Dagsrapport

En händelserik och intressant dag har det varit här i norra Chile. Och naturligtvis har detta sin grund i Internationella Domstolens utlåtande i den av Perú unilateralt initierade gränskonflikten med Chile. Och nja, njo, nåja, utfallet av Domstolens dom är väl hyfsat sisådär fördelaktig för Chile. Man förlorade kanske, men ändå inte så mycket som man fruktade och framför allt fastställdes landgränsen, den som Perú har åkallat så mycket problem över ända sedan 1884, till chilensk fördel. 

Den maritima gränsdragningen behålls, enligt gällande avtal från 1884, 1904, 1929, 1930, 1952 och 1954, men med en viktig ändring: gränsen följer gällande parallell ut till 80 sjömil, efter detta viker den av mot västsydväst, tillgivande Perú en större bit hav än tidigare. Detta beroende på att Internationella Domstolen tillskriver 1954 års ratificerade avtal angående maritima gränser upp till 80 sjömil från land, som ännu gällande och bindande, men på grund av att det på den tiden ännu saknades maritim lagstiftning ger man Chile rätt till "endast" 80 sjömil gräns, och därefter tar den nyinstiftade internationella lagstiftningen gällande maritima gränser, vid, givande Perú en något större fördel i det slutgiltiga utlåtandet.

Se här:

Jämför detta med Perús orealistiska och faktiskt smått oförskämda krav...

... så är det inte så illa ändå för Chile, framför allt med tanke på den finansiella rikedomen som går att hämta i det hav som i framtiden även kommer att tillhöra Chile. Mer om det längre ner.

Kort sagt så kan man tolka utlåtandet från Haag på följande vis:

Chile vann då landgränsen mot Perú en gång för alla fastställdes, och förövrigt icke kan överklagas, och dess fortsättning ut i havet även i framtiden utgör maritim gräns mot det nordliga grannlandet.

Perú vann då man de facto erhöll ett tämligen stort område mitt ute i havet under tidigare chilensk överhöghet, ett område som tidigare var klassat som chilenskt respektive internationellt område.

Chile förlorade då den maritima gränsen från och med 80 sjömil från land de facto ändrades, och ett område under tidigare chilensk överhöghet nu lyder under Perú.

Perú förlorade då Domstolen underkände Perús krav och argument på en ändring av landgränsen och följaktligen havsgränsen som en vidare fortsättning av densamma som ny gräns mellan Chile och Perú.

Som jag tidigare sade så är det levande historia som ännu pågår här i Arica/Tacna; enligt Svenska Dagbladet som ÄNTLIGEN har uppmärksammat sydamerikansk nutidshistoria i en förövrigt ganska torftig artikel är det ett "1880-talskrig som spökar", men sanningen är att denna konflikt är långt, oändligt, mycket mer än endast ett litet 1880-talskrig. Den bottnar i en politisk-ekonomisk rivalitet mellan Perú och Chile om hegemonin över sydamerikanska Stilla Havet som härrör ända från kolonialtiden. Stilla Havskriget 1879-1884 var inget litet krig sådär i största allmänhet utan ett i raden av krig, konflikter och incidenter mellan länderna sedan sekler tillbaka. Minns exempelvis (eller fråga mig om Ni inte känner till) kriget 1836-39 mot en "Peru-Boliviansk Konfederation", eller kriget Chile-Perú-Spanien (sic!) på 1870-talet. Dagens utlåtande i Haag är resultatet av en konflikt, en hegemonisk rivalitet två nationer emellan, som sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden, INTE ett litet "1880-talskrig som spökar", SvD.

Bägge ländernas statsöverhuvuden Sebastian Piñera i Santiago och Ollanta Humala i Lima har hållit tal till respektive nation, manande till fortsatt lugn och samarbete, men nog anser jag personligen att Piñera lät överdrivet bitter och Humala lät överdrivet segerrusig i respektive retorik. Humala hävdade stolt i sitt tal att det är en stor dag för Perú där de har bevisat att "havet tillhör dem", och att Perú "har erhållit 70 % av sina  territoriella krav", något som inte stämmer, matematiskt räknat. Man kommer även att vidta samtliga åtgärder för att ta sitt hav i besittning. Vad det nu innebär.

Lite väl högbröstat, anser jag, då det som Perú har "fått" av Chile är saltvatten, diväteoxid och natriumklorid, och inte ett skvatt mer. För de facto är att det hav som Chile nu ger upp till Perú knappt ens duger till fiske. Lokala fiskeindustrin i Arica drog en lättnadens suck när Internationella Domstolen läste upp sin dom, ty den innebär att samtliga fiskrika vatten även i fortsättningen lyder under Chile, och endast Chile. 

Sebastián Piñera å sin sida deklarerade Chiles "besvikelse med att tvingas ge upp sitt hav" men att man kommer att följa och lyda Internationella Domstolens utlåtande. 

Hittade förövrigt denna bild på peruanska Diario El Correo, visande på peruanernas målsättning:

EXTRA

Ny gräns mellan Chile och Perú:

D-Day

Idag gäller det, ska Sydamerikas gränser ändras eller inte? En timme kvar nu (jajamän, det är nedräkning här i Chile, precis som på nyårsafton) och samtliga nationella TV-kanaler har live-rapportering från Haag, med diverse experter inbjudna till paneldebatter.

Fredagens tämligen torftiga text om ämnet följs här av en kort uppdatering. Och en korrigering av mig själv, vilket inte hör till vanligheterna. För nu verkar det helt plötsligt skarpt läge, avsevärt mycket skarpare än tidigare:

-Chile har beordrat mobilisering av Flottan och eskadern i Valparaíso är i detta nu på väg mot Arica. 

-Chiles Armé befinner sig i skrivandes stund i Läge 1, vilket innebär "Redo för strid".

Detta efter att man under natten har observerat stora trupp- och materielförflyttningar på andra sidan gränsen, i Perú. 

Vad håller på att hända??

TGIF

God fredag!

Hörde av en liten fågel att vintern har kommit hem till Sverige, äntligen. Jag kan meddela att här nere i norra Chile är det något alldeles förfärligt varmt. Det är så varmt att hönsen lägger kokta ägg och korna gör färdig ost. Det säljs inte längre majskolvar på marknaden utan pop-corn och vill man ha rostat bröd lägger man bara limpan i solen en stund. Sedan i julas har vi haft temperaturer på uppåt 30 grader, men lägg därtill Södra Halvklotets brännande sol och värmekänslan blir långt mycket över det. Bara man dricker en kopp kvällsté, enligt chilensk tradition, börjar svetten att rinna.

Under 2013 återkom jag upprepade gånger till ett och samma tema, och ett intressant sådant: gränskonflikten med Perú. 

För Er som vill uppdatera Er om situationen finns information här:

Nygammal konflikt
Ett nytt kapitel av en tradig historia
I knew it

Nu är ämnet minst sagt på tapeten, återigen. Anledningen är att nu på måndag, den 27 januari, avgör Internationella Domstolen i Haag konfliktens utgång, och det är en spänd väntan här i Chile kan meddelas. Ryktet florerar nämligen sedan strax före jul att Domstolen kommer att döma till Perús fördel, och retoriken, både hos höga politiska tjänstemän men även hos lokala fiskare här i Arica, är mer eller mindre att spelet redan är förlorat, men man manar ändå till lugn och "fortsatt vänskap över gränserna". 

Nu i veckan samlade Chiles president Sebastián Piñera till möte med Consejo de Seguridad Nacional (COSENA), Nationella Säkerhetsrådet, bland annat innehållande presidenten själv, utrikes-, inrikes-, försvars- och finansministrarna, talmännen för Kongressens bägge kamrar samt befälhavarna för landets fyra försvarsgrenar: armén, flygvapnet, flottan och Carabineros. 

Retoriken ut mot allmänhet är dock fortsatt att man "ser ljust på framtiden" och att man kommer att "vårda de goda relationerna med Perú, oavsett resultat", men handlingar säger mer än ord. Lite som lugnet före stormen manade president Piñera, utrikesminister Moreno och försvarsminister Hinzpeter efter COSENA: s möte till lugn och fortsatt respekt, men man anar att något är på gång, åtminstone här i Chile:

Chilenska kustbevakningen patrullerar, sett från min balkong

Senaste veckan har Kustbevakningen med sina finaste och största fartyg patrullerat Aricabukten som Smaug vaktar sin guldskatt, arméfordon syns fara lite titt som tätt på Pan-American Highway (naturligtvis inga stridsvagnar, men både trupptransportfordon och APC har jag sett rulla förbi från mina fönster) och häromnatten vaknade vi av Flottans spaningsflygplans låga brummande över Arica. Helikoptrar från Carabineros och Flygvapnet dånar ibland ut över Aricabukten, norrut, för att vid gränsen vända av västerut och sedan tillbaka in över land söder om staden.

Detta kan ju tyckas som en mindre mobilisering, och jag vet att det kommer som en ögonbrynshöjning för många, då detta ämne tydligen inte har nämnts med ens en spaltmillimeter hemma i Sverige. Men härnere i Sydamerika är det förstasidestoff, och lever man mitt i den omstridda regionen så är uppmärksamheten påtaglig. Jag är barnsligt intresserad av Sydamerikas historia och krigshistoria, och denna konflikt är för mig som om ett dinosauriefossil helt plötsligt skulle få senor och vävnad och åter börja kravla mitt framför ögonen på en paleontolog. Det är levande historia, det som pågår här.

Kommer det värsta att hända då? Ska vi oroa oss för ett krig mellan Chile och Perú? 

Nej naturligtvis inte. Ingen av länderna är tillräckligt dumma för att börja skjuta på varandra i regelrätta strider. Det skulle i så fall vara ett av de mest onödiga krigen i historien (jfr Cenepakriget 1995 mellan Perú och Ecuador) och varken Chile eller Perú skulle vinna ett skvatt på att gå i krig mot den andre, och de vet bägge nationerna mycket väl om. Jag har bott i sammanlagt fem länder och jag har rest en hel del i mina dagar men aldrig har jag upplevt två till varandra gränsande regioner som är så pass beroende av varandra, i varor, tjänster och kapital räknat. Arica behöver peruanska varor och tjänster för att fungera, vår hamn är beroende av peruansk handel och Tacna å sin sida behöver chilenskt kapital.

Så svaret på frågan är NEJ, detta kommer inte att utvecklas till något krig. Det skulle i så fall vara en stor sensation, och jag är helt lugn och har inga planer på att packa någon väska och fly fältet. Väskan kommer jag däremot att packa, men av helt andra anledningar, mer om det om ett par dagar. 

Men, märkväl, mindre incidenter, små provokationer och muskelvisningar är inte alls omöjliga, snarare ganska troliga, i efterspelet av Internationella Domstolens utlåtande. Jämför med Torskkriget mellan Storbritannien och Island: det förekom inga regelrätta strider men det var två decenniers grälmuckande av två länder i omstridda vatten. Och liknande scenario är inte alls omöjligt att vänta här under 2014.

2014

Redan nytt år... Och gott nytt sådant på Er!

 

Som en parantes; det  är tur att jag redan har permanent uppehållstillstånd i Chile, så jag vet vart jag ska ta vägen nu när Grön Ungdom vill utvisa mig från Sverige, då jag ju är rent yrkeskriminell eftersom jag är man.

 

Här i Chile hade vi ett ganska lungt nyårsfirande, hemma hos svåger och svägerska med en god familjemiddag och så det traditionella nyårsskålandet i champagne med ananasglass. Francisca uppmärksammade oss sedan på att hon föga roades av alla fyrverkerier, tutande bilar och dunka-dunka från allehanda bilar och hus så vi begav oss hemåt i den tropiska hettan under det nya årets första timmar.

2013 var ett händelserikt år. Det största som hände, det bästa och mest positiva, inträffade såklart den 13 juli klockan 15:03. Då kom vår lilla Francisca Elise Löfgren Clavelle till jorden. Det är en milstolpe i hela ens liv, det är fantastiskt att se hur hon växer, blir större och tyngre och mer vaken. Senaste rapporteringen från BVC för cirka två veckor sedan sade oss att Fransi är 67 cm lång och väger 7250 gram. Med andra ord har hon på dryga fem månader vuxit 17 cm och gått upp 4100 gram i vikt. Och häromdagen vände hon sig om helt själv för första gången! Säger en stolt far.

Annat, mindre viktigt, som inträffade under 2013 var ju också min tid i Calama dar jag arbetade, vilket var både spännande och lärorikt men det höll dessvärre inte i längden, inte med det arbetsschemat och med de pendlingsavstånden, och framför allt inte när min dotter föddes.

Sedan hade vi alla turer i Haag, med den av Perú initierade gränskonflikten med Chile. Perú verkade till slut vara den mest engagerade av de bägge parterna, trots allt har Perú allt att vinna, och nu har rykten börjat viskas om att Perú faktiskt kommer att tillskrivas en "seger" i den långt dragna konflikten. Den 27 januari kommer Internationella Domstolen med sitt sista utlåtande i fallet. Regionen Tacna i Perú har tydligen redan deklarerat regional helgdag det datumet i ett sorts försök att njuta segerns sötma i förväg...

Och så lite sport, men vi vet ju alla att Chile till slut lyckades kvala till VM, även om det satt långt inne. Verkligt synd är det dock att inte Sverige spelar VM-fotboll i Brasilien 2014, 64 år sen sist. Då, 1950, lyckades Blågult kämpa sig till en bronsplats. Gre-No-Li fick inte vara med på grund av mossiga regler hos mossiga Fotbollförbundet som förbjöd professionella spelare i landslaget men  en glad amatörtrio nämnd Pal-Jep-Sko (Calle PALmér, Hasse JEPpsson och såklart Lennart "Nacka" SKOglund) såg tillsammans med Rio-Kalle i målet till att bronspengen 1950 blev blågul. Mycket tråkigt är det att Blågult anno 2014 inte får samma möjlighet i Brasilien på Maracanã.

Jag fick två gånger fint besök hemifrån Sverige som ville titta på underverket som hade tillkommit vår familj. I oktober kom mina föräldrar och månaden efter min syster och min gudmor. Tack än en gång kära Ni, för Era besök!

2014 lär bli ett intressant år. Dels har vi en hel del framtidsplaner som ska sättas i verket som jag kommer att återkomma om, och så har vi ju fotbollen, som jag inte ska tjata om mer nu. Men i år är det Fotbolls-VM i Brasilien, för Er som har missat det. Kanske det häftigaste som någonsin har gått av stapeln.

Jag kan förövrigt rekommendera en bok, som jag fick i gåva av min gudmor när hon var här på besök i november: "Till Längtans Försvar eller Vemodet i Finsk Tango" av religionspsykologen Owe Wikström. Lättläst och tänkvärd, läs den!

Feliz Navidad!

God jul och God Fortsättning!

Det är varmt här i Sydamerika.

 

Julafton igår, det infann sig en smula julstämning till slut när jag bakade klart den sista satsen pepparkaksdeg och blandade till den sista omgången glögg till den av svensk PK-hysteri ocensurerade Kalle Ankas Jul på YouTube. Om aftonen serverades en utmärkt kalkonmiddag och vid midnatt var det julklappsutdelning. Sedan, om sanningen ska fram, så var vi av varm konjaksglögg, god men sen middag och all värme så trötta att vi gick och lade oss relativt omgående då julgåvorna var utdelade.

 

Som jag har berättat tidigare så är julen här trevlig och intensiv, men kort. Redan imorgon Annandag Jul är det vanlig arbetsdag i Chile.

 

Det har hänt en del i Landet på sistone, och jag har som vanligt legat på latsidan på bloggen. Ett något för tidigt nyårslöfte kan ges redan nu, och det är att jag ska försöka bli mer levande här i cyberrymden. Jag har ju faktiskt massor att berätta om, presidentvalet, konflikten med Perú, Fotbolls-VM och annat. Det kommer!

 

Sitter nu och svettas i den snudd på kvalmiga aftonen i Nordchile. Nu blir det en kylskåpskall pilsner på balkongen, och ett njutande av Stilla Oceanens bränningar och syrsorna i buskarna som tävlar om ljudbilden, innan läggdags.

 

Sover förövrigt PÅ sängen numera, inte I den.

 

Det är för varmt för att krypa ner under täcken och lakan.

Chile vs. Bolivia

Häromdagen spelade La Roja VM-kval mot Bolivia i Santiago. Chile spelade dåligt men Bolivia spelade sämre och de röda kunde till slut vinna med 3-1, något som gav ett välbehövligt poängförsprång i kvalgruppen. Chile ligger nu fyra, på direktkvalplats, och har fem poäng ner till femman Uruguay. Det känns äntligen som att La Roja har fått upp farten och vinnartakten igen efter ett bedrövligt 2012. 

Chile har dock en viktigare match att spela mot Bolivia än ett VM-kval, och den matchen utspelar sig i holländska Haag med Internationella Domstolen som domare. Läs den markerade länken för bakgrundshistorian.

 

Bolivias närmast fanatiska irredentism gentemot Chile och chilenskt territorium, som tidigare mest tagit sig uttryck i en politisk konstitution som hävdar Bolivias "rätt till egen kust", brinnande patriotiska tal av presidenter och politiker, en nationell helgdag ("Día del Mar") samt en flotta i Titicaca-sjön, har nu lyfts upp till en helt annan nivå i och med att Bolivia den 24 april i år drog Chile inför Internationella Domstolen i ett hopp om att kunna återfå chilenskt territorium. Chile anser att saken är ur världen enligt gällande och bindande freds- och vänskapsavtal från 1904, som man dessutom efterlever till fullo. Chile låter Bolivia tull- och kostnadsfritt nyttja chilenska hamnar och vägar för handel, man har byggt järnvägar mellan Antofagasta och La Paz och Arica och La Paz och man betalade dessutom en stor ekonomisk kompensation till Bolivia. Bolivia hävdar å sin sida att Chile inte fullföljer de dikterade plikterna och därför skulle nämnda avtal inte vara giltigt, sin rätt till egen kust och att Chile stänger in och avskärmar Bolivia från som anledning till att denna unilateralt påhittade konflikt nu är föremål för Haag, som egentligen borde ha bättre saker att syssla med stället för att studera gamla kartor från 1800-talet. 

Igår inleddes så de första förhandlingarna i Haag men vi kommer nog att få vänta ett tag på ett utslag från Internationella Domstolen. Samtidigt har ordkriget mellan länderna trappats upp. Bolivias president Evo Morales har länge gormat att "Chile är en dålig granne och utgör ett hot mot hela regionen" och Chiles dito Sebastián Piñera svarar att "Chile är inte skyldig Bolivia någonting" och "för Chile är det inget tvång att förhandla med Bolivia". Diplomaterna och de höga regeringstjänstemännen som utgör Bolivias delegation kallar Chile för "hycklare" och "lögnare", Bolivias justitieminister Cecilia Ayllón gick häromdagen ut och hävdade självsäkert att "Chile sitter på de anklagades bänk och måste nu svara för sina handlingar". Chiles utrikesminister Alfredo Moreno å andra sidan menar att Bolivia behöver läsa på sin egen historia bättre och manar desamma att visa omvärlden exakt när, hur och var någonstans som Chile är "ålagda att ge upp sitt territorium". Regeringens talesman Cecilia Pérez säger att Evo Morales är "besatt av Sebastián Piñera" och uppmanar honom att "sluta upp med sina oförskämdheter".

Personligen begriper inte undertecknad vad Bolivia hoppas erhålla som resultat av förhandlingarna. Bolivia hävdar i anmälan sin historiskt och moraliskt "okränkbara rätt till eget hav" och att Chile måste återlämna delar av, eller hela, territoriet som gick Bolivia förlorat efter fredsavtalet 1904. Men Internationella Domstolen kan inte, FÅR inte ändra landgränser enligt gällande internationell lag. Det enda som Haag i det här fallet kan "utdöma" är en smäll på fingrarna och en åthutning till parterna att duktigt sätta sig ner vid förhandlingsbordet för att själva förhandla fram en lösning.

 

Något som Bolivia för övrigt har avböjt sedan 90-talet.

 

pdf: Fredsavtalet från 1904

pdf: Bolivias anmälan till Internationella Domstolen

Ett nytt kapitel av en tradig historia

Nu ska vi prata internationell politik och multilaterala relationer, eller snarare avsaknaden av multilaterala relationer, här. 

Vad har Sverige som inte Chile har? Jo, goda grannar. Som vi alla vet har Perú, i egenskap av självutnämnd "stabilitetsgarant", tidigare anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag då vår nordliga granne anser att den maritima gränsdragningen mellan Perú och Chile är ouppklarad trots de multilaterala och internationellt ratifierade avtal och fördrag från 1884, 1904, 1929, 1930, 1954, 1960 och 1975 som behandlar fred, samarbete, fiskerätter samt GRÄNSER. Lima har valt att förbise dessa, samt en hel del andra överenskommelser behandlande samma ämne, då den maritima gränsen mellan Perú och Chile måste "göras om" i favör Perú. Nu har lillebror Bolivia hoppat på tåget.

 

Bolivia har, lite förståeligt, känt en djup antagoni gentemot Chile efter Stillahavskriget 1879-1884, framprovocerat, startat av och förlorat av Bolivia och Perú. Ett av resultaten av nämnda militära konflikt är att Bolivia avträdde sin kust till Chile. Det som idag är Chiles 2:a Region, där staden Calama där jag nu bor ligger, var innan 1904 då det slutgiltiga fredsfördraget undertecknades, Bolivias  "Departamento El Litoral", med huvudort Antofagasta. Då fredsavtalet mellan Bolivia och Chile fick Bolivia avträda El Litoral i utbyte mot en stor ekonomisk kompensation, och Bolivia blev utan kust. Därav bitterheten gentemot Chile. 

Att Bolivia avträdde sin kust är ett faktum som landet inte har glömt trots den relativt långa tidslapsus som förflutit sedan dess, och som man aldrig har varit sena att påpeka till Chile och till omvärlden, framför allt såfort det i Bolivia har förekommit någon typ av instabilitet, politisk, social eller ekonomisk sådan. Skillnaden mot tidigare uttalanden och tidigare ageranden är dock den att det i Bolivia för tillfället inte förekommer något av nämnda faktorer, och det faktum att Bolivia nu gjort allvar av sina hot, och faktiskt dragit Chile inför rätta för att återfå sin kust.

Det primära avtalet mellan Bolivia och Chile hörrör från 1904 och lyder under namnet "Tratado de Paz y Amistad", "Avtalet för Fred och Vänskap". Detta avtal har sedan efterföljts av ett antal olika liknande överenskommelser som styrker den accepterade gränsdragningen, anvar och åtaganden samt vänskap och samarbete länderna emellan. Bolivias ansvar och åtaganden har, ärligt talat, varit ringa under det dryga sekel som följt avtalet från 1904 och då man blev lämnad kustlöst, dessa epitet har snanare tillförts Chile. Chile betalade bland annat en stor ekonomisk kompensation till Bolivia efter 1904, man har garanterat kostnads- och tullfri användan av chilenska och hamnar för boliviansk handel samt lika kostnads- och tullfri transport av varor från chilenska hamnar till Bolivia via chilenska vägar och man byggde också järnvägar från Antofagasta och Arica till Bolivias huvudstad La Paz. Som en parantes, vet Ni vilken som är Bolivias främsta hamn? Arica. Ganska generöst av Chile, men Chile åtar sig de ansvar och åtaganden som förelåg avtalet från 1904 och som senare bekräftats i de flertal efterföljande. 

Nåväl, till saken. Bolivia har häromveckan också anmält Chile till Internationella Domstolen i Haag, då man anser att Chile är skyldiga att återlämna delar av, eller rentav hela, området som gick förlorat i kriget för snart 140 år sedan. Anledningen är den att Chile inte skulle uppfylla de åtaganden som föreskrivits i alla avtal, vilket är lögn. Ganska få länder skulle kostnadsfritt upplåta sina vägar och hamnar åt ett grannlands kommers, som Chile gör, men Chile väljer att göra det då man uppfyller paragraferna stagdade i överenskommelserna. 

Bolivia anklagar Chile för att "inte visa tillräcklig vilja för att lösa problemet" i sin anmälan. Till att börja med så finns det inget problem. Om Bolivia ser ett problem så är det unilateralt skapat. Om detta "problem" nu skulle vara det faktum att Chile inte vill återlämna integrerade och konsoliderade delar av sitt territorium till Bolivia så visst, då är det ett problem. Men läs här: Minns år 1975, då Chiles president Augusto Pinochet och Bolivias dito Hugo Banzer möttes, det senate officiella mötet länderna emellan. Under det mötet erbjöd Augusto Pinochet, på eget initativ, att avstå en bit av chilenskt territorium MED KUST, en korridor från Bolivia till havet, norr om Arica i utbyte mot ett lika stort bolivianskt territorium. Området blev känt som "La Franja de Arica", "Aricaremsan". Bolivia sade nej till erbjudandet, då man inte ansåg förslaget som seriöst, och strax efter kallade man hem sin ambassadör från Santiago och skickade hem Chiles dito från La Paz. Därmed avslutades de diplomatiska relationerna länderna emellan på bolivianskt initiativ, och de har inte återupptagits sedan dess.

Samtliga chilenska presidenter sedan demokratins återinförande 1990 (Patricio Aylwin, kristdemokrat; Eduardo Frei, kristdemokrat; Ricardo Lagos, socialist; Michelle Bachelet, socialist och Sebastian Piñera, center-höger) har vid ett flertal tillfällen erbjudit Bolivia att återuppta de diplomatiska relationerna för att förbättra samarbetet nationerna emellan som två civiliserade stater, men Bolivia säger konsekvent nej. Istället väljer man nu konfliktens väg i och med att man anmäler sitt grannland.

Samtidigt som Bolivia nu har gjort slag i saken och dragit Chile inför rätta med en mängd irredentistiska krav så har även Bolivias regering internpolitiskt gått ut och påbudat att man i landets skolor och universitet inte längre ska kalla den territoriella förlusten av El Litoral som ett "krig" utan som resultatet av en chilensk "invasion". Det chilenska folkets uppfattning om Bolivia är väl, ska erkännas, inte den bästa men vår regering ägnar sig åtminstone inte åt historierevidering via officiella påbud. 

Detta kommer ju bara ytterligare att öka antagonismen länderna emellan. 

Som en parantes, lite mer åt det lokala stadiet, kan också den omtalade järnvägen mellan Arica och La Paz nämnas. En smalspårig järnväg som anlades av Chile mellan 1904-1913 och som invigdes det senare årtalet och som slingrar sig från Aricas centrum genom Llutatalen på sin väg upp mot den andinska högplatån. Till en början användes järnvägen, vars ståtliga aricanska stationshus ligger bara ett stenkast från Aricas hamn, för att transportera varor från hamnen till La Paz, men på senare tid har den mer och mer blivit en turistattraktion även om dess ursprungliga funktion aldrig har lämnats därhän. Järnvägen, som korsar gränsen mellan länderna på nära 4500 meters höjd över havet, förstördes av andinska skyfall år 2005 och strax därefter gick det privata företag som ansvarade för drift och underhåll i konkurs. Sedan året efter, 2006, förvaltas järnvägen av Chiles statliga järnvägsbolag Empresa de los Ferrocarriles del Estado och ett renoveringsarbete tog sin början som alldeles nyligen avslutades och järnvägen kunde återinvigas häromdagen med en tur av självaste presidenten Sebastián Piñera. Presidenten erbjöd Bolivias dito att närvara men denne avböjde.

Bolivia nämner i sin anmälan mot Chile det mycket riktiga faktum att järnvägen icke var operativ under ett par år som ett bevis för att Chile skulle vara en "dålig granne", och under det senaste toppmötet mellan Latinamerika och Europeiska Unionen tog president Evo Morales högljutt upp nämnda faktum. Man anklagade Chile för att medvetet ha stängt järnvägen för att "ytterligare stänga in Bolivia" och man har ett flertal gånger deklarerat att Chile utgör ett "hot för Bolivia, Perú och för hela regionen".

Dagen efter återinvigningen, där Chiles president Piñera bjöd in Bolivias Morales att närvaro men där denne tackade nej, kommenterade Bolivia händelsen med att den visar på "chilensk desperation" och "Chile MÅSTE anmälas" (konstitutionsjurist Víctor Hugo Chávez) och "Chiles agerande är ett hån mot Bolivia" (Deputeradekammarens talman Betty Tejada).

Vilka är det som är dåliga grannar, Bolivia? Vilka är det som inte "visar tillräcklig vilja"? Vilka är det som INTE arbetar för samarbete och utveckling grannländer emellan i vår region?

Feliz Semana Santa!

Glad Påsk!

Är hemma i Arica över helgen igen, en långhelg denna gång men redan ikväll är det dags att åka tillbaka till Calama. Ingen annandag påsk här inte.

 

Påskhelgen har varit härligt avslappnande med god mat, siesta och långa promenader på Chinchorros böljande sandstrand. Arica es la vida, carajo. Es tan simple. I fredags, långfredagen, visades hänsyn till Vår Herres lidande då vi icke fick äta kött eller tända lamporna förrän det var mörkt. Allting var stängt, värre än en söndag, så det var en dag för avslappning och en del eftertanke. TV här visade endast filmer och dokumentärer om Pesach, Jesu liv och Jesu lidande, varav en hel del gamla klassiska mastodontfilmer från 60-talet. "De tio budorden" är ett nära fyra timmar långt mästerverk som gick vid lunchtid på TV Nacional som vi satt fängslade framför. Enda kruxet är Chiles mani att dubba allt till spanska, vilket förtar en hel del av filmernas dynamik.

 

Mycket jobb har det varit i veckan i Chiles mest ointressanta men ekonomiskt mest dynamiska stad. Egentligen har jag inte så mycket att berätta därifrån utan rutinerna rullar på. Jag arbetar och sover i Calama, får möjlighet att resa runt och prata olika språk vilket jag älskar (visserligen är jag endast trespråkig men jag fick chans att prata både tyska och franska häromdagen vilket med viss tvekan och lite god vilja gör mig till femspråkig) och jag träffar människor från världens olika hörn. Mitt arbete är på Codelcos turistkontor vilket innebär allt från allmän kontorsadministration till att åka med grupper, allt från Codelcos kunder och samarbetspartners till rena turister, till Chuquicamata, Mina Sur och Ministro Hales utanför Calama. Roligt och intressant är det även om det var svårt att vara ifrån min havande hustru till en början. Det är det fortfarande men nu ser jag det positiva i att arbeta för Codelco, Chiles största företag. Jag upprepar, om Ni har vägarna förbi Calama så hör av Er till fredriklofgren@chile.com så ordnar jag en guidad tur till världens största människogrävda hål.

 

Vårt La Roja vann trevligt nog mot Uruguay i VM-kvalet i tisdags! Äntligen säger jag, och drömmen lever fortfarande om en röd invasion av Brasilien nästa vinter. Då Chile hade förlorat de senaste fyra kvalmatcherna och halkat ner från en förstaplats i gruppen till en mindre hedrande femteplats var segern välkommen.

 

Annars inte mycket nytt att rapportera. Jo förresten, Bolivia har nu ändrat en klausul i sin politiska konstitution som möjliggör en anmälan av Chile till Internationella Domstolen i Haag. Klausulerna i konstitutionen sade nämligen att avtalen från 1883, 1904, 1952, 1953 och 1975 gällande gränsdragningarna i regionen samt det faktum att Bolivia kostnadsfritt får nyttja chilenska vägar och hamnar för import och export av varor, var okränkbara. Nu ska Bolivia dra Chile inför internationell domstol för att få tillgång till Stilla Havet och man hävdar att Chile som i egenskap av "dålig granne" är ansvarig för den icke existerande diplomatiska relationen länderna emellan samt de sociala och politiska problem som Bolivia har. Man undviker dock att nämna att Chile så sent som 1975 erbjöd Bolivia en kuststräcka norr om Arica, något som Bolivia tackade nej till; samt att Bolivia själva avbröt de diplopatiska relationerna samma år. Än idag finns inga diplomatiska relationer mellan länderna. På grund av vem?

Nygammal konflikt

Nu är det spännande dagar för oss som fascineras av historia, fördjupar oss och skaffar kandidatexamen om Stillahavskriget 1879-1884 och som glatt nog bor i regionen som var scen för nämnda krig för nära 130 år sedan.

Idag inleds första förhandlingarna hos Internationella Domstolen i Haag om den pågående och från peruanskt håll påhittade gränskonflikten med Chile. Genom historien, sedan Stillahavskriget 1879-1884 och påföljande freds-, samarbets-, och gränsregleringsavtal från 1883, 1902, 1929, 1930, 1952, 1954 och 1960 som klart och tydligt reglerar gränserna mellan segermakten Chile och startarna/förlorarna av nämnda krig; Perú och Bolivia; har dock de sistnämnda upprepade gånger försökt tillintetgöra och åsidosätta dessa avtal och hävda att Chile "olagligt ockuperar land", vilket är fullkomlig lögn. Vem minns inte Perús nuvarande president Ollanta Humala som för bara ett par år sedan gick främst i ledet av peruaner som glatt travade över gränsen till Arica för att "ta tillbaka ockuperad mark"? Carabineros de Chile avvisade peruanerna den gången, och förra året valdes Ollanta Humala till sitt lands president.

 

Nåväl, Perú väcker återigen liv i en sekelgammal konflikt som alla trodde var löst: efter Stillahavskriget, anser Perú, klarlades inte exakt var den nya gränsen mellan länderna skulle gå och istället för att bilateralt diskutera saken med Chile sedan frågan väcktes för ett par år sedan väljer Perú att direkt dra Chile inför internationell domstol. Man anser att Chile "inte visar tillräcklig välvilja" och "hotar stabiliteten i regionen", trots att Chile ett flertal gånger har bjudit både Perú och Bolivia att sitta ner och prata igenom saken, något som bägge sistnämnda har avböjt.

 

Konflikten handlar nu om var den maritima gränsen mellan länderna ska gå, om den ska följa longitud/latitudsystemet, som de flesta maritima gränser i världen, eller om den ska följa landgränsen och i så fall ge fördel till Perú. Nämnda land hävdar naturligtvis att havsgränsen måste följa den terrestra diton, vilket skulle ge Perú överhöghet över 95 000 kvadratkilometer av det som idag är chilenskt territorialvatten. Se karta nedan så får Ni en uppfattning om hur omfattande de peruanska kraven på chilenskt territorium är.  

 

 

Under dagen har Perú fört sin talan i Haag och lagt fram sina argument. Bland annat består peruanernas retorik i att martyrsamt försöka övertyga Internationella Domstolen om att det faktiskt var "Chile som inledde Stillahavskriget", något som är direkt lögn då landet som tände stubinen vars exploderande krutdurk inledde kriget var Perús lillebror Bolivia. Perú drar sig inte ens för att ljuga en internationell domstol upp i ansiktet. Enligt dagstidningen La Tercera pratar Perú om hur Chile alltid har hyst agg mot sin nordliga granne och försöker med det ena efter det andra för att bevisa detta: "Chile har aldrig kunnat tolerera, inte ens under Diego Portales på 1830-talet, att Perú skulle nå samma storhet som under kolonialtiden!  Detta faktum har varit utmärkande för den chilenska utrikespolitiken från självständigheten och framåt!" Perú har två dagar på sig att framföra sina ståndpunkter innan Chile får chansen att svara på torsdag och fredag.

Bolivia har även de skickat en observatörsdelegation upp till Haag, vilket de naturligtvis är i sin fulla rätt att göra. Det finns dock en liten baktanke med Bolivias närvaro i Internationella Domstolen: i Mars 2011 tillkännagav landets president Evo Morales att även han ämnar att dra Chile inför rätta för att på så sätt återta sitt lands förlorade havskust. Bolivia hävdar Chiles ovilja att diskutera frågan samt oviljan att återuppta diplomatiska relationer som anledning till detta, trots att det var Bolivia själva som provocerade fram kriget som de själva förlorade, trots att de upprepade gånger under senare tid avböjt bilaterala samtal och trots att de själva sade upp diplomatin år 1975 och åtskilliga gånger tackat nej till ett återupptagande av dessa. Evo Morales säger nu stolt till den bolivianska tidningen El Deber att "anmälan är så gott som färdig, vi ska bara se över vissa detaljer. Chile tror att avtalet från 1904 är oantastligt, men vi ska visa dem att så inte är fallet."

Chile då? Jo först och främst har man endast sagt om Bolivias försök att det helt enkelt inte finns något mer att diskutera än det som man redan tidigare har erbjudit Bolivia. Sedan hyser man ganska stort hopp om att sakligt kunna bemöta Perús gråtmilda argumentation. Främst med fakta: å sin sida hävdar man att samtliga gränser klart och tydligt etablerades redan år 1929 med Avtalet om Fred, Samarbete och Vänskap mellan Chile och Perú. Jag har läst det avtalet och Chile har rätt. Gränsen är klart och tydligt avgjord och ratifierad av bägge länderna enligt avtalet från 1929. Senare etablerades både landgränsen och havsgränsen med avtalen från 1952, 1954 och 1960 som bland annat fastställde fiskerättigheterna i oceanen utanför Sydamerikas västkust. På torsdag får Chile göra sin röst hörd och President Piñera och utrikesminister Moreno kommer också att vara på plats. i Haag.

Om Perú går segrande ur denna unilateralt påhittade konflikt kommer det innebära att 95 000 kvadratkilometer vatten byter ägare, och direkt kommer det att omfatta den lokala fiskeindustrin. Totalt sett riskerar en halv miljon chilenska fiskare och fiskeindustrianställda att förlora sina jobb. Men framför allt: bara någon kilometer ut till havs från Aricas Playa Chinchorro kommer peruanska kustbevakningsfartyg patrullera vattnen. Och det är DET som den här påhittade konflikten till syvende och sist handlar om. Perú har ännu inte svalt det faktum att det som idag är norra Chile och som fram till 1884 tillhörde Perú för all framtid har gått dem förlorat. Perú vill ha tillbaka hela Arica, så enkelt är det, och de kommer inte att sluta bråka förrän peruanska fanan vajar över Morron igen. Dito med Bolivia, de kommer heller inte att sluta förrän de får tillbaka lite kust. Och inte vilken kust som helst, minns att Bolivia tackade NEJ till ett chilenskt erbjudande om en smal landremsa från Bolivia längs gränsen mot Perú fram till havet. Nej, Bolivia kommer inte att ge sig förrän de får tillbaka sin gamla "El Litoral", det som idag är Chiles II. Región med huvudort Antofagasta.
 
Hur som helst, och det är detta som gör Stillahavskriget och dess följder så oerhört intressanta, såren från ett 128 år gammalt krig är långt ifrån läkta, konflikten är långt från löst och gränserna mellan länderna kan mycket väl komma att dras om. Just nu är det ganska spännande att leva i Arica.

Lillördag kväll

God lillördag! Klockan är nu snart midnatt i Chile, onsdag kväll, och det är en så behaglig afton! Lungt och stilla, lite svalka i luften. Havet, det beskedliga, brusar i bakgrunden.

Igår fick Arica finfint besök av självaste Presidente Sebastián Piñera. Han kom, tillsammans med bland annat hälsoministern, för att inviga vårt nya och rätt stora regionala sjukhus, vilket bara innebär positiva medföljder för vår region i norr. Presidenten passade även på att lova att samtliga som bor i Cerro Chuño ska få nya bostäder. För Er som inte känner till Cerro Chuño kommer här en kort beskrivning av ett stort (och internationellt) problem. Cerro Chuño är ett bostadsområde i utkanten av Arica som byggdes på 80-talet, och området härbärgerar mest familjer från medel- till lägre socio-ekonomiska samhällsklasser. Till saken hör den att bostadsområdet är byggt på ett ställe där ett chilenskt luftbolag hade dumpat tungmetaller, som bly, kvicksilver, arsenik och andra godsaker. Tungmetaller som företaget hade inköpt från svenska Boliden, slagg- och restprodukter från Sverige som företaget "skulle ta hand om och utvinna", vilket visade sig vara lögn och bluff och båg. Boliden säljer eländet billigt och skeppar hit det, varpå det chilenska företaget helt sonika och väldigt olagligt dumpar det i utkanten av vår stad och strax efter går under jord. Några år senare byggs det hus och lägenheter i området. Folk som bor där är sjuka och har i åratal väntat på att få nya bostäder då det framkom vad det var för grund som deras hus var byggda på. Eftersom människorna inte hade de främsta socio-ekonomiska förutsättningarna för att bara flytta sådär i största allmänhet så har de tvingats bo kvar på den förgiftade marken, ända tills nu då de äntligen har fått löfte från president Sebastián Piñera om nya moderna bostäder långt bort från det tungmetallförgiftade Cerro Chuño.

Som svensk känner man lite extra bitterhet över det sorgliga faktum att roten till eländet i Cerro Chuño kommer från ett svenskt bolag och att vanligt folk lider för att ingen vill ta ansvar. Boliden har definitivt inte någon ekonomisk eller politisk skuld eller ansvar i denna fråga, utan skulden ligger helt och hållet på det chilenska luftbolaget och dess oseriösa, kriminella och oansvariga representanter som nu skyller på Sverige. Visst, Boliden borde gjort lite mer research innan de sålde sitt skräp, så lite moral kanske Boliden borde känna, dock absolut inte något tvång att lösa problemet. De gjorde en fullt legal internationell handelstransaktion med det som till synes var ett seriöst chilenskt utvinningsföretag, som dessvärre visade sig vara en bunt korrupta skurkar. Boliden är ett multinationellt företag som borde ha koll på sina handelspartners, helt klart. Men hur som haver, nu har Chiles regering beslutat om att uppföra nya bostäder åt de som bor i Cerro Chuño, deras gamla hus ska rivas och området ska stängas för allmänhet. Inte en dag för sent, barn ska inte få automatisk blyförgiftning i ett land som Chile bara för att de bor hemma. Det är krut i Sebastián Piñera, han löser inte bara detta utan väldigt många andra problem som Chile har.

Jag fick också idag äran att delta i CENSO, en nationsvid undersökning och kombinerad folkräkning, så nu är man en del av den chilenska statistiken.

Ikväll när jag återvände från universitetet upptäckte jag när jag anlände till grinden i vårt gated community att den stod olåst och öppen, likaså porten där bilarna åker in, och det fanns inte tillstymmelse till nattvakt någonstans. Vilken säkerhet vi har, vad betalar vi månadsavgiften för?? Här skulle ju Bildsköne Bengtsson kunna ta Janne Olsson och Clark Olofsson på guidad rundtur...

Lägesrapport

Solen steker från kornblå himmel,

temperaturen visar 30 grader.

Behagliga havsbrisar

sveper in från den blå oceanen,

gör besök i våra kalufser.

Vågorna sköljer över soldränkt strand,

detta är ett härligt land!

Och här ligger jag... magsjuk och med feber.

Måndag igen...

Vid Toraks tänder och Belars skägg vad det är varmt! Idag är det så varmt så till och med aptiten försvinner. Har precis ätit lunch med Gabrielas familj och efter ett par skopor tog det stopp. Sitter nu och svettas här, trots att fönster är öppna och vinden blåser från havet. Havet, som vanligtvis glittrar azurblått (det är inte bara Medelhavet som glittrar azurblått) är förvandlat till en kaffememjölkbrun sörja på grund av de sabla skyfallen i bergen. Inte kan man bada, inte kan man surfa och framför allt ser det helt bedrövligt ut när man ser eländet. Det börjar nästan bli värre nu än vad det var förra året. Det tar bara ett par dagar för havet att själv tvätta rent lorten men då måste ju regnandet upphöra först så inte floderna för med sig mer lort på sin forsande väg från berg till strand.

Jag har som bekant engagerat mig lite till och från som lärare i engelska och idag började jag en onlinekurs för att kunna undervisa även på skolor och institut. Idag var första "lektionen" på den kursen och med andra ord är jag tillbaka i skolbänken igen. Eftersom jag inte har studerat engelska på högre nivå på över 10 år känner man att framför allt ens grammatik inte riktigt håller nivån. Jag pratar nog bättre engelska än de flesta men oavsiktligt får ens pratade engelska ett drag av mer vardagligt TV- och filmspråk när man inte längre studerar språket och håller det levande, vilket märks nu när man ser avancerade grammatikövningar som man ställs inför.

I lördags blev det en trevlig utgång, på tu man hand. Vi ringde inte några vänner för att dra ihop ett stort gäng, utan vi beslöt att endast åka iväg vi två. Precis som vi hade briefat under kvällningen åkte vi först iväg till Mojito, puben/restaurangen vid stranden, och kände den ljumma kvällsbrisen från havet när vi satt på takterassen och smuttade på ett par Margaritas. Vi träffade en bekant som vi delade bord med, samtalade och drack ett par drinkar tillsammans. Sedan blev det dans, vi åkte iväg till SoHo, ett av Aricas största discon. Trots att det var ett helt ok discotek, men långt ifrån Acrópolis i Jujuy, måste jag säga att jag inte uppskattar dylika inrättningar längre. Discon, som länge har varit ett stort nöje för min del även om jag inte dansar vidare bra, har jag nyligen upptäckt mest är till nackdel för min del. Jag gillar inte de epileptiskt blinkande ljusen, trängseln, röken (både cigarettrök & rökmaskiner), de dyra drickorna eller den dånande musiken som gör att man lämnar stället med tillfällig tinnitus. Men det är väl ett ålderstecken det också antar jag. Med tanke på snittåldern på övrig klientel som befann sig på SoHo den kvällen (<25) så får jag väl lite melankoliskt inse att disconas, dansens och klubbarnas tid är förbi och jag får ytterligare fokusera på pubar och restauranger nästa gång uteliv och helgnöjen blir aktuellt. Där kan man iallafall konversera i normal samtalston med sitt sällskap.

Imorgon är det Alla Hjärtans Dag och naturligtvis är vi bjudna på det bästa sättet att fira någoniting överhuvudtaget och som tar sig bäst uttryck under den sydamerikansk aftonen, nämligen ASADO. Den 14 februari är för Gabriela och mig inte bara Alla Hjärtans Dag, utan dessutom dagen då vi först träffades in real life och blev tillsammans.

Lördag kväll

Idag har det säkert varit årets varmaste dag. Stekande sol och het värme omgav oss så till den milda grad att vi ställde in en dagsutflykt till Ullared förlåt Tacna i Perú. Vi behöver visserligen åka dit för att göra lite ärenden, bland annat behöver vi båda förnya våra glasögon men det har helt enkelt varit för varmt. Det har egentligen varit en perfekt dag för att sitta under ett stort parasoll på stranden och låta sig svalkas av havsbrisen. Det råder dock badförbud nu på grund av skyfallen uppe i bergen som får floderna som har sitt utlopp i Arica att svämma vår bukt över med lera, sand och skräp. Precis som förra året. Åt tidigare idag en boliviansk lunch uppe hos sväran, en mustig och kryddstark kött- och grönsakssoppa som heter Fricasé, inte helt olik Jujuys traditionella rätt Locro. Fantastiskt gott, som den mesta sydamerikanska maten.

Nu är det kvällning och solen går ner över min utsikt över Stilla Havet och färgar himlen vackert orange. Här sitter jag med en kall öl bredvid mig på bordet och vi håller på att göra oss iordning för en utgång i Aricas sommarnattsliv. Det blir i sann sydamerikansk anda ganska improviserat, det vill säga att ingenting är planerat eller spikat. Men planerna ser ut såhär: en (eller ett par) drinkar på Mojito vid stranden, stans bästa drinkställe med fin utsikt över havet och staden, för att sedan leta oss vidare till Soho för att klubba och dans.

Ikväll har jag på mig mina kalsonger från Calvin Klein i Göteborg, strumpor från Hush Puppies i Santiago, jeans från Levis i Stockholm, skjorta från Zara i Stockholm samt ett par skor från París här i Arica. Till det dekorerar jag min lekamen med Aqua di Giò och hårvax från L’Oreal.

Två helt olika texter

Jag har aldrig sett Stilla Havet vara så oroligt som nu. Bränningarna som vanliggtvis lugna brukar skölja in över Aricas stränder skapar utmärkt bra möjligheter för surfing, men de vågor som den senaste tiden har badat Playa Chinchorro är allt annat än lämpade för att ha skoj i. Kokande, rytande och vrålande reser sig havet ibland nära 10 meter högt upp och rullar in mot land, dränker stranden och når till och med upp till vägen. På en del ställen längs med Costaneran, strandvägen, har vattnet till och med vräkt omkull murfundamenten som skiljer asfalt från sand. En pir som brukade användas av folk för att fiska på har spolats bort av vågornas ilska och häromkvällen var vi ute på La Isla, en liten halvö som skjuter ut ett par hundra meter i Stilla Havet under El Morro, för att uppleva vågornas skådespel. Det var ganska mäktigt att se havet som vanligtvis gör hyfsat bra skäl för sitt namn, den kokande kittel och hur flermeterhöga väggar av vatten rusade in mot land och krossades mot klipporna. Tydligen är det hela den chilenska kusten som har drabbats av ett fenomen som på spanska heter ”Marejada”, ung. högvatten. Arica är relativt skonat, som i så många andra fall, från större förstörelse då flera andra städer har fått vägar och hus bortsköljda av havsvattnet.

President Sebastián Piñera har många problem att lösa. Inte nog med att han åtnjuter hela 20 % av chilenska folkets gillande, nu behöver han sätta igång att ARBETA för att lösa den infekterade utbildningsfrågan och sluta sola sig i glansen som landsfader efter räddningsaktionen av de 33 gruvarbetarna i Copiapó för drygt ett år sedan. Dessutom är den chilenska huvudstaden lamslagen efter månader av protester liknande de som tragiskt nog har drabbat London de senaste dagarna. Må så vara att studenter har rätt att protestera och att Chile har ett stort problem inom sitt utbildningsväsende att lösa men kravallerna och upploppen och förstörelsen som inträffar i Santiago dag efter dag är inget annat än snudd på terrorhandlingar och ett tydligt tecken på att folk, och högskolestudenter i det här fallet, har svårt att se skillnad på rätten att utöva demokrati och rätten att utöva kriminalitet. Sätt in militären...

Torka

Det är torka i Chile. Samtidigt som regnen forsar ner på andra sidan kontinenten och skapar kaos i städer som Río de Janeiero och São Paulo har regeringen här utlyst katastroftillstånd i vissa regioner mellan Valparaíso och Antofagasta på grund av den svåra torkan.

Det är torka i Arica också. Inte rent vädermässigt, ty konstigt nog har det regnat flera gånger här de senaste veckorna. Media pratar om skyfall högre upp i bergen och i byar som Parinacota och Putre översvämmas bergsfloderna. Det är däremot svår torka här på bloggen. Senaste inlägget publicerades för två veckor sedan och det är inte bra. Det är inte så att det inte händer något här, snarare tvärtom. Bland annat har jag fixat mitt första arbete här, inte något högkvalitativt men det är ändå mitt första jobb härnere. Jag är numera privatlärare i engelska.

Annars har livet sin stilla gång här i Arica. Gabriela och jag står i valet och kvalet om vi ska flytta ner till Santiago i mars, men det kommer jag återkomma till. Jag är dock överförtjust i den här staden, i folket, klimatet, stranden och livsstilen. Här kan man leva Sydamerika, avslappnat och i avsaknad av stress och hets. Solen skiner nästan varje dag och det är inte alltför varmt. Santiago har väl sin charm också, speciellt aug-dec 2004, eller hur L.S.?

En annan mindre rolig sak är också att badsäsongen redan är över. Klimatet är fortsatt behagligt varmt och härligt soligt för det mesta men på grund av allt regn uppe i bergen och på grund av att tre floder som har sitt utlopp i Aricabukten för med sig en faslig massa sand och lera är det tidigare azurblå Stilla Havet numera en brunaktig lervälling. Det är så mycket sand och lera i havet att det dammar från det och fiskarna och krabborna måste upp till ytan för att nysa. När fiskebåtarna ska ut till öppet hav på morgonen måste de muddra en fåra i leran först och hade det bara varit lite mer lera i vattnet hade bönderna kunnat plöja och odla. Ja ni fattar. Leran är dock inte det värsta: floderna för med sig en satans massa skräp och sopor också. Medans havet är så lerigt så vågorna spricker i krökarna ser stranden ut som en soptipp, och DET är allvarligare. Än värre och än allvarligare är också det faktum att ingen vill ta ansvar för att rensa upp heller. Kommunen skyller på regionen, regionen skyller på regeringen (!) och regeringen skyller på kommunen. Samtidigt går gemene man omkring och skyller på Bolivia, allt är Bolivias fel. Hade inte bolivianerna skräpat ner floderna på detta vis (floderna börjar nämligen i Bolivias bergsmassiv) så hade inte Chile haft problemet med nerskräpade stränder. Det tråkiga är också att turisterna flyr staden, både chilenare som kommer hit söderifrån och utländska som anländer via kryssningsfartyg. Lite trist för en stad som anser sig själv vara Chiles Cancún och sommarort nummer 1.

Om ett par timmar ska Gabriela och jag åka till Iquique för en arbetsansökan som Gabriela har. Jag har verkligen ingen lust att åka tillbaka till den staden men 24 timmar får jag stå ut, inklusive totalt 8 timmars resa. Arica må vara lite smutsigt på stranden just nu, Iquique är året om en fiskstinkande lortig slumstad med skyhög kriminalitet och vars enda sevärdhet är en (ok, ganska fin) strandpromenad. Vår buss går om en timme och vi ska luncha innan. Kanske dags att börja packa tubsockorna.... På återseende!

Lördag morgon

Äsch, inget speciellt,
Bara Stilla Havet sådär på lördagsmorgonen.
Strålande sol, klarblå himmel och kanske 25 grader.