Dagsrapport

En händelserik och intressant dag har det varit här i norra Chile. Och naturligtvis har detta sin grund i Internationella Domstolens utlåtande i den av Perú unilateralt initierade gränskonflikten med Chile. Och nja, njo, nåja, utfallet av Domstolens dom är väl hyfsat sisådär fördelaktig för Chile. Man förlorade kanske, men ändå inte så mycket som man fruktade och framför allt fastställdes landgränsen, den som Perú har åkallat så mycket problem över ända sedan 1884, till chilensk fördel. 

Den maritima gränsdragningen behålls, enligt gällande avtal från 1884, 1904, 1929, 1930, 1952 och 1954, men med en viktig ändring: gränsen följer gällande parallell ut till 80 sjömil, efter detta viker den av mot västsydväst, tillgivande Perú en större bit hav än tidigare. Detta beroende på att Internationella Domstolen tillskriver 1954 års ratificerade avtal angående maritima gränser upp till 80 sjömil från land, som ännu gällande och bindande, men på grund av att det på den tiden ännu saknades maritim lagstiftning ger man Chile rätt till "endast" 80 sjömil gräns, och därefter tar den nyinstiftade internationella lagstiftningen gällande maritima gränser, vid, givande Perú en något större fördel i det slutgiltiga utlåtandet.

Se här:

Jämför detta med Perús orealistiska och faktiskt smått oförskämda krav...

... så är det inte så illa ändå för Chile, framför allt med tanke på den finansiella rikedomen som går att hämta i det hav som i framtiden även kommer att tillhöra Chile. Mer om det längre ner.

Kort sagt så kan man tolka utlåtandet från Haag på följande vis:

Chile vann då landgränsen mot Perú en gång för alla fastställdes, och förövrigt icke kan överklagas, och dess fortsättning ut i havet även i framtiden utgör maritim gräns mot det nordliga grannlandet.

Perú vann då man de facto erhöll ett tämligen stort område mitt ute i havet under tidigare chilensk överhöghet, ett område som tidigare var klassat som chilenskt respektive internationellt område.

Chile förlorade då den maritima gränsen från och med 80 sjömil från land de facto ändrades, och ett område under tidigare chilensk överhöghet nu lyder under Perú.

Perú förlorade då Domstolen underkände Perús krav och argument på en ändring av landgränsen och följaktligen havsgränsen som en vidare fortsättning av densamma som ny gräns mellan Chile och Perú.

Som jag tidigare sade så är det levande historia som ännu pågår här i Arica/Tacna; enligt Svenska Dagbladet som ÄNTLIGEN har uppmärksammat sydamerikansk nutidshistoria i en förövrigt ganska torftig artikel är det ett "1880-talskrig som spökar", men sanningen är att denna konflikt är långt, oändligt, mycket mer än endast ett litet 1880-talskrig. Den bottnar i en politisk-ekonomisk rivalitet mellan Perú och Chile om hegemonin över sydamerikanska Stilla Havet som härrör ända från kolonialtiden. Stilla Havskriget 1879-1884 var inget litet krig sådär i största allmänhet utan ett i raden av krig, konflikter och incidenter mellan länderna sedan sekler tillbaka. Minns exempelvis (eller fråga mig om Ni inte känner till) kriget 1836-39 mot en "Peru-Boliviansk Konfederation", eller kriget Chile-Perú-Spanien (sic!) på 1870-talet. Dagens utlåtande i Haag är resultatet av en konflikt, en hegemonisk rivalitet två nationer emellan, som sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden, INTE ett litet "1880-talskrig som spökar", SvD.

Bägge ländernas statsöverhuvuden Sebastian Piñera i Santiago och Ollanta Humala i Lima har hållit tal till respektive nation, manande till fortsatt lugn och samarbete, men nog anser jag personligen att Piñera lät överdrivet bitter och Humala lät överdrivet segerrusig i respektive retorik. Humala hävdade stolt i sitt tal att det är en stor dag för Perú där de har bevisat att "havet tillhör dem", och att Perú "har erhållit 70 % av sina  territoriella krav", något som inte stämmer, matematiskt räknat. Man kommer även att vidta samtliga åtgärder för att ta sitt hav i besittning. Vad det nu innebär.

Lite väl högbröstat, anser jag, då det som Perú har "fått" av Chile är saltvatten, diväteoxid och natriumklorid, och inte ett skvatt mer. För de facto är att det hav som Chile nu ger upp till Perú knappt ens duger till fiske. Lokala fiskeindustrin i Arica drog en lättnadens suck när Internationella Domstolen läste upp sin dom, ty den innebär att samtliga fiskrika vatten även i fortsättningen lyder under Chile, och endast Chile. 

Sebastián Piñera å sin sida deklarerade Chiles "besvikelse med att tvingas ge upp sitt hav" men att man kommer att följa och lyda Internationella Domstolens utlåtande. 

Hittade förövrigt denna bild på peruanska Diario El Correo, visande på peruanernas målsättning:

TGIF

God fredag!

Hörde av en liten fågel att vintern har kommit hem till Sverige, äntligen. Jag kan meddela att här nere i norra Chile är det något alldeles förfärligt varmt. Det är så varmt att hönsen lägger kokta ägg och korna gör färdig ost. Det säljs inte längre majskolvar på marknaden utan pop-corn och vill man ha rostat bröd lägger man bara limpan i solen en stund. Sedan i julas har vi haft temperaturer på uppåt 30 grader, men lägg därtill Södra Halvklotets brännande sol och värmekänslan blir långt mycket över det. Bara man dricker en kopp kvällsté, enligt chilensk tradition, börjar svetten att rinna.

Under 2013 återkom jag upprepade gånger till ett och samma tema, och ett intressant sådant: gränskonflikten med Perú. 

För Er som vill uppdatera Er om situationen finns information här:

Nygammal konflikt
Ett nytt kapitel av en tradig historia
I knew it

Nu är ämnet minst sagt på tapeten, återigen. Anledningen är att nu på måndag, den 27 januari, avgör Internationella Domstolen i Haag konfliktens utgång, och det är en spänd väntan här i Chile kan meddelas. Ryktet florerar nämligen sedan strax före jul att Domstolen kommer att döma till Perús fördel, och retoriken, både hos höga politiska tjänstemän men även hos lokala fiskare här i Arica, är mer eller mindre att spelet redan är förlorat, men man manar ändå till lugn och "fortsatt vänskap över gränserna". 

Nu i veckan samlade Chiles president Sebastián Piñera till möte med Consejo de Seguridad Nacional (COSENA), Nationella Säkerhetsrådet, bland annat innehållande presidenten själv, utrikes-, inrikes-, försvars- och finansministrarna, talmännen för Kongressens bägge kamrar samt befälhavarna för landets fyra försvarsgrenar: armén, flygvapnet, flottan och Carabineros. 

Retoriken ut mot allmänhet är dock fortsatt att man "ser ljust på framtiden" och att man kommer att "vårda de goda relationerna med Perú, oavsett resultat", men handlingar säger mer än ord. Lite som lugnet före stormen manade president Piñera, utrikesminister Moreno och försvarsminister Hinzpeter efter COSENA: s möte till lugn och fortsatt respekt, men man anar att något är på gång, åtminstone här i Chile:

Chilenska kustbevakningen patrullerar, sett från min balkong

Senaste veckan har Kustbevakningen med sina finaste och största fartyg patrullerat Aricabukten som Smaug vaktar sin guldskatt, arméfordon syns fara lite titt som tätt på Pan-American Highway (naturligtvis inga stridsvagnar, men både trupptransportfordon och APC har jag sett rulla förbi från mina fönster) och häromnatten vaknade vi av Flottans spaningsflygplans låga brummande över Arica. Helikoptrar från Carabineros och Flygvapnet dånar ibland ut över Aricabukten, norrut, för att vid gränsen vända av västerut och sedan tillbaka in över land söder om staden.

Detta kan ju tyckas som en mindre mobilisering, och jag vet att det kommer som en ögonbrynshöjning för många, då detta ämne tydligen inte har nämnts med ens en spaltmillimeter hemma i Sverige. Men härnere i Sydamerika är det förstasidestoff, och lever man mitt i den omstridda regionen så är uppmärksamheten påtaglig. Jag är barnsligt intresserad av Sydamerikas historia och krigshistoria, och denna konflikt är för mig som om ett dinosauriefossil helt plötsligt skulle få senor och vävnad och åter börja kravla mitt framför ögonen på en paleontolog. Det är levande historia, det som pågår här.

Kommer det värsta att hända då? Ska vi oroa oss för ett krig mellan Chile och Perú? 

Nej naturligtvis inte. Ingen av länderna är tillräckligt dumma för att börja skjuta på varandra i regelrätta strider. Det skulle i så fall vara ett av de mest onödiga krigen i historien (jfr Cenepakriget 1995 mellan Perú och Ecuador) och varken Chile eller Perú skulle vinna ett skvatt på att gå i krig mot den andre, och de vet bägge nationerna mycket väl om. Jag har bott i sammanlagt fem länder och jag har rest en hel del i mina dagar men aldrig har jag upplevt två till varandra gränsande regioner som är så pass beroende av varandra, i varor, tjänster och kapital räknat. Arica behöver peruanska varor och tjänster för att fungera, vår hamn är beroende av peruansk handel och Tacna å sin sida behöver chilenskt kapital.

Så svaret på frågan är NEJ, detta kommer inte att utvecklas till något krig. Det skulle i så fall vara en stor sensation, och jag är helt lugn och har inga planer på att packa någon väska och fly fältet. Väskan kommer jag däremot att packa, men av helt andra anledningar, mer om det om ett par dagar. 

Men, märkväl, mindre incidenter, små provokationer och muskelvisningar är inte alls omöjliga, snarare ganska troliga, i efterspelet av Internationella Domstolens utlåtande. Jämför med Torskkriget mellan Storbritannien och Island: det förekom inga regelrätta strider men det var två decenniers grälmuckande av två länder i omstridda vatten. Och liknande scenario är inte alls omöjligt att vänta här under 2014.

Årets...

... nyhet:
Den 13 juli 2013 blev vi föräldrar till Francisca Elise.

... vinnare 1:
Jag själv, tack vare införskaffandet av min 4x4 Kia Sorento.

... vinnare 2:
La Roja, som efter mycket om och men lyckades ta sig till VM 2014.

... förlorare 1:
Min förra chef. Större förlorare har jag faktiskt aldrig träffat i hela mitt liv.

... förlorare 2:
DJ Méndez. Näst större förlorare har jag faktiskt aldrig sett maken till i hela mitt liv. Roto...

... förlorare 3:
Bolivias president Evo Morales.

... förlorare 4:

Dagens Nyheter, som med en ”avslöjande reportageserie” drog upp en ”giftskandal orsakad av Boliden” här i Arica. Ett koppel okunniga journalister hoppades på massmedial uppmärksamhet, men DN: s lögnaktiga artikelserie om Arica och Boliden rann mest ut i sanden.

... stad 1:
Vackra, ståtliga, majestätiska Arequipa.

... stad 2:
Mindre vackra, men progressiva och expanderande Santiago de Chile.

... bästa TV:
SvT Play på internet. Helt suveränt, de kvällar som man framför datorn eller iPaden kan se ”Veckans Brott”, ”På Spåret” och dokumentärer gör saknaden efter Sverige lite mindre.

... sämsta TV:
Chilensk ”farandulera”. Avskyvärt.

... öl:
Den första efter över två månaders uppehåll. Det var endast en Heineken men vid Jesus, vad den var god.

... gladaste:
Jag, min hustru, mina föräldrar och min syster då Francisca Elise föddes.

... sorgligaste: 
AIK: s Ivan Turina gick bort, endast 32 år gammal och efterlämnade fru och tre barn. Varför?

... profil 1:
Min dotter.

... profil 2:
Jorge Sampaoli. La Roja är ett lag att räkna med igen.

... citat:
"Hoy día te la van a sacar." - Besked från barnmorskan på Clínica San José på förmiddagen den 13 juli 2013.

... flopp:
Dagens Nyheters "avslöjande". Igen.

... mest överskattade:
Carabineros de Chile. Från att ha varit en högst respekterad och respektabel institution har dessa förvandlats till oigenkännlighet genom att fokusera inte på brottslighet utan på att bötesfälla vanliga människor när dessa går mot rött.

... mest överskattade 2:
Tito Beltrán. Jag vet att det finns oklarheter i det som han dömdes för i Sverige och jag förstår att han är bitter på hur han behandlades, men att därifrån tro att man är Luciano Pavarotti och spela "cool" sverigeantagonist i TV är bara fånigt.

... mest underskattade 1:
Zlatan Ibrahimovic. Sveriges bäste fotbollsspelare genom samtliga tider får bland all jantelag och politisk korrekt lagom-mentalitet inte hälften av allt beröm han förtjänar.

... mest underskattade 2:
Chiles president Sebastián Piñera. Jag delar långt ifrån alla hans åsikter men Señor Piñera är, enligt all talande statistik, den skickligaste och mest framgångsrike ledare som Chile har haft sedan demokratins införande 1990.

... mest obegripliga 1:
Kärrtorp. Say no more.

... mest obegripliga 2:
Hur genuspiskans vinande desperat försöker jämställa herrfotboll med damfotboll. Den eller de som sedan inte instämmer i PK-drevet bör omgående ”se över sin värdegrund”, som det heter numera.

... mest obegripliga 3:
Såpoperan inom högerns Renovación Nacional och Unión Demócrata Independiente efter primärvalen då Longueira vann över Allamand men sedan trädde tillbaka och hur Allamand ville ta över men hindrades av UDI som istället utsåg Matthei men som då stoppades av RN.... inte undra på att det gick som det gick.

... nagelbitare:
Matchen mot Portugal i Stockholm.

... mest kritiserade:
Chiles president Sebastián Piñera. Han drog ner på Landets väl etablerade bidragspolitik, och det var inte populärt.

... kappvändare:
PCC, Chiles kommunistiska parti. Från att unisont och konsekvent ha varit etablissemangets största munhuggare och motståndare i decennier har nu Bachelet och hennes socialister och socialdemokrater nu fått oväntat sällskap då kommunisterna, med småflickorna och brottsuppviglarna Karol Cariola och Camila Vallejo i spetsen, glatt kamperar med sina gamla antagonister i hopp om att få lite inflytande.

... mest självklara:
Bachelets seger såklart. Löften om bidrag hit och gratis dit och moderliga leenden går tydligen långt i politiken nuförtiden.

... minst självklara:
Sveriges ambassad i Santiago de Chile. Mer anonym utlandsrepresentation får man leta efter ordentligt.

Skit, skit, skit!

Ja det kanske inte är det mest belevade maneret att inleda en konversation på, speciellt inte efter drygt en månads tystnad. Men lite så känns det, att Sverige inte får spela VM i fotboll i Brasilien nästa år. Kanske det häftigaste världsmästerskapet någonsin. Jag har av naturliga skäl inte kunnat se någon av Sveriges matcher mot Portugal på grund av arbete men jag har hört dem med halvt öra på radion och sedan har jag fått återberättat hur matcherna utspelade sig och jag kan bara säga: Patrik, Johan och Olof: KOM TILLBAKA! Våra utmärkta mittbacksbjässar som på 90- och 00-talet knappt släppte en jävel över bron när det begav sig.... Gamle Gnagaren Pelle Nilsson verkar göra ett godkänt jobb men det räcker inte. Ronaldo Gnällmåns lyckades inte bara en eller två gånger utan TRE gånger snubbla sig igenom de svenska mittbackarna utan att de ens var i närheten av honom, och det duger inte.

Jag som hade tänkt att åka till Brasilien med Tayta i sommar/vinter...

Verkligt synd är det att inte få se vårt Blågult spela fotbolls-VM 2014.

Det viktigaste/största/mest (eller minst) intressanta att rapportera härifrån Chile är naturligtvis presidentvalet den 17 november, då Michelle Bachelet skulle ha vunnit redan första omgången, enligt hennes anhang. Men den gubben gick inte, Michelle och hennes falska smajlande och fortsatta löften om pengar, bidrag och bonusar till höger o vänster får vänta till december och den andra omgången. Resultatet från den första omgången i valet blev att Bachelet fick 46 % och tvåan Evelyn Matthei runt 25 %, oväntat lågt. Nåja, Michelle kommer ju att bli landets nästa president och det är bara att hoppas på att hon inte lyckas ruinera allt för mycket av framgången som Chile nu rider på under Sebastián Piñera. För att oavsett om man har sin politiska hemvist åt höger eller åt vänster så kan man inte bortse från faktum. Sett till tillväxt, arbetslöshet, inflation, korruptions- och fattigdomsnivå så är Sebastián Piñera den bäste, den effektivaste och den skickligaste president som Chile har haft sedan demokratins återinförsel 1990.

 

Under långhelgen mellan oktober/november var vi, Gabriela, Francisca och jag, tillsammans med tre vänner på en fantastisk roadtrip upp till den magnifika staden Arequipa i Perú. Min Kia Sorento 2003 sattes ordentligt på prov på de slingrande peruanska vägarna men jag upptäckte att jag för en gångs skull har gjort ett helt förträffligt inköp. Bilen uppförde sig klanderfritt, enda gången som jag märkte av lite trilskandes var när vi närmade oss slutdestinationen och skulle ta oss över en över 3000 meter hög bergskam och dess 2,5 liters turbodiesel började sega ganska rejält efter att inte ha fått tillräckligt med syre. Annars är min 4x4 en lojal och trofast vän och rent fantastiskt bekväm att köra långa sträckor, trots sina 10 år på nacken. Köp Dig en sån, Tayta!

 

Jag var i Arequipa tillsammans med Gabriela 2009, när vi första gången träffades, och det var minst sagt trevligt att återse den vita staden i Perús inland. "Magnifik" är verkligen inte någon överdrift, Arequipa är faktiskt den vackraste staden som jag har varit i, kom jag på nu. Rom, Venedig, Valletta, Prag och Stockholm får alla bita i gräset när det kommer till skönhet. En medeltida stadskärna med byggnader bevarade från 1500-talet, en storslagen grönska med de uråldriga trappstegsodlingarna bevarade, ett mycket rikt kulturliv, ett kulinarisk högkvarter och över alltsammans vakar den nästintill perfekt koniska Misti slumrande med sina 6000 vulkaniska meter. Åk till Arequipa gott folk, Ni kommer inte att ångra er!

 

Jag har också haft nytt besök hemifrån Sverige. Denna gång av min syster och min moster. Precis som tidigare så fick de passa på att umgås med flickorna hemma medan jag arbetade och så fick vi träffas på kvällar och helger. Och lördagen den 9 november blev min dotter på riktigt upptagen i Guds Församling, då döptes nämligen Francisca Elise Löfgren Clavelle, med gudmor Anna framme vid altaret, i en högtidlig och minnesvärd stund!

 

Jag var sedan nere i Santiago en helg förra veckan för att ta avsked av syster och moster. På söndagen passade vi på att gå runt lite på stan och en trögare storstad får man ju då leta efter... Inte nog med att det var det vanliga söndagslunket, det var desutom presidentval vilket innebar att ALLT, och jag menar ALLT var stängt. Inget folk ute, inga bilar som åkte, igenbommat och fördraget på shoppingstråken... till och med i Chuquicamata är det mer drag på en söndag. Eller ok, det var överdrivet men bara så Ni får en idé om hur 7-miljonerstaden Santiago de Chile upplevdes under söndagen den 17 november 2013. Bachelets folk hade tydligen redan beställt in segerbanketten i förväg men räkmackorna och cavan fick de dra plastfolie över och ställa in i kylen igen. Som sagt så kommer ju Bachelet att segra i vilket fall som helst i december och andra rundan, men jag kan ändå inte låta bli att känna bara lite skadeglädje över Bacheletisternas gravöl den 17 november.

 

Fortsättning följer.

.

Presidentvalet 2013

Vårens presidentval den 17 november närmar sig med stormsteg här i Chile men det är ännu ovanligt tyst från politikfronten. Inga debatter, ingen riktig smutskastning och framför allt ingen propaganda än så länge.

Tack och lov.

De smajlande porträtten på Jeanne d’Arc, förlåt Michelle Bachelet, sitter såklart kvar på sina stolpar men de börjar bli solblekta och naggade i kanten.

Häromveckan hände det dock något nästan tragikomiskt i den högsta divisionen av chilensk politik som jag tänkte redogöra för. Men först en kort bakgrundshistoria.

Börja med att läsa denna text. När Ni är klara kan Ni fortsätta här nedan.

För ett par veckor sedan var det primärval i Chile, för allra första gången. Ett experiment i demokrati vars idérikedom och nyskapande kanske må belysas men vars resultat endast avspeglar det globala politikerföraktet då knappa 20 % av de röstberättigade bemödade sig om att gå iväg till vallokalen. Hur som helst, så var det ett primärval mellan de två stora blocken i chilensk inrikespolitik, och valet gick helt enkelt ut på att folket fick välja presidentkandidaten till respektive block. Högerblocket bestod av de två högerpartierna Renovación Nacional och deras kandidat Andrés Allamand, samt Unión Demócrata Independiente och deras dito Pablo Longueira. På högerblockets valsedel fick man alltså kryssa i den kandidat av de bägge som man helst ville se som slutgiltig presidentkandidat. Vänsterblockets kandidater bestod av Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, en obunden och såklart Socialistpartiets Michelle Bachelet. De som bemödade sig om att rösta fick likadant där helt sonika kryssa i vilken kandidat man helst ville se som segrare.

Vänsterblocket vanns med förkrossande överlägsenhet av Michelle Bachelet, som därmed blev nämnda kartells oficiella kandidat med efterföljande stöd av de övriga partiernas kandidater. Vem som skulle gå segrande ur högerblockets duell var oklart in i det sista men till slut fick Pablo Longueira, något överraskande, majoriteten av rösterna och blev så oficiell kandidat för de bägge högerpartierna. Sålunda skulle kandidaterna för 2013 års chilenska presidentval vara högerns Pablo Longueira, vänsterns (inklusive kommunisterna) Michelle Bachelet samt ett antal andra obundna och för mindre partier representerande kandidater, bland annat Marco Enríquez-Ominami, som jag förmodligen hade lagt min röst på om jag hade haft rösträtt i Chile och om jag enbart skulle gått efter åsikter.

Nu kommer det märkliga. Bara veckan efter att Longueira hade druckit segerskålen med sina anhängare och förbrödrats med sin tidigare motståndare men nu vapendragare Andrés Allamand meddelar Longueira att han med omedelbar verkan hoppar av hela presidentkampanjen och på obestämd tid ställer in samtliga politiska engagemang. Detta på grund av någon mystisk ”depression”. Efter månader av kampanjande, debatterande och med timmar och fler timmar av slit och ödslande av resurser och där han som nämnts något oväntat står som högerpartiernas gemensamme kandidat väljer han att helt sonika avbryta hela sin kampanj, vilket orsakade förvåning och besvikelse hos oss ABB: are (Anything But Bachelet) och en retande skadeglädje hos de kortsynta vänsteranhängarna.

Precis som väntat orsakade Longueiras avhopp splittring och djupa sprickor bland de tidigare enade högerpartierna RN och UDI. RN ansåg, att då UDI: s kandidat valde att kliva åt sidan borde ju deras kandidat Andrés Allamand blivit högerblockets nye ledare. En logisk följd av en ologisk händelse, kan tyckas. Men UDI hävdade att då en UDI-representat hade gått segrande ur primärvalet borden ny kandidat från samma parti ta på den nu oanvända kaptensmössan. Den tidigare försoningen var som bortblåst, bägge partierna satt i separata ”krismöten” och ”diskuterade framtiden” och enda gången man fick höra nyheter från de stängda mötena var när partiernas respektive talespersoner inför pressuppbåden anklagade den andre för att underblåsa demokratin och samarbetet. Precis som vanligt inom politikens spel alltså.

Till slut enades partierna. UDI fick som de ville och en ny kandidat från nämnda parti fick till slut tillräckligt stöd för att bli högerns nya presidentkandidat. Och det blev ett ospelat kort: Hon heter Evelyn Matthei, är ekonom och tidigare senator och arbetsmarknadsminister med ansvar för social säkerhet.

Evelyn Matthei är Bachelets motsats, inte bara politiskt. Matthei är smart, rapp i käften och säger exakt vad hon tycker, vilket väldigt ofta är lika med sanningen, men dessvärre har hon låga halter av karisma. Bachelet är velig, populistisk och fjäskande och hon fick inte gjort ett vettigt smack under sin tidigare mandatperiod, men samtidigt har hon ett moderligt leende, hon vet vad hon ska säga i rätt tidpunkt och hon är en relativt god retoriker.

Jag upprepar det som jag skrev i en tidigare text: Jag är invandrare här och jag har ingen talan när det gäller Chiles politik, och det borde vara precis likadant överallt i världen. Men ändock: för Chiles bästa hoppas jag att Matthei går segrande ur presidentvalet 2013. För det är ett faktum, det är fakta, att Chile tuffar framåt och det är de senaste årens politik under president Sebastián Piñera från Renovación Nacional som har medfört det. Om Chile ska fortsätta gå framåt och inte kliva tillbaka i den period av ekonomisk recession och bidragsberoende som var fallet under Bachelets mandatperiod, då måste Matthei segra i presidentvalet 2013.

Politik och Fotboll

Hej på Er,

Nu ska vi prata om många saker här. Men vi börjar med det allra viktigaste, det vill säga fotboll. Eller för att citera Bill Shankly från 1981:

 

"Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that".

 

Nu i dagarna spelas världsmästerskapen för U20-landslag i Turkiet, och trevligt nog hade Chile och "La Rojita" tagit sig till kvartsfinal, som i söndags spelades i Istanbul mot Ghana. Hur det gick? 2-2 efter full tid och i allra sista sekunden, och jag menar verkligen i allra sista sekunden, av förlängningen gör Ghana 4-3. Chile ute och Ghana till semifinal. Och det var ett bittert skitmål som retfullt studsade in mellan stolparna. Men vi kan verkligen vara stolta ändå, La Rojita har spelat över förväntan och trots en överjävligt bitter förlust i söndags kan pojkarna dunka sig själva i ryggen efter ett över förväntan genomfört spel. Och det är detta som vi ska prata lite om nu. Pojkarna på planen var inte någon över 20 år (av en anledning heter det U-20) och de främsta lirar till vardags i bästa fall i något inhemskt mittenlag i ligan men sällan har jag skådat ett så vackert spel som jag fick se på TVN i söndags. En kämpaglöd, en kampvilja och en energi som skulle få grinollen Cristiano Ronaldo att tjurigt slänga sig mot marken för att sedan kasta lystna blickar mot domaren i hopp om repressalier för motståndaren. Pojkarna i Chile och Ghana bjöd på en fantastisk match som var sevärd kanske inte på grund av tekniken men på grund av viljan, orken, glädjen, kämpartakterna och bristen på filmningar och kärringspelande miljardärer som nämnde Ronaldo som tycker att det är viktigare att håret ligger rätt efter en filmning än att spela boll. Det var 120 minuter spelglädje som jag såg och trots att Chile åkte ut är jag ändå rätt nöjd efter att ha sett hur pojkarna i La Rojita och Ghana framförde sin version av El Juego Bonito. Divorna som spelar i de "vuxna" landslagen borde ta efter pojkarna som spelar U20-VM och vår fotboll skulle vara en än skönare konst än vad den är idag.

 

Så, då var det sagt och vi går vidare med politik. Och jag tänker inte ens nämna den Politiska Korrekthetens egen Roskildefestival Almedalsveckan och hur fega politiker från både höger och vänster, inklusive Statsministern, hellre pratar om hur de ska stänga ute en stor del av Sverige Folk från det politiska livet istället för att fundera ut hur man tillsammans kan arbeta för att Sverige ska bli ett bättre land. Nej, nu är det chilensk politik som gäller.

 

Jag är invandrare i Chile, och följdaktligen har jag ingen som helst talan när det gäller chilensk politik och chilenskt samhälle. Om det inte passar så är det bara att åka hem igen. Precis som det borde vara i ett annat land som jag känner till. Men jag måste bara kommentera det faktum att socialisten Michelle Bachelet, tidigare president och av någon outgrundlig anledning som övergår mitt över genomsnittliga förstånd betraktad som hjältinna och landsmoder, är tillbaka i Chile och nu ställer upp i presidentvalet.

 

I höst, eller i vår beroende på hur man ser det, är det presidentval i Chile. Vår nuvarande statschef Sebastián Piñera har haft en tung mandatperiod med sviktande opinion och dagdrivande kriminella yrkesdemonstranter och andra flumhuvuden som använder epitetet "yttrandefrihet" som alibi för att förstöra allmän egendom och slänga sten och molotovcoctails mot polis under så kallade "demonstrationer" mot dagens utbildningssystem, glatt påhejade av kommunistpartiet PC. Men faktum är att Piñera är den bäste president som Chile har haft sedan demokratins återinförande 1990. Chilenska ekonomin tuffar framåt på ett sätt som hans socialistiska företrädare aldrig någonsin lyckades med. Korruptionen har minskat såpass att Chile förra året blev invalda i OECD, något som hade varit en omöjlighet för bara 5 år sedan.  Föräldraledigheten har utökats med det dubbla och den lagstadgade minimilönen har höjts avsevärt, något som företrädarna från vänstern konsekvent vägrade genomföra.

 

I Chile sitter presidenten, det vill säga stats- och regeringschefen, endast en mandatperiod åt gången som varar fyra år. Piñera tillträdde i januari 2010 så nu ska det väljas ny president i vår. Och Michelle Bachelet är tillbaka. Hon får självklart ställa upp som president precis så mycket som hon själv vill och så mycket som landets konstitution tillåter. Men det som jag rynkar på ögonbrynen åt är reaktionen på hennes återvändo och hennes nyfunna lust på presidentstolen och vänsteroppositionens retorik. Politik är smutsigt och det vet vi alla, men såhärpass? Likt en nästan religiös uppenbarelse har en typ av personkult blossat upp den senaste tiden, stora porträtt på hennes smajl har satts upp både i Arica, Calama och Santiago med texten ”JAG ÄR TILLBAKA” och TV visar emotionellt instabila personer med tårarna rullande då de hulkar fram att ”min kära lilla Michelle är tillbaka!” och ren karnevalsyra utbröt då hon på en presskonferens tillkännagjorde att hon kommer ställa upp i valet. Är det Nordkorea vi har hamnat i?

 

Bachelet var president, Sydamerikas första demokratiskt valda kvinnliga, mellan 2006 och 2010. Chile tog ett mycket stort steg framåt på progressivitetens väg när man under våren 2005 valde kontinentens första kvinnliga president och det låg föga förvånande ganska stora förväntningar på henne när hon tillträdde. Vad hände då under Michelles mandatperiod? Jo sällan har väl ett land stått så stilla i sin utveckling som under hennes regim. 2010 lämnade hon ifrån sig ett Chile med en skyhög arbetslöshet (11,7 % som max), en rekordkorrumperad statsapparat, en stegrande inflation (över 4 %), ökad fattigdom (ökad med 15 %) och SÄNKT bruttonationalprodukt per capita. Hon fortsatte också glatt på den av hennes socialistiska företrädare krattade vägen att till högstbjudande sälja ut den statligt ägda kopparindustrin och i dagens läge är 70 % av Chiles koppar, som rätteligen tillhör CHILE, i händerna på utländska investerare. Jag väljer dock att inte vidare nämna fallet med tsunamin år 2010, då hon efter den enorma jordbävningen i södra Chile gick emot sitt expertisråd och medvetet valde att INTE utlysa tsunamilarm, något som orsakade 180 människors död när 10 meter höga flodvågor slog in över Araucanía-regionen.

Men, och det ska med rätta erkännas, hon lyckades bygga upp ett effektivt bidragssystem, där vem som helst kunde be om pengar i present. Under sin tid som president ansåg hon det mycket viktigt att köpa sin popularitet genom att skänka olika former av allmosor till folk och framför allt under julveckorna for kvinnan smajlande land och republik runt med löften om ”julgåva på 40 000 CHP!” (ca. 550 SEK) vilket naturligtvis gjorde folk glada. Men skapar utförsäljningar av naturtillgångar och bromsad tillväxt kryddad med svågerpolitik och ryggdunkanden samt allmosor och gåvor ett framgångsrikt, stabilt och säkert samhälle? Nej naturligtvis inte.

 

Varför är då Michelle Bachelet så populär? Varför visade TV upp till tårar rörda folk människor som pratade om henne som en uppenbarelse av Jungfru Maria? Jo naturligtvis - Michelle Bachelet är kvinna. Chile tog, som berättat, ett enormt kliv mot jämlikhet och progressivitet när Bachelet valdes som kontinentens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Jag frågar mig varför hon inte tog tillvara på chansen, möjligheten som hon fick. Ingen hade varit gladare än jag om det visade sig att Michelles politik hade fungerat, men det gjorde den inte, det är bara att inse, och hon överlämnade ett Chile kanske inte i ruiner men med en ekonomi på glid och en sänkt BNP per capita. Därför är det snudd på beklämmande att se den personkult som nu råder i Chile kring hennes person. Det är inte politikern Bachelet som folk hyllar - utan personen Bachelet, kvinnan Bachelet. DET är inte ok, och det är DET som oroar mig.

 

Men ändå - Michelle Bachelet kommer med all säkerhet att gå segrande ur vårens presidentval och det är lika bra att vi förbereder oss för det redan nu.

 

Och på tal om politik: det var väl en himla tur att Hosni Mubarak försvann från makten under arabiska våren så det blev fred, stabilitet och demokrati i Egypten?

Chile vs. Bolivia

Häromdagen spelade La Roja VM-kval mot Bolivia i Santiago. Chile spelade dåligt men Bolivia spelade sämre och de röda kunde till slut vinna med 3-1, något som gav ett välbehövligt poängförsprång i kvalgruppen. Chile ligger nu fyra, på direktkvalplats, och har fem poäng ner till femman Uruguay. Det känns äntligen som att La Roja har fått upp farten och vinnartakten igen efter ett bedrövligt 2012. 

Chile har dock en viktigare match att spela mot Bolivia än ett VM-kval, och den matchen utspelar sig i holländska Haag med Internationella Domstolen som domare. Läs den markerade länken för bakgrundshistorian.

 

Bolivias närmast fanatiska irredentism gentemot Chile och chilenskt territorium, som tidigare mest tagit sig uttryck i en politisk konstitution som hävdar Bolivias "rätt till egen kust", brinnande patriotiska tal av presidenter och politiker, en nationell helgdag ("Día del Mar") samt en flotta i Titicaca-sjön, har nu lyfts upp till en helt annan nivå i och med att Bolivia den 24 april i år drog Chile inför Internationella Domstolen i ett hopp om att kunna återfå chilenskt territorium. Chile anser att saken är ur världen enligt gällande och bindande freds- och vänskapsavtal från 1904, som man dessutom efterlever till fullo. Chile låter Bolivia tull- och kostnadsfritt nyttja chilenska hamnar och vägar för handel, man har byggt järnvägar mellan Antofagasta och La Paz och Arica och La Paz och man betalade dessutom en stor ekonomisk kompensation till Bolivia. Bolivia hävdar å sin sida att Chile inte fullföljer de dikterade plikterna och därför skulle nämnda avtal inte vara giltigt, sin rätt till egen kust och att Chile stänger in och avskärmar Bolivia från som anledning till att denna unilateralt påhittade konflikt nu är föremål för Haag, som egentligen borde ha bättre saker att syssla med stället för att studera gamla kartor från 1800-talet. 

Igår inleddes så de första förhandlingarna i Haag men vi kommer nog att få vänta ett tag på ett utslag från Internationella Domstolen. Samtidigt har ordkriget mellan länderna trappats upp. Bolivias president Evo Morales har länge gormat att "Chile är en dålig granne och utgör ett hot mot hela regionen" och Chiles dito Sebastián Piñera svarar att "Chile är inte skyldig Bolivia någonting" och "för Chile är det inget tvång att förhandla med Bolivia". Diplomaterna och de höga regeringstjänstemännen som utgör Bolivias delegation kallar Chile för "hycklare" och "lögnare", Bolivias justitieminister Cecilia Ayllón gick häromdagen ut och hävdade självsäkert att "Chile sitter på de anklagades bänk och måste nu svara för sina handlingar". Chiles utrikesminister Alfredo Moreno å andra sidan menar att Bolivia behöver läsa på sin egen historia bättre och manar desamma att visa omvärlden exakt när, hur och var någonstans som Chile är "ålagda att ge upp sitt territorium". Regeringens talesman Cecilia Pérez säger att Evo Morales är "besatt av Sebastián Piñera" och uppmanar honom att "sluta upp med sina oförskämdheter".

Personligen begriper inte undertecknad vad Bolivia hoppas erhålla som resultat av förhandlingarna. Bolivia hävdar i anmälan sin historiskt och moraliskt "okränkbara rätt till eget hav" och att Chile måste återlämna delar av, eller hela, territoriet som gick Bolivia förlorat efter fredsavtalet 1904. Men Internationella Domstolen kan inte, FÅR inte ändra landgränser enligt gällande internationell lag. Det enda som Haag i det här fallet kan "utdöma" är en smäll på fingrarna och en åthutning till parterna att duktigt sätta sig ner vid förhandlingsbordet för att själva förhandla fram en lösning.

 

Något som Bolivia för övrigt har avböjt sedan 90-talet.

 

pdf: Fredsavtalet från 1904

pdf: Bolivias anmälan till Internationella Domstolen

Måndagsbetraktelse

Ett nytt kapitel av en tradig historia

Nu ska vi prata internationell politik och multilaterala relationer, eller snarare avsaknaden av multilaterala relationer, här. 

Vad har Sverige som inte Chile har? Jo, goda grannar. Som vi alla vet har Perú, i egenskap av självutnämnd "stabilitetsgarant", tidigare anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag då vår nordliga granne anser att den maritima gränsdragningen mellan Perú och Chile är ouppklarad trots de multilaterala och internationellt ratifierade avtal och fördrag från 1884, 1904, 1929, 1930, 1954, 1960 och 1975 som behandlar fred, samarbete, fiskerätter samt GRÄNSER. Lima har valt att förbise dessa, samt en hel del andra överenskommelser behandlande samma ämne, då den maritima gränsen mellan Perú och Chile måste "göras om" i favör Perú. Nu har lillebror Bolivia hoppat på tåget.

 

Bolivia har, lite förståeligt, känt en djup antagoni gentemot Chile efter Stillahavskriget 1879-1884, framprovocerat, startat av och förlorat av Bolivia och Perú. Ett av resultaten av nämnda militära konflikt är att Bolivia avträdde sin kust till Chile. Det som idag är Chiles 2:a Region, där staden Calama där jag nu bor ligger, var innan 1904 då det slutgiltiga fredsfördraget undertecknades, Bolivias  "Departamento El Litoral", med huvudort Antofagasta. Då fredsavtalet mellan Bolivia och Chile fick Bolivia avträda El Litoral i utbyte mot en stor ekonomisk kompensation, och Bolivia blev utan kust. Därav bitterheten gentemot Chile. 

Att Bolivia avträdde sin kust är ett faktum som landet inte har glömt trots den relativt långa tidslapsus som förflutit sedan dess, och som man aldrig har varit sena att påpeka till Chile och till omvärlden, framför allt såfort det i Bolivia har förekommit någon typ av instabilitet, politisk, social eller ekonomisk sådan. Skillnaden mot tidigare uttalanden och tidigare ageranden är dock den att det i Bolivia för tillfället inte förekommer något av nämnda faktorer, och det faktum att Bolivia nu gjort allvar av sina hot, och faktiskt dragit Chile inför rätta för att återfå sin kust.

Det primära avtalet mellan Bolivia och Chile hörrör från 1904 och lyder under namnet "Tratado de Paz y Amistad", "Avtalet för Fred och Vänskap". Detta avtal har sedan efterföljts av ett antal olika liknande överenskommelser som styrker den accepterade gränsdragningen, anvar och åtaganden samt vänskap och samarbete länderna emellan. Bolivias ansvar och åtaganden har, ärligt talat, varit ringa under det dryga sekel som följt avtalet från 1904 och då man blev lämnad kustlöst, dessa epitet har snanare tillförts Chile. Chile betalade bland annat en stor ekonomisk kompensation till Bolivia efter 1904, man har garanterat kostnads- och tullfri användan av chilenska och hamnar för boliviansk handel samt lika kostnads- och tullfri transport av varor från chilenska hamnar till Bolivia via chilenska vägar och man byggde också järnvägar från Antofagasta och Arica till Bolivias huvudstad La Paz. Som en parantes, vet Ni vilken som är Bolivias främsta hamn? Arica. Ganska generöst av Chile, men Chile åtar sig de ansvar och åtaganden som förelåg avtalet från 1904 och som senare bekräftats i de flertal efterföljande. 

Nåväl, till saken. Bolivia har häromveckan också anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag, då man anser att Chile är skyldiga att återlämna delar av, eller rentav hela, området som gick förlorat i kriget för snart 140 år sedan. Anledningen är den att Chile inte skulle uppfylla de åtaganden som föreskrivits i alla avtal, vilket är lögn. Ganska få länder skulle kostnadsfritt upplåta sina vägar och hamnar åt ett grannlands kommers, som Chile gör, men Chile väljer att göra det då man uppfyller paragraferna stagdade i överenskommelserna. 

Bolivia anklagar Chile för att "inte visa tillräcklig vilja för att lösa problemet" i sin anmälan. Till att börja med så finns det inget problem. Om Bolivia ser ett problem så är det unilateralt skapat. Om detta "problem" nu skulle vara det faktum att Chile inte vill återlämna integrerade och konsoliderade delar av sitt territorium till Bolivia så visst, då är det ett problem. Men läs här: Minns år 1975, då Chiles president Augusto Pinochet och Bolivias dito Hugo Banzer möttes, det senate officiella mötet länderna emellan. Under det mötet erbjöd Augusto Pinochet, på eget initativ, att avstå en bit av chilenskt territorium MED KUST, en korridor från Bolivia till havet, norr om Arica i utbyte mot ett lika stort bolivianskt territorium. Området blev känt som "La Franja de Arica", "Aricaremsan". Bolivia sade nej till erbjudandet, då man inte ansåg förslaget som seriöst, och strax efter kallade man hem sin ambassadör från Santiago och skickade hem Chiles dito från La Paz. Därmed avslutades de diplomatiska relationerna länderna emellan på bolivianskt initiativ, och de har inte återupptagits sedan dess.

Samtliga chilenska presidenter sedan demokratins återinförande 1990 (Patricio Aylwin, kristdemokrat; Eduardo Frei, kristdemokrat; Ricardo Lagos, socialist; Michelle Bachelet, socialist och Sebastian Piñera, center-höger) har vid ett flertal tillfällen erbjudit Bolivia att återuppta de diplomatiska relationerna för att förbättra samarbetet nationerna emellan som två civiliserade stater, men Bolivia säger konsekvent nej. Istället väljer man nu konfliktens väg i och med att man anmäler sitt grannland.

Samtidigt som Bolivia nu har gjort slag i saken och dragit Chile inför rätta med en mängd irredentistiska krav så har även Bolivias regering internpolitiskt gått ut och påbudat att man i landets skolor och universitet inte längre ska kalla den territoriella förlusten av El Litoral som ett "krig" utan som resultatet av en chilensk "invasion". Det chilenska folkets uppfattning om Bolivia är väl, ska erkännas, inte den bästa men vår regering ägnar sig åtminstone inte åt historierevidering via officiella påbud. 

Detta kommer ju bara ytterligare att öka antagonismen länderna emellan. 

Som en parantes, lite mer åt det lokala stadiet, kan också den omtalade järnvägen mellan Arica och La Paz nämnas. En smalspårig järnväg som anlades av Chile mellan 1904-1913 och som invigdes det senare årtalet och som slingrar sig från Aricas centrum genom Llutatalen på sin väg upp mot den andinska högplatån. Till en början användes järnvägen, vars ståtliga aricanska stationshus ligger bara ett stenkast från Aricas hamn, för att transportera varor från hamnen till La Paz, men på senare tid har den mer och mer blivit en turistattraktion även om dess ursprungliga funktion aldrig har lämnats därhän. Järnvägen, som korsar gränsen mellan länderna på nära 4500 meters höjd över havet, förstördes av andinska skyfall år 2005 och strax därefter gick det privata företag som ansvarade för drift och underhåll i konkurs. Sedan året efter, 2006, förvaltas järnvägen av Chiles statliga järnvägsbolag Empresa de los Ferrocarriles del Estado och ett renoveringsarbete tog sin början som alldeles nyligen avslutades och järnvägen kunde återinvigas häromdagen med en tur av självaste presidenten Sebastián Piñera. Presidenten erbjöd Bolivias dito att närvara men denne avböjde.

Bolivia nämner i sin anmälan mot Chile det mycket riktiga faktum att järnvägen icke var operativ under ett par år som ett bevis för att Chile skulle vara en "dålig granne", och under det senaste toppmötet mellan Latinamerika och Europeiska Unionen tog president Evo Morales högljutt upp nämnda faktum. Man anklagade Chile för att medvetet ha stängt järnvägen för att "ytterligare stänga in Bolivia" och man har ett flertal gånger deklarerat att Chile utgör ett "hot för Bolivia, Perú och för hela regionen".

Dagen efter återinvigningen, där Chiles president Piñera bjöd in Bolivias Morales att närvaro men där denne tackade nej, kommenterade Bolivia händelsen med att den visar på "chilensk desperation" och "Chile MÅSTE anmälas" (konstitutionsjurist Víctor Hugo Chávez) och "Chiles agerande är ett hån mot Bolivia" (Deputeradekammarens talman Betty Tejada).

Vilka är det som är dåliga grannar, Bolivia? Vilka är det som inte "visar tillräcklig vilja"? Vilka är det som INTE arbetar för samarbete och utveckling grannländer emellan i vår region?

Hay que pensar antes de opinar

Estas son algunas de las cosas que nuestro Presidente Sebastián Piñera ha logrado realizar durante sus dos años de gobernación, a pesar de pertenecer a la ”derecha”:

-Ha iniciado una reforma en el sistema educacional chileno para hacerlo más justo y menos dirigido al fin de lucro. Sus precedentes socialistas (Michelle Bachelet y Ricardo Lagos) estaban fuertemente en contra de reformarlo.

-Acaba de firmar una ley de anti-discriminación que criminaliza la discriminación a las minorías religiosas y sexuales y a los parapléjicos.

-Firmó hace poco una ley que abre las oportunidades para los chilenos menos afortunados a conseguir un Bono Solidario de Alimentos.

-Abrió la discusión para subir el sueldo mínimo del país. Durante el gobierno socialista nadie hizo nada para mejorar la situación para los obreros del país que ganen lo mínimo.

-Ha prolongado el descanso maternal post-natal con 3 meses a un total de 6 meses.

Aparte de esto…

… la economía chilena está floreciendo durante una época de grave crisis financiera global

… el promedio de desempleo nacional disminuye, a pesar de dicha crisis económica

…  la pobreza y la extrema pobreza también han disminuido más que durante cualquier gobierno anterior

Que Jefe de Estado terrible es Sebastián Piñera, ¿cierto?

Lillördag kväll

God lillördag! Klockan är nu snart midnatt i Chile, onsdag kväll, och det är en så behaglig afton! Lungt och stilla, lite svalka i luften. Havet, det beskedliga, brusar i bakgrunden.

Igår fick Arica finfint besök av självaste Presidente Sebastián Piñera. Han kom, tillsammans med bland annat hälsoministern, för att inviga vårt nya och rätt stora regionala sjukhus, vilket bara innebär positiva medföljder för vår region i norr. Presidenten passade även på att lova att samtliga som bor i Cerro Chuño ska få nya bostäder. För Er som inte känner till Cerro Chuño kommer här en kort beskrivning av ett stort (och internationellt) problem. Cerro Chuño är ett bostadsområde i utkanten av Arica som byggdes på 80-talet, och området härbärgerar mest familjer från medel- till lägre socio-ekonomiska samhällsklasser. Till saken hör den att bostadsområdet är byggt på ett ställe där ett chilenskt luftbolag hade dumpat tungmetaller, som bly, kvicksilver, arsenik och andra godsaker. Tungmetaller som företaget hade inköpt från svenska Boliden, slagg- och restprodukter från Sverige som företaget "skulle ta hand om och utvinna", vilket visade sig vara lögn och bluff och båg. Boliden säljer eländet billigt och skeppar hit det, varpå det chilenska företaget helt sonika och väldigt olagligt dumpar det i utkanten av vår stad och strax efter går under jord. Några år senare byggs det hus och lägenheter i området. Folk som bor där är sjuka och har i åratal väntat på att få nya bostäder då det framkom vad det var för grund som deras hus var byggda på. Eftersom människorna inte hade de främsta socio-ekonomiska förutsättningarna för att bara flytta sådär i största allmänhet så har de tvingats bo kvar på den förgiftade marken, ända tills nu då de äntligen har fått löfte från president Sebastián Piñera om nya moderna bostäder långt bort från det tungmetallförgiftade Cerro Chuño.

Som svensk känner man lite extra bitterhet över det sorgliga faktum att roten till eländet i Cerro Chuño kommer från ett svenskt bolag och att vanligt folk lider för att ingen vill ta ansvar. Boliden har definitivt inte någon ekonomisk eller politisk skuld eller ansvar i denna fråga, utan skulden ligger helt och hållet på det chilenska luftbolaget och dess oseriösa, kriminella och oansvariga representanter som nu skyller på Sverige. Visst, Boliden borde gjort lite mer research innan de sålde sitt skräp, så lite moral kanske Boliden borde känna, dock absolut inte något tvång att lösa problemet. De gjorde en fullt legal internationell handelstransaktion med det som till synes var ett seriöst chilenskt utvinningsföretag, som dessvärre visade sig vara en bunt korrupta skurkar. Boliden är ett multinationellt företag som borde ha koll på sina handelspartners, helt klart. Men hur som haver, nu har Chiles regering beslutat om att uppföra nya bostäder åt de som bor i Cerro Chuño, deras gamla hus ska rivas och området ska stängas för allmänhet. Inte en dag för sent, barn ska inte få automatisk blyförgiftning i ett land som Chile bara för att de bor hemma. Det är krut i Sebastián Piñera, han löser inte bara detta utan väldigt många andra problem som Chile har.

Jag fick också idag äran att delta i CENSO, en nationsvid undersökning och kombinerad folkräkning, så nu är man en del av den chilenska statistiken.

Ikväll när jag återvände från universitetet upptäckte jag när jag anlände till grinden i vårt gated community att den stod olåst och öppen, likaså porten där bilarna åker in, och det fanns inte tillstymmelse till nattvakt någonstans. Vilken säkerhet vi har, vad betalar vi månadsavgiften för?? Här skulle ju Bildsköne Bengtsson kunna ta Janne Olsson och Clark Olofsson på guidad rundtur...