Valet 2014

Måndag morgon, och jag är uppe i Arica för att fira Chiles nationaldag den 18 september. En hel vecka kommer jag att vara med de mina i den lilla staden i norr, och gårdagen ägnade jag såklart åt en egen liten valvaka på eftermiddagen. Riksdagsvalet den 14 september 2014 är det kanske märkligaste valet i modern tid.

 

För fyra år sedan skrev jag att Reinfeldt hade ett dåligt poker-face. Jag upprepar det nu, fyra år senare. Visserligen gör Moderaterna ett dåligt val, högeralliansen backar på samtliga plan och får hela 30 mandat mindre än tidigare mandatperiod, ingea tvivel råder om det, men att dra inte bara ett utan två i mitt tycke drastiskt förhastade beslut är oväntat.

När det parlamentariska läget ser ut som det nu gör efter valet, varför inte hålla huvudet en smula kallt, avvakta något och se vilka möjligheter och utmaningar och eventuella samarbeten som finnes månde?

 

Ett annat föga väntat resultat var att Miljöpartiet inte bara misslyckades att gå rejält framåt utan dessutom BACKAR sedan senaste valet. Oväntat och förvånande.

Ett mer glädjande faktum är dock att medias och PK-mobbens kelgris F(y)I inte lyckades ta sig över 4 % och få representation i Riksdagen. Jag och 97 % av oss drar en liten lättnadens suck.

Det mest förvånande med 2014 års riksdagsval är dock inte att Sverigedemokraterna lyckas samla 13 %. Det mest förvånande, och faktiskt irriterande, är de etablerade partiernas reaktion på nyss sagda faktum. Man får säga och tycka precis vad man vill om SD, men nu är läget som det är och om man i sann populistisk PK-anda inte vill ”ta i dem med tång” så får väl det vara som det vill. Då ska man dock ta det parlamentarisktiska ansvar som de facto står skrivet i vår Konstitution och som åligger en parlamentariker och samarbeta över de ingrodda blockgränserna för en så bred majoritet som möjligt i Riksdagen. Man ondgör sig över resultatet men om man nu anser sig etiskt och moraliskt stå över det tredje största partiet och en stor del av Landets väljare så borde man också kunna visa det på ett mer konstruktivt sätt.

 

Hela den rödgrönrosa röran firar däremot som om de erhållit absolut majoritet, fått in en ny lekkompis i Riksdagen och lyckats greja regeringsfrågan redan över en natt! Man hävdar stolt att "folket har valt bort Alliansen!" men folket har då definitivt INTE valt de rödgrönrosa. Jag måste påminna Er högt ärade Vänster om att Er representation har ökat med två mandat sedan senaste valet och att Er konfliktfyllda koalition av nyliberala, kommunister och splittrade socialister/socialdemokrater/socialliberala ligger LÅNGT ifrån en majoritet i Riksdagen. Karskt jublas det som om själve Palme vore tillbaka men det vore på plats med en liten gnutta ödmjukhet inför den tämligen brydsamma uppgift som väntar Er, om önskan är att ta vårt land vidare.

Arica och Boliden

Arica verkar nu hamna på svenska kartor. Men dessvärre inte sådana skapade med en positiv litografisk åtanke. Dagens Nyheter har inlett en artikelserie om något som de kallar ”Giftskandalen” i Arica". Denna ”skandal”, för till syvende och sist är det faktiskt en sådan, inbegriper Sverige på så sätt att vårt land representeras av företaget Boliden. Ett av de största svenska företagen och ett av de ledande inom svensk gruvindustri, som nu har stämts av 707 arica-bor för att man år 1984 ska ha "dumpat" en mängd giftiga avfall i staden. Det är detta som Dagens Nyheters artikelserie handlar om.

Jag är bosatt sedan tre år tillbaka i Arica, och trots att jag inte utger mig för att vara journalist så är jag ändock skribent, och jag är väl mycket mer insatt i Aricas geografi, demografi och socio-ekonomiska förhållanden än de journalister som nu ligger bakom "avslöjandet" om den här giftskandalen. Dagens Nyheter hävdar att deras journalister faktiskt har varit här i Arica, men efter att ha läst de artiklar, så vinklade och så fyllda med faktafel om vår stad, som mediet har publicerat så betvivlar jag att dessa ens har satt sin fot i Chile.

Ja, det gör jag. Och jag står för det.

Dagens Nyheters artikelserie beskriver främst två teman: historia/bakgrund/beskrivning, samt ansvar för det inträffade. Och Dagens Nyheter har fel, i bägge dessa teman. Och det är detta som denna ganska långa text handlar om, för som svensk medborgare boende i Arica kan jag bara inte låta DN publicera så många felaktigheter oemotsagda. Men först lite historia:

Svenska Boliden besatt på 80-talet ungefär 20.000 ton giftigt slam, slaggprodukter om man så vill, innehållande bland annat arsenik, kvicksilver och andra mindre trevliga tungmetaller. I början av nämnda årtionde sonderade Boliden den globala terrängen för var, hur och när man på lämpligast sätt kunde göra sig av med/sälja/invertera det giftiga materialet. I Arica, i dåvarande militärdiktaturen Chile, fanns det inhemska företaget Promell, 100 % chilenskt och vars affärsidé bland annat var att mot ersättning utvinna tungmetaller ur redan bearbetat gruvmaterial för att sedan sälja vidare. Representanter för Boliden kom till Arica för att diskutera en eventuell affär med Promell, och 1984 tecknades ett avtal om överlåtande av giftet mellan företagen. Promell erhöll av Boliden motsvarande 10 miljoner kronor för att ”upparbeta” det giftiga materialet. Boliden exporterade så materialet till Arica där Promell enligt juridiskt giltiga kontrakt och avtal tog emot det för att utvinna tungmetallerna, något som aldrig skedde. Promell lät istället 20 000 ton slam, fyllt med tungmetaller ligga i högar kring området Cerro Chuño en bit utanför Aricas centrum. Promell, bevisligen ett lurendrejarföretag bestående av lurifaxar, gick sedan i ”konkurs” och ägarna, 10 miljoner svenska kronor rikare, ”försvann”. På marken som Promell dumpade giftslammet byggdes något senare bostäder för människor. Människor framför allt från lägre socio-ekonomiska klasser flyttade in i dessa bostäder, helt ovetandes om vad grunden till sina nya hem innehöll. Människor som nu märker giftets verkningar i form av kroniska sjukdomar samt barn med missbildningar och/eller psykiska besvär.

Dessa människor har nu, tydligen med svenska juristers goda anseende, stämt Boliden som ensamt ansvarigt för tragedin. Hela historien är självfallet oerhört ledsam, och som vanligt när det gäller liknande incidenter är det människor med prekär socio-ekonomisk situation som blir lidande. Chilenska staten har försökt att förbättra situationen bland annat genom attfrakta bort det mesta av de 20.000 ton avfall som lämnades där av Promell ochatt bygga nya bostäder åt invånarna i Cerro Chuño, långt bort från den förgiftade marken. Men fortfarande lever en stor del kvar, och det är av dessa som 707 personer nu har riktat stämningsansökan mot Boliden.

DN:s artikelserie om ”skandalen” är till att börja med kraftigt vinklad, i sann svensk oikofobisk PK-anda. Föga förvånande visserligen, men ändå lika föga journalistiskt korrekt. Vinklingen består i att helt och hållet skuldbelägga Boliden för att helt sonika ha dumpat 20.000 ton gift och de medföljande fasor som en del invånare i "byn" Arica tvingas genomlida, något som är felaktigt. Jag kommer att utveckla varför lite senare, men DN: s artiklar är även så fyllda av faktafel, motsägelser och rena påhitt gällande vår stad att jag, på fullaste allvar, ifrågasätter om journalisterna verkligen har varit i Arica som de ger sken av. Jag räknar upp bara en del av dem:

För det första: Arica är inte en by. Arica är en stad, med över 200.000 invånare. Advokat Johan Öberg, delaktig i stämningsprocessen mot Boliden, kallar Arica för "en liten skutt i Chile", vilket är högst oförskämt, Herr Advokaten. Hade Arica legat i Sverige hade det varit landets fjärde största stad.

För det andra: Läser man några av DN: s ”beskrivningar” av Arica får man intryck av att det är en kommun i total misär. ”Fattig ort” är ett direkt citat, vars öde är att den till synes skulle vara fullständigt dränkt i gifter, som Boliden skulle ha ”dumpat” mitt i den ”fattiga staden”. Arica beskrivs som en pover blandning mellan Murmansk och Mogadishu, med inslag av Tjernobyl, mitt ute i en steril öken där inget kan, och bör, leva. Sanningen är dock den att Arica trots allt är en av Chiles renaste städer, den garanterat säkraste och faktiskt även en av de med högst livskvalitet. Jag upprepar att jag på fullt allvar betvivlar att artikelförfattarna verkligen varit här efter att ha läst dessas rapportering om vår stad. Kom hit själva så får Ni se hur det ser ut.

För det tredje: Det hävdas bland DN att giftet skulle ha drabbat ”Invånarna i byn ’Polygono’...” Det finns absolut ingenting, ingen by, inget kvarter, inget område, ingenting, i Arica som heter ”Polygono”. Det finns inte ens ett ord på spanska, inte ens på lokal dialekt, som heter ”Polygono”. Återigen betvivlar jag att DN har besökt vår stad, för orten/byn/kvarteret/ordet/namnet ”Polygono” existerar i vart fall inte i Arica.

För det fjärde: Uttrycket ”hacerse el sueco” (spela svensk) med betydelsen att spela oförstående eller intet vetande, är långt ifrån ett nyskapat dialektalt uttryck förekommande endast i nordchilensk spanska, som DN verkar tro. Begreppet har funnit i spanska språket sedan 50-talet och lär ha uppkommit i turiststråken i moderlandet Spanien. Och orsaken varför behöver man inte fundera särskilt länge på.

För det femte, och nu till det väsentliga nämligen vem eller vilka som bär det slutgiltiga ansvaret för att ha lämnat 20.000 ton tungmetaller i en stad och som nu får människor svårt sjuka:

Bolidens agerande i Arica 1984 benäms som "dumpning", något som är ren lögn. Boliden ingick en affärstransaktion med, som det senare skulle visa sig, ett chilenskt bluffbolag, som erhöll ekonomisk ersättning av Boliden för att dessa skulle omhänderta materialet, men som inte uppfyllde det avtalade kontraktet och istället lät giftet ligga och försvann med motsvarande tio miljoner kronor. "Dumpningen" gjordes av Promell, INTE av Boliden, och ska några anklagas för att ha dumpat gift i Arica så är det Promell, INTE Boliden. Till och med den chilenska staten har ålagt Promell att ansvara för sanering enligt ett kongressbeslut från 2007!

Vilket är då Bolidens ansvar? Boliden, som ett välrenommerat svenskt storföretag, borde naturligtvis, självklart, OBVIAMENTE, ha ifrågasatt lämpligheten i sin egen idé att transferera giftigt material till ett mindre bolag i en militärdiktatur, ”(...) i en tid då miljölagar var lika obefintliga som mänskliga rättigheter.” Det är sant. Det behöver man inte vara expert på och det är vi alla eniga om. Men steget att därifrån ge Boliden ett juridiskt ansvar för något som inträffade i andra och tredje hand är långt. Om nu Boliden har något ansvar i frågan så är det ett MORALISKT sådant, det är jag enig om. Men ett moraliskt ansvar är inte förenligt med en stämningsansökan, ty JURIDISKT ansvar åligger ICKE Boliden utan det chilenska bluffen vid namn Promell. Hade det rört sig om en ren ”dumpning” som Dagens Nyheter beskriver, hade saken måhända varit en annan. Men detta är ingen dumpning. Det var en transferering, en transaktion, ett avtal gällande övertagande av giftigt avfall och de ansvariga är enkom de chilenska lurendrejarna i chilenska företaget Promell, som fick ekonomisk ersättning av Boliden för att utföra en uppgift, men som  inte gjorde den. Promell är ansvariga för de sjuka invånarna i Arica, Promell är ansvariga för miljöförstöringen och det är Promells ansvariga, fega tjuvar, som ganska omgående gick under jorden när de hade fått ersättning från Boliden, som ska stå till svars. Boliden får gärna delta i en eventuell rättegång som käranden krävande ett ordentligt svar från Promell, men inte som svaranden.

Hade jag varit representant för Boliden hade jag med glädje ställt upp på de drabbade människornas sida och dragit de ansvariga inför rätta. Med iver hade jag satt mig ner med de drabbade för att leta upp ansvariga och se dem inför en domstol; det vill säga ägarna och de ansvariga inom Promell. Om inte annat för att ställa dessa ohederliga typer till svars för den enkla frågan om var de tio miljoner kronorna som Boliden gav dem nu är. Rolf Svedberg, tidigare miljöchef på Boliden och den som efter förda kontakter med Promell godkände transfereringen av materialet till Arica, uttrycker det hela ganska talande: ”Ett juridiskt tvingande avtal för Boliden och den svenska staten existerar inte (...). Ändå bör ansvaret tas. Det är det enda mänskligt och moraliskt rätta.”

Observera MÄNSKLIGT och MORALISKT.

Det är snudd på bedrövligt att som svensk i Arica behöva läsa om Dagens Nyheters smutskastning dels mot vår stad, dels mot ett svenskt storföretag, som de jure inte har gjort sig skyldiga till några som helst juridiska felaktigheter i denna så kallade ”giftskandal”. De ensamt skyldiga är chilenarna som var ansvariga för skalbolaget Promell, och det borde Dagens Nyheter också veta.

Inte ens i de fåtal notiser i chilensk media som nämner denna historia beskriver Boliden som ansvarig för händelsen i Arica, se bara denna notis i den konservativa och patriotiska chilenska dagstidningen El Mercurio. De ansvariga utpekas där, helt korrekt, som Promell. Och om rättvisa ska skipas ska Promell ställas till svars för det inträffade. Och jag ser mer än gärna att Boliden tillsammans med de 707 drabbade chilenarna skriver under en stämningsansökan mot Promell.

Veckans citat

"Det är respektlöst mot vårt land och våra medborgare. Kanske är vi annorlunda än folk från andra länder men vi har våra lagar som alla måste respektera. När vi kommer till ett annat land försöker vi följa deras regler. Vi försöker inte sätta våra regler över deras. Vi försöker uppträda respektfullt och vi vill att alla ska vara respektfulla mot vårt land och vårt folk."

 

-Yelena Isinbayeva-

Politik och Fotboll

Hej på Er,

Nu ska vi prata om många saker här. Men vi börjar med det allra viktigaste, det vill säga fotboll. Eller för att citera Bill Shankly från 1981:

 

"Some people believe football is a matter of life and death, I am very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that".

 

Nu i dagarna spelas världsmästerskapen för U20-landslag i Turkiet, och trevligt nog hade Chile och "La Rojita" tagit sig till kvartsfinal, som i söndags spelades i Istanbul mot Ghana. Hur det gick? 2-2 efter full tid och i allra sista sekunden, och jag menar verkligen i allra sista sekunden, av förlängningen gör Ghana 4-3. Chile ute och Ghana till semifinal. Och det var ett bittert skitmål som retfullt studsade in mellan stolparna. Men vi kan verkligen vara stolta ändå, La Rojita har spelat över förväntan och trots en överjävligt bitter förlust i söndags kan pojkarna dunka sig själva i ryggen efter ett över förväntan genomfört spel. Och det är detta som vi ska prata lite om nu. Pojkarna på planen var inte någon över 20 år (av en anledning heter det U-20) och de främsta lirar till vardags i bästa fall i något inhemskt mittenlag i ligan men sällan har jag skådat ett så vackert spel som jag fick se på TVN i söndags. En kämpaglöd, en kampvilja och en energi som skulle få grinollen Cristiano Ronaldo att tjurigt slänga sig mot marken för att sedan kasta lystna blickar mot domaren i hopp om repressalier för motståndaren. Pojkarna i Chile och Ghana bjöd på en fantastisk match som var sevärd kanske inte på grund av tekniken men på grund av viljan, orken, glädjen, kämpartakterna och bristen på filmningar och kärringspelande miljardärer som nämnde Ronaldo som tycker att det är viktigare att håret ligger rätt efter en filmning än att spela boll. Det var 120 minuter spelglädje som jag såg och trots att Chile åkte ut är jag ändå rätt nöjd efter att ha sett hur pojkarna i La Rojita och Ghana framförde sin version av El Juego Bonito. Divorna som spelar i de "vuxna" landslagen borde ta efter pojkarna som spelar U20-VM och vår fotboll skulle vara en än skönare konst än vad den är idag.

 

Så, då var det sagt och vi går vidare med politik. Och jag tänker inte ens nämna den Politiska Korrekthetens egen Roskildefestival Almedalsveckan och hur fega politiker från både höger och vänster, inklusive Statsministern, hellre pratar om hur de ska stänga ute en stor del av Sverige Folk från det politiska livet istället för att fundera ut hur man tillsammans kan arbeta för att Sverige ska bli ett bättre land. Nej, nu är det chilensk politik som gäller.

 

Jag är invandrare i Chile, och följdaktligen har jag ingen som helst talan när det gäller chilensk politik och chilenskt samhälle. Om det inte passar så är det bara att åka hem igen. Precis som det borde vara i ett annat land som jag känner till. Men jag måste bara kommentera det faktum att socialisten Michelle Bachelet, tidigare president och av någon outgrundlig anledning som övergår mitt över genomsnittliga förstånd betraktad som hjältinna och landsmoder, är tillbaka i Chile och nu ställer upp i presidentvalet.

 

I höst, eller i vår beroende på hur man ser det, är det presidentval i Chile. Vår nuvarande statschef Sebastián Piñera har haft en tung mandatperiod med sviktande opinion och dagdrivande kriminella yrkesdemonstranter och andra flumhuvuden som använder epitetet "yttrandefrihet" som alibi för att förstöra allmän egendom och slänga sten och molotovcoctails mot polis under så kallade "demonstrationer" mot dagens utbildningssystem, glatt påhejade av kommunistpartiet PC. Men faktum är att Piñera är den bäste president som Chile har haft sedan demokratins återinförande 1990. Chilenska ekonomin tuffar framåt på ett sätt som hans socialistiska företrädare aldrig någonsin lyckades med. Korruptionen har minskat såpass att Chile förra året blev invalda i OECD, något som hade varit en omöjlighet för bara 5 år sedan.  Föräldraledigheten har utökats med det dubbla och den lagstadgade minimilönen har höjts avsevärt, något som företrädarna från vänstern konsekvent vägrade genomföra.

 

I Chile sitter presidenten, det vill säga stats- och regeringschefen, endast en mandatperiod åt gången som varar fyra år. Piñera tillträdde i januari 2010 så nu ska det väljas ny president i vår. Och Michelle Bachelet är tillbaka. Hon får självklart ställa upp som president precis så mycket som hon själv vill och så mycket som landets konstitution tillåter. Men det som jag rynkar på ögonbrynen åt är reaktionen på hennes återvändo och hennes nyfunna lust på presidentstolen och vänsteroppositionens retorik. Politik är smutsigt och det vet vi alla, men såhärpass? Likt en nästan religiös uppenbarelse har en typ av personkult blossat upp den senaste tiden, stora porträtt på hennes smajl har satts upp både i Arica, Calama och Santiago med texten ”JAG ÄR TILLBAKA” och TV visar emotionellt instabila personer med tårarna rullande då de hulkar fram att ”min kära lilla Michelle är tillbaka!” och ren karnevalsyra utbröt då hon på en presskonferens tillkännagjorde att hon kommer ställa upp i valet. Är det Nordkorea vi har hamnat i?

 

Bachelet var president, Sydamerikas första demokratiskt valda kvinnliga, mellan 2006 och 2010. Chile tog ett mycket stort steg framåt på progressivitetens väg när man under våren 2005 valde kontinentens första kvinnliga president och det låg föga förvånande ganska stora förväntningar på henne när hon tillträdde. Vad hände då under Michelles mandatperiod? Jo sällan har väl ett land stått så stilla i sin utveckling som under hennes regim. 2010 lämnade hon ifrån sig ett Chile med en skyhög arbetslöshet (11,7 % som max), en rekordkorrumperad statsapparat, en stegrande inflation (över 4 %), ökad fattigdom (ökad med 15 %) och SÄNKT bruttonationalprodukt per capita. Hon fortsatte också glatt på den av hennes socialistiska företrädare krattade vägen att till högstbjudande sälja ut den statligt ägda kopparindustrin och i dagens läge är 70 % av Chiles koppar, som rätteligen tillhör CHILE, i händerna på utländska investerare. Jag väljer dock att inte vidare nämna fallet med tsunamin år 2010, då hon efter den enorma jordbävningen i södra Chile gick emot sitt expertisråd och medvetet valde att INTE utlysa tsunamilarm, något som orsakade 180 människors död när 10 meter höga flodvågor slog in över Araucanía-regionen.

Men, och det ska med rätta erkännas, hon lyckades bygga upp ett effektivt bidragssystem, där vem som helst kunde be om pengar i present. Under sin tid som president ansåg hon det mycket viktigt att köpa sin popularitet genom att skänka olika former av allmosor till folk och framför allt under julveckorna for kvinnan smajlande land och republik runt med löften om ”julgåva på 40 000 CHP!” (ca. 550 SEK) vilket naturligtvis gjorde folk glada. Men skapar utförsäljningar av naturtillgångar och bromsad tillväxt kryddad med svågerpolitik och ryggdunkanden samt allmosor och gåvor ett framgångsrikt, stabilt och säkert samhälle? Nej naturligtvis inte.

 

Varför är då Michelle Bachelet så populär? Varför visade TV upp till tårar rörda folk människor som pratade om henne som en uppenbarelse av Jungfru Maria? Jo naturligtvis - Michelle Bachelet är kvinna. Chile tog, som berättat, ett enormt kliv mot jämlikhet och progressivitet när Bachelet valdes som kontinentens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Jag frågar mig varför hon inte tog tillvara på chansen, möjligheten som hon fick. Ingen hade varit gladare än jag om det visade sig att Michelles politik hade fungerat, men det gjorde den inte, det är bara att inse, och hon överlämnade ett Chile kanske inte i ruiner men med en ekonomi på glid och en sänkt BNP per capita. Därför är det snudd på beklämmande att se den personkult som nu råder i Chile kring hennes person. Det är inte politikern Bachelet som folk hyllar - utan personen Bachelet, kvinnan Bachelet. DET är inte ok, och det är DET som oroar mig.

 

Men ändå - Michelle Bachelet kommer med all säkerhet att gå segrande ur vårens presidentval och det är lika bra att vi förbereder oss för det redan nu.

 

Och på tal om politik: det var väl en himla tur att Hosni Mubarak försvann från makten under arabiska våren så det blev fred, stabilitet och demokrati i Egypten?