Noticias

Över två veckor sen sist nu, men jag har goda ursäkter till bristande aktivitet i min virtuella dagbok. Dels har jag börjat på ett nytt arbete, dels har vi varit nere i huvudstaden men framför allt har vi haft finbesök av mina kära föräldrar som har varit här och träffat sitt hittills första barnbarn.

 

Vi var nere i Santiago en sväng för två veckor sedan, frugan, Francisca och jag, där vi på torsdagen ombesörjde det sista pappersarbetet med svenskt medborgarskap och svenskt pass för Lillan på Sveriges ambassad. Francisca får ad jure och ad solis  dubbelt svenskt/chilenskt medborgarskap vilket naturligtvis ska dras nytta utav, därför hade vi ärendet till ambassaden, dit vi anlände tidigt en torsdagsmorgon.

Det är allt en ganska torftig ambassad som Sverige har i Santiago... ett litet krypin, anonymt och intetsägande, inte en enda blågul flagga, inte ens en sådan där bruklig liten mässingsplatta på husfasaden vid entrén vittnar om svensk närvaro i den lika anonyma skyskrapan i Providencia. Först när man tar hissen upp till fjärde våningen ser man första tecknet på Sverige: en plastskylt med Lilla Riksvapnet utanför en glasdörr. Bättring borde ombesörjas, Sverige och Chile har såpass mycket bilateralt samarbete att vi borde kunna kosta på oss en lite mer talande närvaro i Santiago; se bara på Chiles dito i Stockholm. 

 

Van vid byråkrati var jag när vi anlände ambassaden beredd på långa köer och ett evigt ifyllande av papper som ska stämplas hitan och ditan men det visade sig att det var ett ganska enkelt ärende som skulle utföras och vi kunde hyfsat snabbt lämna och gå ut och se på Staden. Staden dar jag bodde 2004 och där jag först lärde känna mitt kära Chile.

Precis som för två år sedan så är det mesta sig likt men Diego Portales är moderniserat, inget Café con Piernas över gatan och vår kära dataspelshåla verkar vara spridd för vinden. Men Santiago ligger där det ligger, pulserande, vibrerande, växande och stinkande.

 

Francisca deklarerade framåt eftermiddagen med all önskvärd ljudlighet att hon var måttligt förtjust i alla nya intryck och vi rörde oss så sakteliga mot vårt hotel för att ta en siesta. Senare samma kväll, på torsdagen, anlände föräldrarna till Chile och vi tillbringade hela dagen efter med att tillsammans titta på Sydamerikas häftigaste och mest dynamiska huvudstad. Vi gick först längs Alameda och självklart förbi Cerro Santa Lucía, Universidad Católica, Avenida Paraguay, Diego Portales och så stod jag återigen utanför Alameda 240, där jag tillsammans med L.S. hade mitt hem under den där underbara tiden för snart tio år sedan. Nostalgin flödade när vi fortsatte att vandra österut mot Plaza Italia och Baquedano. Efter lunchen gick vi åt andra hållet, förbi Universidad de Chile mot La Moneda och på Paseo Estado mot Plaza de Armas där katedralen fick ett besök.

 

Santiago är häftigt! 

 

Morgonen efter flög tillbaka hem till Arica och Francisca tyckte det var riktigt roligt att flyga. Hon sov till början men var sedan vaken och inspekterade med nyfikenhet alla nyheter i LAN: s Airbus A-320. Långt ifrån protesterna den första dagen med andra ord.

 

Hemma i Arica började jag arbeta och föräldrarna umgicks under tio dagar med min hustru och vår dotter. Frugan tog med dem, såvitt jag har förstått, till Lluta, Morro, Playa Corazones och andra sevärdheter i vår stad. Tillsammans åkte vi på lördagen till Tacna i Perú och till Azapa för att se världens äldsta mumier. På vardagen fick vi tid att ses på luncherna och på kvällarna men ändå känns det som att tiden gick alldeles för fort och att vi fick alldeles för lite tid att träffas innan det var dags för dem att resa hem till Sverige. Tack, kära Ni, för att ni kom hit och hälsade på! Vi ses snart, Ni vet var.

 

Francisca fyllde tre månader den 13 oktober och kring de dagarna var det dags för besök på BVC. Resultatet därifrån var att Lillan är 60 cm lång och väger 5500 gram, helt enligt det "normala" schemat.

 

Mitt nya arbete då? Jo det är på ett byggföretag. Från gruvan i Calama till bygget i Arica med andra ord, som den grovknegare man är. Inte riktigt, jag är ekonomiassistent.

 

Lite sport ska vi också prata om. Sverige är klart för Play-Off i VM-kvalet vilket är mycket trevligt! En bra insats mot Österrike (2-1) följdes upp av en mindre bra insats mot Tyskland (3-5(!)) vilket dock till slut gav en andraplats i gruppen och Play-Off. I ärlighetens namn trodde jag inte det, pessimist som jag är, efter de skrala insatserna mot Irland och Österrike.   Lite konfys blev jag dock efter att ha hört eftersnacket som följde matchen mot tyskarna. Man KAN inte, SKA inte, vara nöjd efter fem insläppta mål, inte ens mot Tyskland! Retoriken gick som om Sverige hade vunnit matchen, vilket visar på en klar brist på självdistans, och det duger inte att stega in i en Play Off-match mot låt oss säga Ukraina eller, ve och fasa, Frankrike eller Portugal med den "nöjda" inställningen.

 

La Roja är dock klara för VM! Två utmärkt genomförda matcher, mot Colombia och Ecuador respektive, gör att Brasilien får se Marea Roja bjuda upp till cueca nästa år! Den resultatmässigt godkända matchen mot Colombia, 3-3 borta mot världens enligt rankingen fjärde bästa landslag är ändå bra gjort, fick dock en sur bismak då Chile ledde med hela 3-0 efter endast 29 minuter men efter en vanvettig domarinsats av brasilianaren Paulo Oliveira med en utvisad chilenare och två fullständigt felaktigt dömda straffsparkar för Cafeteros som krona på verket lyckades desamma kvittera till 3-3 i minut 84 och bli VM-klara. Chile fick vänta till sista omgången och hemmamatchen mot Ecuador för att Marea Roja kunde börja fira på gatorna. 2-1 till Chile och de tutande bilkaravanerna ville aldrig ta slut under tisdagsnatten.

 

Det är väl det som har hänt här i Chile de senaste veckorna.

 

Och vem kommer INTE att hålla tummarna extra mycket för Island, av alla länder, i Play-Off?? Aufram Ísland!

Arica och Boliden

Arica verkar nu hamna på svenska kartor. Men dessvärre inte sådana skapade med en positiv litografisk åtanke. Dagens Nyheter har inlett en artikelserie om något som de kallar ”Giftskandalen” i Arica". Denna ”skandal”, för till syvende och sist är det faktiskt en sådan, inbegriper Sverige på så sätt att vårt land representeras av företaget Boliden. Ett av de största svenska företagen och ett av de ledande inom svensk gruvindustri, som nu har stämts av 707 arica-bor för att man år 1984 ska ha "dumpat" en mängd giftiga avfall i staden. Det är detta som Dagens Nyheters artikelserie handlar om.

Jag är bosatt sedan tre år tillbaka i Arica, och trots att jag inte utger mig för att vara journalist så är jag ändock skribent, och jag är väl mycket mer insatt i Aricas geografi, demografi och socio-ekonomiska förhållanden än de journalister som nu ligger bakom "avslöjandet" om den här giftskandalen. Dagens Nyheter hävdar att deras journalister faktiskt har varit här i Arica, men efter att ha läst de artiklar, så vinklade och så fyllda med faktafel om vår stad, som mediet har publicerat så betvivlar jag att dessa ens har satt sin fot i Chile.

Ja, det gör jag. Och jag står för det.

Dagens Nyheters artikelserie beskriver främst två teman: historia/bakgrund/beskrivning, samt ansvar för det inträffade. Och Dagens Nyheter har fel, i bägge dessa teman. Och det är detta som denna ganska långa text handlar om, för som svensk medborgare boende i Arica kan jag bara inte låta DN publicera så många felaktigheter oemotsagda. Men först lite historia:

Svenska Boliden besatt på 80-talet ungefär 20.000 ton giftigt slam, slaggprodukter om man så vill, innehållande bland annat arsenik, kvicksilver och andra mindre trevliga tungmetaller. I början av nämnda årtionde sonderade Boliden den globala terrängen för var, hur och när man på lämpligast sätt kunde göra sig av med/sälja/invertera det giftiga materialet. I Arica, i dåvarande militärdiktaturen Chile, fanns det inhemska företaget Promell, 100 % chilenskt och vars affärsidé bland annat var att mot ersättning utvinna tungmetaller ur redan bearbetat gruvmaterial för att sedan sälja vidare. Representanter för Boliden kom till Arica för att diskutera en eventuell affär med Promell, och 1984 tecknades ett avtal om överlåtande av giftet mellan företagen. Promell erhöll av Boliden motsvarande 10 miljoner kronor för att ”upparbeta” det giftiga materialet. Boliden exporterade så materialet till Arica där Promell enligt juridiskt giltiga kontrakt och avtal tog emot det för att utvinna tungmetallerna, något som aldrig skedde. Promell lät istället 20 000 ton slam, fyllt med tungmetaller ligga i högar kring området Cerro Chuño en bit utanför Aricas centrum. Promell, bevisligen ett lurendrejarföretag bestående av lurifaxar, gick sedan i ”konkurs” och ägarna, 10 miljoner svenska kronor rikare, ”försvann”. På marken som Promell dumpade giftslammet byggdes något senare bostäder för människor. Människor framför allt från lägre socio-ekonomiska klasser flyttade in i dessa bostäder, helt ovetandes om vad grunden till sina nya hem innehöll. Människor som nu märker giftets verkningar i form av kroniska sjukdomar samt barn med missbildningar och/eller psykiska besvär.

Dessa människor har nu, tydligen med svenska juristers goda anseende, stämt Boliden som ensamt ansvarigt för tragedin. Hela historien är självfallet oerhört ledsam, och som vanligt när det gäller liknande incidenter är det människor med prekär socio-ekonomisk situation som blir lidande. Chilenska staten har försökt att förbättra situationen bland annat genom attfrakta bort det mesta av de 20.000 ton avfall som lämnades där av Promell ochatt bygga nya bostäder åt invånarna i Cerro Chuño, långt bort från den förgiftade marken. Men fortfarande lever en stor del kvar, och det är av dessa som 707 personer nu har riktat stämningsansökan mot Boliden.

DN:s artikelserie om ”skandalen” är till att börja med kraftigt vinklad, i sann svensk oikofobisk PK-anda. Föga förvånande visserligen, men ändå lika föga journalistiskt korrekt. Vinklingen består i att helt och hållet skuldbelägga Boliden för att helt sonika ha dumpat 20.000 ton gift och de medföljande fasor som en del invånare i "byn" Arica tvingas genomlida, något som är felaktigt. Jag kommer att utveckla varför lite senare, men DN: s artiklar är även så fyllda av faktafel, motsägelser och rena påhitt gällande vår stad att jag, på fullaste allvar, ifrågasätter om journalisterna verkligen har varit i Arica som de ger sken av. Jag räknar upp bara en del av dem:

För det första: Arica är inte en by. Arica är en stad, med över 200.000 invånare. Advokat Johan Öberg, delaktig i stämningsprocessen mot Boliden, kallar Arica för "en liten skutt i Chile", vilket är högst oförskämt, Herr Advokaten. Hade Arica legat i Sverige hade det varit landets fjärde största stad.

För det andra: Läser man några av DN: s ”beskrivningar” av Arica får man intryck av att det är en kommun i total misär. ”Fattig ort” är ett direkt citat, vars öde är att den till synes skulle vara fullständigt dränkt i gifter, som Boliden skulle ha ”dumpat” mitt i den ”fattiga staden”. Arica beskrivs som en pover blandning mellan Murmansk och Mogadishu, med inslag av Tjernobyl, mitt ute i en steril öken där inget kan, och bör, leva. Sanningen är dock den att Arica trots allt är en av Chiles renaste städer, den garanterat säkraste och faktiskt även en av de med högst livskvalitet. Jag upprepar att jag på fullt allvar betvivlar att artikelförfattarna verkligen varit här efter att ha läst dessas rapportering om vår stad. Kom hit själva så får Ni se hur det ser ut.

För det tredje: Det hävdas bland DN att giftet skulle ha drabbat ”Invånarna i byn ’Polygono’...” Det finns absolut ingenting, ingen by, inget kvarter, inget område, ingenting, i Arica som heter ”Polygono”. Det finns inte ens ett ord på spanska, inte ens på lokal dialekt, som heter ”Polygono”. Återigen betvivlar jag att DN har besökt vår stad, för orten/byn/kvarteret/ordet/namnet ”Polygono” existerar i vart fall inte i Arica.

För det fjärde: Uttrycket ”hacerse el sueco” (spela svensk) med betydelsen att spela oförstående eller intet vetande, är långt ifrån ett nyskapat dialektalt uttryck förekommande endast i nordchilensk spanska, som DN verkar tro. Begreppet har funnit i spanska språket sedan 50-talet och lär ha uppkommit i turiststråken i moderlandet Spanien. Och orsaken varför behöver man inte fundera särskilt länge på.

För det femte, och nu till det väsentliga nämligen vem eller vilka som bär det slutgiltiga ansvaret för att ha lämnat 20.000 ton tungmetaller i en stad och som nu får människor svårt sjuka:

Bolidens agerande i Arica 1984 benäms som "dumpning", något som är ren lögn. Boliden ingick en affärstransaktion med, som det senare skulle visa sig, ett chilenskt bluffbolag, som erhöll ekonomisk ersättning av Boliden för att dessa skulle omhänderta materialet, men som inte uppfyllde det avtalade kontraktet och istället lät giftet ligga och försvann med motsvarande tio miljoner kronor. "Dumpningen" gjordes av Promell, INTE av Boliden, och ska några anklagas för att ha dumpat gift i Arica så är det Promell, INTE Boliden. Till och med den chilenska staten har ålagt Promell att ansvara för sanering enligt ett kongressbeslut från 2007!

Vilket är då Bolidens ansvar? Boliden, som ett välrenommerat svenskt storföretag, borde naturligtvis, självklart, OBVIAMENTE, ha ifrågasatt lämpligheten i sin egen idé att transferera giftigt material till ett mindre bolag i en militärdiktatur, ”(...) i en tid då miljölagar var lika obefintliga som mänskliga rättigheter.” Det är sant. Det behöver man inte vara expert på och det är vi alla eniga om. Men steget att därifrån ge Boliden ett juridiskt ansvar för något som inträffade i andra och tredje hand är långt. Om nu Boliden har något ansvar i frågan så är det ett MORALISKT sådant, det är jag enig om. Men ett moraliskt ansvar är inte förenligt med en stämningsansökan, ty JURIDISKT ansvar åligger ICKE Boliden utan det chilenska bluffen vid namn Promell. Hade det rört sig om en ren ”dumpning” som Dagens Nyheter beskriver, hade saken måhända varit en annan. Men detta är ingen dumpning. Det var en transferering, en transaktion, ett avtal gällande övertagande av giftigt avfall och de ansvariga är enkom de chilenska lurendrejarna i chilenska företaget Promell, som fick ekonomisk ersättning av Boliden för att utföra en uppgift, men som  inte gjorde den. Promell är ansvariga för de sjuka invånarna i Arica, Promell är ansvariga för miljöförstöringen och det är Promells ansvariga, fega tjuvar, som ganska omgående gick under jorden när de hade fått ersättning från Boliden, som ska stå till svars. Boliden får gärna delta i en eventuell rättegång som käranden krävande ett ordentligt svar från Promell, men inte som svaranden.

Hade jag varit representant för Boliden hade jag med glädje ställt upp på de drabbade människornas sida och dragit de ansvariga inför rätta. Med iver hade jag satt mig ner med de drabbade för att leta upp ansvariga och se dem inför en domstol; det vill säga ägarna och de ansvariga inom Promell. Om inte annat för att ställa dessa ohederliga typer till svars för den enkla frågan om var de tio miljoner kronorna som Boliden gav dem nu är. Rolf Svedberg, tidigare miljöchef på Boliden och den som efter förda kontakter med Promell godkände transfereringen av materialet till Arica, uttrycker det hela ganska talande: ”Ett juridiskt tvingande avtal för Boliden och den svenska staten existerar inte (...). Ändå bör ansvaret tas. Det är det enda mänskligt och moraliskt rätta.”

Observera MÄNSKLIGT och MORALISKT.

Det är snudd på bedrövligt att som svensk i Arica behöva läsa om Dagens Nyheters smutskastning dels mot vår stad, dels mot ett svenskt storföretag, som de jure inte har gjort sig skyldiga till några som helst juridiska felaktigheter i denna så kallade ”giftskandal”. De ensamt skyldiga är chilenarna som var ansvariga för skalbolaget Promell, och det borde Dagens Nyheter också veta.

Inte ens i de fåtal notiser i chilensk media som nämner denna historia beskriver Boliden som ansvarig för händelsen i Arica, se bara denna notis i den konservativa och patriotiska chilenska dagstidningen El Mercurio. De ansvariga utpekas där, helt korrekt, som Promell. Och om rättvisa ska skipas ska Promell ställas till svars för det inträffade. Och jag ser mer än gärna att Boliden tillsammans med de 707 drabbade chilenarna skriver under en stämningsansökan mot Promell.