Uppdatering

Det brinner visst i Sverige. Upplopp, kravaller och konflikter med olika typer av "mångkulturella" förtecken härjar i ett antal olika förorter till flera städer i landet. Polisen får/kan/vågar inte ingripa och maktfaktorerna politiker och media skyller "krigszonerna" (ob.cit.) på samhället istället för att agera.

 

Nej, jag tänker inte kommentera saken vidare.

 

Ämnet gör mig bara illamående.

 

Istället kommer en liten rapportering härifrån höstens Chile, där vardagens arbete i Calama och helgens avkoppling i Arica turas om att uppfylla min tillvaro. Calama ligger där det ligger ute i sin Atacamaöken och ruvar på världens största kopparindustri. Morgnarna och kvällarna är isande kalla och på dagen är det stekande sol. Som det ska vara i öknen med andra ord. Arica är som vanligt behagligt vårlikt med sin sol och sina milda havsvindar, sin grönsaksmarknad och sina milslånga stränder. En del av de som jag känner frågar om det inte är jobbigt att pendla fram och tillbaka, tio timmars enkel bussresa, varje helg? Och svaret är: jo, det är det. Det är jobbigare än vad jag trodde att det skulle bli. Det är bökigt att leva kappsäck, träligt att åka 160 mil buss i veckan, dyrt att köpa biljetter och trots min relativa ungdom (visst, jag har fått några gråa hår, sämre närminne och ont i knäna men 31 är inte särskilt gammalt ännu) blir man nästan kroniskt trött av att aldrig riktigt kunna slappna av under helgen. En annan faktor som spelar in är också att min fru väntar vårt första barn och är i vecka 31 och det är måttligt kul att behöva lämna henne ensam under veckorna. Ärligt talat får jag se hur länge jag blir i Calama.

 

Min hustru har nu gått på sin mammaledighet. Det växer ganska bra därinne och när jag pratar svenska till magen sprattlar det på hejvillt. Vi funderar fortfarande på namn till vår dotter och vi lyckas ännu inte komma fram till något. Dottern kommer att få två förnamn och två efternamn enligt chilensk tradition och det enda som är spikat är efternamnen som kommer att bli mitt efternamn + min hustrus första efternamn.

 

Förra året gick vårt San Marcos de Arica upp i första divisionen, Primera A. Tyvärr blev de himmelsblåas sejour i den inhemska fotbollens finrum mycket kort, endast en säsong. Idag spelades sista matchen i chilenska ligan och Arica var sedan länge avhängda, men hade chansen att kliva av förstaklassvagnen med hedern i behåll mot Universidad Católica. Och det började bra, 1-0 i slutet av första halvlek. Andra halvlek blev inte lika lyckosam och matchen slutade 1-2 till Católica efter två hjärnsläpp: ett självmål och hands i straffområdet i 92:a minuten. Straffen sattes iskallt och uttåget kröntes av en ny förlust. Det enda glädjande var supportrarna, roligt att se att vår Estadio Carlos Dittborn var fullsatt.

 

Vinnare av hela ligan blev det relativt lilla laget Unión Española från Santiago.

 

Klockan är nu sex på eftermiddagen och det är redan skumt i vrårna. Jag ska nu stryka klart mina arbetsskjortor och packa färdigt min väska och sedan dricka kvällsté med min fru innan det är dags att bussa sig ner till Calama igen.

Utbildning. Samt en rättelse av mig själv.

Samtidigt som sensommarvärmen hemma i gamla Svedala värmer det frusna landet i norr, och samtidigt som vårsolen hemma i nya Arica värmer kropp och själ och ett salt hav cirka 300 meter bort är vår huvudstad Santiago 200 mil söderut fortsatt lamslagen av alla dessa så kallade protester. Studentprotester som nu har pågått i över ett halvår och som sedan en tid tillbaka har urartat till rena upplopp, kravaller, stölder, plundringar, bränder och dödsfall. Så kallade studentdemonstrationer som används som alibi för att helt enkelt ställa till med bekymmer för Santiagos befolkning då avspärrningar, kapade och brinnande lokalbussar, barrikader, kriminella plundringsgäng och skärmytslingar polis och ”demonstranter” emellan gör tillvaron outhärdlig för de santiagobor som varje dag tvingas uppleva att deras stad mer och mer liknar en krigszon á la Libyen.

Protesterna gäller nu som då reglerna för högre utbildnining i Chile.

Jag har tidigare skrivit att jag är helt och hållet emot det penningbaserade utbildningssystemet i Chile, där platser på universitet kostar pengar. Det är jag fortfarande rent principiellt, men däremot måste jag korrigera mig själv när det gäller en sak: att lösningen på utbildningskonflikten skulle vara att göra utbildningen gratis och kostnadsfri är, som det ser ut nu, snarare att öka ett existerande problem, och jag ska förklara varför. Det är en del andra frågor som behöver lösas INNAN kostnadsfrågan kan diskuteras, inser jag nu. Det är principiellt ganska självklart enligt mig att högre utbildning ska kunna erbjudas samtliga medborgare som har tillräckliga betyg eller uppfyller tillräckliga krav för att bli antagen, och inte där antalet 100-dollarsedlar i plånboken har avgörande.

För det första lider Chile en av en kraftig inflation av universitet, och i slutändan även en inflation av akademiker. Chile har 14 statliga universitet runt om i landet, varav ett är Universidad de Tarapacá de Arica här i Arica med sina tre campus Velásquez, Saucache och Azapa. Utöver dessa 14 finns långt över 100 privata universitet. Föreställ Er det: i ett land med dryga 17 miljoner invånare finns långt över 100 akademiska institutioner med universitetsstatus. Bara i Arica, med 200 000 invånare, finns 5 stycken: Universidad Santo Tomás, Universidad del Mar, Universidad Los Lagos, Universidad Arturo Prat samt INACAP. Termin efter termin, år efter år, skjutsar dessa universitet ut nybakade akademiker på en arbetsmarknad alltmer bräddfull av desamma. Chiles arbetsmarknad och tillgång på arbeten klarar inte av överflödet av akademiker, punkt slut. Chile har en relativt låg arbetslöshet men ändå går tusentals läkare, advokater, ingenjörer, lärare och journalister utan anställning och med studieskuldberget växande, just på grund av att arbetsmarknaden inte har kapacitet för alla dessa nyutexaminerade akademiker. Skulle man i dagsläget göra utbildningen kostnadsfri skulle man öppna ännu fler kranar som fyller på det redan översvämmade badkaret med droppar av nyutbildade. Visst vore det underbart om alla dessa kunde hitta arbete så fort de tog steget ut i arbetslivet, men dessvärre ser inte samhället ut så. Chile lider av ett överflöd av akademiker, Chiles arbetsmarknad kan inte föda alla akademiker som efter fem, sex, sju år av intensiva studier hoppas på en bra anställning. Tråkigt men sant.

Nu ska Ni inte tro att jag anser att bara vi slår igen landets alla små privata universitet så blir allt bra igen. Absolut inte. Men att stänga åtminstone hälften av dessa institutioner är faktiskt nödvändigt för att hjulet mot ett bättre utbildningssystem i Chile ska kunna rulla framåt mot ett resultat. Steg nummer ett är att slå igen eller åtminstone omorganisera en stor del av de privata och rent vinstdrivande universiteten. Det som Chile behöver istället för alla dessa små universitet som pytsar ut akademiker på löpande band är fler yrkesutbildningar. Fler exempelvis elektriker, hantverkare, bilmekaniker, rörmokare, byggnadsarbetare, under- och sjuksköterskor, administratörer osv. osv. En minskning av antalet högre läroverk och fler yrkesutbildningar och dessutom med gratis och kostnadsfri utbildning kommer, anser jag, leda inte bara till ett mer rättsvist utbildningssystem utan även till en kompetenshöjning bland landets akademiker och landets unga samt en säkning av arbetslösheten. Samtidigt som överskottet av akademiker är märkbart, lika märkbart är bristen på kompetent yrkesfolk. Jag har ju tidigare beskrivit hur folk här i norra Chile åker över till Perú för att få saker och ting ordnade, till och med bilen mekas på andra sidan gränsen. Det chilenska samhället skulle må mycket bra av färre akademiker och fler yrkesutbildade och dessutom ett högre utbildningssystem som är kostnadsfritt och välkommet för samtliga som uppfyller kraven på intagning.

Sedan generellt sett, är utbildningsdelen bara en av många delar av det chilenska samhället som behöver förbättras. Vi kan skriva spaltmeter om sjukvården, säkerheten, minimilönen och så vidare… Chile ligger många många och långa steg framför sina grannar här i Sydamerika och det ska man vara stolta och glada för men visst, Chile har kvar att arbeta med. Rätta mig om jag har fel.

Utbildning i Chile

Idag när jag var inne på stan hade stora delar av centrum spärrats av för en gigantisk studentdemonstration. Hela Chile har de senaste månaderna varit drabbade av landsomfattande studentprotester, kårockupationer, lärarstrejker och organiserat skolk, både på skolnivå och universitetsnivå. Det finns lokala krav som de många studentorganisationerna framför men en gemensam nämnare har de alla: gratis högre utbildning. Protesterna har varit så omfattande att de har lett till en dialog mellan studentföreningar och Chiles utbildningsminister Joaquín Lavín som har lovat reformer i utbildningssystemet.

Universitetssystemet i det här landet är en brokig historia. De statliga institutionerna klassas som de bästa, de som har de bästa lärarna och de som ger den mest adekvata utbildningen samtidigt som privata universitet anses vara slappa, odisciplinerade och rentav dåliga. Här som i vilket land som helst kräver universiteten ett visst poängtal från skolbetygen och man behöver dessutom göra ”inträdesprov” i olika ämnen beroende på vilken utbildning man vill läsa. Så långt är allt bra och så ska det vara: antagning ska avgöras av elevens kompetens. Men i Chile kostar högre utbildning pengar, till och med den statliga. Och utbildningarna har olika prisklasser beroende på universitet, status och geografisk lokalisering. Ibland när man går igenom de interaktiva utbildningskatalogerna för universiteten och ser vad varje enskild utbildning kostar, och när man dessutom har de enorma statusskillnaderna mellan utbildningar i åtanke så slås man av att eleven inte ansöker om en plats på ett universitet, man ansöker om att få köpa en vara, en vara som inte är tillgänglig för alla, ty den har olika priser och olika kvalitéer beroende på vilken affär i vilket område man går till.

Utbildningarna kostar olika beroende på universitet, geografi (dyrare i Santiago än i de mindre städerna) men också status. En läkarexamen eller en ekonomiutbildning kostar flera gånger mer än till exempel lärare eller sjuksköterska. Likaså juristutbildningarna, till exempel kostar juristutbildningen på Universidad de Chile, landets största statliga universitet, närmare 70 000 SEK per termin. Ta det först gånger två för att räkna ut årsbeloppet och sedan gånger sju för att få fram slutsumman, då utbildningen i snitt varar sju år. Det blir mycket pengar och endast en liten del av Chiles befolkning har råd att köpa den produkten. På Aricas enda statliga universitet Universidad de Tarapacá de Arica (UTA) kostar däremot juristutbildningen motsvarande ca. 30 000 SEK per termin samtidigt som till exempel undersköterskeutbildningen kostar kanske ca. 10 000 SEK per termin. De människor som maximalt har råd att köpa den produkten är såklart medelklassen, de som inte har möjlighet att skicka barnen till Universidad Católica eller Universidad de Chile i Santiago som därmed indirekt reserveras åt Chiles redan mycket kapitalstarka sociala överklass. När det sedan gäller statusen utbildningarna emellan så är det helt enkelt så också att en juristubildning från Universidad de Chile har högre status än en juristexamen från UTA och alumni från Universidad de Chile har större möjligheter att erhålla ett välavlönat arbete.

Det högre utbildningssystemet i det här landet får mig att fundera på om det inte bidrar till att öka, eller i varje fall bibehålla, de stora sociala klasskillnader som redan finns i Chile . Rika människor ”köper” fina, dyra och presigefyllda utbildningar åt sina barn som sedan tjänar enorma summor pengar på arbetsmarknaden samtidigt som medelklassen får nöja sig med billigare utbildningar på halvdana universitet, utbildningar som inte alls ger samma lön till sist. De socio-ekonomiska samhällsklasserna bibehålls effektivt genom stor segregation, olika status och olika priser på olika utbildningar.

Protesterna på kårhusen och skolorna landet runt den senaste tiden gäller inte längre ledighet eller avskaffande av tentor och examen som de brukar handla om i ett annat land som jag känner till, utan man vill helt enkelt ha tillgång till en kostnadsfri högre utbildning oavsett tjocklek på portmonnän, en ganska självklar rättighet tycker jag. Jag brukar vanligtvis vara emot civil olydnad och av anarkister och annat vänsterfolk utförda ockupationer och jag blir vanligtvis på dåligt humör när jag ser rödsvarta fanor viftas av kommunister och syndikalister. Men jag måste säga att jag denna gång stöder demonstranterna och deras krav på kostnadsfri utbildning tillgänglig för ALLA chilenare, där intagningen avgörs av elevens kompetens och kunskaper och inte mängden 20 000 CHP-sedlar i plånboken hos de som redan har allt man kan tänkas vilja ha. Kan våra grannländer lyckas fixa gratis universitet för sina invånare så visst borde Chile kunna ordna det också.

Söndagskrönika: Fotboll & Perú

Skrev en krönika för ett par månader sedan om fotbollens svala status bland det chilenska folket, en svalka som är konstant året runt med eventuella undantag för de gånger då det älskade landslaget spelar. Landslaget har gjort en stor upphämtning på sistone efter 10-15 år av uselt spel, bland annat i VM-kvalet 2002 då La Roja slutade SIST i hela Sydamerika-gruppen, efter blåbär som Perú, Bolivia och Venezuela. Men den inhemska ligafotbollen håller en hopplöst låg klass, snudd på allsvensk nivå, och intresset bland folk för sin fotboll är riktigt o-sydamerikanskt lågt. Förrutom idag. Idag spelades nämligen ligafinalen.

Den chilenska ligan avslutas med ett slutspel, liknande Elitserien i hockey. De åtta bästa lagen lottas i en omgång kvartsfinaler som spelas hemma och borta och vinnarna går vidare till en semifinalsomgång hemma och borta där de segrande lagen slutligen möts i den stora finalen. Idag spelades så finalen i den chilenska ligan mellan de två santiaguinska lagen Universidad Católica och Universidad de Chile. Överklassens lag mot den breda massans och landets populäraste lag, ”El clásico universitario”, som matcherna mellan dem också kallas då det är lagen från Chiles i särklass största universitet som möts. Jag personligen sympatiserar inte med någon, ligafotbollen här håller så pass låg nivå att jag inte hyser något större intresse för den. Jag har sympatiköpt en tröja med San Marcos de Arica, det får räcka.

Som sagt chilensk inhemsk fotboll är ovanligt sval för att vara en latinamerikansk sådan, se bara på det religiösa intresset för fotbollen i Argentina och Brasilien. Men just idag, då finalen hålls, verkar folk helt plötsligt ha fått upp ögonen för det vackra spelet. Helt plötsligt fylldes tidningar och TV av fotbollsprogram, tillbakablickar på tidigare finaler, historik, statistik och liknande. Och i vårt hus verkade vi ha två läger som såg på matchen i eftermiddags. Tre våningar (tror jag) upp satt Universidad de Chile: s supportrar och tjoade högt såfort deras kornblå lag gjorde mål och lite längre bort satt en grupp blåvita Católica-fans och skrek och hejade på sina favoriter. Efter matchen hördes karavaner av tutande och firande supportrar som i segersötmans eufori tog sig in mot Aricas centrum. Har också sett bilder från Santiago, Plaza Italia och Alameda är överfyllda med folk, bilar, fontänbad och bengaliska eldar. Mellan 15 000 och 20 000 människor firade i Santiago och flera tusentals fans har tagit gatorna i besittning i Valparaíso, Concepción, Antofagasta och Temuco. Det har aldrig så länge jag har varit här visats intresse för fotbollen före finalen och jag är övertygad om att i övermorgon (efter morgondagens alla reportage, intervjuer och krönikor) kommer finalen att vara som bortblåst och kanske bortglömd. Chilenarna kanske helt enkelt har en mer hälsosam inställning till fotbollen, man firar och visar intresse när det ska visas intresse och firas istället för att som de livsnjutande argentinarna låta fotbollen fylla större delen av sin fritid.

Vilka vann ligan nu då? Jodå, Universidad de Chile utklassade sina motståndare med 4-1, trots att matchen gick på Universidad Católicas hemmaplan, och fick lyfta den faktiskt ganska ståtliga segerpokalen i Santiagos vinterkväll.

Nu till ett mer seriöst ämne: jag har även tidigare skrivit en text om presidentvalet i vårt norra grannland Perú. I söndags, samma dag som jag fyllde gammal och reste runt i San Pedro de Atacama, hölls andra omgången i presidentvalet mellan vänsterns Ollanta Humala och högerns Keiko Fujimori. Att det till slut blev högern mot vänstern var en ren tillfällighet; ett flertal kandidater från olika håll ställde upp i första omgången och det kunde lika gärna ha blivit konservatism mot liberalism eller kommunism mot socialdemokrati. Men nu blev det just höger mot vänster, Ollanta Humala är gråsocialist och Keiko Fujimori högerliberal. Humala vann till slut valet, och vänsteranhängare i Västvärlden jublar åt att myten om den latinamerikanska ”vänstervågen” fortfarande rullar, en myt som skapades i början på 2000-talet då ett par latinamerikanska nationer valde fram presidenter hemmahörande på vänsterkanten. Mytens anhängare tar dock varken hänyn till rådande politiska traditioner eller det faktum att minst lika många högerpresidenter valdes under samma epok.

Och – hör och häpna: i 2011 års peruanska presidentval stöttade jag Ollanta Humala. Jag, som är mer kornblå än Andernas himmel, hoppades att vänsterns kandidat som dessutom är öppen chileantagonist skulle vinna valet i vårt grannland och jag ska förklara varför. Låt mig börja med att beskriva kandidaterna:

Ollanta Humala är en misslyckad och avdankad populistisk militär som i irredentistisk anda har uttalat sig att han ska ”köpa norra Chile”, han ska återställa Perús nationella heder, han deltog i ett misslyckat militärkuppförsök år 2000 samt blivit åtalad för att personligen ha mordhotat vittnen i den påföljande rättegången. Han har flera gånger indirekt upprepat sitt hat mot Chile och chilenare, han hävdar att tidigare presidenter ”saknar tydliga geopolitiska mål med sin politik” (vad nu det innebär) och han stöder öppet Bolivias territoriella krav på Chile och en geopolitisk delning av det chilenska territoriet.

Med denna bakgrund borde ju valet för en Chilesympatisör mellan Ollanta Humala och dennes motkandidat Keiko Fujimori ha varit lätt. Eller?

Keiko Fujimori är dotter till tidigare presidenten Alberto som sitter i livstids fängelse omvandlat till husarrest på grund av hög ålder för korruption, brott mot mänskliga rättigheter och folkmord. Alberto Fujimori som styrde Perú mellan 1990 och 2000 är den mest korrupte ledaren i Sydamerikas historia och har föga hedrande utsetts till den sjunde mest korrupte ledaren i världen. Keiko Fujimori (bara namnet Fujimori borde ge varje person med minsta kunskaper om Latinamerika kalla kårar), förvisso med hög utbildning från amerikanskt universitet och med en till synes välpolerad fasad som stabil och hederlig tvåbarnsmor, gjorde under kampanjen sitt allra yttersta för att distansiera sig från de sämre sidorna av sin fars odemokratiska (ja, pappa Alberto avsatte parlamentet 1992 och satte konstitutionen ur funktion) regim samtidigt som hon frotterade sig i de många ekonomiska framgångar som densamma trots allt skapade. Alberto Fujimori skapade i Perú en av marknaden styrd elitstat, sålde ut Perús tillgångar, lade ut landet på entreprenad och tjänade personligen miljoner och åter miljoner med dollar. Men det var ju Alberto som gjorde det, hans dotter då? Jodå, Keiko Fujimori var ”Primera Dama”, First Lady, under Fujimori den äldres regim och i allra högsta grad delaktig i hur Perú fullständigt kördes i botten under dennes regeringstid. Dessutom hade hon under presidentvalskampanjen i sin stab ett flertal tjänstemän som hade varit aktiva högt upp i Alberto Fujimoris närhet, bland andra medarbetare till fängslade tjuven och skurken Vladimiro Montesinos, Albertos högsta rådgivare och dessutom tidigare chef för Perús säkerhetstjänst.

Perú är ett fantastiskt intressant och makalöst vackert och spännande land. Men det är också ett fattigt, outvecklat, orättvist och korrumperat samhälle med stora brister i nästan allt. En fattigdom så stor och så institutionellt etablerad, framför allt bland urbefolkningen, genomsyrar hela det peruanska samhället och korruptionen är utbredd uti varje liten del av samhällsapparaten. Mycket stora delar av Perús folk saknar sjukvård, social säkerhet, hygien och till och med mat för dagen, vägnätet är undermåligt, kommunikationer bristfälliga samtidigt som en liten elit i huvudstaden Limas överklasskvarter Miraflores kan snyta sina barn med gröna hundradollarsedlar. Därför – en liten smula av Marx’ fördelningspolitik och en utbyggnad av den sociala tryggheten och subventionerad utbildning för ”vanliga” peruaner skulle göra vårt norra grannland mycket gott. I Perú måste man se till att bygga en stark grund med lite social trygghet som samhället kan vila på, som Humala vill, innan man börjar sälja ut naturtillgångar och teckna frihandelsavtal med USA som Keiko Fujimori önskar, det kan kanske komma vid ett senare tillfälle. Peruanerna behöver inte utländska investerare – de behöver ett säkert och socialt tryggare samhälle. Sverige till exempel, där socialismen är konstitutionerad, behöver så lite av socialism och socialdemokratisk recess som möjligt och i Sverige stöder jag till 200 % Alliansen. Men det är skillnad på samhälle och samhälle, land och land, kultur och kultur. Ollanta Humala hade bland annat ett så enkelt och förnuftigt förslag som att man ska starta ett nationellt pensionsprogram där varje arbetande peruan efter en viss ålder ska erhålla motsvarande 700 kronor i månaden i en statlig pension. En krogrunda i Sverige – en skillnad mellan fattigdom och lite mindre fattigdom i Perú. Ollanta Humala propagerade för utbyggd social säkerhet, öppenhet, utrotande av korruptionen och minskad fattigdom – det som Perú behöver i dagsläget; Keiko Fujimori hävdade ökad frihandel, skattesubventioner för företag och privatiseringar – det som Perú verkligen inte behöver i dagsläget. Därför hoppades jag att Ollanta Humala skulle gå segrande ur presidentvalet 2011.