Nyheter

God fredag på Er!

Rutinerna återgår till det vardagliga efter att mitt besök från Sverige har lämnat oss efter två härliga veckor här i Arica. Känns lite tomt om sanningen ska fram, vi har haft väldigt trevligt under denna tid med sol och playa, resor till Perú, långa eftermiddagar på stranden och sola och simma och kanske avnjuta en kall pilsner på balkongen i solnedgången. Jag blev en riktig turist i min egen stad igen och allt som jag har haft att göra har blivit liggande och lite eftersackade.

Idag skriver vi fredag 23 mars och hösten verkar visst aldrig komma. Solen fortsätter att stråla ner och nog är väl det trevligt men det skulle faktiskt vara behagligt med lite lägre temperaturer och lite höstmoln nu. Solberoende som jag är trodde jag aldrig att jag skulle yttra sådan tanke men det är sant.

Annars här i Chile flyter saker och ting på precis som förra året. Santiago börjar lamslås igen efter nya kravaller och upplopp, allt planerat och koordinerat av FECh (Chiles förenade studentkårer) samt diverse obskyra grupperingar från den allra yttersta av vänsterkanter.

Diverse protester har senaste tiden också blossat upp i regionen Aisén i södra delarna av landet där folket nu har fått nog av brustna vallöften, brist på utveckling och infrastruktur samt överpriser på mat, gas och drivmedel. En liter bensin här i Arica kostar motsvarande nästan 12 SEK och nere i södern är det ännu dyrare så i Aisén kan folkets irritation nog vara befogad.

Häromveckan klubbade Chiles kongress igenom ett mycket klokt beslut: man skärpte reglerna för rattonykterhet. Nu räcker det med 0,3 promille bakom ratten för ett fängelsestraff och med tanke på hur många som varje helg dricker "bara ett glas till" innan de kör hem efter en natts partajande och dundrar rätt in i en vägg eller i en annan bil så är de nya hårdare reglerna välbehövliga.

Och så sporten:

En av Chiles största idrottsstjärnor genom tiderna, tennisspelaren Fernando González med ett OS-guld och ett OS-brons från 2004 samt ett OS-silver från 2008, nyss beslutat att lägga ner sin proffskarriär vilket har skapat lite melankoli bland folk och media. Och det med rätta. Han var vass, Fernando González.

Det spelades en landskamp här i Arica i onsdags kväll mellan Chile och Perú. Med ojämna mellanrum brukar landslagen mötas en gång hemma och en gång borta i något som kallas "Copa del Pacífico", "Stillahavscupen" och nu fick lilla men sedan lång tid tillbaka fullsatta Estadio Carlos Dittborn i Arica vara värd för Chiles hemmamatch som La Roja vann med bekväma 3-1. Matchen började 22.30 på kvällen och var i sig så ointressant att jag somnade efter 25 minuter. Det spelas ingen kul landslagsfotboll utan europaproffsen, med enbart spelare från Colo Colo, Universidad de Chile, Huachipato, O'Higgins, Audax Italiano, Magallanes eller Deportes Iquique, inte ens om motståndet heter Perú.

Nu är det fredagsmys!

Countdown

Just idag är det exakt två veckor kvar tills det att jag sitter nerknölad i ett trångt säte på en Airbus A340 från LAN Airlines på väg till Europa och Sverige. Tiden har gått fort, redan ett år har passerat från det att jag anlände till detta härliga land. Det ska bli riktigt trevligt att komma tillbaka till gamla Sverige igen men det är lika bra att jag berättar sanningen nu: jag kommer att åka tillbaka till Chile igen. Gabriela kommer inte att resa med mig till Sverige denna gång utan hon stannar här och väntar på mig. Lite med styng i hjärtat lämnar jag min hustru och mina små sobrinas kvar här för en kort tid men jag kommer att återvända. Jag ser otroligt mycket fram emot att återse min kära familj och mina vänner hemma i Sverige igen, förrutom traditionellt julfirande med sill, nubbe och knäckebröd väntar museibesök med far, krogrundor i Gamla Stan, sushifrossa med gamla jobbarkompisar och besök hos släktingar. Det ska bli mycket roligt allting! Jag reser från Santiago den 23 november och landar via Madrid den 24 i ett höstigt Stockholm.

I övrigt:

Solen skiner här på tal om väder och vind och det är varmt och skönt. Annars fortsätter vi med projekt Måla Om: istället för den smått gallagula nyans som hittills prytt vårt trevna lilla hem lyser nu väggarna rent vita. I helgen ska Gabriela och jag spendera en weekend på ett bättre hotell i Tacna och njuta. Nu har också en födelsedagssäsong inletts: idag fyllde äldsta sobrinan Romina 16 år, på söndag firar vi bidrottningen alias svärmor, om tre veckor fyller Gabriela och om en månad fyller lilla Fiorenza hela 5 år. Tiden går, när jag lärde känna Gabriela hade hon nyss fyllt 23 och första gången jag träffade Fiore hade tösen precis fyllt två...

Stöket och böket i Santiago och Valparaíso fortsätter. Igår intogs och ockuperades Santiagos kommunalhus av en grupp 15- och 16-åringar med tillhörande oroligheter innanför och utanför innan Carabineros gjorde saken kort med husockupantena. En skillnad mot för bara ett par dagar sedan är dock att tidigare har de så kallade ”studentorganisationerna” åtnjutit en viss parlamentarisk support från de olika vänsterpartierna, men dessa har på sistone nu blivit en opponerande part mot de krav som framställs från studenterna och de har istället med viss reservation allierat sig med den styrande högerkartellen som i sin tur betackar sig för det nyvunna stödet från vänstern. Med andra ord: Alla mot alla.

Vår lilla katt Mishi verkar inte må bra. Hennes ungar skulle ha kommit för någon vecka sedan men ännu lyser de små liven med sin frånvaro. Imorgon bitti blir det en tur till veterinären då vi faktiskt fruktar ett missfall. Och nej, det är inte någon dålig göteborgsk ordvits, utan fullt allvar.

Och så sporten:

Sydamerika förbereder sig för fullt för en ny omgång VM-kval i fotboll och för Chiles del gäller det först att stå emot suveränerna och regerande sydamerikanska mästarna från Uruguay i Montevideo på fredag för att sedan gå för seger mot Paraguay i Santiago på tisdagen. Ett par inte helt lätta uppgifter och inte blir det bättre av att inte mindre än fem av La Rojas bästa spelare blev hemskickade på grund av bristande disciplin igår tisdag. De Röda håller som bäst på att förbereda sig på ett träninsgsläger i Santiago och Arturo Vidal (Juventus), Jean Beausejour (Birmingham), Carlos Carmona (Atalanta), Jorge Valdivia (Palmeiras) och Gonzalo Jara (Brighton) begick övertrampet att återvända 45 minuter sent till samlingen i tisdags kväll efter att ha firat en gemensam kamrats dotters dop på tisdagskvällen. De fem skickades ögonabums hem av förbundskapten Claudio Borghi, rätt eller fel, tja bedöm själva. Nu under onsdagskvällen har i alla fall pamparna på det chilenska fotbollsförbundet gått ut i statlig TV och beklagat sig över hur svikna de känner sig av spelarna över detta ofattbara tilltag och att de kommer att diskutera vidare om ytterligare bestraffning för de fem, vilket kan tyckas en aning överdrivet och inte mycket motiverande för ett landslag på uppgång och vars nation redan nu drömmer om brasiliansk fest om tre år.

Utbildning. Samt en rättelse av mig själv.

Samtidigt som sensommarvärmen hemma i gamla Svedala värmer det frusna landet i norr, och samtidigt som vårsolen hemma i nya Arica värmer kropp och själ och ett salt hav cirka 300 meter bort är vår huvudstad Santiago 200 mil söderut fortsatt lamslagen av alla dessa så kallade protester. Studentprotester som nu har pågått i över ett halvår och som sedan en tid tillbaka har urartat till rena upplopp, kravaller, stölder, plundringar, bränder och dödsfall. Så kallade studentdemonstrationer som används som alibi för att helt enkelt ställa till med bekymmer för Santiagos befolkning då avspärrningar, kapade och brinnande lokalbussar, barrikader, kriminella plundringsgäng och skärmytslingar polis och ”demonstranter” emellan gör tillvaron outhärdlig för de santiagobor som varje dag tvingas uppleva att deras stad mer och mer liknar en krigszon á la Libyen.

Protesterna gäller nu som då reglerna för högre utbildnining i Chile.

Jag har tidigare skrivit att jag är helt och hållet emot det penningbaserade utbildningssystemet i Chile, där platser på universitet kostar pengar. Det är jag fortfarande rent principiellt, men däremot måste jag korrigera mig själv när det gäller en sak: att lösningen på utbildningskonflikten skulle vara att göra utbildningen gratis och kostnadsfri är, som det ser ut nu, snarare att öka ett existerande problem, och jag ska förklara varför. Det är en del andra frågor som behöver lösas INNAN kostnadsfrågan kan diskuteras, inser jag nu. Det är principiellt ganska självklart enligt mig att högre utbildning ska kunna erbjudas samtliga medborgare som har tillräckliga betyg eller uppfyller tillräckliga krav för att bli antagen, och inte där antalet 100-dollarsedlar i plånboken har avgörande.

För det första lider Chile en av en kraftig inflation av universitet, och i slutändan även en inflation av akademiker. Chile har 14 statliga universitet runt om i landet, varav ett är Universidad de Tarapacá de Arica här i Arica med sina tre campus Velásquez, Saucache och Azapa. Utöver dessa 14 finns långt över 100 privata universitet. Föreställ Er det: i ett land med dryga 17 miljoner invånare finns långt över 100 akademiska institutioner med universitetsstatus. Bara i Arica, med 200 000 invånare, finns 5 stycken: Universidad Santo Tomás, Universidad del Mar, Universidad Los Lagos, Universidad Arturo Prat samt INACAP. Termin efter termin, år efter år, skjutsar dessa universitet ut nybakade akademiker på en arbetsmarknad alltmer bräddfull av desamma. Chiles arbetsmarknad och tillgång på arbeten klarar inte av överflödet av akademiker, punkt slut. Chile har en relativt låg arbetslöshet men ändå går tusentals läkare, advokater, ingenjörer, lärare och journalister utan anställning och med studieskuldberget växande, just på grund av att arbetsmarknaden inte har kapacitet för alla dessa nyutexaminerade akademiker. Skulle man i dagsläget göra utbildningen kostnadsfri skulle man öppna ännu fler kranar som fyller på det redan översvämmade badkaret med droppar av nyutbildade. Visst vore det underbart om alla dessa kunde hitta arbete så fort de tog steget ut i arbetslivet, men dessvärre ser inte samhället ut så. Chile lider av ett överflöd av akademiker, Chiles arbetsmarknad kan inte föda alla akademiker som efter fem, sex, sju år av intensiva studier hoppas på en bra anställning. Tråkigt men sant.

Nu ska Ni inte tro att jag anser att bara vi slår igen landets alla små privata universitet så blir allt bra igen. Absolut inte. Men att stänga åtminstone hälften av dessa institutioner är faktiskt nödvändigt för att hjulet mot ett bättre utbildningssystem i Chile ska kunna rulla framåt mot ett resultat. Steg nummer ett är att slå igen eller åtminstone omorganisera en stor del av de privata och rent vinstdrivande universiteten. Det som Chile behöver istället för alla dessa små universitet som pytsar ut akademiker på löpande band är fler yrkesutbildningar. Fler exempelvis elektriker, hantverkare, bilmekaniker, rörmokare, byggnadsarbetare, under- och sjuksköterskor, administratörer osv. osv. En minskning av antalet högre läroverk och fler yrkesutbildningar och dessutom med gratis och kostnadsfri utbildning kommer, anser jag, leda inte bara till ett mer rättsvist utbildningssystem utan även till en kompetenshöjning bland landets akademiker och landets unga samt en säkning av arbetslösheten. Samtidigt som överskottet av akademiker är märkbart, lika märkbart är bristen på kompetent yrkesfolk. Jag har ju tidigare beskrivit hur folk här i norra Chile åker över till Perú för att få saker och ting ordnade, till och med bilen mekas på andra sidan gränsen. Det chilenska samhället skulle må mycket bra av färre akademiker och fler yrkesutbildade och dessutom ett högre utbildningssystem som är kostnadsfritt och välkommet för samtliga som uppfyller kraven på intagning.

Sedan generellt sett, är utbildningsdelen bara en av många delar av det chilenska samhället som behöver förbättras. Vi kan skriva spaltmeter om sjukvården, säkerheten, minimilönen och så vidare… Chile ligger många många och långa steg framför sina grannar här i Sydamerika och det ska man vara stolta och glada för men visst, Chile har kvar att arbeta med. Rätta mig om jag har fel.

Una reflexión de las supuestas "protestas"

Con respecto a lo ocurrido en nuestra capital Santiago los últimos días:

Lo siento mucho, pero situaciones extremas ameritan soluciones extremas. Si el asunto sigue así de la misma manera será necesario declarar Estado de sitio, sacar a los militares a la calle, autorizados por el Estado de Chile para que colaboren con Los Carabineros y para que se acabe el desorden juvenil que impide la vida cotidiana y corriente del pueblo capitalino y que únicamente causa daños, un desorden provocado por imbéciles que confunden democracia con delincuencia.