Årets...

... nyhet:
Den 13 juli 2013 blev vi föräldrar till Francisca Elise.

... vinnare 1:
Jag själv, tack vare införskaffandet av min 4x4 Kia Sorento.

... vinnare 2:
La Roja, som efter mycket om och men lyckades ta sig till VM 2014.

... förlorare 1:
Min förra chef. Större förlorare har jag faktiskt aldrig träffat i hela mitt liv.

... förlorare 2:
DJ Méndez. Näst större förlorare har jag faktiskt aldrig sett maken till i hela mitt liv. Roto...

... förlorare 3:
Bolivias president Evo Morales.

... förlorare 4:

Dagens Nyheter, som med en ”avslöjande reportageserie” drog upp en ”giftskandal orsakad av Boliden” här i Arica. Ett koppel okunniga journalister hoppades på massmedial uppmärksamhet, men DN: s lögnaktiga artikelserie om Arica och Boliden rann mest ut i sanden.

... stad 1:
Vackra, ståtliga, majestätiska Arequipa.

... stad 2:
Mindre vackra, men progressiva och expanderande Santiago de Chile.

... bästa TV:
SvT Play på internet. Helt suveränt, de kvällar som man framför datorn eller iPaden kan se ”Veckans Brott”, ”På Spåret” och dokumentärer gör saknaden efter Sverige lite mindre.

... sämsta TV:
Chilensk ”farandulera”. Avskyvärt.

... öl:
Den första efter över två månaders uppehåll. Det var endast en Heineken men vid Jesus, vad den var god.

... gladaste:
Jag, min hustru, mina föräldrar och min syster då Francisca Elise föddes.

... sorgligaste: 
AIK: s Ivan Turina gick bort, endast 32 år gammal och efterlämnade fru och tre barn. Varför?

... profil 1:
Min dotter.

... profil 2:
Jorge Sampaoli. La Roja är ett lag att räkna med igen.

... citat:
"Hoy día te la van a sacar." - Besked från barnmorskan på Clínica San José på förmiddagen den 13 juli 2013.

... flopp:
Dagens Nyheters "avslöjande". Igen.

... mest överskattade:
Carabineros de Chile. Från att ha varit en högst respekterad och respektabel institution har dessa förvandlats till oigenkännlighet genom att fokusera inte på brottslighet utan på att bötesfälla vanliga människor när dessa går mot rött.

... mest överskattade 2:
Tito Beltrán. Jag vet att det finns oklarheter i det som han dömdes för i Sverige och jag förstår att han är bitter på hur han behandlades, men att därifrån tro att man är Luciano Pavarotti och spela "cool" sverigeantagonist i TV är bara fånigt.

... mest underskattade 1:
Zlatan Ibrahimovic. Sveriges bäste fotbollsspelare genom samtliga tider får bland all jantelag och politisk korrekt lagom-mentalitet inte hälften av allt beröm han förtjänar.

... mest underskattade 2:
Chiles president Sebastián Piñera. Jag delar långt ifrån alla hans åsikter men Señor Piñera är, enligt all talande statistik, den skickligaste och mest framgångsrike ledare som Chile har haft sedan demokratins införande 1990.

... mest obegripliga 1:
Kärrtorp. Say no more.

... mest obegripliga 2:
Hur genuspiskans vinande desperat försöker jämställa herrfotboll med damfotboll. Den eller de som sedan inte instämmer i PK-drevet bör omgående ”se över sin värdegrund”, som det heter numera.

... mest obegripliga 3:
Såpoperan inom högerns Renovación Nacional och Unión Demócrata Independiente efter primärvalen då Longueira vann över Allamand men sedan trädde tillbaka och hur Allamand ville ta över men hindrades av UDI som istället utsåg Matthei men som då stoppades av RN.... inte undra på att det gick som det gick.

... nagelbitare:
Matchen mot Portugal i Stockholm.

... mest kritiserade:
Chiles president Sebastián Piñera. Han drog ner på Landets väl etablerade bidragspolitik, och det var inte populärt.

... kappvändare:
PCC, Chiles kommunistiska parti. Från att unisont och konsekvent ha varit etablissemangets största munhuggare och motståndare i decennier har nu Bachelet och hennes socialister och socialdemokrater nu fått oväntat sällskap då kommunisterna, med småflickorna och brottsuppviglarna Karol Cariola och Camila Vallejo i spetsen, glatt kamperar med sina gamla antagonister i hopp om att få lite inflytande.

... mest självklara:
Bachelets seger såklart. Löften om bidrag hit och gratis dit och moderliga leenden går tydligen långt i politiken nuförtiden.

... minst självklara:
Sveriges ambassad i Santiago de Chile. Mer anonym utlandsrepresentation får man leta efter ordentligt.

Veckans citat

"Historien lär oss att vi intet lär av historien."

-Friedrich Hegel-


Chile: Te fuiste pa'la cagá. Ahora te toca pagar por ser weón. Menos mal que nos vamos a ir de acá.

Skit, skit, skit!

Ja det kanske inte är det mest belevade maneret att inleda en konversation på, speciellt inte efter drygt en månads tystnad. Men lite så känns det, att Sverige inte får spela VM i fotboll i Brasilien nästa år. Kanske det häftigaste världsmästerskapet någonsin. Jag har av naturliga skäl inte kunnat se någon av Sveriges matcher mot Portugal på grund av arbete men jag har hört dem med halvt öra på radion och sedan har jag fått återberättat hur matcherna utspelade sig och jag kan bara säga: Patrik, Johan och Olof: KOM TILLBAKA! Våra utmärkta mittbacksbjässar som på 90- och 00-talet knappt släppte en jävel över bron när det begav sig.... Gamle Gnagaren Pelle Nilsson verkar göra ett godkänt jobb men det räcker inte. Ronaldo Gnällmåns lyckades inte bara en eller två gånger utan TRE gånger snubbla sig igenom de svenska mittbackarna utan att de ens var i närheten av honom, och det duger inte.

Jag som hade tänkt att åka till Brasilien med Tayta i sommar/vinter...

Verkligt synd är det att inte få se vårt Blågult spela fotbolls-VM 2014.

Det viktigaste/största/mest (eller minst) intressanta att rapportera härifrån Chile är naturligtvis presidentvalet den 17 november, då Michelle Bachelet skulle ha vunnit redan första omgången, enligt hennes anhang. Men den gubben gick inte, Michelle och hennes falska smajlande och fortsatta löften om pengar, bidrag och bonusar till höger o vänster får vänta till december och den andra omgången. Resultatet från den första omgången i valet blev att Bachelet fick 46 % och tvåan Evelyn Matthei runt 25 %, oväntat lågt. Nåja, Michelle kommer ju att bli landets nästa president och det är bara att hoppas på att hon inte lyckas ruinera allt för mycket av framgången som Chile nu rider på under Sebastián Piñera. För att oavsett om man har sin politiska hemvist åt höger eller åt vänster så kan man inte bortse från faktum. Sett till tillväxt, arbetslöshet, inflation, korruptions- och fattigdomsnivå så är Sebastián Piñera den bäste, den effektivaste och den skickligaste president som Chile har haft sedan demokratins återinförsel 1990.

 

Under långhelgen mellan oktober/november var vi, Gabriela, Francisca och jag, tillsammans med tre vänner på en fantastisk roadtrip upp till den magnifika staden Arequipa i Perú. Min Kia Sorento 2003 sattes ordentligt på prov på de slingrande peruanska vägarna men jag upptäckte att jag för en gångs skull har gjort ett helt förträffligt inköp. Bilen uppförde sig klanderfritt, enda gången som jag märkte av lite trilskandes var när vi närmade oss slutdestinationen och skulle ta oss över en över 3000 meter hög bergskam och dess 2,5 liters turbodiesel började sega ganska rejält efter att inte ha fått tillräckligt med syre. Annars är min 4x4 en lojal och trofast vän och rent fantastiskt bekväm att köra långa sträckor, trots sina 10 år på nacken. Köp Dig en sån, Tayta!

 

Jag var i Arequipa tillsammans med Gabriela 2009, när vi första gången träffades, och det var minst sagt trevligt att återse den vita staden i Perús inland. "Magnifik" är verkligen inte någon överdrift, Arequipa är faktiskt den vackraste staden som jag har varit i, kom jag på nu. Rom, Venedig, Valletta, Prag och Stockholm får alla bita i gräset när det kommer till skönhet. En medeltida stadskärna med byggnader bevarade från 1500-talet, en storslagen grönska med de uråldriga trappstegsodlingarna bevarade, ett mycket rikt kulturliv, ett kulinarisk högkvarter och över alltsammans vakar den nästintill perfekt koniska Misti slumrande med sina 6000 vulkaniska meter. Åk till Arequipa gott folk, Ni kommer inte att ångra er!

 

Jag har också haft nytt besök hemifrån Sverige. Denna gång av min syster och min moster. Precis som tidigare så fick de passa på att umgås med flickorna hemma medan jag arbetade och så fick vi träffas på kvällar och helger. Och lördagen den 9 november blev min dotter på riktigt upptagen i Guds Församling, då döptes nämligen Francisca Elise Löfgren Clavelle, med gudmor Anna framme vid altaret, i en högtidlig och minnesvärd stund!

 

Jag var sedan nere i Santiago en helg förra veckan för att ta avsked av syster och moster. På söndagen passade vi på att gå runt lite på stan och en trögare storstad får man ju då leta efter... Inte nog med att det var det vanliga söndagslunket, det var desutom presidentval vilket innebar att ALLT, och jag menar ALLT var stängt. Inget folk ute, inga bilar som åkte, igenbommat och fördraget på shoppingstråken... till och med i Chuquicamata är det mer drag på en söndag. Eller ok, det var överdrivet men bara så Ni får en idé om hur 7-miljonerstaden Santiago de Chile upplevdes under söndagen den 17 november 2013. Bachelets folk hade tydligen redan beställt in segerbanketten i förväg men räkmackorna och cavan fick de dra plastfolie över och ställa in i kylen igen. Som sagt så kommer ju Bachelet att segra i vilket fall som helst i december och andra rundan, men jag kan ändå inte låta bli att känna bara lite skadeglädje över Bacheletisternas gravöl den 17 november.

 

Fortsättning följer.

.

Presidentvalet 2013

Vårens presidentval den 17 november närmar sig med stormsteg här i Chile men det är ännu ovanligt tyst från politikfronten. Inga debatter, ingen riktig smutskastning och framför allt ingen propaganda än så länge.

Tack och lov.

De smajlande porträtten på Jeanne d’Arc, förlåt Michelle Bachelet, sitter såklart kvar på sina stolpar men de börjar bli solblekta och naggade i kanten.

Häromveckan hände det dock något nästan tragikomiskt i den högsta divisionen av chilensk politik som jag tänkte redogöra för. Men först en kort bakgrundshistoria.

Börja med att läsa denna text. När Ni är klara kan Ni fortsätta här nedan.

För ett par veckor sedan var det primärval i Chile, för allra första gången. Ett experiment i demokrati vars idérikedom och nyskapande kanske må belysas men vars resultat endast avspeglar det globala politikerföraktet då knappa 20 % av de röstberättigade bemödade sig om att gå iväg till vallokalen. Hur som helst, så var det ett primärval mellan de två stora blocken i chilensk inrikespolitik, och valet gick helt enkelt ut på att folket fick välja presidentkandidaten till respektive block. Högerblocket bestod av de två högerpartierna Renovación Nacional och deras kandidat Andrés Allamand, samt Unión Demócrata Independiente och deras dito Pablo Longueira. På högerblockets valsedel fick man alltså kryssa i den kandidat av de bägge som man helst ville se som slutgiltig presidentkandidat. Vänsterblockets kandidater bestod av Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, en obunden och såklart Socialistpartiets Michelle Bachelet. De som bemödade sig om att rösta fick likadant där helt sonika kryssa i vilken kandidat man helst ville se som segrare.

Vänsterblocket vanns med förkrossande överlägsenhet av Michelle Bachelet, som därmed blev nämnda kartells oficiella kandidat med efterföljande stöd av de övriga partiernas kandidater. Vem som skulle gå segrande ur högerblockets duell var oklart in i det sista men till slut fick Pablo Longueira, något överraskande, majoriteten av rösterna och blev så oficiell kandidat för de bägge högerpartierna. Sålunda skulle kandidaterna för 2013 års chilenska presidentval vara högerns Pablo Longueira, vänsterns (inklusive kommunisterna) Michelle Bachelet samt ett antal andra obundna och för mindre partier representerande kandidater, bland annat Marco Enríquez-Ominami, som jag förmodligen hade lagt min röst på om jag hade haft rösträtt i Chile och om jag enbart skulle gått efter åsikter.

Nu kommer det märkliga. Bara veckan efter att Longueira hade druckit segerskålen med sina anhängare och förbrödrats med sin tidigare motståndare men nu vapendragare Andrés Allamand meddelar Longueira att han med omedelbar verkan hoppar av hela presidentkampanjen och på obestämd tid ställer in samtliga politiska engagemang. Detta på grund av någon mystisk ”depression”. Efter månader av kampanjande, debatterande och med timmar och fler timmar av slit och ödslande av resurser och där han som nämnts något oväntat står som högerpartiernas gemensamme kandidat väljer han att helt sonika avbryta hela sin kampanj, vilket orsakade förvåning och besvikelse hos oss ABB: are (Anything But Bachelet) och en retande skadeglädje hos de kortsynta vänsteranhängarna.

Precis som väntat orsakade Longueiras avhopp splittring och djupa sprickor bland de tidigare enade högerpartierna RN och UDI. RN ansåg, att då UDI: s kandidat valde att kliva åt sidan borde ju deras kandidat Andrés Allamand blivit högerblockets nye ledare. En logisk följd av en ologisk händelse, kan tyckas. Men UDI hävdade att då en UDI-representat hade gått segrande ur primärvalet borden ny kandidat från samma parti ta på den nu oanvända kaptensmössan. Den tidigare försoningen var som bortblåst, bägge partierna satt i separata ”krismöten” och ”diskuterade framtiden” och enda gången man fick höra nyheter från de stängda mötena var när partiernas respektive talespersoner inför pressuppbåden anklagade den andre för att underblåsa demokratin och samarbetet. Precis som vanligt inom politikens spel alltså.

Till slut enades partierna. UDI fick som de ville och en ny kandidat från nämnda parti fick till slut tillräckligt stöd för att bli högerns nya presidentkandidat. Och det blev ett ospelat kort: Hon heter Evelyn Matthei, är ekonom och tidigare senator och arbetsmarknadsminister med ansvar för social säkerhet.

Evelyn Matthei är Bachelets motsats, inte bara politiskt. Matthei är smart, rapp i käften och säger exakt vad hon tycker, vilket väldigt ofta är lika med sanningen, men dessvärre har hon låga halter av karisma. Bachelet är velig, populistisk och fjäskande och hon fick inte gjort ett vettigt smack under sin tidigare mandatperiod, men samtidigt har hon ett moderligt leende, hon vet vad hon ska säga i rätt tidpunkt och hon är en relativt god retoriker.

Jag upprepar det som jag skrev i en tidigare text: Jag är invandrare här och jag har ingen talan när det gäller Chiles politik, och det borde vara precis likadant överallt i världen. Men ändock: för Chiles bästa hoppas jag att Matthei går segrande ur presidentvalet 2013. För det är ett faktum, det är fakta, att Chile tuffar framåt och det är de senaste årens politik under president Sebastián Piñera från Renovación Nacional som har medfört det. Om Chile ska fortsätta gå framåt och inte kliva tillbaka i den period av ekonomisk recession och bidragsberoende som var fallet under Bachelets mandatperiod, då måste Matthei segra i presidentvalet 2013.

Politik och Fotboll

Hej på Er,

Nu ska vi prata om många saker här. Men vi börjar med det allra viktigaste, det vill säga fotboll. Eller för att citera Bill Shankly från 1981:

 

"Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that".

 

Nu i dagarna spelas världsmästerskapen för U20-landslag i Turkiet, och trevligt nog hade Chile och "La Rojita" tagit sig till kvartsfinal, som i söndags spelades i Istanbul mot Ghana. Hur det gick? 2-2 efter full tid och i allra sista sekunden, och jag menar verkligen i allra sista sekunden, av förlängningen gör Ghana 4-3. Chile ute och Ghana till semifinal. Och det var ett bittert skitmål som retfullt studsade in mellan stolparna. Men vi kan verkligen vara stolta ändå, La Rojita har spelat över förväntan och trots en överjävligt bitter förlust i söndags kan pojkarna dunka sig själva i ryggen efter ett över förväntan genomfört spel. Och det är detta som vi ska prata lite om nu. Pojkarna på planen var inte någon över 20 år (av en anledning heter det U-20) och de främsta lirar till vardags i bästa fall i något inhemskt mittenlag i ligan men sällan har jag skådat ett så vackert spel som jag fick se på TVN i söndags. En kämpaglöd, en kampvilja och en energi som skulle få grinollen Cristiano Ronaldo att tjurigt slänga sig mot marken för att sedan kasta lystna blickar mot domaren i hopp om repressalier för motståndaren. Pojkarna i Chile och Ghana bjöd på en fantastisk match som var sevärd kanske inte på grund av tekniken men på grund av viljan, orken, glädjen, kämpartakterna och bristen på filmningar och kärringspelande miljardärer som nämnde Ronaldo som tycker att det är viktigare att håret ligger rätt efter en filmning än att spela boll. Det var 120 minuter spelglädje som jag såg och trots att Chile åkte ut är jag ändå rätt nöjd efter att ha sett hur pojkarna i La Rojita och Ghana framförde sin version av El Juego Bonito. Divorna som spelar i de "vuxna" landslagen borde ta efter pojkarna som spelar U20-VM och vår fotboll skulle vara en än skönare konst än vad den är idag.

 

Så, då var det sagt och vi går vidare med politik. Och jag tänker inte ens nämna den Politiska Korrekthetens egen Roskildefestival Almedalsveckan och hur fega politiker från både höger och vänster, inklusive Statsministern, hellre pratar om hur de ska stänga ute en stor del av Sverige Folk från det politiska livet istället för att fundera ut hur man tillsammans kan arbeta för att Sverige ska bli ett bättre land. Nej, nu är det chilensk politik som gäller.

 

Jag är invandrare i Chile, och följdaktligen har jag ingen som helst talan när det gäller chilensk politik och chilenskt samhälle. Om det inte passar så är det bara att åka hem igen. Precis som det borde vara i ett annat land som jag känner till. Men jag måste bara kommentera det faktum att socialisten Michelle Bachelet, tidigare president och av någon outgrundlig anledning som övergår mitt över genomsnittliga förstånd betraktad som hjältinna och landsmoder, är tillbaka i Chile och nu ställer upp i presidentvalet.

 

I höst, eller i vår beroende på hur man ser det, är det presidentval i Chile. Vår nuvarande statschef Sebastián Piñera har haft en tung mandatperiod med sviktande opinion och dagdrivande kriminella yrkesdemonstranter och andra flumhuvuden som använder epitetet "yttrandefrihet" som alibi för att förstöra allmän egendom och slänga sten och molotovcoctails mot polis under så kallade "demonstrationer" mot dagens utbildningssystem, glatt påhejade av kommunistpartiet PC. Men faktum är att Piñera är den bäste president som Chile har haft sedan demokratins återinförande 1990. Chilenska ekonomin tuffar framåt på ett sätt som hans socialistiska företrädare aldrig någonsin lyckades med. Korruptionen har minskat såpass att Chile förra året blev invalda i OECD, något som hade varit en omöjlighet för bara 5 år sedan.  Föräldraledigheten har utökats med det dubbla och den lagstadgade minimilönen har höjts avsevärt, något som företrädarna från vänstern konsekvent vägrade genomföra.

 

I Chile sitter presidenten, det vill säga stats- och regeringschefen, endast en mandatperiod åt gången som varar fyra år. Piñera tillträdde i januari 2010 så nu ska det väljas ny president i vår. Och Michelle Bachelet är tillbaka. Hon får självklart ställa upp som president precis så mycket som hon själv vill och så mycket som landets konstitution tillåter. Men det som jag rynkar på ögonbrynen åt är reaktionen på hennes återvändo och hennes nyfunna lust på presidentstolen och vänsteroppositionens retorik. Politik är smutsigt och det vet vi alla, men såhärpass? Likt en nästan religiös uppenbarelse har en typ av personkult blossat upp den senaste tiden, stora porträtt på hennes smajl har satts upp både i Arica, Calama och Santiago med texten ”JAG ÄR TILLBAKA” och TV visar emotionellt instabila personer med tårarna rullande då de hulkar fram att ”min kära lilla Michelle är tillbaka!” och ren karnevalsyra utbröt då hon på en presskonferens tillkännagjorde att hon kommer ställa upp i valet. Är det Nordkorea vi har hamnat i?

 

Bachelet var president, Sydamerikas första demokratiskt valda kvinnliga, mellan 2006 och 2010. Chile tog ett mycket stort steg framåt på progressivitetens väg när man under våren 2005 valde kontinentens första kvinnliga president och det låg föga förvånande ganska stora förväntningar på henne när hon tillträdde. Vad hände då under Michelles mandatperiod? Jo sällan har väl ett land stått så stilla i sin utveckling som under hennes regim. 2010 lämnade hon ifrån sig ett Chile med en skyhög arbetslöshet (11,7 % som max), en rekordkorrumperad statsapparat, en stegrande inflation (över 4 %), ökad fattigdom (ökad med 15 %) och SÄNKT bruttonationalprodukt per capita. Hon fortsatte också glatt på den av hennes socialistiska företrädare krattade vägen att till högstbjudande sälja ut den statligt ägda kopparindustrin och i dagens läge är 70 % av Chiles koppar, som rätteligen tillhör CHILE, i händerna på utländska investerare. Jag väljer dock att inte vidare nämna fallet med tsunamin år 2010, då hon efter den enorma jordbävningen i södra Chile gick emot sitt expertisråd och medvetet valde att INTE utlysa tsunamilarm, något som orsakade 180 människors död när 10 meter höga flodvågor slog in över Araucanía-regionen.

Men, och det ska med rätta erkännas, hon lyckades bygga upp ett effektivt bidragssystem, där vem som helst kunde be om pengar i present. Under sin tid som president ansåg hon det mycket viktigt att köpa sin popularitet genom att skänka olika former av allmosor till folk och framför allt under julveckorna for kvinnan smajlande land och republik runt med löften om ”julgåva på 40 000 CHP!” (ca. 550 SEK) vilket naturligtvis gjorde folk glada. Men skapar utförsäljningar av naturtillgångar och bromsad tillväxt kryddad med svågerpolitik och ryggdunkanden samt allmosor och gåvor ett framgångsrikt, stabilt och säkert samhälle? Nej naturligtvis inte.

 

Varför är då Michelle Bachelet så populär? Varför visade TV upp till tårar rörda folk människor som pratade om henne som en uppenbarelse av Jungfru Maria? Jo naturligtvis - Michelle Bachelet är kvinna. Chile tog, som berättat, ett enormt kliv mot jämlikhet och progressivitet när Bachelet valdes som kontinentens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Jag frågar mig varför hon inte tog tillvara på chansen, möjligheten som hon fick. Ingen hade varit gladare än jag om det visade sig att Michelles politik hade fungerat, men det gjorde den inte, det är bara att inse, och hon överlämnade ett Chile kanske inte i ruiner men med en ekonomi på glid och en sänkt BNP per capita. Därför är det snudd på beklämmande att se den personkult som nu råder i Chile kring hennes person. Det är inte politikern Bachelet som folk hyllar - utan personen Bachelet, kvinnan Bachelet. DET är inte ok, och det är DET som oroar mig.

 

Men ändå - Michelle Bachelet kommer med all säkerhet att gå segrande ur vårens presidentval och det är lika bra att vi förbereder oss för det redan nu.

 

Och på tal om politik: det var väl en himla tur att Hosni Mubarak försvann från makten under arabiska våren så det blev fred, stabilitet och demokrati i Egypten?

Tisdag kväll

Något konstigt har hänt med mig det senaste året. Jag är nämligen magsjuk igen. Jag, som tidigare har kunnat äta sten utan att detta har medfört någon extraordinär ökning av inre aktiviteter, ligger återigen däckad och med inställda planer. Inga lektioner på universitetet ikväll bidde det därmed, tråkigt då jag gillar juridik och behöver all matematik som kan fås. 

Eftermiddagen ägnades åt engelskundervisning i två timmar och sedan gick jag iväg och hämtade ut min kära dator från reparatören igen som verkar fungera bra hittills. Det är sant som de säger, de gamla grekerna: man vet inte hur mycket något betyder för en, innan man saknar det. 

Lyssnade lite och såg sista tio minuterna av Stockholmsderbyt tidigare i eftermiddags. AIK kan inte göra mål verkar det som, jag fick lite känsla av 1998 när jag såg dem spela och ineffektiviteten framför mål. Självmål var AIK: s bäste målskytt den säsongen och mycket riktigt gjorde Självmål AIK: s mål även idag. Å andra sidan vann AIK SM-guld när Självmål var som målfarligast år 1998... Far därhemma visade matchen i sin iPhone, över FaceTime, och jag tittade i min iPad. Kanske primitivt men jag tycker att det är häftigt och kul att det går så lätt att kommunicera nu. När jag bodde i Jujuy i Argentina för endast 13 år sedan pratade jag med familjen en gång varannan vecka, och då bara tio minuter åt gången. Det var annorlunda. 

Annars är den största nyheten i Chile just nu den stora rättegången mot tidigare regeringsmedlemmar och -tjänstemän som nyligen har inletts i Santiago. Åtalet gäller dråp på nästan 200 personer som miste livet i tsunamin som medföljde den stora jordbävningen som inträffade den 27 februari 2010 i södra delarna av landet. De åtalade anklagas bland annat för att inte ha följt gällande säkerhetsrutiner, negligerat information och vilselett befolkningen. Bland annat gick dåvarande och avgående presidenten Michelle Bachelet ett par timmar efter skalvet ut med ett tal till nationen i samtliga nationella tv-kanaler och radiostationer och avblåste risken för tsunami och manade till lugn. Ett mycket märkligt beteende av en statschef, då en nästan sex meter hög tsunami hade slagit in över sydchilenska kusten cirka en halvtimme INNAN presidentens tal. Bristen på central ledning var uppenbar dagarna efter det massiva skalvet och den avgående regeringen tycktes mest vara intresserade av att skicka militär för att skjuta på hungriga och frusna människor som stal mat och kläder i de drabbade områdena. Stjäla är såklart inte bra men vad gör man i ett sådant läge, om man har förlorat allt man ägde och om man inte har mat, vatten eller mediciner? Jag anser att det är helt rätt av Chile att de ansvariga regeringsmedlemmarna och -tjänstemän utreds och ställs inför rätta för brist på engagemang och felaktig hantering av denna krissituation. Men man måste också ha i åtanke att denna rättegång är politisk. Jordbävningen inträffade precis i övergången från socialistiskt styre under avgående presidenten Michelle Bachelet till ett högerstyre under den tillträdande presidenten Sebastián Piñera och den ny styrande högeralliansen har aldrig missat någon möjlighet att kritisera den tidigare regeringen och presidenten för det misslyckade hanterandet av situationen efter skalvet år 2010. Då den nuvarande regeringen fick visa upp sig dels under den famösa räddningen av gruvarbetarna i Copiapó men också under jordbävningen i Japan förra året då hela chilenska kusten fick tsunamilarm tog man såklart tillfället i akt att inför hela landet dels visa sin förträfflighet men också att utdela kängor till Bachelet och hennes tidigare regering. 

Det är bra att de ansvariga ställs inför rätta, men processen är också ett spel för de politiska gallerierna. Bra eller dåligt - bestäm själv. Michelle Bachelet själv kan inte åtalas då tidigare statschefer åtnjuter en typ av åtalsimmunitet i Chile men det diskuteras i kongressen, där högeralliansen har majoriteten i bägge kamrarna, om att upphäva denna typ av immunitet, just för att även ställa den tidigare presidenten inför rätta för dråp.