Onsdag eftermiddag

Som sagt, det är varmt här. Sitter här och svettas i mitt vardagsrum när eftermiddagssolen strålar ner över sensommarens Arica. Jag håller på att göra i ordning en liten väska för att resa till Calama ikväll, och faktum är att jag inte vet hur länge jag blir borta, om jag kommer hem till helgen, någon gång till nästa vecka eller rentav till nästa helg. Det är i arbetet som jag åker dit och förhoppningsvis går det så bra så jag kan flytta till Calama och helgpendla hem till Arica. Men jag lovar att hålla Er uppdaterade på vad som händer. Calama i sig är långt ifrån världens charmigaste stad mitt ute i sterila Atacamaöknen men det får vara. Hay que trabajar.

 

Fru och bäbis i mage mår bra, tackar som frågar. Min hustru börjar bli rätt storvuxen nu och jag har redan känt lillens/lillans sparkar därinne. Spännande och lite smått otroligt. Jag ska bli far och mina föräldrar ska bli farföräldrar.

 

De trognaste av bloggens följare minns säkert en incident som Chile hade med våra kära grannar Bolivia för några år sedan. Då åkte nämligen ett koppel beväpnade soldater över gränsen till Chile och rånade chilenare på sina bilar för att sedan ta dessa tillbaka till Bolivia över obevakade bergsområden. Chiles poliskår Carabineros arresterade dessa och körde dem tillbaka till gränsen, Bolivia gnällde internationellt och dekorerade sedan de sina när dessa kom hem igen. Vi kan nu konstatera att Bolivia fortsätter sina pajaserier mot Chile. Häromdagen arresterade Carabineros de Chile tre bolivianska soldater, uniformerade och beväpnade, som illegalt hade tagit sig in i Tarapacá i norra Chile och med sina militärvapen rånat en chilensk bilist på sitt fordon. Carabineros hann, tack och lov, ikapp och arresterade de bolivianska skurkarna när dessa var på väg tillbaka till Bolivia med den stulna bilen på obevakade ödemarksvägar och de tre sitter nu i häktet i väntan på rättegång. Bolivia å sin sida hävdar att soldaterna var "ute på uppdrag" och att  "incidenten måste bevisas", landets president Evo Morales gjorde i tisdags ett officiellt uttalande där han hävdade att Chile är en dålig granne och att Chile i och med att man arresterar bolivianska soldater återigen visar att man vill att Bolivia ska vara fortsatt instängt och att man inte är beredd att återlämna kustområden till Bolivia. Det är ju så man baxnar. Morales krävde också av Chile att soldaterna ska behandlas med respekt och dignitet. Det må vara sant, men han utvecklade inga djupare teorier vad de bolivianska inkräktarna egentligen hade inne i Chile att göra, varken denna gång eller för ett par år sedan, eller hur Morales själv planerar att en unilateralt påhittad och irredentistisk territorialkonflikt ska kunna få sin smidigaste utgång.

 

Lillördag kväll

God lillördag! Klockan är nu snart midnatt i Chile, onsdag kväll, och det är en så behaglig afton! Lungt och stilla, lite svalka i luften. Havet, det beskedliga, brusar i bakgrunden.

Igår fick Arica finfint besök av självaste Presidente Sebastián Piñera. Han kom, tillsammans med bland annat hälsoministern, för att inviga vårt nya och rätt stora regionala sjukhus, vilket bara innebär positiva medföljder för vår region i norr. Presidenten passade även på att lova att samtliga som bor i Cerro Chuño ska få nya bostäder. För Er som inte känner till Cerro Chuño kommer här en kort beskrivning av ett stort (och internationellt) problem. Cerro Chuño är ett bostadsområde i utkanten av Arica som byggdes på 80-talet, och området härbärgerar mest familjer från medel- till lägre socio-ekonomiska samhällsklasser. Till saken hör den att bostadsområdet är byggt på ett ställe där ett chilenskt luftbolag hade dumpat tungmetaller, som bly, kvicksilver, arsenik och andra godsaker. Tungmetaller som företaget hade inköpt från svenska Boliden, slagg- och restprodukter från Sverige som företaget "skulle ta hand om och utvinna", vilket visade sig vara lögn och bluff och båg. Boliden säljer eländet billigt och skeppar hit det, varpå det chilenska företaget helt sonika och väldigt olagligt dumpar det i utkanten av vår stad och strax efter går under jord. Några år senare byggs det hus och lägenheter i området. Folk som bor där är sjuka och har i åratal väntat på att få nya bostäder då det framkom vad det var för grund som deras hus var byggda på. Eftersom människorna inte hade de främsta socio-ekonomiska förutsättningarna för att bara flytta sådär i största allmänhet så har de tvingats bo kvar på den förgiftade marken, ända tills nu då de äntligen har fått löfte från president Sebastián Piñera om nya moderna bostäder långt bort från det tungmetallförgiftade Cerro Chuño.

Som svensk känner man lite extra bitterhet över det sorgliga faktum att roten till eländet i Cerro Chuño kommer från ett svenskt bolag och att vanligt folk lider för att ingen vill ta ansvar. Boliden har definitivt inte någon ekonomisk eller politisk skuld eller ansvar i denna fråga, utan skulden ligger helt och hållet på det chilenska luftbolaget och dess oseriösa, kriminella och oansvariga representanter som nu skyller på Sverige. Visst, Boliden borde gjort lite mer research innan de sålde sitt skräp, så lite moral kanske Boliden borde känna, dock absolut inte något tvång att lösa problemet. De gjorde en fullt legal internationell handelstransaktion med det som till synes var ett seriöst chilenskt utvinningsföretag, som dessvärre visade sig vara en bunt korrupta skurkar. Boliden är ett multinationellt företag som borde ha koll på sina handelspartners, helt klart. Men hur som haver, nu har Chiles regering beslutat om att uppföra nya bostäder åt de som bor i Cerro Chuño, deras gamla hus ska rivas och området ska stängas för allmänhet. Inte en dag för sent, barn ska inte få automatisk blyförgiftning i ett land som Chile bara för att de bor hemma. Det är krut i Sebastián Piñera, han löser inte bara detta utan väldigt många andra problem som Chile har.

Jag fick också idag äran att delta i CENSO, en nationsvid undersökning och kombinerad folkräkning, så nu är man en del av den chilenska statistiken.

Ikväll när jag återvände från universitetet upptäckte jag när jag anlände till grinden i vårt gated community att den stod olåst och öppen, likaså porten där bilarna åker in, och det fanns inte tillstymmelse till nattvakt någonstans. Vilken säkerhet vi har, vad betalar vi månadsavgiften för?? Här skulle ju Bildsköne Bengtsson kunna ta Janne Olsson och Clark Olofsson på guidad rundtur...

Tisdag kväll

Något konstigt har hänt med mig det senaste året. Jag är nämligen magsjuk igen. Jag, som tidigare har kunnat äta sten utan att detta har medfört någon extraordinär ökning av inre aktiviteter, ligger återigen däckad och med inställda planer. Inga lektioner på universitetet ikväll bidde det därmed, tråkigt då jag gillar juridik och behöver all matematik som kan fås. 

Eftermiddagen ägnades åt engelskundervisning i två timmar och sedan gick jag iväg och hämtade ut min kära dator från reparatören igen som verkar fungera bra hittills. Det är sant som de säger, de gamla grekerna: man vet inte hur mycket något betyder för en, innan man saknar det. 

Lyssnade lite och såg sista tio minuterna av Stockholmsderbyt tidigare i eftermiddags. AIK kan inte göra mål verkar det som, jag fick lite känsla av 1998 när jag såg dem spela och ineffektiviteten framför mål. Självmål var AIK: s bäste målskytt den säsongen och mycket riktigt gjorde Självmål AIK: s mål även idag. Å andra sidan vann AIK SM-guld när Självmål var som målfarligast år 1998... Far därhemma visade matchen i sin iPhone, över FaceTime, och jag tittade i min iPad. Kanske primitivt men jag tycker att det är häftigt och kul att det går så lätt att kommunicera nu. När jag bodde i Jujuy i Argentina för endast 13 år sedan pratade jag med familjen en gång varannan vecka, och då bara tio minuter åt gången. Det var annorlunda. 

Annars är den största nyheten i Chile just nu den stora rättegången mot tidigare regeringsmedlemmar och -tjänstemän som nyligen har inletts i Santiago. Åtalet gäller dråp på nästan 200 personer som miste livet i tsunamin som medföljde den stora jordbävningen som inträffade den 27 februari 2010 i södra delarna av landet. De åtalade anklagas bland annat för att inte ha följt gällande säkerhetsrutiner, negligerat information och vilselett befolkningen. Bland annat gick dåvarande och avgående presidenten Michelle Bachelet ett par timmar efter skalvet ut med ett tal till nationen i samtliga nationella tv-kanaler och radiostationer och avblåste risken för tsunami och manade till lugn. Ett mycket märkligt beteende av en statschef, då en nästan sex meter hög tsunami hade slagit in över sydchilenska kusten cirka en halvtimme INNAN presidentens tal. Bristen på central ledning var uppenbar dagarna efter det massiva skalvet och den avgående regeringen tycktes mest vara intresserade av att skicka militär för att skjuta på hungriga och frusna människor som stal mat och kläder i de drabbade områdena. Stjäla är såklart inte bra men vad gör man i ett sådant läge, om man har förlorat allt man ägde och om man inte har mat, vatten eller mediciner? Jag anser att det är helt rätt av Chile att de ansvariga regeringsmedlemmarna och -tjänstemän utreds och ställs inför rätta för brist på engagemang och felaktig hantering av denna krissituation. Men man måste också ha i åtanke att denna rättegång är politisk. Jordbävningen inträffade precis i övergången från socialistiskt styre under avgående presidenten Michelle Bachelet till ett högerstyre under den tillträdande presidenten Sebastián Piñera och den ny styrande högeralliansen har aldrig missat någon möjlighet att kritisera den tidigare regeringen och presidenten för det misslyckade hanterandet av situationen efter skalvet år 2010. Då den nuvarande regeringen fick visa upp sig dels under den famösa räddningen av gruvarbetarna i Copiapó men också under jordbävningen i Japan förra året då hela chilenska kusten fick tsunamilarm tog man såklart tillfället i akt att inför hela landet dels visa sin förträfflighet men också att utdela kängor till Bachelet och hennes tidigare regering. 

Det är bra att de ansvariga ställs inför rätta, men processen är också ett spel för de politiska gallerierna. Bra eller dåligt - bestäm själv. Michelle Bachelet själv kan inte åtalas då tidigare statschefer åtnjuter en typ av åtalsimmunitet i Chile men det diskuteras i kongressen, där högeralliansen har majoriteten i bägge kamrarna, om att upphäva denna typ av immunitet, just för att även ställa den tidigare presidenten inför rätta för dråp. 

Kriminaliteten i Chile

Svenska Dagbladet har en intressant artikel idag om kriminaliteten i Chile som jag tänkte kommentera. Chile ligger i Sydamerika och är ett sydamerikanskt land men tack och lov finns det en relativ säkerhet (politisk-ekonomisk, civil och rättslig) och brist på korruption i detta land som jag uppskattar högt. Ändå är kriminaliteten en prioriterad fråga, inte minst eftersom hela landet anser att president Piñera misslyckas kapitalt med ett av sina främsta vallöften: det att minska brottsligheten och öka anslagen till landets bägge polisstyrkor, Carabineros de Chile och PDI, Policía De Investigaciones. Anslagen har ökat, men man ser inte någon minskning av brottslighet. Chilenare generellt är besvikna på hur regeringen har skött frågan om den ökade kriminaliteten i landet. Brottsligheten har väl kanske inte ökat sett ur ett nationellt perspektiv under Piñeras tid vid makten, men den har då rakt inte minskat.

SvD har intervjuat en charkuterihandlare i Concepción i södra Chile, en stad som drabbades hårt av den omtalade jordbävningen i februari 2010 och de efterföljande plundringarna. Dessa plundringar som kablades ut över världen under bästa nyhetstid, är en skam för Chile. Charkuterihandlaren berättar att han sedan en tid tillbaka sover i ett litet rum bakom sin butik, med gevär och pistol nära till hands på grund av ökad risk för inbrott. Att skydda sitt enda levebröd är viktigare än en god natts sömn eller att inte kunna vistas i sin bostad längre. Och han är inte ensam heller, det minskade förtroendet för polisen är ett stadigt ökande problem i samhället. Det är i dessa fall som Chiles regerings kriminalpolitik har misslyckats.

Till att börja måste socio-ekonomiska och socio-politiska mätningar och undersökningar alltid sättas i sitt sammanhang och i det här fallet är det mycket enkelt att åskådliggöra nämnda faktum: Chile är ett mer brottsbelastat land än till exempel Sverige, men samtidigt eoner mindre kriminellt och korrupt än våra grannländer här i samma region. I Chiles huvudstad Santiago ska man akta sig ganska noga, trots allt är det en sydamerikansk huvudstad med 7 miljoner invånare. Men man kan faktiskt även i Santiago känna sig relativt säker bara man vidtar nödvändiga åtgärder som egentligen enkom består av att begagna sig av en smula bondförnuft, till exempel att inte gå ensam, inte bära smycken eller väskor som tilldrar uppmärksamhet, att noggrant iaktta folk och händelser på gatan och att ha uppsikt över sina tillhörigheter. Men jämför Santiago med till exempel Bogotá eller México City, två platser där man nog överhuvudtaget ska undvika att gå på gatan.

En av Chiles främsta advokater och diplomater Jorge Edwards (nuvarande ambassadör i Paris) berättade i Revista de Colegio de Abogados nr 49, juli 2010 att han under sin tid som juridikstuderande på Universidad Católica brukade plugga inför tentorna på nätterna uppe på toppen av Cerro Santa Lucía, ett litet berg mitt i centrala Santiago (Ni som har varit där vet hur det ser ut). På den tiden, berättar han, (40-50-talet, min anm.) kunde man sitta ensam en hel natt på Santa Lucía utan att något hände en. Idag om man är tillräckligt modig att våga sitta ensam en natt däruppe ska man nog vara ganska glad om man kommer ner med livet i behåll, och det är ingen överdrift. Och visst är det så att kriminaliteten ökar stadigt, inte bara i Chile utan i hela världen. Se bara på gamla hederliga Stockholm, det var inte för så många år sedan som man kunde gå ensam hem mitt i natten mitt i stan. Eller snedda över Sergels Torg när mörkret hade fallit på, eller ta en kvällspromenad i en park. Hur ser det ut idag? Oprovocerade överfall, ficktjuverier, våld, misshandel, våldtäkter (riktiga sådana, inte falska sådana som svenska statsfeminister anklagar Assange för) och så vidare. Stockholm börjar bli en internationell stad, Stockholm är inte längre det trevna lilla Mysköping där man kan lämna bilen olåst utan på gott och ont växer Stockholm och blir mer som storebröder London, Paris, Köpenhamn och Berlin. Som en bekant till mig sade en gång: ”Man märker mer om kriminaliteten ökar från nivå 0 till nivå 1 än från 1 till 2.”

Arica där jag bor nu är tack och lov relativt skonat från sydamerikanska kriminaliteten (peppar peppar), och jag har personligen inte märkt av någonting här uppe. Arica är fortfarande en mindre stad på chilenska landsbygden och det är hyfsat lugnt häruppe. Man kan gå ut och ta kvällspromenader längs stranden, man kan gå iväg vid 12-tiden på natten och köpa en dricka i kiosken runt hörnet och man behöver verkligen inte känna sig osäker när man går i centrum. Dock ska man vara på sin vakt, det händer otrevliga saker i Arica också. Det finns ett barrio i Arica som heter Tucapel som beklagligt nog tillhör ett av norra Chiles mest farliga kvarter att vistas i. I nästan varje Estrella Arica, regionala dagstidningen, läser man om händelser i Tucapel; oprovocerade överfall ibland med dödlig utgång, våldsamheter, gängbråk, riktade mord och inbrott. Utan att beskylla peruaner och bolivianer för den ökade kriminaliteten så är det ett faktum att dessa grupper är till stor del socialt marginaliserade och tyvärr bidrar det till att de utgör en stor procentandel av de som begår brott, varde det allt från ficktjuveri och stöld till narkotikatrafik och mord. Arica är en relativt säker plats när det gäller kriminalitet på gatan men det är en stor transitplats för narkotika som smugglas in från just Perú och Bolivia. Det finns kvarter och platser i Arica som i allra högsta grad ska undvikas men den generella säkerheten i staden är god.

Som en parantes till allt kan jag bara nämna att San José i Costa Rica däremot, är en brottshärd. Jag bodde i Costa Rica under 2006 och myten om Costa Rica som det lilla gulliga gemytliga och tropiska paradiset i Centralamerikas djungler med fredligt lyckligt folk och avsaknad av militärmakt är ingenting annat än en lögn. Jag är ändå hyfsat van vid att röra mig i Latinamerika men jag har aldrig, inte ens under vistelser i Afrika, känt mig så pass osäker som när jag gick på gatan i San José eller ute i San Pedro där jag bodde. Flera av de som jag bodde med och lärde känna hade blivit överfallna och rånade, jag råddes till att aldrig ens gå utanför dörren när det var mörkt, inte ens i sällskap, och inte för inte fick jag en pistol i nacken mitt på ljusan dag när jag gick hemåt en gång och jag var tvungen att lämna över en väska till en rånare. El país chiquitico är en myt vad gäller säkerhet och till och med arbetskamrater, infödda costarricaner, sade att det inte var någon idé att gå till polisen och ägna flera timmar åt något som inte skulle ha till absolut någonting. Återigen, allting är relativt och åker vi till Costa Ricas grannländer i Centralamerika skulle det säkert gå oss ännu värre. Costa Rica är ändå ett fint litet land med fin natur och vita stränder och åk gärna dit och njut av god mat, orörd natur och surfing, folk är gästvänliga och trevliga och ni får säkert en härlig vistelse där, men undvik San José och gå framför allt inte på myten om det ”fredliga och säkra Costa Rica” utan ta det lika försiktigt i Costa Rica som om ni vore i México, Río de Janeiro eller Colombia.

SvD skriver att i Argentina låter folk helt enkelt bli att polisanmäla brott då det helt enkelt inte tjänar något till att informera den korrupta polismyndigheten vad som har inträffat. Jag personligen kan intyga att så är fallet. Senast jag var i Argentina mutade vi en konstapel med 50 argentinska pesos (ca 150 svenska kronor) för att slippa hastighetsböter med bilen. Försök muta en chilensk Carabinero och Ni blir åtalade för det.

Man menar, enligt SvD: s artikel, att Chile tillsammans med övriga länder i Sydamerika fortfarande befinner sig i en transition från diktatur till demokrati, och tar det faktum att först år 2009 överfördes kommandot över Chiles Carabineros från försvarsdepartementet till inrikesdepartementet som bevis för detta, och att detta skulle vara ett hinder för till exempel polisiärt arbete eller brottslighetens minskande. Där invänder jag å följande:
a) Jämför inte Chile med övriga latinamerikanska länder när det gäller transition mot demokrati. Chile ligger långt, mycket långt, före länderna som omringar oss och en enkel studie av historia, socio-ekonomisk utveckling och nivån på transparens hos stat och myndigheter samt bristen på korrupton visar detta.
b) Hur kommer det sig i så fall att respekten för Carabineros har minskat sedan överförseln till inrikesdepartementet? Carabineros grundades år 1929 som en paramilitär styrka, med gendarmeriet som förebild. Carabineros är därför inte menade att lyda under ett inrikesdepartement, en paramilitär styrka (varför har inte Sverige en sådan också) ska lyda under försvarsministern. PDI kan mycket väl lyda under inrikesministeriet då de inte arbetar med direkt gatuvåld eller liknande men Carabineros ska lyda under försvaret.

Regeringen har ökat anslagen till Carabineros, men hur kommer det sig då att charkuterihantlaren i Concepción ska behöva vakta sin butik med vapen i handen då han inte längre kan lita på polisen? Enligt SvD och Flacso, Latinamerikanska Institutet för Statsvetenskap har kriminaliteten sjunkit i Chile, men själva oron för kriminalitet kvarstår. Respekten och tilliten för polisen, som ibland inte ens dyker upp – ett nytt fenomen som var okänt tidigare, har sjunkit och detta skapar såklart oro och rädsla hos befolkningen. President Piñera har som sagt ökat anslagen till Carabineros men ändå är det något som tydligen inte fungerar. Jag kan hålla med om att fel prioriteringar görs under en nuvarande regeringen. Istället för att skydda ”vanligt folks” egendom används Carabineros och PDI ibland till att skydda storföretagen och de stora egendomarna.

Jag stödde öppet Piñera i presidentvalet år 2009. Men ibland börjar man undra om det inte ändå var bättre under Pinochet.