stora i hela Latinamerika. Om jag inte minns fel hete den mest populära Teleserien under min tid i Argentina "Muñeca Brava" som det var ett sabla pladder om bland de flesta generationer och det fanns också ett par Teleseries i Costa Rica som jag dock har förträngt namnen på.

Teleserien är motsvarigheten till Sveriges Såpopera, som Vita Lögner, Skilda Världar, Feta Känslor och Svullna Ljumskar, men det finns en viss differens mellan dessa bägge genrer. En objektiv generalisering säger att Teleserien ÄR en såpopera, men kortare. Om Såpoperan är romanen så är Teleserien novellen. En såpopera kan tyvärr pågå i åratal och ta upp programtid utan att ta slut men Teleserien pågår under sex månader eller ett år. En subjektiv generalisering säger att Teleserien är ganska många gånger sämre än Såpoperan, om det nu är möjligt men jag tror att det är det. Vansinnigt överdrivna handlingar och ett enormt dåligt skådespeleri gör det möjligt. Men fenomenet Teleseries är så stort, så omfattande att till och med TV: s morgonprogram kan ha följetången i Teleserien som huvudsamtalsämne. För att inte tala om "skådespelarnas" förehavanden som även dessa skvallras och diskuteras fram och tillbaka.

 

Brasilien och México är de i särklass största producenterna och exportörerna av Teleseries och på eftermiddagarna visar samtliga chilenska nationella TV-kanaler minst en Teleserie, inköpt eller inhemsk.

 

Jaha och? Om nu Teleseries är så dåliga och ointressanta, varför bryr jag mig?

 

Det gör jag inte. Jag ger högaktningsfullt blanka f-n i både Teleseries och att folk tittar på dessa. Men jag förvånas ändå över fenomenet. För Teleseries är nästan något sakralt, det är ingenting man tar med en klackspark utan man måste följa den och man till och med måste hålla sig uppdaterad om de medverkandes förehavanden och skandaler. Man tittar inte på sin Teleserie, man lever med den, lever i den. Och det var samma sak i Argentina för 14 år sedan, träffades man med ett gäng vänner på vardagseftermiddagen var det högst troligt Teleseries som var huvudaktiviteten för det sociala samkvämet.

Sista veckan

Tillbaka i Calama igen efter en minst sagt intressant vecka. Vem hade egentligen kunnat ana att jag skulle bli stabilt gift far när jag tog beslutet att flytta till Chile?

Det var bara ett par dagar sedan som jag såg och höll i Lillan men jag saknar henne redan. 

I måndags åkte jag ner till Calama igen, denna gång för att arbeta min sista vecka där. Japp, nu är det slut på pendlandet och jag drar tillbaka till mitt kära Arica. Det har varit en intressant tid här i Landets fulaste stad men det känns nu som att det är dags att skriva ett nytt kapitel i Livets Bok: nämligen det att vara far. 

Jag åkte TurBus till Calama denna gång då biljetterna på mitt vanliga bussbolag Pullman var slut. Jag åker för det mesta Semi Cama, den andra av totalt tre klasser, när jag pendlar vilket innebär hyfsat bra benutrymme och hyfsat rejäla säten som går att fälla hyfsat långt bak då man ska njuta den nokturna vilan. Ibland kan dock bekvämligheten sätta in och jag kostar på mig en biljett i den främsta klassen Salong Cama, vilket är fallet när jag åker hem till Arica nu på fredag.

Tydligen var det Semi Cama på bussen som jag for till Calama med i måndags kväll men den liknade mer Swebus' boskapstransporter som jag brukade åka mellan Gränna och Stockholm än de mer komfortabla långfärdsbussar som rullar mellan de chilenska städerna. Obekväma säten av pygméstorlek, obefintligt benutrymme och klaustrofobiskt lågt i tak. TurBus' "Semi Cama", my snow white ass. 

Annars är det vardagslunk i Calama att rapportera, det vill säga inte mycket. Det kommer naturligtvis att bli mer innehållsfyllda rapporter från den nya tillvaron med den nyya familjemedlemmen. 

Meningen med livet

 

Och idag fyller hon redan en vecka.

She is here

Föga hade jag väl anat,

att det skulle bli en sådan helg,

när jag i fredags kväll,
i ett köldslaget Calama,
klev på Aricabussen.

 

Lördagen den 13 juli 2013, klockan 15:03

i Arica, Chile

föddes vår dotter

Francisca Elise.

I väntans tider

Nu är det endast en månad kvar tills Lillan kommer!

Såhär ser sovrummet ut, inrett och dekorerat:

 

 

Sängen är på plats i hörnan,

bäddad med nya rena lakan och filtar.

Gosedjuren med Bamse i spetsen

vakar från sin plats på hyllan.

Gamle Bert-Olov

lutar mot Världens Starkaste Björn.

Mammas hemsydda lapptäcke väntar.

Väskan är packad, klar och redo

att medtagas till BB.

Och byrån är full med kläder och filtar. 

 

Slutgiltigt födelsedatum fick vi i helgen

av barnmorskan

under en rutinkontroll:

20 juli.

 

Och namnet?

Vad ska lillan heta?

 

Jodå, här kommer det:

 

Hon ska heta

 

Francisca Elise

 

Hätila ragulpr på fåtskliaben

Grattis Sverige på Din självständighetsdag!

Man får naturligtvis uppmärksamma dagens datum precis hur man själv vill, som min far säger: "Det är valfritt", men jag anser åtminstone att det är mycket glädjande att se hur den 6 juni mer och mer förvandlas till den nationaldag och den folkfest som Sverige och Sveriges folk förtjänar och att de lättkränkta oikofobernas buttra mumlande att "Det är inget att fira, vi har inget att vara stolta över" och "det är rasistiskt att fira Sverige!" ignoreras.

Tomma tunnor bullrar mest.

 

Igår fyllde också undertecknad ett år till. Herregud är jag 32 år nu... Vad är detta egentligen, det var ju bara häromåret som jag fyllde 25. Och om lite drygt en månad ska jag också bli pappa så nu är man vuxen på riktigt riktigt.

Häromdagen satt jag och reflekterade över vad jag gjorde under exakt dessa datum tillbaka till år 2000, och naturligtvis tänkte jag dela med mig av denna lilla redogörelse.

2013: Bor i Arica, arbetar i Calama och ska bli far

2012: Studerade ekonomi och följde EM på distans från Arica

2011: Nygift, arbetade som engelsklärare i Arica

2010: Jobbade bank, planerade inför Chile och följde fotbolls-VM

2009: Nyligen hemflyttad från Madrid, jobbade bank i Stockholm

2008: Hyfsat nyinflyttad till Gärdet, jobbade bank och såg fotbolls-EM

2007: Nyanställd på bank i Stockholm, studerade juridik

2006: Bodde i Costa Rica, arbetade och tittade på fotbolls-VM

2005: Studerade vidare på Stockholms Universitet

2004: Studier, jobb, fotbolls-EM och sedan en termin i Santiago

2003: Studera studera studera...  Trevlig vårtermin på universitetet

2002: Avslutade första terminen av åtta på Stockholms Universitet

2001: "Tog" studenten på Grennaskolan... För 12 år sedan!?

2000: Avslutade andra ring, jobbade på krog och flyttade till Gränna

En av de mest mantraiskt upprepade klyschorna i vårt språk lyder som bekant "Vart tar tiden vägen?" men när jag tänker tillbaka på den tid som svunnit så är det just denna fras som hela tiden upprepas i mitt sinne. Vart tar åren vägen egentligen?

Uppdatering

Det brinner visst i Sverige. Upplopp, kravaller och konflikter med olika typer av "mångkulturella" förtecken härjar i ett antal olika förorter till flera städer i landet. Polisen får/kan/vågar inte ingripa och maktfaktorerna politiker och media skyller "krigszonerna" (ob.cit.) på samhället istället för att agera.

 

Nej, jag tänker inte kommentera saken vidare.

 

Ämnet gör mig bara illamående.

 

Istället kommer en liten rapportering härifrån höstens Chile, där vardagens arbete i Calama och helgens avkoppling i Arica turas om att uppfylla min tillvaro. Calama ligger där det ligger ute i sin Atacamaöken och ruvar på världens största kopparindustri. Morgnarna och kvällarna är isande kalla och på dagen är det stekande sol. Som det ska vara i öknen med andra ord. Arica är som vanligt behagligt vårlikt med sin sol och sina milda havsvindar, sin grönsaksmarknad och sina milslånga stränder. En del av de som jag känner frågar om det inte är jobbigt att pendla fram och tillbaka, tio timmars enkel bussresa, varje helg? Och svaret är: jo, det är det. Det är jobbigare än vad jag trodde att det skulle bli. Det är bökigt att leva kappsäck, träligt att åka 160 mil buss i veckan, dyrt att köpa biljetter och trots min relativa ungdom (visst, jag har fått några gråa hår, sämre närminne och ont i knäna men 31 är inte särskilt gammalt ännu) blir man nästan kroniskt trött av att aldrig riktigt kunna slappna av under helgen. En annan faktor som spelar in är också att min fru väntar vårt första barn och är i vecka 31 och det är måttligt kul att behöva lämna henne ensam under veckorna. Ärligt talat får jag se hur länge jag blir i Calama.

 

Min hustru har nu gått på sin mammaledighet. Det växer ganska bra därinne och när jag pratar svenska till magen sprattlar det på hejvillt. Vi funderar fortfarande på namn till vår dotter och vi lyckas ännu inte komma fram till något. Dottern kommer att få två förnamn och två efternamn enligt chilensk tradition och det enda som är spikat är efternamnen som kommer att bli mitt efternamn + min hustrus första efternamn.

 

Förra året gick vårt San Marcos de Arica upp i första divisionen, Primera A. Tyvärr blev de himmelsblåas sejour i den inhemska fotbollens finrum mycket kort, endast en säsong. Idag spelades sista matchen i chilenska ligan och Arica var sedan länge avhängda, men hade chansen att kliva av förstaklassvagnen med hedern i behåll mot Universidad Católica. Och det började bra, 1-0 i slutet av första halvlek. Andra halvlek blev inte lika lyckosam och matchen slutade 1-2 till Católica efter två hjärnsläpp: ett självmål och hands i straffområdet i 92:a minuten. Straffen sattes iskallt och uttåget kröntes av en ny förlust. Det enda glädjande var supportrarna, roligt att se att vår Estadio Carlos Dittborn var fullsatt.

 

Vinnare av hela ligan blev det relativt lilla laget Unión Española från Santiago.

 

Klockan är nu sex på eftermiddagen och det är redan skumt i vrårna. Jag ska nu stryka klart mina arbetsskjortor och packa färdigt min väska och sedan dricka kvällsté med min fru innan det är dags att bussa sig ner till Calama igen.

Nyheter

Det blir en liten DOTTER!