Veckans citat

"Det är respektlöst mot vårt land och våra medborgare. Kanske är vi annorlunda än folk från andra länder men vi har våra lagar som alla måste respektera. När vi kommer till ett annat land försöker vi följa deras regler. Vi försöker inte sätta våra regler över deras. Vi försöker uppträda respektfullt och vi vill att alla ska vara respektfulla mot vårt land och vårt folk."

 

-Yelena Isinbayeva-

Sport

Måndag kväll här, en ganska skön sådan. Solen tittar fram mer och mer nu, det märks att våren är på gång nu.

Min Francisca fyllde fem veckor i lördags. Häromdagen var vi på återbesök på BVC, Lillan mätte då 52,5 cm och vägde 3850 gram. En ganska bra tillväxt.

I oktober åker vår lilla familj ner till Santiago ett par dagar. Dels ska vi ordna svenskt pass åt Francisca men framför allt ska vi ta emot mina kära föräldrar, som nu är farföräldrar, som kommer på besök. Fantastiskt trevligt ska det bli, och jag räknar ner dagarna redan nu.

I veckan spelades ett antal tränings- och vänskapsmatcher i fotboll, och faktum är att blågults möte mot Norge visades på chilenska FOX. Jag såg andra halvlek av en ganska trist match (men när är sådana matcher egentligen underhållande?), det roligaste var väl att titta på just en träningsmatch mellan Sverige och Norge direkt på chilensk TV, men det är glatt att se Zlatan briljera i landslaget igen. Han är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider och hans lyckoträffar ger lite hopp i det stundande VM-kvalet. Tyvärr är jag dock inte särskilt hoppfull när det gäller Sveriges möjligheter att nå VM. Det är svåra matcher kvar, det är jämt om poängen för andraplatsen i gruppen och Sverige har ibland inte tagit de poängchanser som man har fått (mot Österrike och Irland) och det är något som kan stå sig dyrt i en sådan här situation, med TRE likvärdiga landslag som spelar om EN plats.

Samma dag spelade också Chile en träningsmatch; i Köpenhamn mot Irak (av alla lag). La Roja brummade på som tåget och när 90 minuter var avblåsta hade Chile krutat in hela 6-0. DET, om något, bådar mycket gott inför de tre avslutande kvalmatcherna i Sydamerika nu under våren, Venezuela hemma den 6 september, Colombia borta den 11 oktober och så slutligen Ecuador hemma den 15 oktober.

Presidentvalet 2013

Vårens presidentval den 17 november närmar sig med stormsteg här i Chile men det är ännu ovanligt tyst från politikfronten. Inga debatter, ingen riktig smutskastning och framför allt ingen propaganda än så länge.

Tack och lov.

De smajlande porträtten på Jeanne d’Arc, förlåt Michelle Bachelet, sitter såklart kvar på sina stolpar men de börjar bli solblekta och naggade i kanten.

Häromveckan hände det dock något nästan tragikomiskt i den högsta divisionen av chilensk politik som jag tänkte redogöra för. Men först en kort bakgrundshistoria.

Börja med att läsa denna text. När Ni är klara kan Ni fortsätta här nedan.

För ett par veckor sedan var det primärval i Chile, för allra första gången. Ett experiment i demokrati vars idérikedom och nyskapande kanske må belysas men vars resultat endast avspeglar det globala politikerföraktet då knappa 20 % av de röstberättigade bemödade sig om att gå iväg till vallokalen. Hur som helst, så var det ett primärval mellan de två stora blocken i chilensk inrikespolitik, och valet gick helt enkelt ut på att folket fick välja presidentkandidaten till respektive block. Högerblocket bestod av de två högerpartierna Renovación Nacional och deras kandidat Andrés Allamand, samt Unión Demócrata Independiente och deras dito Pablo Longueira. På högerblockets valsedel fick man alltså kryssa i den kandidat av de bägge som man helst ville se som slutgiltig presidentkandidat. Vänsterblockets kandidater bestod av Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, en obunden och såklart Socialistpartiets Michelle Bachelet. De som bemödade sig om att rösta fick likadant där helt sonika kryssa i vilken kandidat man helst ville se som segrare.

Vänsterblocket vanns med förkrossande överlägsenhet av Michelle Bachelet, som därmed blev nämnda kartells oficiella kandidat med efterföljande stöd av de övriga partiernas kandidater. Vem som skulle gå segrande ur högerblockets duell var oklart in i det sista men till slut fick Pablo Longueira, något överraskande, majoriteten av rösterna och blev så oficiell kandidat för de bägge högerpartierna. Sålunda skulle kandidaterna för 2013 års chilenska presidentval vara högerns Pablo Longueira, vänsterns (inklusive kommunisterna) Michelle Bachelet samt ett antal andra obundna och för mindre partier representerande kandidater, bland annat Marco Enríquez-Ominami, som jag förmodligen hade lagt min röst på om jag hade haft rösträtt i Chile och om jag enbart skulle gått efter åsikter.

Nu kommer det märkliga. Bara veckan efter att Longueira hade druckit segerskålen med sina anhängare och förbrödrats med sin tidigare motståndare men nu vapendragare Andrés Allamand meddelar Longueira att han med omedelbar verkan hoppar av hela presidentkampanjen och på obestämd tid ställer in samtliga politiska engagemang. Detta på grund av någon mystisk ”depression”. Efter månader av kampanjande, debatterande och med timmar och fler timmar av slit och ödslande av resurser och där han som nämnts något oväntat står som högerpartiernas gemensamme kandidat väljer han att helt sonika avbryta hela sin kampanj, vilket orsakade förvåning och besvikelse hos oss ABB: are (Anything But Bachelet) och en retande skadeglädje hos de kortsynta vänsteranhängarna.

Precis som väntat orsakade Longueiras avhopp splittring och djupa sprickor bland de tidigare enade högerpartierna RN och UDI. RN ansåg, att då UDI: s kandidat valde att kliva åt sidan borde ju deras kandidat Andrés Allamand blivit högerblockets nye ledare. En logisk följd av en ologisk händelse, kan tyckas. Men UDI hävdade att då en UDI-representat hade gått segrande ur primärvalet borden ny kandidat från samma parti ta på den nu oanvända kaptensmössan. Den tidigare försoningen var som bortblåst, bägge partierna satt i separata ”krismöten” och ”diskuterade framtiden” och enda gången man fick höra nyheter från de stängda mötena var när partiernas respektive talespersoner inför pressuppbåden anklagade den andre för att underblåsa demokratin och samarbetet. Precis som vanligt inom politikens spel alltså.

Till slut enades partierna. UDI fick som de ville och en ny kandidat från nämnda parti fick till slut tillräckligt stöd för att bli högerns nya presidentkandidat. Och det blev ett ospelat kort: Hon heter Evelyn Matthei, är ekonom och tidigare senator och arbetsmarknadsminister med ansvar för social säkerhet.

Evelyn Matthei är Bachelets motsats, inte bara politiskt. Matthei är smart, rapp i käften och säger exakt vad hon tycker, vilket väldigt ofta är lika med sanningen, men dessvärre har hon låga halter av karisma. Bachelet är velig, populistisk och fjäskande och hon fick inte gjort ett vettigt smack under sin tidigare mandatperiod, men samtidigt har hon ett moderligt leende, hon vet vad hon ska säga i rätt tidpunkt och hon är en relativt god retoriker.

Jag upprepar det som jag skrev i en tidigare text: Jag är invandrare här och jag har ingen talan när det gäller Chiles politik, och det borde vara precis likadant överallt i världen. Men ändock: för Chiles bästa hoppas jag att Matthei går segrande ur presidentvalet 2013. För det är ett faktum, det är fakta, att Chile tuffar framåt och det är de senaste årens politik under president Sebastián Piñera från Renovación Nacional som har medfört det. Om Chile ska fortsätta gå framåt och inte kliva tillbaka i den period av ekonomisk recession och bidragsberoende som var fallet under Bachelets mandatperiod, då måste Matthei segra i presidentvalet 2013.

Arica. Domingo. Noche. El gato anda regalón

Buenas noches,

Nu har jag varit professionell far i lite drygt en vecka och även om det är det roligaste "arbete" som jag har haft och som jag någonsin kommer att ha så har jag aldrig haft så ont om tid som nu. Det ska, förutom att städas, kokas och grejas som tidigare, nu matas, vyssjas, passas, tvättas, vaggas och bytas på i ett. Men det är ett göra som jag mer än gärna utför, och det med största nöje. Lilla Francisca Elise är ny 22 dagar gammal och vägde i slutet  på förra veckan hos motsvarigeten till BVC 3280 gram, så hon växer ganska bra.

 

Kväll nu, Lillan har ätit duktigt och somnat, Frugan ligger och ser på sin Teleserie och det är lungt och tyst. Jag passar på att ta en stund vid datorn för diverse ärenden och för att skriva en sväng. Arica lever verkligen inte upp till sitt smeknamn "Den eviga vårens stad" då det i över en vecka har varit mulet, max 15 grader varmt/kallt och och snålblåsten kroniskt har ilat från havet västerut.

 

Jag är på tal om absolut ingenting inne i en period av total avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker på över tre veckor och jag har inga som helst planer på att bryta den perioden.

 

Men på tal om Teleseries så är dessa ett fenomen som jag ännu inte kan identifiera mig med, trots snart fem års total vistelse i Latinamerika. Teleseries är stort i Chile och "skådespelarna" som "agerar" i dessa är primära samtalsämnen bland skvallret och paparazzis. Att följa en Teleserie är dock långt ifrån ett chilenskt unikum, dessa är enormt stora i hela Latinamerika. Om jag inte minns fel hete den mest populära Teleserien under min tid i Argentina "Muñeca Brava" som det var ett sabla pladder om bland de flesta generationer och det fanns också ett par Teleseries i Costa Rica som jag dock har förträngt namnen på.

Teleserien är motsvarigheten till Sveriges Såpopera, som Vita Lögner, Skilda Världar, Feta Känslor och Svullna Ljumskar, men det finns en viss differens mellan dessa bägge genrer. En objektiv generalisering säger att Teleserien ÄR en såpopera, men kortare. Om Såpoperan är romanen så är Teleserien novellen. En såpopera kan tyvärr pågå i åratal och ta upp programtid utan att ta slut men Teleserien pågår under sex månader eller ett år. En subjektiv generalisering säger att Teleserien är ganska många gånger sämre än Såpoperan, om det nu är möjligt men jag tror att det är det. Vansinnigt överdrivna handlingar och ett enormt dåligt skådespeleri gör det möjligt. Men fenomenet Teleseries är så stort, så omfattande att till och med TV: s morgonprogram kan ha följetången i Teleserien som huvudsamtalsämne. För att inte tala om "skådespelarnas" förehavanden som även dessa skvallras och diskuteras fram och tillbaka.

 

Brasilien och México är de i särklass största producenterna och exportörerna av Teleseries och på eftermiddagarna visar samtliga chilenska nationella TV-kanaler minst en Teleserie, inköpt eller inhemsk.

 

Jaha och? Om nu Teleseries är så dåliga och ointressanta, varför bryr jag mig?

 

Det gör jag inte. Jag ger högaktningsfullt blanka f-n i både Teleseries och att folk tittar på dessa. Men jag förvånas ändå över fenomenet. För Teleseries är nästan något sakralt, det är ingenting man tar med en klackspark utan man måste följa den och man till och med måste hålla sig uppdaterad om de medverkandes förehavanden och skandaler. Man tittar inte på sin Teleserie, man lever med den, lever i den. Och det var samma sak i Argentina för 14 år sedan, träffades man med ett gäng vänner på vardagseftermiddagen var det högst troligt Teleseries som var huvudaktiviteten för det sociala samkvämet.