Fotbolls-EM!

Som jag har längtat, och äntligen är det igång! Fotbolls-EM är här och det kommer att handla mycket om fotboll den närmsta månaden, det kan jag lova. Och JA, jag har köpt mitt samlaralbum och en hel del bilder. Varför bryta en över 20 lång år tradition?

Mycket studier har det varit denna vecka och jag har inte haft ork eller tid för att blogga. I onsdags var det diagnos i juridik, i torsdags diagnos i administration. Idag är det examen i internationell ekonomi och föredrag i kommunikation och nästa vecka är det prov i administration och juridik samt inlämning av arbete till internationell ekonomi. Hur ska jag hinna plugga med all fotboll?? Skämt åsido, men fördomen om sydamerikaner och god planering sätts på sin spets nu i slutet av terminen och ALLT ska tenteras och/eller inlämnas på en och samma gång. Nu tar jag dock en halvtimmes paus från läsningen och ger ifrån mig ett livstecken.

Jag missade matchen mellan Polen och Grekland men jag har halvt om halvt mellan studierna sett den mycket bra drabbningen mellan Ryssland och Tjeckien. Med Rysslands fotbollslandslag är det lite som Rysslands senaste bidrag till Eurovisionen; vem kan INTE gilla dem? Ryssarna spelar roligt, fantasifullt, snabbt och effektivt och fyra mål mot ett visar på klasskillnad. Ryssland kommer att bli farliga i EM, fortsätter de spela såhär kan de rentav nå final.

Inför världsmästerskapet i fotboll för hela två år sedan gjorde jag en lista över de lag som jag mest gillade, och här kommer en likadan över årets fotbollshändelse. Observera: precis som tidigare så visar detta vad jag TYCKER och inte vad jag TROR.

Sverige

Såklart. Hyser inte mycket hopp för blågult men hoppet är också det sista som övergiver människan.

Danmark

Grannar och bröder, i skandinavisk anda håller jag självfallet jag på dem.

Tyskland

Nordeuropas giganter och eleganter. De kommer att gå långt.

Irland

Kul att Irland är med igen! Deras fans är fantastiska och de gröna kan kämpa sig till ett helt ok resultat genom ren och skär viljestyrka.

England

Jag vet egentligen inte om jag ska ha England med här eller inte. Å ena sidan tänker jag att de har en bred fanbas som sätter färg på vilket mästerskap som helst och de KAN faktiskt spela riktigt bra och trevlig fotboll. Å andra sidan tänker jag: jaha, och?

Grekland, Holland, Kroatien, Polen, Ryssland, Spanien, Tjeckien, Ukraina

Utan rangordning. Det gör mig detsamma hur det går för dessa.

Portugal

Nix, jag gillar inte Portugals landslag. Och att deras bäste spelare är den fuskande grinollen Cristiano Ronaldo gör inte saken bättre.

Frankrike

Bubblare på ute-listan. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Les Bleus men efter att ha sett hur dessa uppkäftiga divor betedde sig i senaste VM mot sin tränare, sitt landslag, sina fans och sitt land så åkte de rakt in på näst sista plats. Det var beklämmande att se en av världens starkaste fotbollsnationer degradera sig till bortskämt barn-nivå.

Italien

Precis av samma anledning som tidigare. Lika mycket som jag tycker om Italien som land, lika illa tycker jag om fulspelande Azzurri med sina myglande divor. Jag upprepar: Italien åkte på lång 2-2 - näsa mot Skandinavien år 2004 och jag hoppas verkligen att något liknande händer även i år.

Hur går det då? Tyskland är alltid starka och kan vara en het finalkandidat, och Holland likaså. Kan bara England få spelet och spelarna att fungera så går England också långt, för bra spelare har de. Tyvärr går det också alltid bra för Italien. Men det blir väl Spanien igen till slut. Till syvende och sist känns det som att det saknas riktig konkurrens till spanjorerna, Holland är inte lika starka som tidigare och Tyskland och England kan eventuellt ta sig till final men där rår de inte på Spanien.

Ikväll ska det visst firas min födelsedag med en liten asado och imorgon blir det ännu mer fotboll. Både EM men imorgon spelar också Chile VM-kval mot uppstickarna från Venezuela.

Kriminaliteten i Chile

Svenska Dagbladet har en intressant artikel idag om kriminaliteten i Chile som jag tänkte kommentera. Chile ligger i Sydamerika och är ett sydamerikanskt land men tack och lov finns det en relativ säkerhet (politisk-ekonomisk, civil och rättslig) och brist på korruption i detta land som jag uppskattar högt. Ändå är kriminaliteten en prioriterad fråga, inte minst eftersom hela landet anser att president Piñera misslyckas kapitalt med ett av sina främsta vallöften: det att minska brottsligheten och öka anslagen till landets bägge polisstyrkor, Carabineros de Chile och PDI, Policía De Investigaciones. Anslagen har ökat, men man ser inte någon minskning av brottslighet. Chilenare generellt är besvikna på hur regeringen har skött frågan om den ökade kriminaliteten i landet. Brottsligheten har väl kanske inte ökat sett ur ett nationellt perspektiv under Piñeras tid vid makten, men den har då rakt inte minskat.

SvD har intervjuat en charkuterihandlare i Concepción i södra Chile, en stad som drabbades hårt av den omtalade jordbävningen i februari 2010 och de efterföljande plundringarna. Dessa plundringar som kablades ut över världen under bästa nyhetstid, är en skam för Chile. Charkuterihandlaren berättar att han sedan en tid tillbaka sover i ett litet rum bakom sin butik, med gevär och pistol nära till hands på grund av ökad risk för inbrott. Att skydda sitt enda levebröd är viktigare än en god natts sömn eller att inte kunna vistas i sin bostad längre. Och han är inte ensam heller, det minskade förtroendet för polisen är ett stadigt ökande problem i samhället. Det är i dessa fall som Chiles regerings kriminalpolitik har misslyckats.

Till att börja måste socio-ekonomiska och socio-politiska mätningar och undersökningar alltid sättas i sitt sammanhang och i det här fallet är det mycket enkelt att åskådliggöra nämnda faktum: Chile är ett mer brottsbelastat land än till exempel Sverige, men samtidigt eoner mindre kriminellt och korrupt än våra grannländer här i samma region. I Chiles huvudstad Santiago ska man akta sig ganska noga, trots allt är det en sydamerikansk huvudstad med 7 miljoner invånare. Men man kan faktiskt även i Santiago känna sig relativt säker bara man vidtar nödvändiga åtgärder som egentligen enkom består av att begagna sig av en smula bondförnuft, till exempel att inte gå ensam, inte bära smycken eller väskor som tilldrar uppmärksamhet, att noggrant iaktta folk och händelser på gatan och att ha uppsikt över sina tillhörigheter. Men jämför Santiago med till exempel Bogotá eller México City, två platser där man nog överhuvudtaget ska undvika att gå på gatan.

En av Chiles främsta advokater och diplomater Jorge Edwards (nuvarande ambassadör i Paris) berättade i Revista de Colegio de Abogados nr 49, juli 2010 att han under sin tid som juridikstuderande på Universidad Católica brukade plugga inför tentorna på nätterna uppe på toppen av Cerro Santa Lucía, ett litet berg mitt i centrala Santiago (Ni som har varit där vet hur det ser ut). På den tiden, berättar han, (40-50-talet, min anm.) kunde man sitta ensam en hel natt på Santa Lucía utan att något hände en. Idag om man är tillräckligt modig att våga sitta ensam en natt däruppe ska man nog vara ganska glad om man kommer ner med livet i behåll, och det är ingen överdrift. Och visst är det så att kriminaliteten ökar stadigt, inte bara i Chile utan i hela världen. Se bara på gamla hederliga Stockholm, det var inte för så många år sedan som man kunde gå ensam hem mitt i natten mitt i stan. Eller snedda över Sergels Torg när mörkret hade fallit på, eller ta en kvällspromenad i en park. Hur ser det ut idag? Oprovocerade överfall, ficktjuverier, våld, misshandel, våldtäkter (riktiga sådana, inte falska sådana som svenska statsfeminister anklagar Assange för) och så vidare. Stockholm börjar bli en internationell stad, Stockholm är inte längre det trevna lilla Mysköping där man kan lämna bilen olåst utan på gott och ont växer Stockholm och blir mer som storebröder London, Paris, Köpenhamn och Berlin. Som en bekant till mig sade en gång: ”Man märker mer om kriminaliteten ökar från nivå 0 till nivå 1 än från 1 till 2.”

Arica där jag bor nu är tack och lov relativt skonat från sydamerikanska kriminaliteten (peppar peppar), och jag har personligen inte märkt av någonting här uppe. Arica är fortfarande en mindre stad på chilenska landsbygden och det är hyfsat lugnt häruppe. Man kan gå ut och ta kvällspromenader längs stranden, man kan gå iväg vid 12-tiden på natten och köpa en dricka i kiosken runt hörnet och man behöver verkligen inte känna sig osäker när man går i centrum. Dock ska man vara på sin vakt, det händer otrevliga saker i Arica också. Det finns ett barrio i Arica som heter Tucapel som beklagligt nog tillhör ett av norra Chiles mest farliga kvarter att vistas i. I nästan varje Estrella Arica, regionala dagstidningen, läser man om händelser i Tucapel; oprovocerade överfall ibland med dödlig utgång, våldsamheter, gängbråk, riktade mord och inbrott. Utan att beskylla peruaner och bolivianer för den ökade kriminaliteten så är det ett faktum att dessa grupper är till stor del socialt marginaliserade och tyvärr bidrar det till att de utgör en stor procentandel av de som begår brott, varde det allt från ficktjuveri och stöld till narkotikatrafik och mord. Arica är en relativt säker plats när det gäller kriminalitet på gatan men det är en stor transitplats för narkotika som smugglas in från just Perú och Bolivia. Det finns kvarter och platser i Arica som i allra högsta grad ska undvikas men den generella säkerheten i staden är god.

Som en parantes till allt kan jag bara nämna att San José i Costa Rica däremot, är en brottshärd. Jag bodde i Costa Rica under 2006 och myten om Costa Rica som det lilla gulliga gemytliga och tropiska paradiset i Centralamerikas djungler med fredligt lyckligt folk och avsaknad av militärmakt är ingenting annat än en lögn. Jag är ändå hyfsat van vid att röra mig i Latinamerika men jag har aldrig, inte ens under vistelser i Afrika, känt mig så pass osäker som när jag gick på gatan i San José eller ute i San Pedro där jag bodde. Flera av de som jag bodde med och lärde känna hade blivit överfallna och rånade, jag råddes till att aldrig ens gå utanför dörren när det var mörkt, inte ens i sällskap, och inte för inte fick jag en pistol i nacken mitt på ljusan dag när jag gick hemåt en gång och jag var tvungen att lämna över en väska till en rånare. El país chiquitico är en myt vad gäller säkerhet och till och med arbetskamrater, infödda costarricaner, sade att det inte var någon idé att gå till polisen och ägna flera timmar åt något som inte skulle ha till absolut någonting. Återigen, allting är relativt och åker vi till Costa Ricas grannländer i Centralamerika skulle det säkert gå oss ännu värre. Costa Rica är ändå ett fint litet land med fin natur och vita stränder och åk gärna dit och njut av god mat, orörd natur och surfing, folk är gästvänliga och trevliga och ni får säkert en härlig vistelse där, men undvik San José och gå framför allt inte på myten om det ”fredliga och säkra Costa Rica” utan ta det lika försiktigt i Costa Rica som om ni vore i México, Río de Janeiro eller Colombia.

SvD skriver att i Argentina låter folk helt enkelt bli att polisanmäla brott då det helt enkelt inte tjänar något till att informera den korrupta polismyndigheten vad som har inträffat. Jag personligen kan intyga att så är fallet. Senast jag var i Argentina mutade vi en konstapel med 50 argentinska pesos (ca 150 svenska kronor) för att slippa hastighetsböter med bilen. Försök muta en chilensk Carabinero och Ni blir åtalade för det.

Man menar, enligt SvD: s artikel, att Chile tillsammans med övriga länder i Sydamerika fortfarande befinner sig i en transition från diktatur till demokrati, och tar det faktum att först år 2009 överfördes kommandot över Chiles Carabineros från försvarsdepartementet till inrikesdepartementet som bevis för detta, och att detta skulle vara ett hinder för till exempel polisiärt arbete eller brottslighetens minskande. Där invänder jag å följande:
a) Jämför inte Chile med övriga latinamerikanska länder när det gäller transition mot demokrati. Chile ligger långt, mycket långt, före länderna som omringar oss och en enkel studie av historia, socio-ekonomisk utveckling och nivån på transparens hos stat och myndigheter samt bristen på korrupton visar detta.
b) Hur kommer det sig i så fall att respekten för Carabineros har minskat sedan överförseln till inrikesdepartementet? Carabineros grundades år 1929 som en paramilitär styrka, med gendarmeriet som förebild. Carabineros är därför inte menade att lyda under ett inrikesdepartement, en paramilitär styrka (varför har inte Sverige en sådan också) ska lyda under försvarsministern. PDI kan mycket väl lyda under inrikesministeriet då de inte arbetar med direkt gatuvåld eller liknande men Carabineros ska lyda under försvaret.

Regeringen har ökat anslagen till Carabineros, men hur kommer det sig då att charkuterihantlaren i Concepción ska behöva vakta sin butik med vapen i handen då han inte längre kan lita på polisen? Enligt SvD och Flacso, Latinamerikanska Institutet för Statsvetenskap har kriminaliteten sjunkit i Chile, men själva oron för kriminalitet kvarstår. Respekten och tilliten för polisen, som ibland inte ens dyker upp – ett nytt fenomen som var okänt tidigare, har sjunkit och detta skapar såklart oro och rädsla hos befolkningen. President Piñera har som sagt ökat anslagen till Carabineros men ändå är det något som tydligen inte fungerar. Jag kan hålla med om att fel prioriteringar görs under en nuvarande regeringen. Istället för att skydda ”vanligt folks” egendom används Carabineros och PDI ibland till att skydda storföretagen och de stora egendomarna.

Jag stödde öppet Piñera i presidentvalet år 2009. Men ibland börjar man undra om det inte ändå var bättre under Pinochet.