Dagsrapport

En händelserik och intressant dag har det varit här i norra Chile. Och naturligtvis har detta sin grund i Internationella Domstolens utlåtande i den av Perú unilateralt initierade gränskonflikten med Chile. Och nja, njo, nåja, utfallet av Domstolens dom är väl hyfsat sisådär fördelaktig för Chile. Man förlorade kanske, men ändå inte så mycket som man fruktade och framför allt fastställdes landgränsen, den som Perú har åkallat så mycket problem över ända sedan 1884, till chilensk fördel. 

Den maritima gränsdragningen behålls, enligt gällande avtal från 1884, 1904, 1929, 1930, 1952 och 1954, men med en viktig ändring: gränsen följer gällande parallell ut till 80 sjömil, efter detta viker den av mot västsydväst, tillgivande Perú en större bit hav än tidigare. Detta beroende på att Internationella Domstolen tillskriver 1954 års ratificerade avtal angående maritima gränser upp till 80 sjömil från land, som ännu gällande och bindande, men på grund av att det på den tiden ännu saknades maritim lagstiftning ger man Chile rätt till "endast" 80 sjömil gräns, och därefter tar den nyinstiftade internationella lagstiftningen gällande maritima gränser, vid, givande Perú en något större fördel i det slutgiltiga utlåtandet.

Se här:

Jämför detta med Perús orealistiska och faktiskt smått oförskämda krav...

... så är det inte så illa ändå för Chile, framför allt med tanke på den finansiella rikedomen som går att hämta i det hav som i framtiden även kommer att tillhöra Chile. Mer om det längre ner.

Kort sagt så kan man tolka utlåtandet från Haag på följande vis:

Chile vann då landgränsen mot Perú en gång för alla fastställdes, och förövrigt icke kan överklagas, och dess fortsättning ut i havet även i framtiden utgör maritim gräns mot det nordliga grannlandet.

Perú vann då man de facto erhöll ett tämligen stort område mitt ute i havet under tidigare chilensk överhöghet, ett område som tidigare var klassat som chilenskt respektive internationellt område.

Chile förlorade då den maritima gränsen från och med 80 sjömil från land de facto ändrades, och ett område under tidigare chilensk överhöghet nu lyder under Perú.

Perú förlorade då Domstolen underkände Perús krav och argument på en ändring av landgränsen och följaktligen havsgränsen som en vidare fortsättning av densamma som ny gräns mellan Chile och Perú.

Som jag tidigare sade så är det levande historia som ännu pågår här i Arica/Tacna; enligt Svenska Dagbladet som ÄNTLIGEN har uppmärksammat sydamerikansk nutidshistoria i en förövrigt ganska torftig artikel är det ett "1880-talskrig som spökar", men sanningen är att denna konflikt är långt, oändligt, mycket mer än endast ett litet 1880-talskrig. Den bottnar i en politisk-ekonomisk rivalitet mellan Perú och Chile om hegemonin över sydamerikanska Stilla Havet som härrör ända från kolonialtiden. Stilla Havskriget 1879-1884 var inget litet krig sådär i största allmänhet utan ett i raden av krig, konflikter och incidenter mellan länderna sedan sekler tillbaka. Minns exempelvis (eller fråga mig om Ni inte känner till) kriget 1836-39 mot en "Peru-Boliviansk Konfederation", eller kriget Chile-Perú-Spanien (sic!) på 1870-talet. Dagens utlåtande i Haag är resultatet av en konflikt, en hegemonisk rivalitet två nationer emellan, som sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden, INTE ett litet "1880-talskrig som spökar", SvD.

Bägge ländernas statsöverhuvuden Sebastian Piñera i Santiago och Ollanta Humala i Lima har hållit tal till respektive nation, manande till fortsatt lugn och samarbete, men nog anser jag personligen att Piñera lät överdrivet bitter och Humala lät överdrivet segerrusig i respektive retorik. Humala hävdade stolt i sitt tal att det är en stor dag för Perú där de har bevisat att "havet tillhör dem", och att Perú "har erhållit 70 % av sina  territoriella krav", något som inte stämmer, matematiskt räknat. Man kommer även att vidta samtliga åtgärder för att ta sitt hav i besittning. Vad det nu innebär.

Lite väl högbröstat, anser jag, då det som Perú har "fått" av Chile är saltvatten, diväteoxid och natriumklorid, och inte ett skvatt mer. För de facto är att det hav som Chile nu ger upp till Perú knappt ens duger till fiske. Lokala fiskeindustrin i Arica drog en lättnadens suck när Internationella Domstolen läste upp sin dom, ty den innebär att samtliga fiskrika vatten även i fortsättningen lyder under Chile, och endast Chile. 

Sebastián Piñera å sin sida deklarerade Chiles "besvikelse med att tvingas ge upp sitt hav" men att man kommer att följa och lyda Internationella Domstolens utlåtande. 

Hittade förövrigt denna bild på peruanska Diario El Correo, visande på peruanernas målsättning:

EXTRA

Ny gräns mellan Chile och Perú:

D-Day

Idag gäller det, ska Sydamerikas gränser ändras eller inte? En timme kvar nu (jajamän, det är nedräkning här i Chile, precis som på nyårsafton) och samtliga nationella TV-kanaler har live-rapportering från Haag, med diverse experter inbjudna till paneldebatter.

Fredagens tämligen torftiga text om ämnet följs här av en kort uppdatering. Och en korrigering av mig själv, vilket inte hör till vanligheterna. För nu verkar det helt plötsligt skarpt läge, avsevärt mycket skarpare än tidigare:

-Chile har beordrat mobilisering av Flottan och eskadern i Valparaíso är i detta nu på väg mot Arica. 

-Chiles Armé befinner sig i skrivandes stund i Läge 1, vilket innebär "Redo för strid".

Detta efter att man under natten har observerat stora trupp- och materielförflyttningar på andra sidan gränsen, i Perú. 

Vad håller på att hända??

TGIF

God fredag!

Hörde av en liten fågel att vintern har kommit hem till Sverige, äntligen. Jag kan meddela att här nere i norra Chile är det något alldeles förfärligt varmt. Det är så varmt att hönsen lägger kokta ägg och korna gör färdig ost. Det säljs inte längre majskolvar på marknaden utan pop-corn och vill man ha rostat bröd lägger man bara limpan i solen en stund. Sedan i julas har vi haft temperaturer på uppåt 30 grader, men lägg därtill Södra Halvklotets brännande sol och värmekänslan blir långt mycket över det. Bara man dricker en kopp kvällsté, enligt chilensk tradition, börjar svetten att rinna.

Under 2013 återkom jag upprepade gånger till ett och samma tema, och ett intressant sådant: gränskonflikten med Perú. 

För Er som vill uppdatera Er om situationen finns information här:

Nygammal konflikt
Ett nytt kapitel av en tradig historia
I knew it

Nu är ämnet minst sagt på tapeten, återigen. Anledningen är att nu på måndag, den 27 januari, avgör Internationella Domstolen i Haag konfliktens utgång, och det är en spänd väntan här i Chile kan meddelas. Ryktet florerar nämligen sedan strax före jul att Domstolen kommer att döma till Perús fördel, och retoriken, både hos höga politiska tjänstemän men även hos lokala fiskare här i Arica, är mer eller mindre att spelet redan är förlorat, men man manar ändå till lugn och "fortsatt vänskap över gränserna". 

Nu i veckan samlade Chiles president Sebastián Piñera till möte med Consejo de Seguridad Nacional (COSENA), Nationella Säkerhetsrådet, bland annat innehållande presidenten själv, utrikes-, inrikes-, försvars- och finansministrarna, talmännen för Kongressens bägge kamrar samt befälhavarna för landets fyra försvarsgrenar: armén, flygvapnet, flottan och Carabineros. 

Retoriken ut mot allmänhet är dock fortsatt att man "ser ljust på framtiden" och att man kommer att "vårda de goda relationerna med Perú, oavsett resultat", men handlingar säger mer än ord. Lite som lugnet före stormen manade president Piñera, utrikesminister Moreno och försvarsminister Hinzpeter efter COSENA: s möte till lugn och fortsatt respekt, men man anar att något är på gång, åtminstone här i Chile:

Chilenska kustbevakningen patrullerar, sett från min balkong

Senaste veckan har Kustbevakningen med sina finaste och största fartyg patrullerat Aricabukten som Smaug vaktar sin guldskatt, arméfordon syns fara lite titt som tätt på Pan-American Highway (naturligtvis inga stridsvagnar, men både trupptransportfordon och APC har jag sett rulla förbi från mina fönster) och häromnatten vaknade vi av Flottans spaningsflygplans låga brummande över Arica. Helikoptrar från Carabineros och Flygvapnet dånar ibland ut över Aricabukten, norrut, för att vid gränsen vända av västerut och sedan tillbaka in över land söder om staden.

Detta kan ju tyckas som en mindre mobilisering, och jag vet att det kommer som en ögonbrynshöjning för många, då detta ämne tydligen inte har nämnts med ens en spaltmillimeter hemma i Sverige. Men härnere i Sydamerika är det förstasidestoff, och lever man mitt i den omstridda regionen så är uppmärksamheten påtaglig. Jag är barnsligt intresserad av Sydamerikas historia och krigshistoria, och denna konflikt är för mig som om ett dinosauriefossil helt plötsligt skulle få senor och vävnad och åter börja kravla mitt framför ögonen på en paleontolog. Det är levande historia, det som pågår här.

Kommer det värsta att hända då? Ska vi oroa oss för ett krig mellan Chile och Perú? 

Nej naturligtvis inte. Ingen av länderna är tillräckligt dumma för att börja skjuta på varandra i regelrätta strider. Det skulle i så fall vara ett av de mest onödiga krigen i historien (jfr Cenepakriget 1995 mellan Perú och Ecuador) och varken Chile eller Perú skulle vinna ett skvatt på att gå i krig mot den andre, och de vet bägge nationerna mycket väl om. Jag har bott i sammanlagt fem länder och jag har rest en hel del i mina dagar men aldrig har jag upplevt två till varandra gränsande regioner som är så pass beroende av varandra, i varor, tjänster och kapital räknat. Arica behöver peruanska varor och tjänster för att fungera, vår hamn är beroende av peruansk handel och Tacna å sin sida behöver chilenskt kapital.

Så svaret på frågan är NEJ, detta kommer inte att utvecklas till något krig. Det skulle i så fall vara en stor sensation, och jag är helt lugn och har inga planer på att packa någon väska och fly fältet. Väskan kommer jag däremot att packa, men av helt andra anledningar, mer om det om ett par dagar. 

Men, märkväl, mindre incidenter, små provokationer och muskelvisningar är inte alls omöjliga, snarare ganska troliga, i efterspelet av Internationella Domstolens utlåtande. Jämför med Torskkriget mellan Storbritannien och Island: det förekom inga regelrätta strider men det var två decenniers grälmuckande av två länder i omstridda vatten. Och liknande scenario är inte alls omöjligt att vänta här under 2014.

Ett nytt kapitel av en tradig historia

Nu ska vi prata internationell politik och multilaterala relationer, eller snarare avsaknaden av multilaterala relationer, här. 

Vad har Sverige som inte Chile har? Jo, goda grannar. Som vi alla vet har Perú, i egenskap av självutnämnd "stabilitetsgarant", tidigare anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag då vår nordliga granne anser att den maritima gränsdragningen mellan Perú och Chile är ouppklarad trots de multilaterala och internationellt ratifierade avtal och fördrag från 1884, 1904, 1929, 1930, 1954, 1960 och 1975 som behandlar fred, samarbete, fiskerätter samt GRÄNSER. Lima har valt att förbise dessa, samt en hel del andra överenskommelser behandlande samma ämne, då den maritima gränsen mellan Perú och Chile måste "göras om" i favör Perú. Nu har lillebror Bolivia hoppat på tåget.

 

Bolivia har, lite förståeligt, känt en djup antagoni gentemot Chile efter Stillahavskriget 1879-1884, framprovocerat, startat av och förlorat av Bolivia och Perú. Ett av resultaten av nämnda militära konflikt är att Bolivia avträdde sin kust till Chile. Det som idag är Chiles 2:a Region, där staden Calama där jag nu bor ligger, var innan 1904 då det slutgiltiga fredsfördraget undertecknades, Bolivias  "Departamento El Litoral", med huvudort Antofagasta. Då fredsavtalet mellan Bolivia och Chile fick Bolivia avträda El Litoral i utbyte mot en stor ekonomisk kompensation, och Bolivia blev utan kust. Därav bitterheten gentemot Chile. 

Att Bolivia avträdde sin kust är ett faktum som landet inte har glömt trots den relativt långa tidslapsus som förflutit sedan dess, och som man aldrig har varit sena att påpeka till Chile och till omvärlden, framför allt såfort det i Bolivia har förekommit någon typ av instabilitet, politisk, social eller ekonomisk sådan. Skillnaden mot tidigare uttalanden och tidigare ageranden är dock den att det i Bolivia för tillfället inte förekommer något av nämnda faktorer, och det faktum att Bolivia nu gjort allvar av sina hot, och faktiskt dragit Chile inför rätta för att återfå sin kust.

Det primära avtalet mellan Bolivia och Chile hörrör från 1904 och lyder under namnet "Tratado de Paz y Amistad", "Avtalet för Fred och Vänskap". Detta avtal har sedan efterföljts av ett antal olika liknande överenskommelser som styrker den accepterade gränsdragningen, anvar och åtaganden samt vänskap och samarbete länderna emellan. Bolivias ansvar och åtaganden har, ärligt talat, varit ringa under det dryga sekel som följt avtalet från 1904 och då man blev lämnad kustlöst, dessa epitet har snanare tillförts Chile. Chile betalade bland annat en stor ekonomisk kompensation till Bolivia efter 1904, man har garanterat kostnads- och tullfri användan av chilenska och hamnar för boliviansk handel samt lika kostnads- och tullfri transport av varor från chilenska hamnar till Bolivia via chilenska vägar och man byggde också järnvägar från Antofagasta och Arica till Bolivias huvudstad La Paz. Som en parantes, vet Ni vilken som är Bolivias främsta hamn? Arica. Ganska generöst av Chile, men Chile åtar sig de ansvar och åtaganden som förelåg avtalet från 1904 och som senare bekräftats i de flertal efterföljande. 

Nåväl, till saken. Bolivia har häromveckan också anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag, då man anser att Chile är skyldiga att återlämna delar av, eller rentav hela, området som gick förlorat i kriget för snart 140 år sedan. Anledningen är den att Chile inte skulle uppfylla de åtaganden som föreskrivits i alla avtal, vilket är lögn. Ganska få länder skulle kostnadsfritt upplåta sina vägar och hamnar åt ett grannlands kommers, som Chile gör, men Chile väljer att göra det då man uppfyller paragraferna stagdade i överenskommelserna. 

Bolivia anklagar Chile för att "inte visa tillräcklig vilja för att lösa problemet" i sin anmälan. Till att börja med så finns det inget problem. Om Bolivia ser ett problem så är det unilateralt skapat. Om detta "problem" nu skulle vara det faktum att Chile inte vill återlämna integrerade och konsoliderade delar av sitt territorium till Bolivia så visst, då är det ett problem. Men läs här: Minns år 1975, då Chiles president Augusto Pinochet och Bolivias dito Hugo Banzer möttes, det senate officiella mötet länderna emellan. Under det mötet erbjöd Augusto Pinochet, på eget initativ, att avstå en bit av chilenskt territorium MED KUST, en korridor från Bolivia till havet, norr om Arica i utbyte mot ett lika stort bolivianskt territorium. Området blev känt som "La Franja de Arica", "Aricaremsan". Bolivia sade nej till erbjudandet, då man inte ansåg förslaget som seriöst, och strax efter kallade man hem sin ambassadör från Santiago och skickade hem Chiles dito från La Paz. Därmed avslutades de diplomatiska relationerna länderna emellan på bolivianskt initiativ, och de har inte återupptagits sedan dess.

Samtliga chilenska presidenter sedan demokratins återinförande 1990 (Patricio Aylwin, kristdemokrat; Eduardo Frei, kristdemokrat; Ricardo Lagos, socialist; Michelle Bachelet, socialist och Sebastian Piñera, center-höger) har vid ett flertal tillfällen erbjudit Bolivia att återuppta de diplomatiska relationerna för att förbättra samarbetet nationerna emellan som två civiliserade stater, men Bolivia säger konsekvent nej. Istället väljer man nu konfliktens väg i och med att man anmäler sitt grannland.

Samtidigt som Bolivia nu har gjort slag i saken och dragit Chile inför rätta med en mängd irredentistiska krav så har även Bolivias regering internpolitiskt gått ut och påbudat att man i landets skolor och universitet inte längre ska kalla den territoriella förlusten av El Litoral som ett "krig" utan som resultatet av en chilensk "invasion". Det chilenska folkets uppfattning om Bolivia är väl, ska erkännas, inte den bästa men vår regering ägnar sig åtminstone inte åt historierevidering via officiella påbud. 

Detta kommer ju bara ytterligare att öka antagonismen länderna emellan. 

Som en parantes, lite mer åt det lokala stadiet, kan också den omtalade järnvägen mellan Arica och La Paz nämnas. En smalspårig järnväg som anlades av Chile mellan 1904-1913 och som invigdes det senare årtalet och som slingrar sig från Aricas centrum genom Llutatalen på sin väg upp mot den andinska högplatån. Till en början användes järnvägen, vars ståtliga aricanska stationshus ligger bara ett stenkast från Aricas hamn, för att transportera varor från hamnen till La Paz, men på senare tid har den mer och mer blivit en turistattraktion även om dess ursprungliga funktion aldrig har lämnats därhän. Järnvägen, som korsar gränsen mellan länderna på nära 4500 meters höjd över havet, förstördes av andinska skyfall år 2005 och strax därefter gick det privata företag som ansvarade för drift och underhåll i konkurs. Sedan året efter, 2006, förvaltas järnvägen av Chiles statliga järnvägsbolag Empresa de los Ferrocarriles del Estado och ett renoveringsarbete tog sin början som alldeles nyligen avslutades och järnvägen kunde återinvigas häromdagen med en tur av självaste presidenten Sebastián Piñera. Presidenten erbjöd Bolivias dito att närvara men denne avböjde.

Bolivia nämner i sin anmälan mot Chile det mycket riktiga faktum att järnvägen icke var operativ under ett par år som ett bevis för att Chile skulle vara en "dålig granne", och under det senaste toppmötet mellan Latinamerika och Europeiska Unionen tog president Evo Morales högljutt upp nämnda faktum. Man anklagade Chile för att medvetet ha stängt järnvägen för att "ytterligare stänga in Bolivia" och man har ett flertal gånger deklarerat att Chile utgör ett "hot för Bolivia, Perú och för hela regionen".

Dagen efter återinvigningen, där Chiles president Piñera bjöd in Bolivias Morales att närvaro men där denne tackade nej, kommenterade Bolivia händelsen med att den visar på "chilensk desperation" och "Chile MÅSTE anmälas" (konstitutionsjurist Víctor Hugo Chávez) och "Chiles agerande är ett hån mot Bolivia" (Deputeradekammarens talman Betty Tejada).

Vilka är det som är dåliga grannar, Bolivia? Vilka är det som inte "visar tillräcklig vilja"? Vilka är det som INTE arbetar för samarbete och utveckling grannländer emellan i vår region?

Nygammal konflikt

Nu är det spännande dagar för oss som fascineras av historia, fördjupar oss och skaffar kandidatexamen om Stillahavskriget 1879-1884 och som glatt nog bor i regionen som var scen för nämnda krig för nära 130 år sedan.

Idag inleds första förhandlingarna hos Internationella Domstolen i Haag om den pågående och från peruanskt håll påhittade gränskonflikten med Chile. Genom historien, sedan Stillahavskriget 1879-1884 och påföljande freds-, samarbets-, och gränsregleringsavtal från 1883, 1902, 1929, 1930, 1952, 1954 och 1960 som klart och tydligt reglerar gränserna mellan segermakten Chile och startarna/förlorarna av nämnda krig; Perú och Bolivia; har dock de sistnämnda upprepade gånger försökt tillintetgöra och åsidosätta dessa avtal och hävda att Chile "olagligt ockuperar land", vilket är fullkomlig lögn. Vem minns inte Perús nuvarande president Ollanta Humala som för bara ett par år sedan gick främst i ledet av peruaner som glatt travade över gränsen till Arica för att "ta tillbaka ockuperad mark"? Carabineros de Chile avvisade peruanerna den gången, och förra året valdes Ollanta Humala till sitt lands president.

 

Nåväl, Perú väcker återigen liv i en sekelgammal konflikt som alla trodde var löst: efter Stillahavskriget, anser Perú, klarlades inte exakt var den nya gränsen mellan länderna skulle gå och istället för att bilateralt diskutera saken med Chile sedan frågan väcktes för ett par år sedan väljer Perú att direkt dra Chile inför internationell domstol. Man anser att Chile "inte visar tillräcklig välvilja" och "hotar stabiliteten i regionen", trots att Chile ett flertal gånger har bjudit både Perú och Bolivia att sitta ner och prata igenom saken, något som bägge sistnämnda har avböjt.

 

Konflikten handlar nu om var den maritima gränsen mellan länderna ska gå, om den ska följa longitud/latitudsystemet, som de flesta maritima gränser i världen, eller om den ska följa landgränsen och i så fall ge fördel till Perú. Nämnda land hävdar naturligtvis att havsgränsen måste följa den terrestra diton, vilket skulle ge Perú överhöghet över 95 000 kvadratkilometer av det som idag är chilenskt territorialvatten. Se karta nedan så får Ni en uppfattning om hur omfattande de peruanska kraven på chilenskt territorium är.  

 

 

Under dagen har Perú fört sin talan i Haag och lagt fram sina argument. Bland annat består peruanernas retorik i att martyrsamt försöka övertyga Internationella Domstolen om att det faktiskt var "Chile som inledde Stillahavskriget", något som är direkt lögn då landet som tände stubinen vars exploderande krutdurk inledde kriget var Perús lillebror Bolivia. Perú drar sig inte ens för att ljuga en internationell domstol upp i ansiktet. Enligt dagstidningen La Tercera pratar Perú om hur Chile alltid har hyst agg mot sin nordliga granne och försöker med det ena efter det andra för att bevisa detta: "Chile har aldrig kunnat tolerera, inte ens under Diego Portales på 1830-talet, att Perú skulle nå samma storhet som under kolonialtiden!  Detta faktum har varit utmärkande för den chilenska utrikespolitiken från självständigheten och framåt!" Perú har två dagar på sig att framföra sina ståndpunkter innan Chile får chansen att svara på torsdag och fredag.

Bolivia har även de skickat en observatörsdelegation upp till Haag, vilket de naturligtvis är i sin fulla rätt att göra. Det finns dock en liten baktanke med Bolivias närvaro i Internationella Domstolen: i Mars 2011 tillkännagav landets president Evo Morales att även han ämnar att dra Chile inför rätta för att på så sätt återta sitt lands förlorade havskust. Bolivia hävdar Chiles ovilja att diskutera frågan samt oviljan att återuppta diplomatiska relationer som anledning till detta, trots att det var Bolivia själva som provocerade fram kriget som de själva förlorade, trots att de upprepade gånger under senare tid avböjt bilaterala samtal och trots att de själva sade upp diplomatin år 1975 och åtskilliga gånger tackat nej till ett återupptagande av dessa. Evo Morales säger nu stolt till den bolivianska tidningen El Deber att "anmälan är så gott som färdig, vi ska bara se över vissa detaljer. Chile tror att avtalet från 1904 är oantastligt, men vi ska visa dem att så inte är fallet."

Chile då? Jo först och främst har man endast sagt om Bolivias försök att det helt enkelt inte finns något mer att diskutera än det som man redan tidigare har erbjudit Bolivia. Sedan hyser man ganska stort hopp om att sakligt kunna bemöta Perús gråtmilda argumentation. Främst med fakta: å sin sida hävdar man att samtliga gränser klart och tydligt etablerades redan år 1929 med Avtalet om Fred, Samarbete och Vänskap mellan Chile och Perú. Jag har läst det avtalet och Chile har rätt. Gränsen är klart och tydligt avgjord och ratifierad av bägge länderna enligt avtalet från 1929. Senare etablerades både landgränsen och havsgränsen med avtalen från 1952, 1954 och 1960 som bland annat fastställde fiskerättigheterna i oceanen utanför Sydamerikas västkust. På torsdag får Chile göra sin röst hörd och President Piñera och utrikesminister Moreno kommer också att vara på plats. i Haag.

Om Perú går segrande ur denna unilateralt påhittade konflikt kommer det innebära att 95 000 kvadratkilometer vatten byter ägare, och direkt kommer det att omfatta den lokala fiskeindustrin. Totalt sett riskerar en halv miljon chilenska fiskare och fiskeindustrianställda att förlora sina jobb. Men framför allt: bara någon kilometer ut till havs från Aricas Playa Chinchorro kommer peruanska kustbevakningsfartyg patrullera vattnen. Och det är DET som den här påhittade konflikten till syvende och sist handlar om. Perú har ännu inte svalt det faktum att det som idag är norra Chile och som fram till 1884 tillhörde Perú för all framtid har gått dem förlorat. Perú vill ha tillbaka hela Arica, så enkelt är det, och de kommer inte att sluta bråka förrän peruanska fanan vajar över Morron igen. Dito med Bolivia, de kommer heller inte att sluta förrän de får tillbaka lite kust. Och inte vilken kust som helst, minns att Bolivia tackade NEJ till ett chilenskt erbjudande om en smal landremsa från Bolivia längs gränsen mot Perú fram till havet. Nej, Bolivia kommer inte att ge sig förrän de får tillbaka sin gamla "El Litoral", det som idag är Chiles II. Región med huvudort Antofagasta.
 
Hur som helst, och det är detta som gör Stillahavskriget och dess följder så oerhört intressanta, såren från ett 128 år gammalt krig är långt ifrån läkta, konflikten är långt från löst och gränserna mellan länderna kan mycket väl komma att dras om. Just nu är det ganska spännande att leva i Arica.