Lite nytt

God afton,

 

Jag har inte haft vinterkräksjuka någon gång tidigare, inte ens när jag bodde i Stockholm. Folk har insjuknat till höger och vänster men jag har klarat mig. Fram tills nu, när jag bara är här på besök.

 

Här har det hänt en hel del de senaste veckorna, både roligheter och tråkigheter. Jag ska inte ledsna ut Er eller mig själv med att rabbla allt tråkigt som har hänt, men jag kan nämna att det har med en nyupptäckt vattenskada i min lägenhet att göra. Lägg därtill byråkratiska försäkringsbolag och en allmänt trögkörd renoveringsprocess som tydligen behöver tre veckor på sig att ens sätta igång så förstår Ni säkert att jag har varit tämligen frustrerad. Aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, kunde jag tro att Sverige skulle vara upp till denna grad byråkratiskt. Här är man bra på att kritisera övriga länder, inkluderat Sydamerika, för att dessa skulle vara byråkratiska men man är ganska duktig på att vara det själv. Nu, efter "bara" tre veckor, verkar det dock som att reparationer ska komma igång och jag kan andas lite lugnare.

 

Bland de mer trevliga aktiviteterna som jag har sysselsatt mig med har vi skidåkning, långa promenader i sagolika vinterlandskap, goda middagar med släkt och vänner samt lite utgångar. Igår onsdag skulle jag ha gått och sett matchen mellan Sverige och Argentina men det fick jag efter mången fundering in i det sista ställa in på grund av sjukdom. På måndag reser jag en kort sväng till Värmland för att återse vår gamla sommarstuga, som Ni kan läsa mer om här.

 

Det är riktigt roligt att återse allt och alla, men kanske att man börjar så smått tråna tillbaka hem till Arica nu. Min hustru är i vecka 16 så jag kan inte vara borta alltför länge. Det snöade här i Stockholm igår kväll och det är fantastiskt vackert. I Arica är det tydligen värmebölja med temperaturer en bra bit över 30 grader...

Jul och fortsättning

God jul och god fortsättning till Er alla! Ni ser - vi överlevde både 21 December (vad var det jag sa?) och julstöket. Det var en lugn och stilla jul här i kokande värme. Det blev julstök med pepparkaksbakning och ocencurerade Kalle Anka på datorn på julaftonseftermiddagen för min del, sedan en utmärkt kalkonmiddag på kvällen, följt av julklappsutdelning. Vi vuxna ger inte varandra julklappar i så stor utsträckning utan julen och julklappar här är till för barnen. Här i värmen dröjde julstämningen med sitt infinnande men då den varma doften av pepparkakor enligt farmors recept spred sig från ugnen och Kalles snattrande från Youtube så visst blev det jul till slut. De julklappar som jag fick var få men bra, bland annat en tröja, en slips, en parfym samt den bästa av de alla: en Xbox 360 av frugan.

 

Julen här är kort, redan imorgon är det vanlig dag igen. Det känns, av någon anledning, som att julen här var extra kort än för två år sedan. Jag upplevde det då som att det var mer intensivt, mer bling-bling, mer och längre familjeträffar och framför allt mer julklappar. Men det kanske helt enkelt beror på att det var den första riktiga chilenska julen som jag fick uppleva, då för två år sedan. I år visste jag hur det skulle gå till och därför gled denna jul mer obemärkt förbi.

 

Nog saknar man Sverige och familjen en hel del under julen. Sill, Janssons Frestelse, köttbullar, kyrkan, julluncher och snö. Nästa år är vi i Sverige, det är så gott som ett löfte. På tal om Sverige så reser jag dit igen om bara ett par veckor, den 15 januari landar jag i Stockholm. Det ska bli mycket trevligt!

 

Idag har det varit en värre dag än söndagarna, inte ens apoteken har haft öppet. Vi åkte iväg till stranden en kort sväng i eftermiddags och det verkade som att hela norra Chile hade fått samma idé. Det fanns liksom inte så mycket att göra när en hel stads näringsliv hade låst sina dörrar utan då blev stranden ett naturligt tillhåll. Nu väntar nedräkning till nyår. Vi har inte planerat något speciellt alls utan det blir nog lite trevlig middag och sedan har vi första (nästan...) parkett i utsikten mot El Morro och de stora fyrverkerierna från toppen.

 

God fortsättning!  

Sverige

Jag har landat i Sverige.

Jag landade egentligen redan i förrgår. Flög från sommarvarma Santiago i onsdags middag och efter 14 obekväma timmar anlände jag Europa och den spanska huvudstaden på torsdagsmorgonen. Sedan var klockan 15.30 när jag klev av Iberias eftermiddagsmaskin till Stockholm från Madrid och då var det redan mörkt.

Det är väldigt trevligt att återse min familj men jag saknar Henne såklart.

Jag har hittills inte hunnit med att göra så mycket än, men jag har ätit goda middagar med klassisk svensk husmanskost och idag lördag har jag varit ute i skogen en bra sväng och plockat trattkantareller. Var någonstans säger jag inte men vi befann oss någonstans inom Stockholms Län. Amor, encontramos CALETA de honguitos y te voy a llevar harto para que te cocine lo que te guste: el pan tostado con hongos y crema y la carne con la salsa de hongos.

Ikväll en sväng ut på Stockholms kvällsliv och dricka några pilsner.

Jag såg förresten "Debatt" på SVT i torsdags, samma kväll som jag landade. Eller jag SÅG inte så mycket, jag LYSSNADE på eländet kanske man ska säga, men det var ju också en välkomsthälsning till den styrda medians, rabiatfeminismens och det statligt subventionrade manshatets PK-Mecka...

Te extraño amor, cuidate y que Diós esté contigo y con nuestra casa.

Mina vandringar

Stockholm – Djursholm – Kungälv – Djursholm – San Salvador de Jujuy – Djursholm – Gränna – Djursholm – Santiago de Chile – Djursholm – San José – Djursholm – Stockholm – Madrid – Stockholm – Arica.

Jag kanske har zigenarblodet i mig ändå, vem vet?

Söndagskrönika och uppföljning: Doktor Glas

När jag flög hit till Chile fick jag endast medha 23 kilo i min koffert. Det är i sådana lägen som man får prioritera och jag är glad att jag lyckades välja bort saker som jag inte direkt behöver härnere för att lämna plats åt mer relevanta ting. Bland annat lämnade jag kvar i Sverige modelljärnvägen och hockeyutrustningen.

Men en sak är jag glad att jag tog med: kronjuvelen i mitt bibliotek. Jag älskar och saknar alla mina kära böcker även om min boksamling är tryggt förpackad på vinden ville jag ändå ta med till Sydamerika ett svenskt tidlöst mästerverk: Hjalmar Söderbergs paradnummer Doktor Glas.

Den boken blir bara bättre och bättre ju fler gånger man läser den. Jag har läst den minst 20 gånger i Sverige och i alla fall 10 gånger här i Chile och jag tröttnar aldrig på att fördjupa mig i den dystre med. lic. Tycho Gabriel Glas’ olyckliga vandringar i sekelskiftets Stockholm. ”Mig gick livet förbi” suckar dr Glas i sin självbiografiska essä om livets vara eller icke vara och betraktar kritiskt sina bekantas konversationer över en öl, ett glas citronvatten eller en grogg på Grands uteservering då sommarsolen lägger sig över vår huvudstad. Han ser allt som det talas om som ytligt och irrelevant och inte ens hans fina titel och goda renommé är honom till någon glädje då läkaryrket är den profession som enligt honom passar honom allra minst. Hans syn på människan och livet gör att hans hedervärda yrke mest är honom till last. Han förstår inte hur han enligt doktorskodexen är nödgad att städse säga ja till livet då livet honom endast bringat olycka, avsky och sorg. Han ser de många födslar som han assisterat vid som något avskyvärt; fyllda av skräck, smärta, skrik och blod och han jämför detta livets begynnande med döden, som kan vara så lugn, befriande och stämningsfull. Doktor Glas’ enda källa till emotionell sällhet finns i den undersköna Helga Gregorius, olyckligt gift med pastorn med samma efternamn, och då fru Gregorius besöker dr. Glas i delikata ärenden tar denne på sig rollen som frälsare av den späda damen från de bojor som hennes trolovning givit henne. Doktorn hjälper fru Gregorius genom sin doktorstitel att slippa undan sina äktenskapliga plikter genom att inbilla den motbjudande pastorn att dennes hjärta är så pass illa att det enda hoppet är total avhållsamhet från äktenskapets intimiteter. Äntligen får dr. Glas användning av sin doktorstitel för att kunna utöva dess enligt honom verkliga uppgift: att bevara kärleken. Han övertalar till och med pastorn att bege sig iväg på en till synes helt onödig spavistelse i Porla, allt för att ge pastorns hustrun ro, och kanske för att en gång få sina känslor besvarade av henne. Fru Gregorius ser dr. Glas dock endast som läkare och inte som den som skulle kunna rädda henne från ett äktenskap med den man som inger henne en sådan ”förfärlig avsky”. Nej, fru Gregorius’ hjärta tillhör en annan man. Till slut tar så dr. Glas beslutet som historiens huvudsakliga problematik kretsar kring: livets vara och icke vara. Vem är berättigad till livet?

Det är inte Söderberg som berättar historien för oss, utan det är dr Glas själv. Berättelsen om den melankoliske och kanske neurotiske läkaren är så pass självutlåtande och helt enkelt fantastiskt välskriven att den skulle mycket väl kunna vara verklig. Ett mästerverk ut i varenda bläckplump och vem har inte fascinerats av den fantastiska stockholmsskildringen från sekelskiftet som dr. Glas ger oss? Man promenerar tillsammans med dr. Glas på hans kvällspromenader genom Gamla Stan och ser de sista hästdroskorna, man ser bygget av det pampiga Riksdagshuset på Helgeandsholmen och man hör plingandet från spårvagnen samtidigt som gaslyktorna tänds längs Strömmens mörknande stråk när doktorn berättar för oss om sina funderingar och tankar kring livet, ensamheten och döden.

”Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad”, har dr. Glas plitat ner på en papperslapp som han visar mig en natt när vi samtalar om hans öde. När skrev han det? Är det en reflexion av honom själv? Den ärevördiga doktorns tankar och olyckliga funderingar i den ensamma stockholmsnatten har trollbundit en läsarpublik i över ett hundra år och man må ana, att berättelsen kommer fortsätta glädja och förundra i säkerligen ett hundra år till.