11 september i Arica

Såhär högtidlighöll vänstern den 11 september och sin hjälte Salvador Allende utanför Aricas största universitet, Universidad de Tarapacá de Arica.

 

 

 

Resultatet blev, förutom stor materiell skadegörelse, 15 arresterade samt ett antal skadade Carabineros och civila.

 

Ett ganska typiskt vänsterkalas, med andra ord.

Utbildning. Samt en rättelse av mig själv.

Samtidigt som sensommarvärmen hemma i gamla Svedala värmer det frusna landet i norr, och samtidigt som vårsolen hemma i nya Arica värmer kropp och själ och ett salt hav cirka 300 meter bort är vår huvudstad Santiago 200 mil söderut fortsatt lamslagen av alla dessa så kallade protester. Studentprotester som nu har pågått i över ett halvår och som sedan en tid tillbaka har urartat till rena upplopp, kravaller, stölder, plundringar, bränder och dödsfall. Så kallade studentdemonstrationer som används som alibi för att helt enkelt ställa till med bekymmer för Santiagos befolkning då avspärrningar, kapade och brinnande lokalbussar, barrikader, kriminella plundringsgäng och skärmytslingar polis och ”demonstranter” emellan gör tillvaron outhärdlig för de santiagobor som varje dag tvingas uppleva att deras stad mer och mer liknar en krigszon á la Libyen.

Protesterna gäller nu som då reglerna för högre utbildnining i Chile.

Jag har tidigare skrivit att jag är helt och hållet emot det penningbaserade utbildningssystemet i Chile, där platser på universitet kostar pengar. Det är jag fortfarande rent principiellt, men däremot måste jag korrigera mig själv när det gäller en sak: att lösningen på utbildningskonflikten skulle vara att göra utbildningen gratis och kostnadsfri är, som det ser ut nu, snarare att öka ett existerande problem, och jag ska förklara varför. Det är en del andra frågor som behöver lösas INNAN kostnadsfrågan kan diskuteras, inser jag nu. Det är principiellt ganska självklart enligt mig att högre utbildning ska kunna erbjudas samtliga medborgare som har tillräckliga betyg eller uppfyller tillräckliga krav för att bli antagen, och inte där antalet 100-dollarsedlar i plånboken har avgörande.

För det första lider Chile en av en kraftig inflation av universitet, och i slutändan även en inflation av akademiker. Chile har 14 statliga universitet runt om i landet, varav ett är Universidad de Tarapacá de Arica här i Arica med sina tre campus Velásquez, Saucache och Azapa. Utöver dessa 14 finns långt över 100 privata universitet. Föreställ Er det: i ett land med dryga 17 miljoner invånare finns långt över 100 akademiska institutioner med universitetsstatus. Bara i Arica, med 200 000 invånare, finns 5 stycken: Universidad Santo Tomás, Universidad del Mar, Universidad Los Lagos, Universidad Arturo Prat samt INACAP. Termin efter termin, år efter år, skjutsar dessa universitet ut nybakade akademiker på en arbetsmarknad alltmer bräddfull av desamma. Chiles arbetsmarknad och tillgång på arbeten klarar inte av överflödet av akademiker, punkt slut. Chile har en relativt låg arbetslöshet men ändå går tusentals läkare, advokater, ingenjörer, lärare och journalister utan anställning och med studieskuldberget växande, just på grund av att arbetsmarknaden inte har kapacitet för alla dessa nyutexaminerade akademiker. Skulle man i dagsläget göra utbildningen kostnadsfri skulle man öppna ännu fler kranar som fyller på det redan översvämmade badkaret med droppar av nyutbildade. Visst vore det underbart om alla dessa kunde hitta arbete så fort de tog steget ut i arbetslivet, men dessvärre ser inte samhället ut så. Chile lider av ett överflöd av akademiker, Chiles arbetsmarknad kan inte föda alla akademiker som efter fem, sex, sju år av intensiva studier hoppas på en bra anställning. Tråkigt men sant.

Nu ska Ni inte tro att jag anser att bara vi slår igen landets alla små privata universitet så blir allt bra igen. Absolut inte. Men att stänga åtminstone hälften av dessa institutioner är faktiskt nödvändigt för att hjulet mot ett bättre utbildningssystem i Chile ska kunna rulla framåt mot ett resultat. Steg nummer ett är att slå igen eller åtminstone omorganisera en stor del av de privata och rent vinstdrivande universiteten. Det som Chile behöver istället för alla dessa små universitet som pytsar ut akademiker på löpande band är fler yrkesutbildningar. Fler exempelvis elektriker, hantverkare, bilmekaniker, rörmokare, byggnadsarbetare, under- och sjuksköterskor, administratörer osv. osv. En minskning av antalet högre läroverk och fler yrkesutbildningar och dessutom med gratis och kostnadsfri utbildning kommer, anser jag, leda inte bara till ett mer rättsvist utbildningssystem utan även till en kompetenshöjning bland landets akademiker och landets unga samt en säkning av arbetslösheten. Samtidigt som överskottet av akademiker är märkbart, lika märkbart är bristen på kompetent yrkesfolk. Jag har ju tidigare beskrivit hur folk här i norra Chile åker över till Perú för att få saker och ting ordnade, till och med bilen mekas på andra sidan gränsen. Det chilenska samhället skulle må mycket bra av färre akademiker och fler yrkesutbildade och dessutom ett högre utbildningssystem som är kostnadsfritt och välkommet för samtliga som uppfyller kraven på intagning.

Sedan generellt sett, är utbildningsdelen bara en av många delar av det chilenska samhället som behöver förbättras. Vi kan skriva spaltmeter om sjukvården, säkerheten, minimilönen och så vidare… Chile ligger många många och långa steg framför sina grannar här i Sydamerika och det ska man vara stolta och glada för men visst, Chile har kvar att arbeta med. Rätta mig om jag har fel.

Utbildning i Chile

Idag när jag var inne på stan hade stora delar av centrum spärrats av för en gigantisk studentdemonstration. Hela Chile har de senaste månaderna varit drabbade av landsomfattande studentprotester, kårockupationer, lärarstrejker och organiserat skolk, både på skolnivå och universitetsnivå. Det finns lokala krav som de många studentorganisationerna framför men en gemensam nämnare har de alla: gratis högre utbildning. Protesterna har varit så omfattande att de har lett till en dialog mellan studentföreningar och Chiles utbildningsminister Joaquín Lavín som har lovat reformer i utbildningssystemet.

Universitetssystemet i det här landet är en brokig historia. De statliga institutionerna klassas som de bästa, de som har de bästa lärarna och de som ger den mest adekvata utbildningen samtidigt som privata universitet anses vara slappa, odisciplinerade och rentav dåliga. Här som i vilket land som helst kräver universiteten ett visst poängtal från skolbetygen och man behöver dessutom göra ”inträdesprov” i olika ämnen beroende på vilken utbildning man vill läsa. Så långt är allt bra och så ska det vara: antagning ska avgöras av elevens kompetens. Men i Chile kostar högre utbildning pengar, till och med den statliga. Och utbildningarna har olika prisklasser beroende på universitet, status och geografisk lokalisering. Ibland när man går igenom de interaktiva utbildningskatalogerna för universiteten och ser vad varje enskild utbildning kostar, och när man dessutom har de enorma statusskillnaderna mellan utbildningar i åtanke så slås man av att eleven inte ansöker om en plats på ett universitet, man ansöker om att få köpa en vara, en vara som inte är tillgänglig för alla, ty den har olika priser och olika kvalitéer beroende på vilken affär i vilket område man går till.

Utbildningarna kostar olika beroende på universitet, geografi (dyrare i Santiago än i de mindre städerna) men också status. En läkarexamen eller en ekonomiutbildning kostar flera gånger mer än till exempel lärare eller sjuksköterska. Likaså juristutbildningarna, till exempel kostar juristutbildningen på Universidad de Chile, landets största statliga universitet, närmare 70 000 SEK per termin. Ta det först gånger två för att räkna ut årsbeloppet och sedan gånger sju för att få fram slutsumman, då utbildningen i snitt varar sju år. Det blir mycket pengar och endast en liten del av Chiles befolkning har råd att köpa den produkten. På Aricas enda statliga universitet Universidad de Tarapacá de Arica (UTA) kostar däremot juristutbildningen motsvarande ca. 30 000 SEK per termin samtidigt som till exempel undersköterskeutbildningen kostar kanske ca. 10 000 SEK per termin. De människor som maximalt har råd att köpa den produkten är såklart medelklassen, de som inte har möjlighet att skicka barnen till Universidad Católica eller Universidad de Chile i Santiago som därmed indirekt reserveras åt Chiles redan mycket kapitalstarka sociala överklass. När det sedan gäller statusen utbildningarna emellan så är det helt enkelt så också att en juristubildning från Universidad de Chile har högre status än en juristexamen från UTA och alumni från Universidad de Chile har större möjligheter att erhålla ett välavlönat arbete.

Det högre utbildningssystemet i det här landet får mig att fundera på om det inte bidrar till att öka, eller i varje fall bibehålla, de stora sociala klasskillnader som redan finns i Chile . Rika människor ”köper” fina, dyra och presigefyllda utbildningar åt sina barn som sedan tjänar enorma summor pengar på arbetsmarknaden samtidigt som medelklassen får nöja sig med billigare utbildningar på halvdana universitet, utbildningar som inte alls ger samma lön till sist. De socio-ekonomiska samhällsklasserna bibehålls effektivt genom stor segregation, olika status och olika priser på olika utbildningar.

Protesterna på kårhusen och skolorna landet runt den senaste tiden gäller inte längre ledighet eller avskaffande av tentor och examen som de brukar handla om i ett annat land som jag känner till, utan man vill helt enkelt ha tillgång till en kostnadsfri högre utbildning oavsett tjocklek på portmonnän, en ganska självklar rättighet tycker jag. Jag brukar vanligtvis vara emot civil olydnad och av anarkister och annat vänsterfolk utförda ockupationer och jag blir vanligtvis på dåligt humör när jag ser rödsvarta fanor viftas av kommunister och syndikalister. Men jag måste säga att jag denna gång stöder demonstranterna och deras krav på kostnadsfri utbildning tillgänglig för ALLA chilenare, där intagningen avgörs av elevens kompetens och kunskaper och inte mängden 20 000 CHP-sedlar i plånboken hos de som redan har allt man kan tänkas vilja ha. Kan våra grannländer lyckas fixa gratis universitet för sina invånare så visst borde Chile kunna ordna det också.