Lite nytt....

Sent mellan rapporterna nu. Beklagar för det men så har det också varit en lite småtråkig vinterdvala härnere. Två veckors vinterlov från studierna kombinerat med ett nyhetsflöde lika med noll bidrar inte till någon större dos av kreativitet. Temperaturerna har legat på 12-15 grader vilket räknas som kallt här i Arica. Vintern har haft sitt fasta grepp om vår region fram tills för ett par dagar sedan då solen tittade fram för första gången på ett par veckor. En del jordskalv har det varit också, både i Arica och i Sverige. Imorse och häromkvällen skakade det till här, inte något av skalven nådde upp till ens 4 på Richter och häromveckan skakade Sveriges västkust vilket hör till ovanligheterna. Må så vara att man inte är van vid jordskalv (läs: INTE jordbävningar) i Sverige men det var faktiskt pinsamt att läsa hur media vrålade om ”JORDBÄVNING I HALLAND!” och höra folks gråtmilda historier om hur allt hade skakat och hur saker nästan hade gått sönder och hur förfärligt det hade varit.

Jag är just nu i full fart med att avsluta en utbildning för att fortsätta som lärare i engelska, men på mer avancerad nivå. Bara de sista tentorna kvar nu innan man kan titulera sig TEFL Certificated. På tal om studier så har jag ännu inte kommit igång med universitetet, då jag väntar på en dispens från rektorn angående mina betyg. Det är en lång historia som bottnar i ett lite trögkört utbildningssystem, lite mer byråkrati och dessutom reformer inom Chiles utbildningsdepartement som försenar hela maskineriet. Fråga inte, till och med jag är trött på den historien.

Igår var det träningsmatchdag i fotbollsvärlden och både Chile och Sverige förlorade med 0-3. Sverige spelade en avskedsmatch på Råsunda som sorgligt nog ska rivas och Chile var i USA en sväng och spelade en match mot Ecuador. La Roja stod inte alls att känna igen och det måste till en ordentlig kragtagning om förstaplatsen i CONMEBOL’s VM-kvalgrupp ska behållas. Ja, Chile leder Sydamerikas kvalgrupp till VM 2014 i Brasilien.

Vi tillbringade helgen i Tacna tillsammans med svåger och svägerska. God mat, bra shopping och energiskt nattliv. Trevlig stad det där, men jag har fortfarande stor lust att fortsätta vidare norrut i Perú, till Arequipa och Nazca.

Förövrigt är det tydligen hit till Sydamerika, eller närmare bestämt till nyligen nämnda Ecuador, som man behöver flytta/fly för att komma undan de feministiska PK-horderna som härjar i Europa.

Lördag kväll

Lördag eftermiddag, och ni verkar det som att den rojalistiska yran och glädjen som vi har svämmats över av, så även jag, håler på att ebbas ut. Jag satt uppe till fyra i torsdags morse för att följa med vad som hände borta i Sverige via internetradio och tidningar. Det är inte varje dag som det föds en tronarvinge, och det är fantastiskt att Sverige monarki har fått sin arvinge som för en tusenårig tradition vidare. Jag hade dock hellre sett en pojke, och att han hade döpts till Oscar. Jag har alltid velat se Oscar III på Sveriges tron.

Nyheten tas dock med ro här nere i Sydamerika. Jag läser dagligen fyra chilenska dagstidningar (La Tercera, El Mercurio, Las Últimas Noticias och Estrella Arica) och två argentinska (La Nación och Clarín) men ingen av dessa alster har skrivit något, ens en notis, om att det har fötts en sessa i Sverige.

Värmen fortsätter, minor fortsätter hittas här och var uppe vid gränstrakterna och igår kväll hade vi ett par vänner över på sushi och lite drinkar. De sista gästerna gick klockan sex imorse, har man bara gott sällskap, god dricka och gott tilltugg är det lätt att få tiden att stanna här i Sydamerika. Just nu är det öppet möte för motsvarande bostadsrättsföreningen och jag tar det aktiva beslutet att inte närvara. Jag har varit på ett par såna där möten tidigare och jag har under dessa fått klart för mig att det stämmer att det är de tomma tunnorna som bullrar mest. Dessa möten förstörs nämligen gång på gång av negativa gnällspikar som ser som sitt kall att klaga på allt och alla. Oftast, men inte alltid, är det medelålders hemmafruar som ägnar dagarna åt att träffa varandra, skvallra och sprida rykten för att sedan ge utlopp för sin pessimism bland annat på dessa möten. Ingenting avklaras och ingenting blir gjort, och jag blir bara irriterad när jag närvarar.

Ikväll blir det en plugg-kväll, fortsätter duktigt att studera min engelskkurs.

Ser nu att ordet "engelskkurs" enligt min Google Chrome är felstavat. Slår upp stavningsförslagen. Var i alla oceaner finns likheten mellan "engelskkurs" och "strängeligen"?

Far: Arsenal-Tottenham går enligt TV-tablån på Fox, så vi hörs o ses imorgon söndag!

Måndag igen...

Vid Toraks tänder och Belars skägg vad det är varmt! Idag är det så varmt så till och med aptiten försvinner. Har precis ätit lunch med Gabrielas familj och efter ett par skopor tog det stopp. Sitter nu och svettas här, trots att fönster är öppna och vinden blåser från havet. Havet, som vanligtvis glittrar azurblått (det är inte bara Medelhavet som glittrar azurblått) är förvandlat till en kaffememjölkbrun sörja på grund av de sabla skyfallen i bergen. Inte kan man bada, inte kan man surfa och framför allt ser det helt bedrövligt ut när man ser eländet. Det börjar nästan bli värre nu än vad det var förra året. Det tar bara ett par dagar för havet att själv tvätta rent lorten men då måste ju regnandet upphöra först så inte floderna för med sig mer lort på sin forsande väg från berg till strand.

Jag har som bekant engagerat mig lite till och från som lärare i engelska och idag började jag en onlinekurs för att kunna undervisa även på skolor och institut. Idag var första "lektionen" på den kursen och med andra ord är jag tillbaka i skolbänken igen. Eftersom jag inte har studerat engelska på högre nivå på över 10 år känner man att framför allt ens grammatik inte riktigt håller nivån. Jag pratar nog bättre engelska än de flesta men oavsiktligt får ens pratade engelska ett drag av mer vardagligt TV- och filmspråk när man inte längre studerar språket och håller det levande, vilket märks nu när man ser avancerade grammatikövningar som man ställs inför.

I lördags blev det en trevlig utgång, på tu man hand. Vi ringde inte några vänner för att dra ihop ett stort gäng, utan vi beslöt att endast åka iväg vi två. Precis som vi hade briefat under kvällningen åkte vi först iväg till Mojito, puben/restaurangen vid stranden, och kände den ljumma kvällsbrisen från havet när vi satt på takterassen och smuttade på ett par Margaritas. Vi träffade en bekant som vi delade bord med, samtalade och drack ett par drinkar tillsammans. Sedan blev det dans, vi åkte iväg till SoHo, ett av Aricas största discon. Trots att det var ett helt ok discotek, men långt ifrån Acrópolis i Jujuy, måste jag säga att jag inte uppskattar dylika inrättningar längre. Discon, som länge har varit ett stort nöje för min del även om jag inte dansar vidare bra, har jag nyligen upptäckt mest är till nackdel för min del. Jag gillar inte de epileptiskt blinkande ljusen, trängseln, röken (både cigarettrök & rökmaskiner), de dyra drickorna eller den dånande musiken som gör att man lämnar stället med tillfällig tinnitus. Men det är väl ett ålderstecken det också antar jag. Med tanke på snittåldern på övrig klientel som befann sig på SoHo den kvällen (<25) så får jag väl lite melankoliskt inse att disconas, dansens och klubbarnas tid är förbi och jag får ytterligare fokusera på pubar och restauranger nästa gång uteliv och helgnöjen blir aktuellt. Där kan man iallafall konversera i normal samtalston med sitt sällskap.

Imorgon är det Alla Hjärtans Dag och naturligtvis är vi bjudna på det bästa sättet att fira någoniting överhuvudtaget och som tar sig bäst uttryck under den sydamerikansk aftonen, nämligen ASADO. Den 14 februari är för Gabriela och mig inte bara Alla Hjärtans Dag, utan dessutom dagen då vi först träffades in real life och blev tillsammans.