TGIF

God fredag!

Hörde av en liten fågel att vintern har kommit hem till Sverige, äntligen. Jag kan meddela att här nere i norra Chile är det något alldeles förfärligt varmt. Det är så varmt att hönsen lägger kokta ägg och korna gör färdig ost. Det säljs inte längre majskolvar på marknaden utan pop-corn och vill man ha rostat bröd lägger man bara limpan i solen en stund. Sedan i julas har vi haft temperaturer på uppåt 30 grader, men lägg därtill Södra Halvklotets brännande sol och värmekänslan blir långt mycket över det. Bara man dricker en kopp kvällsté, enligt chilensk tradition, börjar svetten att rinna.

Under 2013 återkom jag upprepade gånger till ett och samma tema, och ett intressant sådant: gränskonflikten med Perú. 

För Er som vill uppdatera Er om situationen finns information här:

Nygammal konflikt
Ett nytt kapitel av en tradig historia
I knew it

Nu är ämnet minst sagt på tapeten, återigen. Anledningen är att nu på måndag, den 27 januari, avgör Internationella Domstolen i Haag konfliktens utgång, och det är en spänd väntan här i Chile kan meddelas. Ryktet florerar nämligen sedan strax före jul att Domstolen kommer att döma till Perús fördel, och retoriken, både hos höga politiska tjänstemän men även hos lokala fiskare här i Arica, är mer eller mindre att spelet redan är förlorat, men man manar ändå till lugn och "fortsatt vänskap över gränserna". 

Nu i veckan samlade Chiles president Sebastián Piñera till möte med Consejo de Seguridad Nacional (COSENA), Nationella Säkerhetsrådet, bland annat innehållande presidenten själv, utrikes-, inrikes-, försvars- och finansministrarna, talmännen för Kongressens bägge kamrar samt befälhavarna för landets fyra försvarsgrenar: armén, flygvapnet, flottan och Carabineros. 

Retoriken ut mot allmänhet är dock fortsatt att man "ser ljust på framtiden" och att man kommer att "vårda de goda relationerna med Perú, oavsett resultat", men handlingar säger mer än ord. Lite som lugnet före stormen manade president Piñera, utrikesminister Moreno och försvarsminister Hinzpeter efter COSENA: s möte till lugn och fortsatt respekt, men man anar att något är på gång, åtminstone här i Chile:

Chilenska kustbevakningen patrullerar, sett från min balkong

Senaste veckan har Kustbevakningen med sina finaste och största fartyg patrullerat Aricabukten som Smaug vaktar sin guldskatt, arméfordon syns fara lite titt som tätt på Pan-American Highway (naturligtvis inga stridsvagnar, men både trupptransportfordon och APC har jag sett rulla förbi från mina fönster) och häromnatten vaknade vi av Flottans spaningsflygplans låga brummande över Arica. Helikoptrar från Carabineros och Flygvapnet dånar ibland ut över Aricabukten, norrut, för att vid gränsen vända av västerut och sedan tillbaka in över land söder om staden.

Detta kan ju tyckas som en mindre mobilisering, och jag vet att det kommer som en ögonbrynshöjning för många, då detta ämne tydligen inte har nämnts med ens en spaltmillimeter hemma i Sverige. Men härnere i Sydamerika är det förstasidestoff, och lever man mitt i den omstridda regionen så är uppmärksamheten påtaglig. Jag är barnsligt intresserad av Sydamerikas historia och krigshistoria, och denna konflikt är för mig som om ett dinosauriefossil helt plötsligt skulle få senor och vävnad och åter börja kravla mitt framför ögonen på en paleontolog. Det är levande historia, det som pågår här.

Kommer det värsta att hända då? Ska vi oroa oss för ett krig mellan Chile och Perú? 

Nej naturligtvis inte. Ingen av länderna är tillräckligt dumma för att börja skjuta på varandra i regelrätta strider. Det skulle i så fall vara ett av de mest onödiga krigen i historien (jfr Cenepakriget 1995 mellan Perú och Ecuador) och varken Chile eller Perú skulle vinna ett skvatt på att gå i krig mot den andre, och de vet bägge nationerna mycket väl om. Jag har bott i sammanlagt fem länder och jag har rest en hel del i mina dagar men aldrig har jag upplevt två till varandra gränsande regioner som är så pass beroende av varandra, i varor, tjänster och kapital räknat. Arica behöver peruanska varor och tjänster för att fungera, vår hamn är beroende av peruansk handel och Tacna å sin sida behöver chilenskt kapital.

Så svaret på frågan är NEJ, detta kommer inte att utvecklas till något krig. Det skulle i så fall vara en stor sensation, och jag är helt lugn och har inga planer på att packa någon väska och fly fältet. Väskan kommer jag däremot att packa, men av helt andra anledningar, mer om det om ett par dagar. 

Men, märkväl, mindre incidenter, små provokationer och muskelvisningar är inte alls omöjliga, snarare ganska troliga, i efterspelet av Internationella Domstolens utlåtande. Jämför med Torskkriget mellan Storbritannien och Island: det förekom inga regelrätta strider men det var två decenniers grälmuckande av två länder i omstridda vatten. Och liknande scenario är inte alls omöjligt att vänta här under 2014.

Feliz Navidad!

God jul och God Fortsättning!

Det är varmt här i Sydamerika.

 

Julafton igår, det infann sig en smula julstämning till slut när jag bakade klart den sista satsen pepparkaksdeg och blandade till den sista omgången glögg till den av svensk PK-hysteri ocensurerade Kalle Ankas Jul på YouTube. Om aftonen serverades en utmärkt kalkonmiddag och vid midnatt var det julklappsutdelning. Sedan, om sanningen ska fram, så var vi av varm konjaksglögg, god men sen middag och all värme så trötta att vi gick och lade oss relativt omgående då julgåvorna var utdelade.

 

Som jag har berättat tidigare så är julen här trevlig och intensiv, men kort. Redan imorgon Annandag Jul är det vanlig arbetsdag i Chile.

 

Det har hänt en del i Landet på sistone, och jag har som vanligt legat på latsidan på bloggen. Ett något för tidigt nyårslöfte kan ges redan nu, och det är att jag ska försöka bli mer levande här i cyberrymden. Jag har ju faktiskt massor att berätta om, presidentvalet, konflikten med Perú, Fotbolls-VM och annat. Det kommer!

 

Sitter nu och svettas i den snudd på kvalmiga aftonen i Nordchile. Nu blir det en kylskåpskall pilsner på balkongen, och ett njutande av Stilla Oceanens bränningar och syrsorna i buskarna som tävlar om ljudbilden, innan läggdags.

 

Sover förövrigt PÅ sängen numera, inte I den.

 

Det är för varmt för att krypa ner under täcken och lakan.

Onsdag eftermiddag

Som sagt, det är varmt här. Sitter här och svettas i mitt vardagsrum när eftermiddagssolen strålar ner över sensommarens Arica. Jag håller på att göra i ordning en liten väska för att resa till Calama ikväll, och faktum är att jag inte vet hur länge jag blir borta, om jag kommer hem till helgen, någon gång till nästa vecka eller rentav till nästa helg. Det är i arbetet som jag åker dit och förhoppningsvis går det så bra så jag kan flytta till Calama och helgpendla hem till Arica. Men jag lovar att hålla Er uppdaterade på vad som händer. Calama i sig är långt ifrån världens charmigaste stad mitt ute i sterila Atacamaöknen men det får vara. Hay que trabajar.

 

Fru och bäbis i mage mår bra, tackar som frågar. Min hustru börjar bli rätt storvuxen nu och jag har redan känt lillens/lillans sparkar därinne. Spännande och lite smått otroligt. Jag ska bli far och mina föräldrar ska bli farföräldrar.

 

De trognaste av bloggens följare minns säkert en incident som Chile hade med våra kära grannar Bolivia för några år sedan. Då åkte nämligen ett koppel beväpnade soldater över gränsen till Chile och rånade chilenare på sina bilar för att sedan ta dessa tillbaka till Bolivia över obevakade bergsområden. Chiles poliskår Carabineros arresterade dessa och körde dem tillbaka till gränsen, Bolivia gnällde internationellt och dekorerade sedan de sina när dessa kom hem igen. Vi kan nu konstatera att Bolivia fortsätter sina pajaserier mot Chile. Häromdagen arresterade Carabineros de Chile tre bolivianska soldater, uniformerade och beväpnade, som illegalt hade tagit sig in i Tarapacá i norra Chile och med sina militärvapen rånat en chilensk bilist på sitt fordon. Carabineros hann, tack och lov, ikapp och arresterade de bolivianska skurkarna när dessa var på väg tillbaka till Bolivia med den stulna bilen på obevakade ödemarksvägar och de tre sitter nu i häktet i väntan på rättegång. Bolivia å sin sida hävdar att soldaterna var "ute på uppdrag" och att  "incidenten måste bevisas", landets president Evo Morales gjorde i tisdags ett officiellt uttalande där han hävdade att Chile är en dålig granne och att Chile i och med att man arresterar bolivianska soldater återigen visar att man vill att Bolivia ska vara fortsatt instängt och att man inte är beredd att återlämna kustområden till Bolivia. Det är ju så man baxnar. Morales krävde också av Chile att soldaterna ska behandlas med respekt och dignitet. Det må vara sant, men han utvecklade inga djupare teorier vad de bolivianska inkräktarna egentligen hade inne i Chile att göra, varken denna gång eller för ett par år sedan, eller hur Morales själv planerar att en unilateralt påhittad och irredentistisk territorialkonflikt ska kunna få sin smidigaste utgång.

 

Saludos de Chile

Framme i Chile, kom igår eftermiddag.
Det är varmt.
Det är otroligt varmt.

Imorgon kväll åker jag till Calama.

Måndag igen...

Vid Toraks tänder och Belars skägg vad det är varmt! Idag är det så varmt så till och med aptiten försvinner. Har precis ätit lunch med Gabrielas familj och efter ett par skopor tog det stopp. Sitter nu och svettas här, trots att fönster är öppna och vinden blåser från havet. Havet, som vanligtvis glittrar azurblått (det är inte bara Medelhavet som glittrar azurblått) är förvandlat till en kaffememjölkbrun sörja på grund av de sabla skyfallen i bergen. Inte kan man bada, inte kan man surfa och framför allt ser det helt bedrövligt ut när man ser eländet. Det börjar nästan bli värre nu än vad det var förra året. Det tar bara ett par dagar för havet att själv tvätta rent lorten men då måste ju regnandet upphöra först så inte floderna för med sig mer lort på sin forsande väg från berg till strand.

Jag har som bekant engagerat mig lite till och från som lärare i engelska och idag började jag en onlinekurs för att kunna undervisa även på skolor och institut. Idag var första "lektionen" på den kursen och med andra ord är jag tillbaka i skolbänken igen. Eftersom jag inte har studerat engelska på högre nivå på över 10 år känner man att framför allt ens grammatik inte riktigt håller nivån. Jag pratar nog bättre engelska än de flesta men oavsiktligt får ens pratade engelska ett drag av mer vardagligt TV- och filmspråk när man inte längre studerar språket och håller det levande, vilket märks nu när man ser avancerade grammatikövningar som man ställs inför.

I lördags blev det en trevlig utgång, på tu man hand. Vi ringde inte några vänner för att dra ihop ett stort gäng, utan vi beslöt att endast åka iväg vi två. Precis som vi hade briefat under kvällningen åkte vi först iväg till Mojito, puben/restaurangen vid stranden, och kände den ljumma kvällsbrisen från havet när vi satt på takterassen och smuttade på ett par Margaritas. Vi träffade en bekant som vi delade bord med, samtalade och drack ett par drinkar tillsammans. Sedan blev det dans, vi åkte iväg till SoHo, ett av Aricas största discon. Trots att det var ett helt ok discotek, men långt ifrån Acrópolis i Jujuy, måste jag säga att jag inte uppskattar dylika inrättningar längre. Discon, som länge har varit ett stort nöje för min del även om jag inte dansar vidare bra, har jag nyligen upptäckt mest är till nackdel för min del. Jag gillar inte de epileptiskt blinkande ljusen, trängseln, röken (både cigarettrök & rökmaskiner), de dyra drickorna eller den dånande musiken som gör att man lämnar stället med tillfällig tinnitus. Men det är väl ett ålderstecken det också antar jag. Med tanke på snittåldern på övrig klientel som befann sig på SoHo den kvällen (<25) så får jag väl lite melankoliskt inse att disconas, dansens och klubbarnas tid är förbi och jag får ytterligare fokusera på pubar och restauranger nästa gång uteliv och helgnöjen blir aktuellt. Där kan man iallafall konversera i normal samtalston med sitt sällskap.

Imorgon är det Alla Hjärtans Dag och naturligtvis är vi bjudna på det bästa sättet att fira någoniting överhuvudtaget och som tar sig bäst uttryck under den sydamerikansk aftonen, nämligen ASADO. Den 14 februari är för Gabriela och mig inte bara Alla Hjärtans Dag, utan dessutom dagen då vi först träffades in real life och blev tillsammans.