I väntans tider

Nu är det endast en månad kvar tills Lillan kommer!

Såhär ser sovrummet ut, inrett och dekorerat:

 

 

Sängen är på plats i hörnan,

bäddad med nya rena lakan och filtar.

Gosedjuren med Bamse i spetsen

vakar från sin plats på hyllan.

Gamle Bert-Olov

lutar mot Världens Starkaste Björn.

Mammas hemsydda lapptäcke väntar.

Väskan är packad, klar och redo

att medtagas till BB.

Och byrån är full med kläder och filtar. 

 

Slutgiltigt födelsedatum fick vi i helgen

av barnmorskan

under en rutinkontroll:

20 juli.

 

Och namnet?

Vad ska lillan heta?

 

Jodå, här kommer det:

 

Hon ska heta

 

Francisca Elise

 

Uppdatering

Det brinner visst i Sverige. Upplopp, kravaller och konflikter med olika typer av "mångkulturella" förtecken härjar i ett antal olika förorter till flera städer i landet. Polisen får/kan/vågar inte ingripa och maktfaktorerna politiker och media skyller "krigszonerna" (ob.cit.) på samhället istället för att agera.

 

Nej, jag tänker inte kommentera saken vidare.

 

Ämnet gör mig bara illamående.

 

Istället kommer en liten rapportering härifrån höstens Chile, där vardagens arbete i Calama och helgens avkoppling i Arica turas om att uppfylla min tillvaro. Calama ligger där det ligger ute i sin Atacamaöken och ruvar på världens största kopparindustri. Morgnarna och kvällarna är isande kalla och på dagen är det stekande sol. Som det ska vara i öknen med andra ord. Arica är som vanligt behagligt vårlikt med sin sol och sina milda havsvindar, sin grönsaksmarknad och sina milslånga stränder. En del av de som jag känner frågar om det inte är jobbigt att pendla fram och tillbaka, tio timmars enkel bussresa, varje helg? Och svaret är: jo, det är det. Det är jobbigare än vad jag trodde att det skulle bli. Det är bökigt att leva kappsäck, träligt att åka 160 mil buss i veckan, dyrt att köpa biljetter och trots min relativa ungdom (visst, jag har fått några gråa hår, sämre närminne och ont i knäna men 31 är inte särskilt gammalt ännu) blir man nästan kroniskt trött av att aldrig riktigt kunna slappna av under helgen. En annan faktor som spelar in är också att min fru väntar vårt första barn och är i vecka 31 och det är måttligt kul att behöva lämna henne ensam under veckorna. Ärligt talat får jag se hur länge jag blir i Calama.

 

Min hustru har nu gått på sin mammaledighet. Det växer ganska bra därinne och när jag pratar svenska till magen sprattlar det på hejvillt. Vi funderar fortfarande på namn till vår dotter och vi lyckas ännu inte komma fram till något. Dottern kommer att få två förnamn och två efternamn enligt chilensk tradition och det enda som är spikat är efternamnen som kommer att bli mitt efternamn + min hustrus första efternamn.

 

Förra året gick vårt San Marcos de Arica upp i första divisionen, Primera A. Tyvärr blev de himmelsblåas sejour i den inhemska fotbollens finrum mycket kort, endast en säsong. Idag spelades sista matchen i chilenska ligan och Arica var sedan länge avhängda, men hade chansen att kliva av förstaklassvagnen med hedern i behåll mot Universidad Católica. Och det började bra, 1-0 i slutet av första halvlek. Andra halvlek blev inte lika lyckosam och matchen slutade 1-2 till Católica efter två hjärnsläpp: ett självmål och hands i straffområdet i 92:a minuten. Straffen sattes iskallt och uttåget kröntes av en ny förlust. Det enda glädjande var supportrarna, roligt att se att vår Estadio Carlos Dittborn var fullsatt.

 

Vinnare av hela ligan blev det relativt lilla laget Unión Española från Santiago.

 

Klockan är nu sex på eftermiddagen och det är redan skumt i vrårna. Jag ska nu stryka klart mina arbetsskjortor och packa färdigt min väska och sedan dricka kvällsté med min fru innan det är dags att bussa sig ner till Calama igen.

Feliz Semana Santa!

Glad Påsk!

Är hemma i Arica över helgen igen, en långhelg denna gång men redan ikväll är det dags att åka tillbaka till Calama. Ingen annandag påsk här inte.

 

Påskhelgen har varit härligt avslappnande med god mat, siesta och långa promenader på Chinchorros böljande sandstrand. Arica es la vida, carajo. Es tan simple. I fredags, långfredagen, visades hänsyn till Vår Herres lidande då vi icke fick äta kött eller tända lamporna förrän det var mörkt. Allting var stängt, värre än en söndag, så det var en dag för avslappning och en del eftertanke. TV här visade endast filmer och dokumentärer om Pesach, Jesu liv och Jesu lidande, varav en hel del gamla klassiska mastodontfilmer från 60-talet. "De tio budorden" är ett nära fyra timmar långt mästerverk som gick vid lunchtid på TV Nacional som vi satt fängslade framför. Enda kruxet är Chiles mani att dubba allt till spanska, vilket förtar en hel del av filmernas dynamik.

 

Mycket jobb har det varit i veckan i Chiles mest ointressanta men ekonomiskt mest dynamiska stad. Egentligen har jag inte så mycket att berätta därifrån utan rutinerna rullar på. Jag arbetar och sover i Calama, får möjlighet att resa runt och prata olika språk vilket jag älskar (visserligen är jag endast trespråkig men jag fick chans att prata både tyska och franska häromdagen vilket med viss tvekan och lite god vilja gör mig till femspråkig) och jag träffar människor från världens olika hörn. Mitt arbete är på Codelcos turistkontor vilket innebär allt från allmän kontorsadministration till att åka med grupper, allt från Codelcos kunder och samarbetspartners till rena turister, till Chuquicamata, Mina Sur och Ministro Hales utanför Calama. Roligt och intressant är det även om det var svårt att vara ifrån min havande hustru till en början. Det är det fortfarande men nu ser jag det positiva i att arbeta för Codelco, Chiles största företag. Jag upprepar, om Ni har vägarna förbi Calama så hör av Er till fredriklofgren@chile.com så ordnar jag en guidad tur till världens största människogrävda hål.

 

Vårt La Roja vann trevligt nog mot Uruguay i VM-kvalet i tisdags! Äntligen säger jag, och drömmen lever fortfarande om en röd invasion av Brasilien nästa vinter. Då Chile hade förlorat de senaste fyra kvalmatcherna och halkat ner från en förstaplats i gruppen till en mindre hedrande femteplats var segern välkommen.

 

Annars inte mycket nytt att rapportera. Jo förresten, Bolivia har nu ändrat en klausul i sin politiska konstitution som möjliggör en anmälan av Chile till Internationella Domstolen i Haag. Klausulerna i konstitutionen sade nämligen att avtalen från 1883, 1904, 1952, 1953 och 1975 gällande gränsdragningarna i regionen samt det faktum att Bolivia kostnadsfritt får nyttja chilenska vägar och hamnar för import och export av varor, var okränkbara. Nu ska Bolivia dra Chile inför internationell domstol för att få tillgång till Stilla Havet och man hävdar att Chile som i egenskap av "dålig granne" är ansvarig för den icke existerande diplomatiska relationen länderna emellan samt de sociala och politiska problem som Bolivia har. Man undviker dock att nämna att Chile så sent som 1975 erbjöd Bolivia en kuststräcka norr om Arica, något som Bolivia tackade nej till; samt att Bolivia själva avbröt de diplopatiska relationerna samma år. Än idag finns inga diplomatiska relationer mellan länderna. På grund av vem?

Buenas tardes...

... och hälsningar från Arica. Är hemma över helgen igen och Gudar vad det är gott att komma hem! Solen skiner, havsluften svalkar, frugan är glad, katterna jamar och man kan äta god hemlagad mat igen. Och fruns mage växer, nu är vi i femte månaden och som jag tidigare avslöjat är det en liten flicka som väntas i slutet av juli. Jag är glad för det, jag har alltid velat ha en dotter. "Alltid" kanske är att ta i, men sedan vi fick veta att vi ska bli föräldrar så har önskan om en flicka funnits. Gabrielas familj mottog nyheten med lite mer moderat glädje, med tanke på att de redan är fyra systrar med sammanlagt fyra döttrar som bor i Arica stod hoppet om en pojke till oss. Vi funderar och smakar på olika namn och jag kommer naturligtvis att berätta namnen när det blir aktuellt. Jag vet dock vilka namn som jag vill ha.

 

Helgen här går fort, redan ikväll är det dags att åka tillbaka till Calama och arbetet.

 

Calama ja... jag har ju tidigare berättat att min Lonely Planet benämner Calama som "a shithole" och att jag motsäger mig det epitetet. Men faktum är att jag börjar ändra min uppfattning om Calama. Jag vill inte kalla staden för "a shithole" men det är jämrans inte långt ifrån. Calama är ett ställe vars blotta existens ENBART berättigas av gruvindustrin. Staden finns ENBART till för att tjäna gruvindustrin och folk som bor i Calama bor där ENBART för att arbeta, antingen för gruvindustrin eller dess relaterade näringar, så följaktligen är det väldigt få som bryr sig om huruvida Calama "ser ut". Men det kan jag som nybyggare i staden berätta för Er: det är fult, dammigt, smutsigt, fullt med stackars gatuhundar och det finns absolut ingenting att göra på eftermiddagen efter arbetet än att gå och driva på stadens shoppingcenter, något som blir rätt trist efter ett par gånger. På kvällen däremot finns det en, ganska klok, sysselsättning att roa sig med: hålla sig innomhus, ty Calama blir otrevligt kriminellt efter solens nedgång. Det är svinkallt på morgonen och på dagen svettas man bort i ökensolen och det blåser sandiga ökenvindar dygnet runt. Det sista kan ju naturligtvis inte belastas staden i sig eller dess innevånare men klimatet bidrar onekligen till mitt omdöme om Calama som ort. Det är dock ett helt ok arbete som jag har fått så jag får stå ut med att min nya arbetsort inte tilltalar mina estetiska ådror. Jag vill ändå påminna att jag rekommenderar ett besök till Calama på grund av de fantastiska sevärdheterna som finns utanför staden: San Pedro de Atacama, vulkanen Likancabur, gejserfälten samt såklart världens största koppargruva Chuquicamata, för att nämna några. 

 

Arica fortsätter att vara hemma. Det är i Arica som jag bor, men jag arbetar i Calama.

 

Innan jag åkte hem i fredags kväll stannade jag kvar på kontoret och lyssnade på Sveriges match mot Irland på Sveriges Radio. Både far, jag och kommentatorerna var besvikna på resultatet och matchen i sig, det verkade vara ett riktigt sömnpiller som utspelades på Friends Arena. Sydamerika spelade också VM-kval i fredags och Chiles kräftgång fortsätter efter en ny förlust, denna gången i Lima mot Perú. Jag såg inte matchen då jag satt på bussen till Arica men besvikelsen är stor här att man inte lyckas återfå spelet som tog Chile till förstaplatsen i sin kvalgrupp. Hoppet är inte stort inför tisdagens drabbning mot Uruguay hemma i Santiago... jag tar dock med mig min röda landslagströja till Calama och hoppas i alla fall.

 

Det kommer även fortsättningsvis att vara glesare med uppdateringar på bloggen, men jag planerar att åka hem i stort sett varje helg, med större tillgång till uppkoppling och nyhetsrapportering.

Nyheter

Det blir en liten DOTTER!

Weekend i Arica

Hola amigos,

 

Är hemma i Arica igen efter nära två veckor i gruvstaden Calama. Jag har fått arbete där så det lär bli ett tags pendlande mellan Arica och Calama ett tag framöver. Åtminstone tills vår avkomma föds. Frugan frodas och mår bra med sin mage, vi hade en rutinkontroll idag hos läkaren och allt ser bra ut. Snart femte månaden, bäbisen är 26 cm lång och väger 450 gram hittills och på onsdag har vi en ny ultraljudskontroll där vi förhoppningsvis kan få veta barnets kön. I Sverige hade man kallat barnet för ofoget "hen" men det vägrar jag konsekvent och logiskt att göra. Mitt barn är inte något könsneutralt "hen".

 

Hur är Calama då? Jotack, fult, dammigt och ganska tråkigt, men det är ett hyfsat arbete som jag har fått så man får stå ut. Jag arbetar för Codelco i Chuquicamata som är världens största koppargruva och världens största hål i marken. Fyra kilometer brett och en kilometer djupt, mitt ute i öknen omgivet av sand och grus. Det är en märklig men otroligt imponerande plats som jag kan rekommendera om Ni har vägarna förbi norra Chile. Skriv till mig på fredriklofgren@chile.com så ordnar jag en guidad tur till Chuquicamata.

 

Min Travel Planet's guide om Chile beskriver Calama som "a shithole", men riktigt så långt vill jag inte gå. För två år sedan var jag och hustrun i Calama som Ni kan läsa om här, då reste vi runt en hel del i krokarna runt staden och hade väldigt trevligt och det finns fullkomligt magnifika ställen att besöka i Calamas utomsocknes närområden. Men visst, Calama som stad är inte en rolig plats. Efter två veckor i staden har jag kommit underfund med vad det är som dess invånare sysslar med där; det är tre sysselsättningar som håller folk vid liv: Arbete; I Calama arbetar Ni inte för att leva, Ni lever för att arbeta. Shopping; Inte för att Ni behöver något speciellt utan det är just shoppandet i sig, Ni shoppar för att ni KAN och för att det tydligen är kul. Drinkande; Calama kan vara deprimerande och då är det lätt att ta till vin- eller romflaskan under de kyliga och tråkiga ökenkvällarna. Då de två sista sysselsättningarna inte tilltalar mig särskilt mycket får Calama för mig vara ett ställe för arbete och sömn och sedan får jag njuta helgerna hemma i Arica. Och nu är jag just hemma i Arica. Arica är hemma. Arica es mi hogar.

 

Det är lika varmt som tidigare i Arica, det är varmare än vad jag minns att det var förra året. Vattnet i havet är dessvärre ganska lortigt på grund av regnen uppe i bergen som för med sig en massa lera och skräp på sin väg ner mot oceanen så att bada på Playa Chinchorro är uteslutet.

 

Snart ska jag packa klart väskan för en tio timmars bussfärd tillbaka till Calama vilket känns måttligt upphetsande men det är så det är. Jag har inte någon dator med mig så uppdaterandet på denna blogg kommer bli ganska sporadiskt framöver. Jag kommer att åka hem till Arica igen under påskveckan i slutet av Mars och då berättar jag mer om mina förehavanen i Chiles dyraste stad.

 

Och jadå, Bolivia mottog häromveckan sina soldater som hjältar och dessa blev både dekorerade och hyllade som hade de varit inblandade i strid. Men jag säger inget.

Lite nytt

God afton,

 

Jag har inte haft vinterkräksjuka någon gång tidigare, inte ens när jag bodde i Stockholm. Folk har insjuknat till höger och vänster men jag har klarat mig. Fram tills nu, när jag bara är här på besök.

 

Här har det hänt en hel del de senaste veckorna, både roligheter och tråkigheter. Jag ska inte ledsna ut Er eller mig själv med att rabbla allt tråkigt som har hänt, men jag kan nämna att det har med en nyupptäckt vattenskada i min lägenhet att göra. Lägg därtill byråkratiska försäkringsbolag och en allmänt trögkörd renoveringsprocess som tydligen behöver tre veckor på sig att ens sätta igång så förstår Ni säkert att jag har varit tämligen frustrerad. Aldrig, inte ens i min vildaste fantasi, kunde jag tro att Sverige skulle vara upp till denna grad byråkratiskt. Här är man bra på att kritisera övriga länder, inkluderat Sydamerika, för att dessa skulle vara byråkratiska men man är ganska duktig på att vara det själv. Nu, efter "bara" tre veckor, verkar det dock som att reparationer ska komma igång och jag kan andas lite lugnare.

 

Bland de mer trevliga aktiviteterna som jag har sysselsatt mig med har vi skidåkning, långa promenader i sagolika vinterlandskap, goda middagar med släkt och vänner samt lite utgångar. Igår onsdag skulle jag ha gått och sett matchen mellan Sverige och Argentina men det fick jag efter mången fundering in i det sista ställa in på grund av sjukdom. På måndag reser jag en kort sväng till Värmland för att återse vår gamla sommarstuga, som Ni kan läsa mer om här.

 

Det är riktigt roligt att återse allt och alla, men kanske att man börjar så smått tråna tillbaka hem till Arica nu. Min hustru är i vecka 16 så jag kan inte vara borta alltför länge. Det snöade här i Stockholm igår kväll och det är fantastiskt vackert. I Arica är det tydligen värmebölja med temperaturer en bra bit över 30 grader...