Dagsrapport

En händelserik och intressant dag har det varit här i norra Chile. Och naturligtvis har detta sin grund i Internationella Domstolens utlåtande i den av Perú unilateralt initierade gränskonflikten med Chile. Och nja, njo, nåja, utfallet av Domstolens dom är väl hyfsat sisådär fördelaktig för Chile. Man förlorade kanske, men ändå inte så mycket som man fruktade och framför allt fastställdes landgränsen, den som Perú har åkallat så mycket problem över ända sedan 1884, till chilensk fördel. 

Den maritima gränsdragningen behålls, enligt gällande avtal från 1884, 1904, 1929, 1930, 1952 och 1954, men med en viktig ändring: gränsen följer gällande parallell ut till 80 sjömil, efter detta viker den av mot västsydväst, tillgivande Perú en större bit hav än tidigare. Detta beroende på att Internationella Domstolen tillskriver 1954 års ratificerade avtal angående maritima gränser upp till 80 sjömil från land, som ännu gällande och bindande, men på grund av att det på den tiden ännu saknades maritim lagstiftning ger man Chile rätt till "endast" 80 sjömil gräns, och därefter tar den nyinstiftade internationella lagstiftningen gällande maritima gränser, vid, givande Perú en något större fördel i det slutgiltiga utlåtandet.

Se här:

Jämför detta med Perús orealistiska och faktiskt smått oförskämda krav...

... så är det inte så illa ändå för Chile, framför allt med tanke på den finansiella rikedomen som går att hämta i det hav som i framtiden även kommer att tillhöra Chile. Mer om det längre ner.

Kort sagt så kan man tolka utlåtandet från Haag på följande vis:

Chile vann då landgränsen mot Perú en gång för alla fastställdes, och förövrigt icke kan överklagas, och dess fortsättning ut i havet även i framtiden utgör maritim gräns mot det nordliga grannlandet.

Perú vann då man de facto erhöll ett tämligen stort område mitt ute i havet under tidigare chilensk överhöghet, ett område som tidigare var klassat som chilenskt respektive internationellt område.

Chile förlorade då den maritima gränsen från och med 80 sjömil från land de facto ändrades, och ett område under tidigare chilensk överhöghet nu lyder under Perú.

Perú förlorade då Domstolen underkände Perús krav och argument på en ändring av landgränsen och följaktligen havsgränsen som en vidare fortsättning av densamma som ny gräns mellan Chile och Perú.

Som jag tidigare sade så är det levande historia som ännu pågår här i Arica/Tacna; enligt Svenska Dagbladet som ÄNTLIGEN har uppmärksammat sydamerikansk nutidshistoria i en förövrigt ganska torftig artikel är det ett "1880-talskrig som spökar", men sanningen är att denna konflikt är långt, oändligt, mycket mer än endast ett litet 1880-talskrig. Den bottnar i en politisk-ekonomisk rivalitet mellan Perú och Chile om hegemonin över sydamerikanska Stilla Havet som härrör ända från kolonialtiden. Stilla Havskriget 1879-1884 var inget litet krig sådär i största allmänhet utan ett i raden av krig, konflikter och incidenter mellan länderna sedan sekler tillbaka. Minns exempelvis (eller fråga mig om Ni inte känner till) kriget 1836-39 mot en "Peru-Boliviansk Konfederation", eller kriget Chile-Perú-Spanien (sic!) på 1870-talet. Dagens utlåtande i Haag är resultatet av en konflikt, en hegemonisk rivalitet två nationer emellan, som sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden, INTE ett litet "1880-talskrig som spökar", SvD.

Bägge ländernas statsöverhuvuden Sebastian Piñera i Santiago och Ollanta Humala i Lima har hållit tal till respektive nation, manande till fortsatt lugn och samarbete, men nog anser jag personligen att Piñera lät överdrivet bitter och Humala lät överdrivet segerrusig i respektive retorik. Humala hävdade stolt i sitt tal att det är en stor dag för Perú där de har bevisat att "havet tillhör dem", och att Perú "har erhållit 70 % av sina  territoriella krav", något som inte stämmer, matematiskt räknat. Man kommer även att vidta samtliga åtgärder för att ta sitt hav i besittning. Vad det nu innebär.

Lite väl högbröstat, anser jag, då det som Perú har "fått" av Chile är saltvatten, diväteoxid och natriumklorid, och inte ett skvatt mer. För de facto är att det hav som Chile nu ger upp till Perú knappt ens duger till fiske. Lokala fiskeindustrin i Arica drog en lättnadens suck när Internationella Domstolen läste upp sin dom, ty den innebär att samtliga fiskrika vatten även i fortsättningen lyder under Chile, och endast Chile. 

Sebastián Piñera å sin sida deklarerade Chiles "besvikelse med att tvingas ge upp sitt hav" men att man kommer att följa och lyda Internationella Domstolens utlåtande. 

Hittade förövrigt denna bild på peruanska Diario El Correo, visande på peruanernas målsättning:

TGIF

God fredag!

Hörde av en liten fågel att vintern har kommit hem till Sverige, äntligen. Jag kan meddela att här nere i norra Chile är det något alldeles förfärligt varmt. Det är så varmt att hönsen lägger kokta ägg och korna gör färdig ost. Det säljs inte längre majskolvar på marknaden utan pop-corn och vill man ha rostat bröd lägger man bara limpan i solen en stund. Sedan i julas har vi haft temperaturer på uppåt 30 grader, men lägg därtill Södra Halvklotets brännande sol och värmekänslan blir långt mycket över det. Bara man dricker en kopp kvällsté, enligt chilensk tradition, börjar svetten att rinna.

Under 2013 återkom jag upprepade gånger till ett och samma tema, och ett intressant sådant: gränskonflikten med Perú. 

För Er som vill uppdatera Er om situationen finns information här:

Nygammal konflikt
Ett nytt kapitel av en tradig historia
I knew it

Nu är ämnet minst sagt på tapeten, återigen. Anledningen är att nu på måndag, den 27 januari, avgör Internationella Domstolen i Haag konfliktens utgång, och det är en spänd väntan här i Chile kan meddelas. Ryktet florerar nämligen sedan strax före jul att Domstolen kommer att döma till Perús fördel, och retoriken, både hos höga politiska tjänstemän men även hos lokala fiskare här i Arica, är mer eller mindre att spelet redan är förlorat, men man manar ändå till lugn och "fortsatt vänskap över gränserna". 

Nu i veckan samlade Chiles president Sebastián Piñera till möte med Consejo de Seguridad Nacional (COSENA), Nationella Säkerhetsrådet, bland annat innehållande presidenten själv, utrikes-, inrikes-, försvars- och finansministrarna, talmännen för Kongressens bägge kamrar samt befälhavarna för landets fyra försvarsgrenar: armén, flygvapnet, flottan och Carabineros. 

Retoriken ut mot allmänhet är dock fortsatt att man "ser ljust på framtiden" och att man kommer att "vårda de goda relationerna med Perú, oavsett resultat", men handlingar säger mer än ord. Lite som lugnet före stormen manade president Piñera, utrikesminister Moreno och försvarsminister Hinzpeter efter COSENA: s möte till lugn och fortsatt respekt, men man anar att något är på gång, åtminstone här i Chile:

Chilenska kustbevakningen patrullerar, sett från min balkong

Senaste veckan har Kustbevakningen med sina finaste och största fartyg patrullerat Aricabukten som Smaug vaktar sin guldskatt, arméfordon syns fara lite titt som tätt på Pan-American Highway (naturligtvis inga stridsvagnar, men både trupptransportfordon och APC har jag sett rulla förbi från mina fönster) och häromnatten vaknade vi av Flottans spaningsflygplans låga brummande över Arica. Helikoptrar från Carabineros och Flygvapnet dånar ibland ut över Aricabukten, norrut, för att vid gränsen vända av västerut och sedan tillbaka in över land söder om staden.

Detta kan ju tyckas som en mindre mobilisering, och jag vet att det kommer som en ögonbrynshöjning för många, då detta ämne tydligen inte har nämnts med ens en spaltmillimeter hemma i Sverige. Men härnere i Sydamerika är det förstasidestoff, och lever man mitt i den omstridda regionen så är uppmärksamheten påtaglig. Jag är barnsligt intresserad av Sydamerikas historia och krigshistoria, och denna konflikt är för mig som om ett dinosauriefossil helt plötsligt skulle få senor och vävnad och åter börja kravla mitt framför ögonen på en paleontolog. Det är levande historia, det som pågår här.

Kommer det värsta att hända då? Ska vi oroa oss för ett krig mellan Chile och Perú? 

Nej naturligtvis inte. Ingen av länderna är tillräckligt dumma för att börja skjuta på varandra i regelrätta strider. Det skulle i så fall vara ett av de mest onödiga krigen i historien (jfr Cenepakriget 1995 mellan Perú och Ecuador) och varken Chile eller Perú skulle vinna ett skvatt på att gå i krig mot den andre, och de vet bägge nationerna mycket väl om. Jag har bott i sammanlagt fem länder och jag har rest en hel del i mina dagar men aldrig har jag upplevt två till varandra gränsande regioner som är så pass beroende av varandra, i varor, tjänster och kapital räknat. Arica behöver peruanska varor och tjänster för att fungera, vår hamn är beroende av peruansk handel och Tacna å sin sida behöver chilenskt kapital.

Så svaret på frågan är NEJ, detta kommer inte att utvecklas till något krig. Det skulle i så fall vara en stor sensation, och jag är helt lugn och har inga planer på att packa någon väska och fly fältet. Väskan kommer jag däremot att packa, men av helt andra anledningar, mer om det om ett par dagar. 

Men, märkväl, mindre incidenter, små provokationer och muskelvisningar är inte alls omöjliga, snarare ganska troliga, i efterspelet av Internationella Domstolens utlåtande. Jämför med Torskkriget mellan Storbritannien och Island: det förekom inga regelrätta strider men det var två decenniers grälmuckande av två länder i omstridda vatten. Och liknande scenario är inte alls omöjligt att vänta här under 2014.

Fotodokumentär - Roadtrip Arequipa

Som jag berättade häromsistens så tog vi kärran till Arequipa över Allhelgonahelgen tillsammans med några vänner. Uppdelade på två åkdon, Jag, min hustru, min dotter och en kompis åkte i min Kia Sorento och Francisco, Meliza och lille Gabriel åkte i deras Mitsubishi Pajero, hade vi ett litet äventyr i ett av jordens mest undersköna länder.

 

Sammanlagt fyra dagars dagars skön semester fick vi, och här kommer en kort fotopresentation av våra dagar i vårt norra och ack så vackra och faktiskt eftertraktade grannland.

 

 

Dag 1, Arica - Tacna - Ilo:

Färden började på torsdag morgon, med fullständigt groteskt långa köer vid gränsen Chile-Perú. Vad annat hade jag förväntat mig, med 4 dagars ledighet och halva norra Chile vid gränskontrollen...? Men med Guds vilja och lite tålamod kom vi över till slut och vi stannade för lunch i Tacna. Japp, övergången tog sån förbannat lång tid att när vi kom fram till Tacna var det redan dags för lunch. Tacna var så överpackat av folk, framför allt dagdrivande chilenare, så den svåraste utmaningen på hela resan, bilkörning beträffat, var faktiskt att framföra min fina Kia i Tacna. På eftermiddagen åkte vi vidare längs kusten mot Ilo längs milsvid av strand och strand, och sand och sand.

 

Våra två åkdon vid tullen mellan Tacna och Ilo. Min trogne vän Kia Sorento står till vänster.

 

På ett marinbiologiskt museum i Ite, Moquegua.

Yau Apu Sapa Inca. Sapan Intiq Ch'urin Atawallpa inca Tawantinsuyupic, ch'uri sapan incaq Wayna Qhapaqaq.

 

Norrut åkte vi, mot Ilo, genom odlingar...

 

... längs hav...

 

... och genom öken.

 

Framåt skymningen kom vi fram till vårt etappmål som var den lilla staden Ilo. Vi irrade omkring ett tag tills vi fann ett hotel med parkeringsplats och till slut kunde vi checka in och fräscha till oss för att sedan gå ut och äta middag. Vi gick ner på stadens torg och vi satte oss på ett tvättat ställe med utsikt över detsamma. Det var en mycket fin stämning bland invånarna, som verkade ha samlats i tusental kring torget. Musik och dans strömmade ut över detsamma, med människor som verkade ha vallfärdat dit för att fira helg. Vi deltog dock inte i något firande utan vi åt våra lasagner och hamburgare, drack vår pilsner och sedan vandrade vi tillbaka till vårt hotel, ganska trötta efter en hel dags åkande.

 

 

Dag 2, Ilo - Arequipa:

Ilo visade sig vara en riktigt mysig liten stad, perfekt för att spendera en långhelg eller kanske lite till. Inte för att åka på sightseeing eller uppleva exempelvis gamla Inkaruiner, utan bara för att relaxa, ta sköna promenader längs vattnet och njuta av utsökt peruansk mat. Ilo vill jag åka tillbaka till, och stanna kvar ett par dagar.

 

Dagen efter vaknade vi utvilade och vi stannade kvar ett par timmar, promenerade längs vattnet och åt lunch innan färden fortsatte norrut, mot vårt slutmål som var Arequipa.

 

Gänget på förmiddagspromenad på strandpromenaden

 

Färden fortsatte norrut, längs mil och mil av klippig kust...

 

... och längs strand, där oceanen oupphörligen slår in över Perú.

Till slut kom vi fram till vårt mål...

 

... La Ciudad Blanca, Arequipa!

 

Jag måste säga att jag är imponerad av vägarna i Perú. Åtminstone vägarna mellan Ilo och Arequipa. Visst, det är mer kurvor än på Monacos Grand Prix, och det är uppför och nedför och så upp igen som en berg-och-dalbana. Men just kvalitén på vägarna är jag positivt överraskad av. Breda, nyasfalterade landsvägar med tydliga markeringar och framför allt så är det inga hål i desamma, som det är här i Chile. Folk verkar se efter sina vägar bättre i Perú än i Chile. Men framför allt, det som gör färden osäker, är hur folk kör i det där landet. Att påstå att de har fått körkortet i Cornflakes-paketet är ingen överdrift, ty mer än en gång fick jag/vi göra tvära nitar och/eller girar när långtradare skulle till att köra om i kurvor eller precis i krönet på uppförsbacken...

 

Vägarna i Perú är bra, bättre än i Chile, men se upp för hur människor framför sina åkdon om Ni får möjlighet att köra bil där.

 

En välbehövlig middag sköljdes ner med Pisco Sour a la Perú och iskall pilsner med utsikt över Plaza de Armas och Catedral. Efter att ha kört över 300 km på peruanska vägar är det ingen underdrift att vi sov gott den natten.

 

 

Dag 3, Arequipa

Arequipa är faktiskt en av de vackraste platserna som jag någonsin har besökt. Och jag har varit på världens sex kontinenter och bott i sammanlagt fem länder, så att Arequipa är en av mina favoritplatser på Jorden säger en del av hur mycket staden har imponerat på mig.

 

Dagen spenderade vi genom att upplevda undersköna Arequipa genom en ordentlig city-tour på förmiddagen och eftermiddagen tillbringades efter en utmärkt lunch på torget genom min favoritsysselsättning under turistens epitet: att promenera. Min far sade en gång att promenera är det bästa sättet att uppleva en stad på. Och det är så sant så. Dessvärre lyckades jag inte fånga någon av mina medresenärers engagemang i nyss nämnda aktivitet utan en efter en begav vi oss tillbaka till vårt hotel för att vila siesta.

 

Solig dag i Arequipa på Plaza Mayor, med snöklädda Anderna i bakgrunden

 

Familjen vid Parroquia Yanahuara

 

Familjen i Arequipa, med Mistis 6.000 slumrande meter vakandes över staden

 

Misti, Majestuosa

Kvällsaktiviteten, då det var fredag, bestod först av att vi gick iväg till Plaza Yanahuara, i närheten av hotellet, där det var uteserveringar från mängder av restauranger, caféer och pubar. Damerna gick sedan tillbaka till sitt och vi grabbar, Francisco, Cristian och jag, gick på disco i närheten av vårt hotell. Då jag helt plötsligt blivit gammal och gaggig och inte längre uppskattar diskotekens höga musik, blinkande ljus eller trängseln bland en massa svettiga hipsters, så jag avlägsnade mig relativt omgående för att även jag njuta kvällens sömn.

Dag 4, Arequipa:

Söndag. En dag för avslappning och relax. Inga bilder finns, på grund av att inget intressant hände under denna dag. Att vi tre pojkar var ute och sölade Pisco Sour kvällen innan har absolut ingenting med saken att göra.

 

Dag 5, Arequipa - Moquegua - Tacna - Arica:

Så var det redan dags för färd hem mot vardagen. Vi tog inlandsvägen denna gång, från Arequipa till den lilla staden Moquegua, vilket innebar timmar av åkande i ett sterilt, tomt och livlöst Marslandskap. Det är ett märkligt, men enligt mig ett bedövande vackert, landskap som man åker igenom, overkligt. Om himlen hade varit lika djupblå på planeten Mars så hade det nog inte varit så stor skillnad på Jorden och nämnda planet.

 

Mars Rover måste haft en liknande utsikt som från min framruta. Man inser människans litenhet när man åker igenom Atacamaöknen och det går fyra timmar utan att man ser en levande varelse.

Endast Atacamas avlägsna berg, röd sand och en brännande sol omgav oss under resan. Tilläggas bör att det INTE är läge att få motorstopp eller punktering på detta ställe. Det hände oss.

 

Vägen skar som ett streck genom öknen, skapade kontrast, det enda tecknet på civilisation i ett annars öde och ogästvänligt landskap.

 

Vi åt lunch i Moquegua och det var först på utvägen därifrån, mot Tacna, som äventyret började på riktigt. Våra kollegor fick punktering. Mitt ute i absolut ingenting och i 40 graders stekande sol fick vi ge oss till att byta däck, vilket till slut gick utmärkt bra, men nog blev vi lite oroliga när det visade sig att våra domkrafter var för små, för korta, för en Mitsubishi Pajero's rätt rejäla höjd. Men det löste sig genom en pålitlig sydamerikansk metod: böka in en massa sten under bilen, sätt domkraften på stenarna och så kan bilen till slut höjas. Jag ska erkänna att jag blev lite orolig när jag helt plötsligt ser Francisco knöla sig in under sitt två ton tunga ekipage, halvt upphissat med en domkraft som balanserar på en stenhög, för att känna stabiliteten på stenhögen. Endast två ben stack fram under bakvagnen när han skulle dit och börja rucka på än det ena och än det andra... Svenskt säkerhetstänk skulle (med rätta) ylat av ångest, men däck lyckades bytas lyckligt och vi kom vidare. Till Tacna anlände vi framåt kvällningen där vi stannade till någon timme innan vi åkte hemåt.

Till slut kom vi hem till Arica och till vardagen, lyckligt hemkomna tackade vi Vår Herre för att vi ännu voro trygga och säkra.

Lilla Francisca då? Hur tyckte hon det var att resa?

Jo, hon trivdes rätt bra i sin bilstol tillsammans med mamma i baksätet. Flickorna verkade det ha riktigt trevligt därbak, Gabriela med sin musik och färdkost bestående av vatten, läsk, kakor och godis, och Francisca som mestadels sov i sin bilstol.

Lima nästa gång?

 

Vem följer med?

Noticias

Över två veckor sen sist nu, men jag har goda ursäkter till bristande aktivitet i min virtuella dagbok. Dels har jag börjat på ett nytt arbete, dels har vi varit nere i huvudstaden men framför allt har vi haft finbesök av mina kära föräldrar som har varit här och träffat sitt hittills första barnbarn.

 

Vi var nere i Santiago en sväng för två veckor sedan, frugan, Francisca och jag, där vi på torsdagen ombesörjde det sista pappersarbetet med svenskt medborgarskap och svenskt pass för Lillan på Sveriges ambassad. Francisca får ad jure och ad solis  dubbelt svenskt/chilenskt medborgarskap vilket naturligtvis ska dras nytta utav, därför hade vi ärendet till ambassaden, dit vi anlände tidigt en torsdagsmorgon.

Det är allt en ganska torftig ambassad som Sverige har i Santiago... ett litet krypin, anonymt och intetsägande, inte en enda blågul flagga, inte ens en sådan där bruklig liten mässingsplatta på husfasaden vid entrén vittnar om svensk närvaro i den lika anonyma skyskrapan i Providencia. Först när man tar hissen upp till fjärde våningen ser man första tecknet på Sverige: en plastskylt med Lilla Riksvapnet utanför en glasdörr. Bättring borde ombesörjas, Sverige och Chile har såpass mycket bilateralt samarbete att vi borde kunna kosta på oss en lite mer talande närvaro i Santiago; se bara på Chiles dito i Stockholm. 

 

Van vid byråkrati var jag när vi anlände ambassaden beredd på långa köer och ett evigt ifyllande av papper som ska stämplas hitan och ditan men det visade sig att det var ett ganska enkelt ärende som skulle utföras och vi kunde hyfsat snabbt lämna och gå ut och se på Staden. Staden dar jag bodde 2004 och där jag först lärde känna mitt kära Chile.

Precis som för två år sedan så är det mesta sig likt men Diego Portales är moderniserat, inget Café con Piernas över gatan och vår kära dataspelshåla verkar vara spridd för vinden. Men Santiago ligger där det ligger, pulserande, vibrerande, växande och stinkande.

 

Francisca deklarerade framåt eftermiddagen med all önskvärd ljudlighet att hon var måttligt förtjust i alla nya intryck och vi rörde oss så sakteliga mot vårt hotel för att ta en siesta. Senare samma kväll, på torsdagen, anlände föräldrarna till Chile och vi tillbringade hela dagen efter med att tillsammans titta på Sydamerikas häftigaste och mest dynamiska huvudstad. Vi gick först längs Alameda och självklart förbi Cerro Santa Lucía, Universidad Católica, Avenida Paraguay, Diego Portales och så stod jag återigen utanför Alameda 240, där jag tillsammans med L.S. hade mitt hem under den där underbara tiden för snart tio år sedan. Nostalgin flödade när vi fortsatte att vandra österut mot Plaza Italia och Baquedano. Efter lunchen gick vi åt andra hållet, förbi Universidad de Chile mot La Moneda och på Paseo Estado mot Plaza de Armas där katedralen fick ett besök.

 

Santiago är häftigt! 

 

Morgonen efter flög tillbaka hem till Arica och Francisca tyckte det var riktigt roligt att flyga. Hon sov till början men var sedan vaken och inspekterade med nyfikenhet alla nyheter i LAN: s Airbus A-320. Långt ifrån protesterna den första dagen med andra ord.

 

Hemma i Arica började jag arbeta och föräldrarna umgicks under tio dagar med min hustru och vår dotter. Frugan tog med dem, såvitt jag har förstått, till Lluta, Morro, Playa Corazones och andra sevärdheter i vår stad. Tillsammans åkte vi på lördagen till Tacna i Perú och till Azapa för att se världens äldsta mumier. På vardagen fick vi tid att ses på luncherna och på kvällarna men ändå känns det som att tiden gick alldeles för fort och att vi fick alldeles för lite tid att träffas innan det var dags för dem att resa hem till Sverige. Tack, kära Ni, för att ni kom hit och hälsade på! Vi ses snart, Ni vet var.

 

Francisca fyllde tre månader den 13 oktober och kring de dagarna var det dags för besök på BVC. Resultatet därifrån var att Lillan är 60 cm lång och väger 5500 gram, helt enligt det "normala" schemat.

 

Mitt nya arbete då? Jo det är på ett byggföretag. Från gruvan i Calama till bygget i Arica med andra ord, som den grovknegare man är. Inte riktigt, jag är ekonomiassistent.

 

Lite sport ska vi också prata om. Sverige är klart för Play-Off i VM-kvalet vilket är mycket trevligt! En bra insats mot Österrike (2-1) följdes upp av en mindre bra insats mot Tyskland (3-5(!)) vilket dock till slut gav en andraplats i gruppen och Play-Off. I ärlighetens namn trodde jag inte det, pessimist som jag är, efter de skrala insatserna mot Irland och Österrike.   Lite konfys blev jag dock efter att ha hört eftersnacket som följde matchen mot tyskarna. Man KAN inte, SKA inte, vara nöjd efter fem insläppta mål, inte ens mot Tyskland! Retoriken gick som om Sverige hade vunnit matchen, vilket visar på en klar brist på självdistans, och det duger inte att stega in i en Play Off-match mot låt oss säga Ukraina eller, ve och fasa, Frankrike eller Portugal med den "nöjda" inställningen.

 

La Roja är dock klara för VM! Två utmärkt genomförda matcher, mot Colombia och Ecuador respektive, gör att Brasilien får se Marea Roja bjuda upp till cueca nästa år! Den resultatmässigt godkända matchen mot Colombia, 3-3 borta mot världens enligt rankingen fjärde bästa landslag är ändå bra gjort, fick dock en sur bismak då Chile ledde med hela 3-0 efter endast 29 minuter men efter en vanvettig domarinsats av brasilianaren Paulo Oliveira med en utvisad chilenare och två fullständigt felaktigt dömda straffsparkar för Cafeteros som krona på verket lyckades desamma kvittera till 3-3 i minut 84 och bli VM-klara. Chile fick vänta till sista omgången och hemmamatchen mot Ecuador för att Marea Roja kunde börja fira på gatorna. 2-1 till Chile och de tutande bilkaravanerna ville aldrig ta slut under tisdagsnatten.

 

Det är väl det som har hänt här i Chile de senaste veckorna.

 

Och vem kommer INTE att hålla tummarna extra mycket för Island, av alla länder, i Play-Off?? Aufram Ísland!

Lite nytt....

Sent mellan rapporterna nu. Beklagar för det men så har det också varit en lite småtråkig vinterdvala härnere. Två veckors vinterlov från studierna kombinerat med ett nyhetsflöde lika med noll bidrar inte till någon större dos av kreativitet. Temperaturerna har legat på 12-15 grader vilket räknas som kallt här i Arica. Vintern har haft sitt fasta grepp om vår region fram tills för ett par dagar sedan då solen tittade fram för första gången på ett par veckor. En del jordskalv har det varit också, både i Arica och i Sverige. Imorse och häromkvällen skakade det till här, inte något av skalven nådde upp till ens 4 på Richter och häromveckan skakade Sveriges västkust vilket hör till ovanligheterna. Må så vara att man inte är van vid jordskalv (läs: INTE jordbävningar) i Sverige men det var faktiskt pinsamt att läsa hur media vrålade om ”JORDBÄVNING I HALLAND!” och höra folks gråtmilda historier om hur allt hade skakat och hur saker nästan hade gått sönder och hur förfärligt det hade varit.

Jag är just nu i full fart med att avsluta en utbildning för att fortsätta som lärare i engelska, men på mer avancerad nivå. Bara de sista tentorna kvar nu innan man kan titulera sig TEFL Certificated. På tal om studier så har jag ännu inte kommit igång med universitetet, då jag väntar på en dispens från rektorn angående mina betyg. Det är en lång historia som bottnar i ett lite trögkört utbildningssystem, lite mer byråkrati och dessutom reformer inom Chiles utbildningsdepartement som försenar hela maskineriet. Fråga inte, till och med jag är trött på den historien.

Igår var det träningsmatchdag i fotbollsvärlden och både Chile och Sverige förlorade med 0-3. Sverige spelade en avskedsmatch på Råsunda som sorgligt nog ska rivas och Chile var i USA en sväng och spelade en match mot Ecuador. La Roja stod inte alls att känna igen och det måste till en ordentlig kragtagning om förstaplatsen i CONMEBOL’s VM-kvalgrupp ska behållas. Ja, Chile leder Sydamerikas kvalgrupp till VM 2014 i Brasilien.

Vi tillbringade helgen i Tacna tillsammans med svåger och svägerska. God mat, bra shopping och energiskt nattliv. Trevlig stad det där, men jag har fortfarande stor lust att fortsätta vidare norrut i Perú, till Arequipa och Nazca.

Förövrigt är det tydligen hit till Sydamerika, eller närmare bestämt till nyligen nämnda Ecuador, som man behöver flytta/fly för att komma undan de feministiska PK-horderna som härjar i Europa.

EM, Studier, Fotboll, Perú och lite annat

Buenas noches,

Här sitter jag med ett gott glas chilenskt vin och slappnar av i kvällsbrisen efter att hälften av en hektisk vecka går mot sitt slut. Det är fullt ös här, har precis haft en rätt stor tentamen i handelsrätt... man drunknar just nu i studier och det jag sade i förra inlägget om sydamerikaner och god planering står jag till 150 % bakom. Mina studieresultat är väl goda men det är intensiva veckor som vi har framför oss. Dessutom är det ju fotboll, hur ska man få något uträttat med....

Ska vi prata lite om Sveriges insats mot värdnationen Ukraina i måndags kanske? Självklart är jag tillräckligt man för att ta en förlust om motståndarna de facto är ett bättre lag, men sättet som Sverige förlorade mot Ukraina är både irriterande och oroväckande, för Ukraina är inte ett bättre lag än Sverige. Jag får mardrömma mig tillbaka till EM 2000 för att se ett svenskt landslag spela så hafsigt, fegt och oinspirerat som spelet som de blågula visade häromdagen. En lite obegriplig laguttagning och laguppställning kanske bidrog till det dåliga spelet, vem vet. Enligt mig fick endast tre spelare godkänt: Zlatan, Chippen och Isaksson. Sveriges målvakt sveks av ett uselt försvarsspel och ska inte alls lastas för målen. Kim Källström sprang och slet och försökte men gjordes dålig av sina lagkamrater på mittfältet som inte var mycket till hjälp. Och Zlatan som offensiv mittfältare?? Nej, vårt Blågult får ta sig i kragen mot betydligt starkare motstånd som England på fredag. Om Sverige förlorar men ändå ger sitt max är det ju inte mycket att göra, men man ska inte behöva förlora på grund av en dålig inställning och en ovilja att spela. Höjdarkommentaren av Erik Hamrén om varför man släppte bevakningen på Andriy Schevschenko i straffområdet visar lite på förvirringen: "Hade vi markerat honom hade ju någon annan gjort målen..." Och jag håller helt med vår lagkapten Zlatan om att det är ett ganska märkligt uppträdande att efter en så dålig insats gå bort och tjoa på fru och flickvän på läktarna som om det vore någon sorts distriktsmästerskap i friidrott.

Ryssland var som sagt en trevlig upplevelse, snacka om kämpaglöd och vilja mot Tjeckien! Det var ett nöje att se ryssarna springa och kämpa på varje boll och de kan mycket väl ta sig till semifinal. Kanske final till och med?

Italien och Spanien spelade ut varandra i en taktiskt perfekt men inte särskilt underhållande match. Återkommer om dessa lag.

Tyskland är en finalkandidat.

Holland - vilken besvikelse hittills!

Danmark stod för en skräll med vinsten mot Holland men lyckades inte på Portugal i en riktigt bra spelad match tidigare idag. Jag hoppas på en ny kämpainsats mot Tyskland.

Annars har det inte hänt så mycket matnyttigt att rapportera om här i midvinterns nordchile. Vi hade födelsedagsfirande för lilla mig i all enkelhet med asado och vänner hemma hos svärmor i fredags kväll vilket faktiskt var riktigt trevligt. Jag brukar inte vara mycket för födelsedagsfirande, mitt eget det vill säga, men i fredags blev det mycket lyckat. Min lite blygsamma personlighet uppskattar mer det avslappnade firandet med några få inbjudna exempelvis till en asado eller middag istället för det svulstiga pompösa. Jag uppskattar även en god middag med nära och kära på restaurang men då utan sång och spektakel från personalen.

Det mullrar och skakar ganska rejält lite titt som tätt både idag och några dagar framöver, men det är bara vår armé som har en övning uppe i bergen. Tänk er liknande scenario i Sverige.

Vi var en kort sväng i Tacna på lördagen för det gamla vanliga, det vill säga göra ärenden. Jag köpte ett par nya glasögon vilka visade sig vara alldeles utmärkta och de kostade minst fem gånger mindre än vad de skulle kosta i Sverige. Vi åkte dock inte till Patroncito som är vårt stamställe utan vi åt en fantastisk lunch på ett ställe inne i stan. Se nedan två av de mest typiskt peruanska rätterna som finns. Jag upprepar: maten i Perú är gudomlig och i sig värd ett besök i landet, bara se här:

Ceviche - Rå fisk marinerad i limejuice och kryddad med färsk lök, färsk chilifrukt och färsk koriander. Helt suveränt. Det som ligger bredvid är kokt pumpa och kokt majs. Observera storleken på majskornen. De ser kanske inte stora ut på fotot men jag har sett klasar med vindruvor med mindre storlek än peruansk majs.

Lomo Salteado - Peruansk husmanskost. Marinerat nötkött och grönsaker med koriander, serverat med kryddstarkt ris. Enkelt och mycket gott. Och ja mamma, jag beställde in en liten öl till maten... Den med oerhört naturliga smak- och färgämnen innehållande Inca Kolan till höger i bild var dock till sväran.

När vi kom tillbaka till Chile var La Roja i full färd med att besegra Venezuela på bortaplan med 1-0 i VM-kvalet. Gränsövergången mellan Perú och Chile består av en byggnad med två "rum", ett där Ni visar pass för internationella polisen och ett andra "rum" med tullen. Dessa bägge uniformerade myndigheter försöker alltid visa sin auktorietet när man anländer gränsen men just denna dag hade både polisen och tullen varsin TV igång. Koncentrationen och auktoriteten var väl lite sisådär och då Chile i sista sekunden av matchen, precis då vi ska gå igenom tullens magnetröntgen, gör 2-0 hör vi hur två sprakande TV-apparater skriker "GOOOOOOOOOOOOOOOL CHILENO" varpå ett unisont jubel hörs från både polis, tull samt resenärer. Uniformerade internationella poliser gör high five och hoppar av glädje, tulltjänstemän likaså och jag som naturligtvis jublar tillsammans med de andra resenärerna ger såklart Gabriela en segerpuss men finner mig sedan helt plöstligt görandes high five med ett par helt okända tulltjänstemän samtidigt som unga tullpraktikanter skriker "GOOOOOL" och kramar om varandra. Det var en fantastisk känsla och Chile fick sin väntade revanch på Venezuela sedan förlusten i Copa América. 

Favorit i repris

Gratulerar lillasyster på din dag!

För lite dryga året sedan vaknade vi tidigt på morgonen av ett jordskalv med cirka 6,2 graders styrka. Imorse hände det igen. Ganska exakt klockan sex på morgonen vaknar jag av ett brummande underjordiskt ljud och sekunden efter börjar hela huset skaka. Rejält, riktigt ordentligt. Under ett "vanligt" skalv brukar fönster klirra lite i rörelserna men det hörde man ingenting av utan det dränktes av dundrandet, knakandet i väggar, tjutande billarm och saker som föll i marken, både ute och inne. Skalvet uppmättes till 6,4 på Richterskalan och epicentrum låg bara fyra mil härifrån. Det är en effektiv väckarklocka, kan jag lova, upp kommer man definitivt. När skakandet satte igång han jag tänka mer än en gång att "nu kommer det stora skalvet, nu är det här". Som tur var hände inget allvarligt, vi båda mår bra och det var aldrig någon risk för tsunami eller liknande. Den stora jordbävningen som vi alla väntar på får vi snällt fortsätta vänta på.

Vi var en sväng till Tacna i Perú i lördags, gjorde lite ärenden och åt god mat, en vanlig lördagstripp. Annars är det nedräkning till nästa helg och BIERFEST ARICA! Tydligen ska det bli riktigt kalas, både inhemsk öl från södra Chile ska skeppas upp som europeisk, jag har sett reklam för fransk, tysk, holländsk och belgisk pilsner. Ser fram emot det, men innan vi kan njuta av helgen med en tysk Hefeweiss är det tenta i administration på torsdag.

Jag fick ett nytt favoritlag i Premier League i söndags: Manchester City. Vad de blåa från Manchester ställde till med i helgen när de snuvade storebror United på ligasegern och fick Alex Ferguson att stå med lång näsa är fantastiskt och mina tidigare favoriter Crystal Palace får nu dela på ledartronen med Manchester City.

Hej familj och vänner,

Ber om ursäkt för ett minst sakt skralt uppdaterande på sistone. Saken är den, dock ingen ursäkt, att jag har besök härnere från Sverige. Min bäste vän är här i Arica och vi har haft fullt upp och mycket trevligt varje dag så därför finns nyheter på denna blogg med lite mindre frekvens än tidigare.

Jag har blivit en riktig turist i Arica; jag har promenerat upp för El Morro, jag har gått i centrum, gått på Playa Corazones och jag har legat på Playa Laucho. Arica har sin dolda njutning även för oss som bor här! Playa Chinchorro, den stora stranden som löper längs med hela Costaneran, är fortfarande lortig tack vare El Niño-fenomenet och igår måndag stängdes till och med järnvägen mellan Arica och Tacna då den översvämmade floden San Juan de Azapa lyckades dra med sig en stor bit av bron som järnvägen har som passage över floden. "Klimatförändringar!" hojtas det om bland vissa politiskt korrekta, "El Niño" säger vi som vet bättre. El Niño är ett väderfenomen som har existerat åtminstone 20 000 år och som innebär ovanliga regnfenomen i Sydamerika med cirka 10 års intervall och nu är det dags igen.

Nåja

Jag är precis tillbaka från en tur till Tacna i Perú och tack och lov var det ingen indiansk tjänsteman som försökte göra livet surt för mig denna gång. Jag tog mina vänner till utmärka Patroncito för en god lunch med typiskt peruansk mat som Soltero de queso och Palta rellena och sedan en rejäl tallrik med grillat kött. Till detta sköljdes ner inhemsk öl och en karaff med lokalt producerat vin. Maten i Perú är fullkomligt gudomlig och bara med lite försiktighet är maten i sig en anledning till att uppleva detta härliga land. Imorgon åker vi till Arequipa, biljetterna är köpta och enligt försäljerskan fick jag biljetterna 5 sol (ca. 15 SEK) billigare för att jag var så söt. Så sa hon iallafall....

Jag hoppas kunna uppdatera mer från vår långhelgsresa i Perú som är ett fantastiskt land att upptäcka men om inte annat så hörs vi av på söndag kväll.

Lördag kväll

Idag har det säkert varit årets varmaste dag. Stekande sol och het värme omgav oss så till den milda grad att vi ställde in en dagsutflykt till Ullared förlåt Tacna i Perú. Vi behöver visserligen åka dit för att göra lite ärenden, bland annat behöver vi båda förnya våra glasögon men det har helt enkelt varit för varmt. Det har egentligen varit en perfekt dag för att sitta under ett stort parasoll på stranden och låta sig svalkas av havsbrisen. Det råder dock badförbud nu på grund av skyfallen uppe i bergen som får floderna som har sitt utlopp i Arica att svämma vår bukt över med lera, sand och skräp. Precis som förra året. Åt tidigare idag en boliviansk lunch uppe hos sväran, en mustig och kryddstark kött- och grönsakssoppa som heter Fricasé, inte helt olik Jujuys traditionella rätt Locro. Fantastiskt gott, som den mesta sydamerikanska maten.

Nu är det kvällning och solen går ner över min utsikt över Stilla Havet och färgar himlen vackert orange. Här sitter jag med en kall öl bredvid mig på bordet och vi håller på att göra oss iordning för en utgång i Aricas sommarnattsliv. Det blir i sann sydamerikansk anda ganska improviserat, det vill säga att ingenting är planerat eller spikat. Men planerna ser ut såhär: en (eller ett par) drinkar på Mojito vid stranden, stans bästa drinkställe med fin utsikt över havet och staden, för att sedan leta oss vidare till Soho för att klubba och dans.

Ikväll har jag på mig mina kalsonger från Calvin Klein i Göteborg, strumpor från Hush Puppies i Santiago, jeans från Levis i Stockholm, skjorta från Zara i Stockholm samt ett par skor från París här i Arica. Till det dekorerar jag min lekamen med Aqua di Giò och hårvax från L’Oreal.

Tänkvärda ordspråk

Det är soligt och kanske 25 grader.
Nu drar vi till Tacna och lever loppan. Under tiden kan Ni reflektera över ett gäng tänkvärda citat som jag hittade häromdagen:

Det finns värre saker än folk som slagit fel nummer klockan fyra på morgonen. Det är folk som slagit rätt nummer.

Pessimister: Nu kan det inte bli sämre, Optimister: Jo det kan det.

Att ragga på krogen är som en öppnad chokladask. Det enda som finns kvar är några spritfyllda äckel i hörnen.

Den som rapar mitt i stycket stör dom andra ganska mycket.

Den som väntar på någon som gått, har väntat för länge.

Bättre sova i grannens åker, än springa efter stulen ost.

Skjut inte upp till morgondagen, vad du kan skjuta ner idag.

Blod är rödare än vatten.

Rom bryggdes inte på en dag.

Ropa inte hej förrän du behöver ett bäcken.

En som gräver en grop åt andra använder ofta spade.

Man ska inte raka en man i hans frånvaro.

Den som söker har finnar.

Att oroa sig för morgondagen är som att betala ränta på ett lån man inte fått.

Frustration är när man köpt en ny bumerang och upptäcker att man inte kan kasta bort den gamla.

Kasta inte in handduken förrän du har duschat.

Den som dricker ensam har bara sig själv att fylla.

Livet kan delas in i hemskt och eländigt.

Det är livsfarligt att begå självmord.

Slå aldrig en person med glasögon, använd knytnäven.

Det är otroligt vad man inte kan, när man verkligen inte försöker.

Det man inte minns, har inte hänt.

Mini vacaciones

Hej på er vänner!

I underbart varma och soliga Arica är det, precis som i övriga världen allhelgonahelg vilket innebär måndag och tisdag ledigt förrutom lördagen och söndagen. Tydligen vill folk uppmärksamma någon amerikanisk kommersiell dumhet vid namn Halloween också men det tramset klarar jag och väldigt många andra som jag känner oss utmärkt utan.

Vad nytt? Jodå planerar för min Sverigefärd i slutet på november och lite närmare inpå nu för en resa till Perú över helgen. Vi ska inte stanna i Ullared, förlåt TACNA denna gång utan vi planerar att göra ett efterlängtat återbesök till Arequipa längre inåt landet, en av de vackraste städer som jag har besökt. Vi var där för Herrejesus nästan tre år sedan då vi reste till Cusco och Machu Picchu och då vi dessvärre endast kunde stanna till två dagar i Arequipa så det är dags för en återfärd nu. Arequipa är en av Sydamerikas äldsta städer och det är en fantastiskt intressant stad att bara promenera runt i, se alla gamla historiska byggnader och besöka alla museer. Låter jag gammalmodig?

Hur som haver, fyra dagars ledigt (lördag-tisdag) och hela jädra norra Chile åker till Tacna och bränner pengar. Inte undra på att Tacna är Perús mest välmående region... På Aricas lokala TV-kanal har man precis gått ut och förvarnat om att gränskontrollerna är så överfulla med resenärer att myndigheterna nu råder folk att avvakta med sin tripp till landet i norr till senare under eftermiddagen eller till och med till imorgon. Vi har pratat lite fram och tillbaka de senaste dagarna om vad vi kunde tänkas hitta på denna långhelg, bland annat var vi lite inne på att åka upp ett par dagar till La Paz i Bolivia, tillsammans med några av våra vänner för att besöka ett spa lite utanför staden. Det blev tyvärr inställt, jag hade gärna åkt till Bolivia och satt en ny nål på kartan över platser och länder som jag har besökt. Men på grund av bristande intresse från de övriga får Chuquiago Marka vänta.

Så blir det så till slut Arequipa, åtta timmars bussresa norrut, för ett trevligt återbesök. Vi ska äta lunch först här hemma i Arica innan vi tar bussen till Tacnas Estación Central. Hoppas det är lite mer piano med invasionen av chilenare på eftermiddagen vid gränskontrollen

Igår fredag när vi planerade fram och tillbaka om vad vi skulle göra denna långhelg kollade vi bland annat upp lite hotell och hostals i Tacna och alla var tydligen fullbokade sedan veckor tillbaka. Jag gillar att åka till Tacna någon gång då och då och shoppa lite och äta god mat men jag kan ändå inte låta bli att tänka: hur hade vår region, Arica, sett ut om allt kapital som spenderas i Tacna helg efter helg istället hade spenderats här på den inhemska marknaden och inte hade förts ut ur landet?

Lördag

Har precis tagit kol på en silverfisk som kravlade omkring i mitt badrum, så stor att jag kommer kräva att UD inför vaccineringskrav mot dem för barn under 12 år som reser hit till Chile.

Idag åkte jag på förmiddagen, efter en manlig frukost bestående av mate och empanadas de carne, iväg till Gabrielas kontor för att hjälpa till att renovera klart det och sätta upp en rejäl skylt som indikerar ESTUDIO JURIDICO. Behöver ni juridisk rådgivning när Ni befinner Er i norra Chile - kontakta mig så förmedlar jag vidare.

Nu ikväll har vi varit över en kort sväng till svåger och svägerska för att dricka chilensk afternoon tea men det blev en tidig hemgång. Nu dånar det cueca från en danstävling på idrottsanläggningen bakom kvarteret men generellt sett verkar det ligga en kollektiv betongkeps över samhället efter svirandet från förra helgen. Inga grannar som har fester, inga kompisar som har ringt oss och frågat om vi ska hitta på något. Lika bra det egentligen, vi tar nya tag inför nästa helg istället.

Annars är jag åter med i leken igen efter den årliga vårförkylningen som drabbade mig i söndags kväll och som varade nästan en vecka. Det tär att fira chilenska nationaldagen! Däremot ligger såklart frugan och snorar sedan igår eftermiddag, så nu får man ge tillbaka av passopperiet man har erhållit de senaste dagarna. Men det gör jag så gärna. Våra peruanska DVD med Two and a Half Men, fint skrivna på med spritpenna och duktigt packeterade i små plastpåsar med färgkopierade omslag och oerhört original, har snurrat varma när jag har legat och de kommer säkert att rulla vidare i helgen.

Jag har också skaffat ny look. Borta är skägg och halvlångt hår och istället tronar en kortklippt frisyr á la sommarpojke ovanför min nakna nuna. Nej, Ni får inte se foton - jag är långt från nöjd med resultatet.

Vad händer i Sverige en lördagkväll som denna?