Valet 2014

Måndag morgon, och jag är uppe i Arica för att fira Chiles nationaldag den 18 september. En hel vecka kommer jag att vara med de mina i den lilla staden i norr, och gårdagen ägnade jag såklart åt en egen liten valvaka på eftermiddagen. Riksdagsvalet den 14 september 2014 är det kanske märkligaste valet i modern tid.

 

För fyra år sedan skrev jag att Reinfeldt hade ett dåligt poker-face. Jag upprepar det nu, fyra år senare. Visserligen gör Moderaterna ett dåligt val, högeralliansen backar på samtliga plan och får hela 30 mandat mindre än tidigare mandatperiod, ingea tvivel råder om det, men att dra inte bara ett utan två i mitt tycke drastiskt förhastade beslut är oväntat.

När det parlamentariska läget ser ut som det nu gör efter valet, varför inte hålla huvudet en smula kallt, avvakta något och se vilka möjligheter och utmaningar och eventuella samarbeten som finnes månde?

 

Ett annat föga väntat resultat var att Miljöpartiet inte bara misslyckades att gå rejält framåt utan dessutom BACKAR sedan senaste valet. Oväntat och förvånande.

Ett mer glädjande faktum är dock att medias och PK-mobbens kelgris F(y)I inte lyckades ta sig över 4 % och få representation i Riksdagen. Jag och 97 % av oss drar en liten lättnadens suck.

Det mest förvånande med 2014 års riksdagsval är dock inte att Sverigedemokraterna lyckas samla 13 %. Det mest förvånande, och faktiskt irriterande, är de etablerade partiernas reaktion på nyss sagda faktum. Man får säga och tycka precis vad man vill om SD, men nu är läget som det är och om man i sann populistisk PK-anda inte vill ”ta i dem med tång” så får väl det vara som det vill. Då ska man dock ta det parlamentarisktiska ansvar som de facto står skrivet i vår Konstitution och som åligger en parlamentariker och samarbeta över de ingrodda blockgränserna för en så bred majoritet som möjligt i Riksdagen. Man ondgör sig över resultatet men om man nu anser sig etiskt och moraliskt stå över det tredje största partiet och en stor del av Landets väljare så borde man också kunna visa det på ett mer konstruktivt sätt.

 

Hela den rödgrönrosa röran firar däremot som om de erhållit absolut majoritet, fått in en ny lekkompis i Riksdagen och lyckats greja regeringsfrågan redan över en natt! Man hävdar stolt att "folket har valt bort Alliansen!" men folket har då definitivt INTE valt de rödgrönrosa. Jag måste påminna Er högt ärade Vänster om att Er representation har ökat med två mandat sedan senaste valet och att Er konfliktfyllda koalition av nyliberala, kommunister och splittrade socialister/socialdemokrater/socialliberala ligger LÅNGT ifrån en majoritet i Riksdagen. Karskt jublas det som om själve Palme vore tillbaka men det vore på plats med en liten gnutta ödmjukhet inför den tämligen brydsamma uppgift som väntar Er, om önskan är att ta vårt land vidare.

Länge sen senast

Här kommer en liten hälsning från ett köldslaget Santiago. Jag har aldrig varit kinkig inför kyla tidigare, har med glädje spänt för skidorna och givit mig ut i gnistrande spår trots 15 minusgrader, men den här kylan kryper sig in i alla vrår av ens lekamen och får själva anden att frysa. Senaste veckorna har vi också begåvats med ett ihållande regnoväder som får svensk november att verka riktigt ljus och trevlig. Tydligen ingen ljusning heller att vänta enligt väderleksrapporten. Jag tänkte på det häromdagen; jag har inget minne av att vintern var såhär regnig i Santiago. 2004, då jag och L.S. levde rövare här (VAR DET TIO ÅR SEDAN?!), var det mycket kallt och ruggigt, ja, och visst kunde det regna ett par eller fler gånger men inte som det har regnat denna vinter. 

Vad händer i Santiago de Chile då? Jo faktiskt ganska mycket, men samtidigt ganska lite som är tillräckligt intresseväckande för att kunna skriva om det. Min tillvaro i huvudstaden dediceras åt arbete under veckorna (och det har varit mycket på det fatet den senaste tiden) och de helger som jag inte åker till norr och mina flickor ägnas åt att läsa, långa promenader, måttliga mängder TV-spel och nu senast också till att planera inför vår Sverige-flytt. Javisst, vi flyttar hem till Sverige i januari, något som jag ser mycket fram emot trots att jag är väldigt förtjust i Chile. I maj erhöll min hustru Permanent Uppehållstillstånd (konstigt vore väl annars med tanke på både det ena och det andra...) och nu är det dags att pröva på livet som familjefar i Landet i Norr. Några av Er minns säkerligen ett par berättelser från år 2011, då vi ansökte om uppehållstillstånd i Sverige och hon också fick det, men då vi valde att stanna kvar i Chile en tid på grund av arbete. Men nu bär det av, och det ska bli fantastiskt. 

Min ögonsten Francisca fyllde ett år för lite sedan, vilket naturligtvis firades. Jag hade beslutsångest den 13 juli; finalen i Fotbolls-VM eller barnkalas.... skämt åsido, ett-årsdagen högtidlighölls naturligtvis med churrasco- och tårtkalas hos Gabrielas familj i Arica och som gammal Lego-fantast hade pappa såklart bland annat köpt en stor kartong Lego Duplo, som huvudpersonen glatt satte sina små händer i. I bakgrunden såg vi dock hur Tyskland välförtjänt besegrade Argentina med 1-0 och kammade in sin fjärde världsmästartitel. Fyra år kvar.....

Har Ni röstat förresten? Det har jag, på Sveriges Ambassad här i Santiago. På vilka? De rätta såklart, samma som jag har röstat på i samtliga val sedan 1998 förutom 2010. Om Ni inte har röstat, glöm inte att göra det. Det är en ynnest, en förmån, ett privilegium att få rösta, och det ska utnyttjas. Använd huvudet bara denna gång och rösta på något vettigt, något som tar ansvar för landet och folket. INTE på någon hen-extremism som vill avskaffa könet, anser att alla män är djur och ska betala mans-skatt och tycker att barn ska få genomföra gratis könsbyte.

Presidentvalet 2013

Vårens presidentval den 17 november närmar sig med stormsteg här i Chile men det är ännu ovanligt tyst från politikfronten. Inga debatter, ingen riktig smutskastning och framför allt ingen propaganda än så länge.

Tack och lov.

De smajlande porträtten på Jeanne d’Arc, förlåt Michelle Bachelet, sitter såklart kvar på sina stolpar men de börjar bli solblekta och naggade i kanten.

Häromveckan hände det dock något nästan tragikomiskt i den högsta divisionen av chilensk politik som jag tänkte redogöra för. Men först en kort bakgrundshistoria.

Börja med att läsa denna text. När Ni är klara kan Ni fortsätta här nedan.

För ett par veckor sedan var det primärval i Chile, för allra första gången. Ett experiment i demokrati vars idérikedom och nyskapande kanske må belysas men vars resultat endast avspeglar det globala politikerföraktet då knappa 20 % av de röstberättigade bemödade sig om att gå iväg till vallokalen. Hur som helst, så var det ett primärval mellan de två stora blocken i chilensk inrikespolitik, och valet gick helt enkelt ut på att folket fick välja presidentkandidaten till respektive block. Högerblocket bestod av de två högerpartierna Renovación Nacional och deras kandidat Andrés Allamand, samt Unión Demócrata Independiente och deras dito Pablo Longueira. På högerblockets valsedel fick man alltså kryssa i den kandidat av de bägge som man helst ville se som slutgiltig presidentkandidat. Vänsterblockets kandidater bestod av Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, en obunden och såklart Socialistpartiets Michelle Bachelet. De som bemödade sig om att rösta fick likadant där helt sonika kryssa i vilken kandidat man helst ville se som segrare.

Vänsterblocket vanns med förkrossande överlägsenhet av Michelle Bachelet, som därmed blev nämnda kartells oficiella kandidat med efterföljande stöd av de övriga partiernas kandidater. Vem som skulle gå segrande ur högerblockets duell var oklart in i det sista men till slut fick Pablo Longueira, något överraskande, majoriteten av rösterna och blev så oficiell kandidat för de bägge högerpartierna. Sålunda skulle kandidaterna för 2013 års chilenska presidentval vara högerns Pablo Longueira, vänsterns (inklusive kommunisterna) Michelle Bachelet samt ett antal andra obundna och för mindre partier representerande kandidater, bland annat Marco Enríquez-Ominami, som jag förmodligen hade lagt min röst på om jag hade haft rösträtt i Chile och om jag enbart skulle gått efter åsikter.

Nu kommer det märkliga. Bara veckan efter att Longueira hade druckit segerskålen med sina anhängare och förbrödrats med sin tidigare motståndare men nu vapendragare Andrés Allamand meddelar Longueira att han med omedelbar verkan hoppar av hela presidentkampanjen och på obestämd tid ställer in samtliga politiska engagemang. Detta på grund av någon mystisk ”depression”. Efter månader av kampanjande, debatterande och med timmar och fler timmar av slit och ödslande av resurser och där han som nämnts något oväntat står som högerpartiernas gemensamme kandidat väljer han att helt sonika avbryta hela sin kampanj, vilket orsakade förvåning och besvikelse hos oss ABB: are (Anything But Bachelet) och en retande skadeglädje hos de kortsynta vänsteranhängarna.

Precis som väntat orsakade Longueiras avhopp splittring och djupa sprickor bland de tidigare enade högerpartierna RN och UDI. RN ansåg, att då UDI: s kandidat valde att kliva åt sidan borde ju deras kandidat Andrés Allamand blivit högerblockets nye ledare. En logisk följd av en ologisk händelse, kan tyckas. Men UDI hävdade att då en UDI-representat hade gått segrande ur primärvalet borden ny kandidat från samma parti ta på den nu oanvända kaptensmössan. Den tidigare försoningen var som bortblåst, bägge partierna satt i separata ”krismöten” och ”diskuterade framtiden” och enda gången man fick höra nyheter från de stängda mötena var när partiernas respektive talespersoner inför pressuppbåden anklagade den andre för att underblåsa demokratin och samarbetet. Precis som vanligt inom politikens spel alltså.

Till slut enades partierna. UDI fick som de ville och en ny kandidat från nämnda parti fick till slut tillräckligt stöd för att bli högerns nya presidentkandidat. Och det blev ett ospelat kort: Hon heter Evelyn Matthei, är ekonom och tidigare senator och arbetsmarknadsminister med ansvar för social säkerhet.

Evelyn Matthei är Bachelets motsats, inte bara politiskt. Matthei är smart, rapp i käften och säger exakt vad hon tycker, vilket väldigt ofta är lika med sanningen, men dessvärre har hon låga halter av karisma. Bachelet är velig, populistisk och fjäskande och hon fick inte gjort ett vettigt smack under sin tidigare mandatperiod, men samtidigt har hon ett moderligt leende, hon vet vad hon ska säga i rätt tidpunkt och hon är en relativt god retoriker.

Jag upprepar det som jag skrev i en tidigare text: Jag är invandrare här och jag har ingen talan när det gäller Chiles politik, och det borde vara precis likadant överallt i världen. Men ändock: för Chiles bästa hoppas jag att Matthei går segrande ur presidentvalet 2013. För det är ett faktum, det är fakta, att Chile tuffar framåt och det är de senaste årens politik under president Sebastián Piñera från Renovación Nacional som har medfört det. Om Chile ska fortsätta gå framåt och inte kliva tillbaka i den period av ekonomisk recession och bidragsberoende som var fallet under Bachelets mandatperiod, då måste Matthei segra i presidentvalet 2013.