Dagsrapport

En händelserik och intressant dag har det varit här i norra Chile. Och naturligtvis har detta sin grund i Internationella Domstolens utlåtande i den av Perú unilateralt initierade gränskonflikten med Chile. Och nja, njo, nåja, utfallet av Domstolens dom är väl hyfsat sisådär fördelaktig för Chile. Man förlorade kanske, men ändå inte så mycket som man fruktade och framför allt fastställdes landgränsen, den som Perú har åkallat så mycket problem över ända sedan 1884, till chilensk fördel. 

Den maritima gränsdragningen behålls, enligt gällande avtal från 1884, 1904, 1929, 1930, 1952 och 1954, men med en viktig ändring: gränsen följer gällande parallell ut till 80 sjömil, efter detta viker den av mot västsydväst, tillgivande Perú en större bit hav än tidigare. Detta beroende på att Internationella Domstolen tillskriver 1954 års ratificerade avtal angående maritima gränser upp till 80 sjömil från land, som ännu gällande och bindande, men på grund av att det på den tiden ännu saknades maritim lagstiftning ger man Chile rätt till "endast" 80 sjömil gräns, och därefter tar den nyinstiftade internationella lagstiftningen gällande maritima gränser, vid, givande Perú en något större fördel i det slutgiltiga utlåtandet.

Se här:

Jämför detta med Perús orealistiska och faktiskt smått oförskämda krav...

... så är det inte så illa ändå för Chile, framför allt med tanke på den finansiella rikedomen som går att hämta i det hav som i framtiden även kommer att tillhöra Chile. Mer om det längre ner.

Kort sagt så kan man tolka utlåtandet från Haag på följande vis:

Chile vann då landgränsen mot Perú en gång för alla fastställdes, och förövrigt icke kan överklagas, och dess fortsättning ut i havet även i framtiden utgör maritim gräns mot det nordliga grannlandet.

Perú vann då man de facto erhöll ett tämligen stort område mitt ute i havet under tidigare chilensk överhöghet, ett område som tidigare var klassat som chilenskt respektive internationellt område.

Chile förlorade då den maritima gränsen från och med 80 sjömil från land de facto ändrades, och ett område under tidigare chilensk överhöghet nu lyder under Perú.

Perú förlorade då Domstolen underkände Perús krav och argument på en ändring av landgränsen och följaktligen havsgränsen som en vidare fortsättning av densamma som ny gräns mellan Chile och Perú.

Som jag tidigare sade så är det levande historia som ännu pågår här i Arica/Tacna; enligt Svenska Dagbladet som ÄNTLIGEN har uppmärksammat sydamerikansk nutidshistoria i en förövrigt ganska torftig artikel är det ett "1880-talskrig som spökar", men sanningen är att denna konflikt är långt, oändligt, mycket mer än endast ett litet 1880-talskrig. Den bottnar i en politisk-ekonomisk rivalitet mellan Perú och Chile om hegemonin över sydamerikanska Stilla Havet som härrör ända från kolonialtiden. Stilla Havskriget 1879-1884 var inget litet krig sådär i största allmänhet utan ett i raden av krig, konflikter och incidenter mellan länderna sedan sekler tillbaka. Minns exempelvis (eller fråga mig om Ni inte känner till) kriget 1836-39 mot en "Peru-Boliviansk Konfederation", eller kriget Chile-Perú-Spanien (sic!) på 1870-talet. Dagens utlåtande i Haag är resultatet av en konflikt, en hegemonisk rivalitet två nationer emellan, som sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden, INTE ett litet "1880-talskrig som spökar", SvD.

Bägge ländernas statsöverhuvuden Sebastian Piñera i Santiago och Ollanta Humala i Lima har hållit tal till respektive nation, manande till fortsatt lugn och samarbete, men nog anser jag personligen att Piñera lät överdrivet bitter och Humala lät överdrivet segerrusig i respektive retorik. Humala hävdade stolt i sitt tal att det är en stor dag för Perú där de har bevisat att "havet tillhör dem", och att Perú "har erhållit 70 % av sina  territoriella krav", något som inte stämmer, matematiskt räknat. Man kommer även att vidta samtliga åtgärder för att ta sitt hav i besittning. Vad det nu innebär.

Lite väl högbröstat, anser jag, då det som Perú har "fått" av Chile är saltvatten, diväteoxid och natriumklorid, och inte ett skvatt mer. För de facto är att det hav som Chile nu ger upp till Perú knappt ens duger till fiske. Lokala fiskeindustrin i Arica drog en lättnadens suck när Internationella Domstolen läste upp sin dom, ty den innebär att samtliga fiskrika vatten även i fortsättningen lyder under Chile, och endast Chile. 

Sebastián Piñera å sin sida deklarerade Chiles "besvikelse med att tvingas ge upp sitt hav" men att man kommer att följa och lyda Internationella Domstolens utlåtande. 

Hittade förövrigt denna bild på peruanska Diario El Correo, visande på peruanernas målsättning:

Nygammal konflikt

Nu är det spännande dagar för oss som fascineras av historia, fördjupar oss och skaffar kandidatexamen om Stillahavskriget 1879-1884 och som glatt nog bor i regionen som var scen för nämnda krig för nära 130 år sedan.

Idag inleds första förhandlingarna hos Internationella Domstolen i Haag om den pågående och från peruanskt håll påhittade gränskonflikten med Chile. Genom historien, sedan Stillahavskriget 1879-1884 och påföljande freds-, samarbets-, och gränsregleringsavtal från 1883, 1902, 1929, 1930, 1952, 1954 och 1960 som klart och tydligt reglerar gränserna mellan segermakten Chile och startarna/förlorarna av nämnda krig; Perú och Bolivia; har dock de sistnämnda upprepade gånger försökt tillintetgöra och åsidosätta dessa avtal och hävda att Chile "olagligt ockuperar land", vilket är fullkomlig lögn. Vem minns inte Perús nuvarande president Ollanta Humala som för bara ett par år sedan gick främst i ledet av peruaner som glatt travade över gränsen till Arica för att "ta tillbaka ockuperad mark"? Carabineros de Chile avvisade peruanerna den gången, och förra året valdes Ollanta Humala till sitt lands president.

 

Nåväl, Perú väcker återigen liv i en sekelgammal konflikt som alla trodde var löst: efter Stillahavskriget, anser Perú, klarlades inte exakt var den nya gränsen mellan länderna skulle gå och istället för att bilateralt diskutera saken med Chile sedan frågan väcktes för ett par år sedan väljer Perú att direkt dra Chile inför internationell domstol. Man anser att Chile "inte visar tillräcklig välvilja" och "hotar stabiliteten i regionen", trots att Chile ett flertal gånger har bjudit både Perú och Bolivia att sitta ner och prata igenom saken, något som bägge sistnämnda har avböjt.

 

Konflikten handlar nu om var den maritima gränsen mellan länderna ska gå, om den ska följa longitud/latitudsystemet, som de flesta maritima gränser i världen, eller om den ska följa landgränsen och i så fall ge fördel till Perú. Nämnda land hävdar naturligtvis att havsgränsen måste följa den terrestra diton, vilket skulle ge Perú överhöghet över 95 000 kvadratkilometer av det som idag är chilenskt territorialvatten. Se karta nedan så får Ni en uppfattning om hur omfattande de peruanska kraven på chilenskt territorium är.  

 

 

Under dagen har Perú fört sin talan i Haag och lagt fram sina argument. Bland annat består peruanernas retorik i att martyrsamt försöka övertyga Internationella Domstolen om att det faktiskt var "Chile som inledde Stillahavskriget", något som är direkt lögn då landet som tände stubinen vars exploderande krutdurk inledde kriget var Perús lillebror Bolivia. Perú drar sig inte ens för att ljuga en internationell domstol upp i ansiktet. Enligt dagstidningen La Tercera pratar Perú om hur Chile alltid har hyst agg mot sin nordliga granne och försöker med det ena efter det andra för att bevisa detta: "Chile har aldrig kunnat tolerera, inte ens under Diego Portales på 1830-talet, att Perú skulle nå samma storhet som under kolonialtiden!  Detta faktum har varit utmärkande för den chilenska utrikespolitiken från självständigheten och framåt!" Perú har två dagar på sig att framföra sina ståndpunkter innan Chile får chansen att svara på torsdag och fredag.

Bolivia har även de skickat en observatörsdelegation upp till Haag, vilket de naturligtvis är i sin fulla rätt att göra. Det finns dock en liten baktanke med Bolivias närvaro i Internationella Domstolen: i Mars 2011 tillkännagav landets president Evo Morales att även han ämnar att dra Chile inför rätta för att på så sätt återta sitt lands förlorade havskust. Bolivia hävdar Chiles ovilja att diskutera frågan samt oviljan att återuppta diplomatiska relationer som anledning till detta, trots att det var Bolivia själva som provocerade fram kriget som de själva förlorade, trots att de upprepade gånger under senare tid avböjt bilaterala samtal och trots att de själva sade upp diplomatin år 1975 och åtskilliga gånger tackat nej till ett återupptagande av dessa. Evo Morales säger nu stolt till den bolivianska tidningen El Deber att "anmälan är så gott som färdig, vi ska bara se över vissa detaljer. Chile tror att avtalet från 1904 är oantastligt, men vi ska visa dem att så inte är fallet."

Chile då? Jo först och främst har man endast sagt om Bolivias försök att det helt enkelt inte finns något mer att diskutera än det som man redan tidigare har erbjudit Bolivia. Sedan hyser man ganska stort hopp om att sakligt kunna bemöta Perús gråtmilda argumentation. Främst med fakta: å sin sida hävdar man att samtliga gränser klart och tydligt etablerades redan år 1929 med Avtalet om Fred, Samarbete och Vänskap mellan Chile och Perú. Jag har läst det avtalet och Chile har rätt. Gränsen är klart och tydligt avgjord och ratifierad av bägge länderna enligt avtalet från 1929. Senare etablerades både landgränsen och havsgränsen med avtalen från 1952, 1954 och 1960 som bland annat fastställde fiskerättigheterna i oceanen utanför Sydamerikas västkust. På torsdag får Chile göra sin röst hörd och President Piñera och utrikesminister Moreno kommer också att vara på plats. i Haag.

Om Perú går segrande ur denna unilateralt påhittade konflikt kommer det innebära att 95 000 kvadratkilometer vatten byter ägare, och direkt kommer det att omfatta den lokala fiskeindustrin. Totalt sett riskerar en halv miljon chilenska fiskare och fiskeindustrianställda att förlora sina jobb. Men framför allt: bara någon kilometer ut till havs från Aricas Playa Chinchorro kommer peruanska kustbevakningsfartyg patrullera vattnen. Och det är DET som den här påhittade konflikten till syvende och sist handlar om. Perú har ännu inte svalt det faktum att det som idag är norra Chile och som fram till 1884 tillhörde Perú för all framtid har gått dem förlorat. Perú vill ha tillbaka hela Arica, så enkelt är det, och de kommer inte att sluta bråka förrän peruanska fanan vajar över Morron igen. Dito med Bolivia, de kommer heller inte att sluta förrän de får tillbaka lite kust. Och inte vilken kust som helst, minns att Bolivia tackade NEJ till ett chilenskt erbjudande om en smal landremsa från Bolivia längs gränsen mot Perú fram till havet. Nej, Bolivia kommer inte att ge sig förrän de får tillbaka sin gamla "El Litoral", det som idag är Chiles II. Región med huvudort Antofagasta.
 
Hur som helst, och det är detta som gör Stillahavskriget och dess följder så oerhört intressanta, såren från ett 128 år gammalt krig är långt ifrån läkta, konflikten är långt från löst och gränserna mellan länderna kan mycket väl komma att dras om. Just nu är det ganska spännande att leva i Arica.

Söndagskrönika: Fotboll & Perú

Skrev en krönika för ett par månader sedan om fotbollens svala status bland det chilenska folket, en svalka som är konstant året runt med eventuella undantag för de gånger då det älskade landslaget spelar. Landslaget har gjort en stor upphämtning på sistone efter 10-15 år av uselt spel, bland annat i VM-kvalet 2002 då La Roja slutade SIST i hela Sydamerika-gruppen, efter blåbär som Perú, Bolivia och Venezuela. Men den inhemska ligafotbollen håller en hopplöst låg klass, snudd på allsvensk nivå, och intresset bland folk för sin fotboll är riktigt o-sydamerikanskt lågt. Förrutom idag. Idag spelades nämligen ligafinalen.

Den chilenska ligan avslutas med ett slutspel, liknande Elitserien i hockey. De åtta bästa lagen lottas i en omgång kvartsfinaler som spelas hemma och borta och vinnarna går vidare till en semifinalsomgång hemma och borta där de segrande lagen slutligen möts i den stora finalen. Idag spelades så finalen i den chilenska ligan mellan de två santiaguinska lagen Universidad Católica och Universidad de Chile. Överklassens lag mot den breda massans och landets populäraste lag, ”El clásico universitario”, som matcherna mellan dem också kallas då det är lagen från Chiles i särklass största universitet som möts. Jag personligen sympatiserar inte med någon, ligafotbollen här håller så pass låg nivå att jag inte hyser något större intresse för den. Jag har sympatiköpt en tröja med San Marcos de Arica, det får räcka.

Som sagt chilensk inhemsk fotboll är ovanligt sval för att vara en latinamerikansk sådan, se bara på det religiösa intresset för fotbollen i Argentina och Brasilien. Men just idag, då finalen hålls, verkar folk helt plötsligt ha fått upp ögonen för det vackra spelet. Helt plötsligt fylldes tidningar och TV av fotbollsprogram, tillbakablickar på tidigare finaler, historik, statistik och liknande. Och i vårt hus verkade vi ha två läger som såg på matchen i eftermiddags. Tre våningar (tror jag) upp satt Universidad de Chile: s supportrar och tjoade högt såfort deras kornblå lag gjorde mål och lite längre bort satt en grupp blåvita Católica-fans och skrek och hejade på sina favoriter. Efter matchen hördes karavaner av tutande och firande supportrar som i segersötmans eufori tog sig in mot Aricas centrum. Har också sett bilder från Santiago, Plaza Italia och Alameda är överfyllda med folk, bilar, fontänbad och bengaliska eldar. Mellan 15 000 och 20 000 människor firade i Santiago och flera tusentals fans har tagit gatorna i besittning i Valparaíso, Concepción, Antofagasta och Temuco. Det har aldrig så länge jag har varit här visats intresse för fotbollen före finalen och jag är övertygad om att i övermorgon (efter morgondagens alla reportage, intervjuer och krönikor) kommer finalen att vara som bortblåst och kanske bortglömd. Chilenarna kanske helt enkelt har en mer hälsosam inställning till fotbollen, man firar och visar intresse när det ska visas intresse och firas istället för att som de livsnjutande argentinarna låta fotbollen fylla större delen av sin fritid.

Vilka vann ligan nu då? Jodå, Universidad de Chile utklassade sina motståndare med 4-1, trots att matchen gick på Universidad Católicas hemmaplan, och fick lyfta den faktiskt ganska ståtliga segerpokalen i Santiagos vinterkväll.

Nu till ett mer seriöst ämne: jag har även tidigare skrivit en text om presidentvalet i vårt norra grannland Perú. I söndags, samma dag som jag fyllde gammal och reste runt i San Pedro de Atacama, hölls andra omgången i presidentvalet mellan vänsterns Ollanta Humala och högerns Keiko Fujimori. Att det till slut blev högern mot vänstern var en ren tillfällighet; ett flertal kandidater från olika håll ställde upp i första omgången och det kunde lika gärna ha blivit konservatism mot liberalism eller kommunism mot socialdemokrati. Men nu blev det just höger mot vänster, Ollanta Humala är gråsocialist och Keiko Fujimori högerliberal. Humala vann till slut valet, och vänsteranhängare i Västvärlden jublar åt att myten om den latinamerikanska ”vänstervågen” fortfarande rullar, en myt som skapades i början på 2000-talet då ett par latinamerikanska nationer valde fram presidenter hemmahörande på vänsterkanten. Mytens anhängare tar dock varken hänyn till rådande politiska traditioner eller det faktum att minst lika många högerpresidenter valdes under samma epok.

Och – hör och häpna: i 2011 års peruanska presidentval stöttade jag Ollanta Humala. Jag, som är mer kornblå än Andernas himmel, hoppades att vänsterns kandidat som dessutom är öppen chileantagonist skulle vinna valet i vårt grannland och jag ska förklara varför. Låt mig börja med att beskriva kandidaterna:

Ollanta Humala är en misslyckad och avdankad populistisk militär som i irredentistisk anda har uttalat sig att han ska ”köpa norra Chile”, han ska återställa Perús nationella heder, han deltog i ett misslyckat militärkuppförsök år 2000 samt blivit åtalad för att personligen ha mordhotat vittnen i den påföljande rättegången. Han har flera gånger indirekt upprepat sitt hat mot Chile och chilenare, han hävdar att tidigare presidenter ”saknar tydliga geopolitiska mål med sin politik” (vad nu det innebär) och han stöder öppet Bolivias territoriella krav på Chile och en geopolitisk delning av det chilenska territoriet.

Med denna bakgrund borde ju valet för en Chilesympatisör mellan Ollanta Humala och dennes motkandidat Keiko Fujimori ha varit lätt. Eller?

Keiko Fujimori är dotter till tidigare presidenten Alberto som sitter i livstids fängelse omvandlat till husarrest på grund av hög ålder för korruption, brott mot mänskliga rättigheter och folkmord. Alberto Fujimori som styrde Perú mellan 1990 och 2000 är den mest korrupte ledaren i Sydamerikas historia och har föga hedrande utsetts till den sjunde mest korrupte ledaren i världen. Keiko Fujimori (bara namnet Fujimori borde ge varje person med minsta kunskaper om Latinamerika kalla kårar), förvisso med hög utbildning från amerikanskt universitet och med en till synes välpolerad fasad som stabil och hederlig tvåbarnsmor, gjorde under kampanjen sitt allra yttersta för att distansiera sig från de sämre sidorna av sin fars odemokratiska (ja, pappa Alberto avsatte parlamentet 1992 och satte konstitutionen ur funktion) regim samtidigt som hon frotterade sig i de många ekonomiska framgångar som densamma trots allt skapade. Alberto Fujimori skapade i Perú en av marknaden styrd elitstat, sålde ut Perús tillgångar, lade ut landet på entreprenad och tjänade personligen miljoner och åter miljoner med dollar. Men det var ju Alberto som gjorde det, hans dotter då? Jodå, Keiko Fujimori var ”Primera Dama”, First Lady, under Fujimori den äldres regim och i allra högsta grad delaktig i hur Perú fullständigt kördes i botten under dennes regeringstid. Dessutom hade hon under presidentvalskampanjen i sin stab ett flertal tjänstemän som hade varit aktiva högt upp i Alberto Fujimoris närhet, bland andra medarbetare till fängslade tjuven och skurken Vladimiro Montesinos, Albertos högsta rådgivare och dessutom tidigare chef för Perús säkerhetstjänst.

Perú är ett fantastiskt intressant och makalöst vackert och spännande land. Men det är också ett fattigt, outvecklat, orättvist och korrumperat samhälle med stora brister i nästan allt. En fattigdom så stor och så institutionellt etablerad, framför allt bland urbefolkningen, genomsyrar hela det peruanska samhället och korruptionen är utbredd uti varje liten del av samhällsapparaten. Mycket stora delar av Perús folk saknar sjukvård, social säkerhet, hygien och till och med mat för dagen, vägnätet är undermåligt, kommunikationer bristfälliga samtidigt som en liten elit i huvudstaden Limas överklasskvarter Miraflores kan snyta sina barn med gröna hundradollarsedlar. Därför – en liten smula av Marx’ fördelningspolitik och en utbyggnad av den sociala tryggheten och subventionerad utbildning för ”vanliga” peruaner skulle göra vårt norra grannland mycket gott. I Perú måste man se till att bygga en stark grund med lite social trygghet som samhället kan vila på, som Humala vill, innan man börjar sälja ut naturtillgångar och teckna frihandelsavtal med USA som Keiko Fujimori önskar, det kan kanske komma vid ett senare tillfälle. Peruanerna behöver inte utländska investerare – de behöver ett säkert och socialt tryggare samhälle. Sverige till exempel, där socialismen är konstitutionerad, behöver så lite av socialism och socialdemokratisk recess som möjligt och i Sverige stöder jag till 200 % Alliansen. Men det är skillnad på samhälle och samhälle, land och land, kultur och kultur. Ollanta Humala hade bland annat ett så enkelt och förnuftigt förslag som att man ska starta ett nationellt pensionsprogram där varje arbetande peruan efter en viss ålder ska erhålla motsvarande 700 kronor i månaden i en statlig pension. En krogrunda i Sverige – en skillnad mellan fattigdom och lite mindre fattigdom i Perú. Ollanta Humala propagerade för utbyggd social säkerhet, öppenhet, utrotande av korruptionen och minskad fattigdom – det som Perú behöver i dagsläget; Keiko Fujimori hävdade ökad frihandel, skattesubventioner för företag och privatiseringar – det som Perú verkligen inte behöver i dagsläget. Därför hoppades jag att Ollanta Humala skulle gå segrande ur presidentvalet 2011.

Söndagskrönika / Crónica Domenical

Falta hoy una semana para la segunda vuelta de las elecciones presidenciales del país vecino Perú y los candidatas se llaman Ollanta Humala, representando el bloque de izquierda, y Keiko Fujimori líder de la agrupación derecha. Esta noche se realizó un debate presidencial desde la capital peruana de Lima entre los candidatas que acabo de observar y hay que establecer que este debate ha sido bastantemente más claro y profesional que los debates y discursos populistas que he oído del presidente chileno Sebastián Piñera.

La izquierda peruana representada por el Sr. Ollanta Humala desea fortalezer el pueblo, combatir la pobreza y ofrecer dinero y seguridad social a todos los peruanos marginalizados mientras la derecha y su cabezera Sra. Keiko Fujimori le rebate y pregunta de dónde surgirán aquellas fuentes económicas y en cambio su propuesta gubernamental se focaliza más en la creación del emprendimiento, el mercado libre y el crecimiento de las empresas. Los dos candidatos también se acusaban entre sí por ser corruptos o por no haber luchado demasiadamente contra la erradicación de la corrupción. Sr. Humala correctamente le pregunta numerosas veces a su oponente sobre su antepasado y sus responsabilidades como Primera Dama del Perú durante la gestión de su padre Alberto Fujimori mientras la misma le acusa a Sr. Humala por haber inicializado varios golpes de estado y sobornar a testigos en un juico sobre derechos humanos.

En un contexto general se puede distinguir las ideas de los dos candidatos presidenciale según lo siguiente: Ollanta Humala desea aplicar el socialismo en el Perú a través de realizar un sistema nacional de pensiones y mejorar la seguridad social, la salud y la seguridad y Keiko Fujimori desea abrir los límites del país para el mercado libre y aumentar el mercado, creando empleos en el area del comercio asegurando asímismo la seguridad social del pueblo. Los dos candidatos también competían sobre quién será el más eficaz en combatir la corrupción en la sociedad peruana y el único en dar respuestas claras fue el Sr. Ollanta Humala. Sra. Keiko Fujimori evidentemente evitaba cualquier momento en explicar cómo su gobierno trabajaría para disminuir la corrupción, dejando así dudas y prejuicios ya que la Sra. Fujimori sigue conectada a un régimen de corrupción jamás visto en la historia moderna sudamericana bajo su padre Alberto Fujimori.

Generalmente yo siempre apoyo a la derecha, evito y detesto todo socialismo pero quizás para una sociedad tal como la peruana, tan efectuada por la pobreza y la corrupción, algunas acciones con orígen en las ideas de Marx no le quedarían mal. Me refiero por ejemplo a una seguridad social decente y mejor distribución de bienes.

Yo opino que el Perú aún no está listo para la política neo-liberal del mercado que propone Fujimori. Perú necesita fortalezerse desde su fondo y sus raices antes que se implemente una política que por el momento quedaría mejor en Europa. Perú antes de agruparse con los países industrializados debe fortificar su sociedad, asegurar el bienestar de su pueblo y aún más importante: combatir la corrupción y la distribución injusta de riquezas. Yo conozco el Perú y he visto la inmensa pobreza y la corrupción que plagan a la sociedad vecina y antes de abrir sus límites para el mercado libre los políticos peruanos deben preocuparse por su pueblo.

No obstante, politicamente debo admitir que apoyaría a Keiko Fujimori, si es que ella fuere candidata en un país europeo. Lamentablemente. Es una pena que la misma Keiko Fujimori sea representante y cabezera para la derecha peruana, su nombre estará siempre ensuciada por el régimen dictatorial y corrupto de su padre. Por ende, Sra. Fujimori era primera dama del Perú durante el presidenciado de Alberto Fujimori. Durante el debate de esta noche la Sra. Fujimori evite eficazmente todas las preguntas realizadas por Sr. Humala sobre su culpa y su rol en los casos de corrupción y violación contra los Derechos Humanos bajo el gobierno de Alberto Fujimori, a pesar de que son preguntas relevantes que requieren respuestas, ya que la Sra Fujimori fuera Primera Dama de la nación peruana durante aquel período.

Yo de todos modos apoyo a Humala en las elecciones presidenciales peruanas de 2011 y espero que salga victorioso el 5 de Junio. Sr. Humala puede seguir cuanto quiera con sus intentos populistas de comprar Arica o de invadir militarmente el norte chileno con sus armas soviéticos de los años 60. Puede intentar pero no ganará. Pero con respeto a levantar al Perú de la pobreza confío más en el sentido común del Sr. Humala que en Sra. Fujimori con su política neo-liberal intoxicada de corrupción e historia oscura.

Ollanta Humala

Ollanta Humala heter en peruansk politiker som ställer upp i det stundande presidentvalet i landet lite norr om oss. Han är något så ovanligt som ultranationalist, militär och kommunist. Man trodde att de ingredienterna inte gick att förena, de skulle skära sig direkt. Men han lyckas. Han är partiledare för Partido Nacionalista Peruano och den ideologi han predikar är en kompott av nationalism och irredentism, socialism, militarism, anti-chilenism och ett etnocentriskt överdrivet förskönande av quechua-språket och inkakulturen.

Humala är känd, både i Perú och på kontinenten, både för sina populistiska och nationalistiskt hätska och hatiska uttalanden mot sina grannländer. Inte bara mot Chile utan även mot Bolivia och Ecuador har han yttrat framför allt territoriella anspråk mot. Samtidigt kan han i andra sammanhang tala sig gråtmild om "broderländerna i Sydamerika" och vikten av att skapa en Pan-Sydamerikansk stat och han använder då gärna jämförelser med Confederación PeruBoliviana, en union mellan Bolivia och Perú som existerade mellan 1836 till 1839. Och i dagens Estrella Arica kan man läsa att den här dåren, om han nu vinner presidentvalet, ska köpa Arica. Han var på besök i den heroiska staden på andra sidan gränsen och valtalade, och sade där att som hämnd för gångna oförätter från chilensk sida ska peruanska staten börja köpa upp mark i Arica för att göra området peruanskt igen. Han ska också utvisa alla chilenska medborgare som i sitt arbete är bosatta på andra sidan gränsen och han anklagar de tidigare peruanska presidenterna Toledo och Fujimori för att inte ha haft "tydliga geopolitiska mål för landet".

Man borde inte bry sig. Ollanta Humala är lite som Chávez - en populist som älskar uppmärksamhet och provokationer och att skapa rubriker. Varken han eller Perú kommer någonsin att lyckas återta Arica, regionen tillhör Chile, så som sagt man borde inte bry sig. Men när ytterligare ett utspel mot norra Chile hörs från grannländerna på väldigt kort tid börjar det bli tröttsamt. Perú har dessutom anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag och Bolivias president hojtar att han ska återta Antofagasta på militär väg.

Vad händer?