Lägesrapport

Solen steker från kornblå himmel,

temperaturen visar 30 grader.

Behagliga havsbrisar

sveper in från den blå oceanen,

gör besök i våra kalufser.

Vågorna sköljer över soldränkt strand,

detta är ett härligt land!

Och här ligger jag... magsjuk och med feber.

Apple family

Lördag kväll

Lördag eftermiddag, och ni verkar det som att den rojalistiska yran och glädjen som vi har svämmats över av, så även jag, håler på att ebbas ut. Jag satt uppe till fyra i torsdags morse för att följa med vad som hände borta i Sverige via internetradio och tidningar. Det är inte varje dag som det föds en tronarvinge, och det är fantastiskt att Sverige monarki har fått sin arvinge som för en tusenårig tradition vidare. Jag hade dock hellre sett en pojke, och att han hade döpts till Oscar. Jag har alltid velat se Oscar III på Sveriges tron.

Nyheten tas dock med ro här nere i Sydamerika. Jag läser dagligen fyra chilenska dagstidningar (La Tercera, El Mercurio, Las Últimas Noticias och Estrella Arica) och två argentinska (La Nación och Clarín) men ingen av dessa alster har skrivit något, ens en notis, om att det har fötts en sessa i Sverige.

Värmen fortsätter, minor fortsätter hittas här och var uppe vid gränstrakterna och igår kväll hade vi ett par vänner över på sushi och lite drinkar. De sista gästerna gick klockan sex imorse, har man bara gott sällskap, god dricka och gott tilltugg är det lätt att få tiden att stanna här i Sydamerika. Just nu är det öppet möte för motsvarande bostadsrättsföreningen och jag tar det aktiva beslutet att inte närvara. Jag har varit på ett par såna där möten tidigare och jag har under dessa fått klart för mig att det stämmer att det är de tomma tunnorna som bullrar mest. Dessa möten förstörs nämligen gång på gång av negativa gnällspikar som ser som sitt kall att klaga på allt och alla. Oftast, men inte alltid, är det medelålders hemmafruar som ägnar dagarna åt att träffa varandra, skvallra och sprida rykten för att sedan ge utlopp för sin pessimism bland annat på dessa möten. Ingenting avklaras och ingenting blir gjort, och jag blir bara irriterad när jag närvarar.

Ikväll blir det en plugg-kväll, fortsätter duktigt att studera min engelskkurs.

Ser nu att ordet "engelskkurs" enligt min Google Chrome är felstavat. Slår upp stavningsförslagen. Var i alla oceaner finns likheten mellan "engelskkurs" och "strängeligen"?

Far: Arsenal-Tottenham går enligt TV-tablån på Fox, så vi hörs o ses imorgon söndag!

A Vuestras Altezas Reales de Suecia

Deseamos toda la suerte y que Dios Les bendiga

Viva la monarquía de Suecia

Minor

Solen skiner från en klarblå himmel här i sensommarvarma Arica. Häromkvällen skakade det till i berggrunden, men ingen större skada skedd, och regnet fortsätter skvala ner uppe i bergen vilket omöjliggör badande i det saltstänkta Stilla Havet, vilket jag tidigare har berättat om. Men det är inte bara stranden och badvattnet som förstörs av den ihållande nederbörden, som faktiskt även visar sig i form av snö. I helgen stängdes gränsen mellan Chile och Perú, bara cirka 10 minuters bilfärd härifrån, vilket lämnade 500 chilenare strandsatta på Tacnas centralstation och såvitt det ser ut kommer gränsen fortsätta vara stängd. Inte på grund av regnen i sig, utan på grund av vad regnet har ställt till med. En mängd floder har sitt utlopp i havet i Aricabukten och ett par av dem rinner just ganska nära gränsen mot Perú, framför allt den stora Río Lluta. Dessa floder som vanligtvis inte är mer än små rännilar har svämmat över totalt på sin färd ner mot Oceanen, och det är naturligtvis inte något nytt, El Niño-period och allt som det är i nu. Jo, om de rinner i gränstrakterna mellan Chile-Perú. Till saken hör nämligen detta: området är kraftigt minerat, av bägge länderna men framför allt på den chilenska sidan efter ett överhängande hot om en gemensam peruansk-argentinsk invasion av Chile år 1978. De bräddfulla floderna har nu svept med sig allt i sin färd och det innefattar även gamla minor. Både antitank-minor och personminor, som i decennier legat och blekts ute i Atacamaöknens ödemark dit ingen vettig människa går, ligger nu på grund av flodernas framfart spridda lite här och var utan någon uppsikt och faktum är att armén till och med har hittat minor i havet. Hela gränsfronten är därför stängd på bägge sidor och Chiles armés minröjningsteam har fullt upp med att se till att området blir framfartsdugligt igen. Enligt chilensk media har över 250 minor hittats och desarmerats, både i havsbryn och strandkant, längs flodkanter och vid vägar. Stranden där minor har upphittats, där floderna i ett gemensamt delta rinner ut, är lyckligtvis nog ett område som är avstängt för allmänheten så inga människoliv har varit i fara. Vi bor som bekant ett par hundra meter från havet, mellan Aricas centrum och stranden där minorna hittas, och både Carabineros (polisen) och arméns helikoptrar flyger skytteltrafik precis ovanför oss.

Los trabajadores allí tienen suerte, pasan todo el día puro buscando minas.

Måndag igen...

Vid Toraks tänder och Belars skägg vad det är varmt! Idag är det så varmt så till och med aptiten försvinner. Har precis ätit lunch med Gabrielas familj och efter ett par skopor tog det stopp. Sitter nu och svettas här, trots att fönster är öppna och vinden blåser från havet. Havet, som vanligtvis glittrar azurblått (det är inte bara Medelhavet som glittrar azurblått) är förvandlat till en kaffememjölkbrun sörja på grund av de sabla skyfallen i bergen. Inte kan man bada, inte kan man surfa och framför allt ser det helt bedrövligt ut när man ser eländet. Det börjar nästan bli värre nu än vad det var förra året. Det tar bara ett par dagar för havet att själv tvätta rent lorten men då måste ju regnandet upphöra först så inte floderna för med sig mer lort på sin forsande väg från berg till strand.

Jag har som bekant engagerat mig lite till och från som lärare i engelska och idag började jag en onlinekurs för att kunna undervisa även på skolor och institut. Idag var första "lektionen" på den kursen och med andra ord är jag tillbaka i skolbänken igen. Eftersom jag inte har studerat engelska på högre nivå på över 10 år känner man att framför allt ens grammatik inte riktigt håller nivån. Jag pratar nog bättre engelska än de flesta men oavsiktligt får ens pratade engelska ett drag av mer vardagligt TV- och filmspråk när man inte längre studerar språket och håller det levande, vilket märks nu när man ser avancerade grammatikövningar som man ställs inför.

I lördags blev det en trevlig utgång, på tu man hand. Vi ringde inte några vänner för att dra ihop ett stort gäng, utan vi beslöt att endast åka iväg vi två. Precis som vi hade briefat under kvällningen åkte vi först iväg till Mojito, puben/restaurangen vid stranden, och kände den ljumma kvällsbrisen från havet när vi satt på takterassen och smuttade på ett par Margaritas. Vi träffade en bekant som vi delade bord med, samtalade och drack ett par drinkar tillsammans. Sedan blev det dans, vi åkte iväg till SoHo, ett av Aricas största discon. Trots att det var ett helt ok discotek, men långt ifrån Acrópolis i Jujuy, måste jag säga att jag inte uppskattar dylika inrättningar längre. Discon, som länge har varit ett stort nöje för min del även om jag inte dansar vidare bra, har jag nyligen upptäckt mest är till nackdel för min del. Jag gillar inte de epileptiskt blinkande ljusen, trängseln, röken (både cigarettrök & rökmaskiner), de dyra drickorna eller den dånande musiken som gör att man lämnar stället med tillfällig tinnitus. Men det är väl ett ålderstecken det också antar jag. Med tanke på snittåldern på övrig klientel som befann sig på SoHo den kvällen (<25) så får jag väl lite melankoliskt inse att disconas, dansens och klubbarnas tid är förbi och jag får ytterligare fokusera på pubar och restauranger nästa gång uteliv och helgnöjen blir aktuellt. Där kan man iallafall konversera i normal samtalston med sitt sällskap.

Imorgon är det Alla Hjärtans Dag och naturligtvis är vi bjudna på det bästa sättet att fira någoniting överhuvudtaget och som tar sig bäst uttryck under den sydamerikansk aftonen, nämligen ASADO. Den 14 februari är för Gabriela och mig inte bara Alla Hjärtans Dag, utan dessutom dagen då vi först träffades in real life och blev tillsammans.

Lördag kväll

Idag har det säkert varit årets varmaste dag. Stekande sol och het värme omgav oss så till den milda grad att vi ställde in en dagsutflykt till Ullared förlåt Tacna i Perú. Vi behöver visserligen åka dit för att göra lite ärenden, bland annat behöver vi båda förnya våra glasögon men det har helt enkelt varit för varmt. Det har egentligen varit en perfekt dag för att sitta under ett stort parasoll på stranden och låta sig svalkas av havsbrisen. Det råder dock badförbud nu på grund av skyfallen uppe i bergen som får floderna som har sitt utlopp i Arica att svämma vår bukt över med lera, sand och skräp. Precis som förra året. Åt tidigare idag en boliviansk lunch uppe hos sväran, en mustig och kryddstark kött- och grönsakssoppa som heter Fricasé, inte helt olik Jujuys traditionella rätt Locro. Fantastiskt gott, som den mesta sydamerikanska maten.

Nu är det kvällning och solen går ner över min utsikt över Stilla Havet och färgar himlen vackert orange. Här sitter jag med en kall öl bredvid mig på bordet och vi håller på att göra oss iordning för en utgång i Aricas sommarnattsliv. Det blir i sann sydamerikansk anda ganska improviserat, det vill säga att ingenting är planerat eller spikat. Men planerna ser ut såhär: en (eller ett par) drinkar på Mojito vid stranden, stans bästa drinkställe med fin utsikt över havet och staden, för att sedan leta oss vidare till Soho för att klubba och dans.

Ikväll har jag på mig mina kalsonger från Calvin Klein i Göteborg, strumpor från Hush Puppies i Santiago, jeans från Levis i Stockholm, skjorta från Zara i Stockholm samt ett par skor från París här i Arica. Till det dekorerar jag min lekamen med Aqua di Giò och hårvax från L’Oreal.

Clase de Ínglish On Láin

Pollo = Chicken
Repollo = Rechicken

Malvinerna

En nygammal geopolitisk konflikt har blossat upp i Sydamerika. Förrutom Peru och Bolivia som i och med sina anmälningar mot Chile inför Internationella Domstolen i Haag härmed gör officiella geopolitiska anspråk på chilenskt territorium – till skillnad från tidigare endast mer eller mindre aggressiva uttalanden –, har även Argentina och Storbritannien börjat höja sina röster om den till Storbritannien hörande men under argentinskt anspråk lystrande ögruppen Falklandsöarna eller Malvinerna, belägen i sydatlanten endast 450 km från den argentinska kusten. För exakt 30 år sedan, dels i ett desperat försök att vända hemmaopinionen men även för att fullfölja en sekellång nationell strävan, iscensatte den argentinska militärjuntan en fullskalig invasion av öarna vilket ledde till Falklandskriget i vilket den brittiska flottan gjorde proceduren förkrossande kort med sin argentinska motpart. Den argentinska hemmaopinionen vändes visserligen men åt fel håll än den tänkta: den på hjältemod aspirerande militärjuntan föll, och landet återfick en demokratiskt vald statschef och regering.

Argentina har dock aldrig glömt Falklandsöarna, eller Malvinerna som jag väljer att kalla dem, och de geopolitiska anspråken har i allra högsta grad kvarstått. På samtliga argentinska kartor utpekas öarna som argentinska, i skolorna lär eleverna sig de argentinska platsnamnen och den argentinskt skrivna historien, det korta kriget kallas ”ärevördigt” och ”heroiskt” trots brakförlust och krigsveteranerna betraktas som nationens hjältar. Trots detta har det inte hörts mycket om ämnet på ganska länge, men de senaste veckorna verkar konflikten ha blåsts till liv igen. Argentina, vars styrelse verkligen inte behöver oroa sig för sviktande opinion, tvärtom, har förbjudit fartyg under malvinsk flagg att lägga till i argentinska hamnar och flera länder, bland annat Uruguay och Brasilien, har följt efter. Argentina har också ställt in en av få civila flygningar från öarna till den sydamerikanska kontinenten och den enda som landar i Argentina. Storbritannien har svarat på detta med att skicka ner krigsfartyg till öarna, något som nu Argentina protesterar kraftigt mot, bland annat i FN: s säkerhetsråd, och kallar aktionen för en ”militarisering av Atlanten”. Argentinas president Cristina Kirchner höll ett flammande tal i Buenos Aires igår tisdag eftermiddag och sade att konflikten inte längre är argentinsk, utan ”latinamerikansk och global”.

Jag bodde i Argentina under hela 1999, och det var så länge sedan att jag fortfarande gick i skolan (jag tog”studentexamen” i Argentina och då jag senare även tog studenten i Sverige innehar jag således två studentexamina), och jag minns hur vi ägnade en hel dubbeltimmes geografilektion åt just Malvinerna. Först lärde vår enögde magister oss de argentinska namnen på öar, berg, städer och byar, vikar, floder osv. För den intresserade: de brittiska namnen på huvudöarna West Falkland och East Falkland heter i Argentina Isla Gran Malvina och Isla Soledad och huvudorten Stanley innehar det något mer argentinska namnet Puerto Argentino. Bara som ett exempel. Efter att duktigt ha skrivit upp namnen i våra geografiböcker höll vår magister en brinnande patriotisk monolog om Malvinerna, hur britterna ockuperar argentinskt territorium och hur hjältemodigt krigsutbrottet 1982 var. Han slog med näven i katedern så golvet sprack nästan när han eldande hojtade in den sårade argentinska nationalkänslan i våra öron och hur vi alla måste stå upp och kämpa för att Malvinerna åter blir argentinska och visst, vi höll med naturligtvis. I Argentina säger man inte emot läraren.

Även om jag har full förståelse för de argentinska anspråken på Malvinerna (däremot är det inte sagt att jag STÖDER dem – inte fullt ut i alla fall) så har jag också full förståelse för London, som å sin sida kort säger att ämnet inte är aktuellt för diskussion så länge inte Falklandsöarnas invånare kräver det. Visst stämmer det, i den moderna världen vi lever i är det väl till sist ändå folket som bestämmer. Hur ologiskt det än må vara att Storbritannien styr över territorium på andra sidan jorden, på argentinsk kontinentalsockel, inte ens 50 mil från argentinska kusten, så bebos ändå öarna av britter. Folk som alltid har varit britter och som fortsatt vill vara britter. Om dessa frivilligt ger upp den önskan och önskar återansluta sig med Argentina, ja då instämmer jag gladeligen i det argentinska firandet att öarna har anslutit till de blåvita. Men tills dess får vi nog fortsatt vänja sig vid brittisk närvaro, civil och militär, i Sydamerika.

Insomnio

Jag lider just nu av insomnio. Ett par nätter i sträck nu har jag endast fått ett några timmars sömn: antingen har jag legat fram till småtimmarna utan att kunna återgå till vilan eller som nu, då jag har vaknat framåt småtimmarna och trots att man känner sig sömnig är det omöjligt att somna om. Det är bara att invänta ljusningen och solens uppstigning över Anderna.

Det är varmt, man svettas om natten men man borde ju vara van vid det här laget. Någonting är det som får mig att ligga vaken och skruva runt i slafen som en okokt ål istället för att avnjuta den nokturna vilan.