Jag var på cirkus häromveckan med Gabriela och hennes två systrar med respektive familj och barn, våra små sobrinas Fiorenza och Carolina, vilket var en ganska trevlig avslutning på en långhelg. Det hade nämligen varit långhelg i Chile då man återigen skulle fira ett helgon. I sann sekulär anda visste dock ingen av de kanske 10 chilenarna som jag frågade vilket helgon det var som skulle firas utan man gladdes helt enkelt åt en extra helgdag.
Hur som haver hade en resande cirkus satt upp sitt blinkande tält här i närheten, bredvid Avenida Panamericana Ni vet där utanför grönsaksaffären Chico de la Diligencia strax innan järnvägen, vid COPEC-macken där man svänger till höger ner mot Costaneran och Velásquez. Då vet Ni. Det var längesedan jag var på cirkus, visserligen var vi på en kinesisk cirkus i juni tror jag, men innan det måste det ha varit kanske 20 år sedan och om jag inte minns fel var det då Cirkus Scott som besökte min barndoms Danderyd.
Cirkusen bestod som sagt av ett litet tält, ett ganska ynkligt och sjaskigt sådant, där man efter att ha betalat hela 1000 CHP (13-14 SEK) och passerat ett portabelt vändkors i trä fick sätta sig på plaststolar direkt på marken. Dånande discomusik spelades upp i sprakande högtalare som stod halvt nergrävda i sanden, framförande artister hissades upp av övriga artister manuellt i sina rep och säkerhetslinor och tajor likt segelhissning på en medeltida karack och helt plötsligt sadlade presentatören om bakom scenen, slet av sig sin polyestersmoking och tog plats som trapetsartist tillsammans med tre andra grabbar varav en som tidigare hade framfört ett småfånigt och gapande clownnummer men som nu också fick extraknäcka som trapetsflygare. Alla artister var duktiga och alla gjorde de sitt för att roa folk men ibland kunde det vara lite väl mycket okoordinerade pajaserier, nästan på gränsen till det pinsamma. Men Fiorenza och Carolina skrattade och hade roligt vilket ändå var huvudsaken.
De andra tyckte sådär om cirkusen, de klagade bland annat på att cirkusen var ”pobre” ordagrant ”fattig”, och visst… den kanske inte innehöll allt som en modern nordeuropeisk cirkus kan innehålla med bekväma säten och mekaniska anordningar som hissar upp artisterna, koordinerade ljus- och ljudshower och där presentatören håller sig på marken och så vidare. Men jag måste ändå säga att trots att cirkusen som vi besökte kanske var lite pover i jämförelse med till exempel Cirkus Scott var den trevligt nog så långt från kommers och den kommersiella cirkus som är vanlig. Artisterna som deltog lever för sin lilla cirkus och de gav alla sin själ och sitt hjärta för föreställningen och det kändes faktiskt, trots de trasiga plaststolarna direkt i sanden, de rangliga och knakande träläktarna och alla repen som hängde här och var över våra huvuden som att föreställningen som vi bjöds på var den riktiga andemeningen med en cirkus. Jag har svårt att tänka mig att artisterna tjänar pengar på sin cirkus utan de brinner för sitt yrke, de turnerar land och rike kring med sitt lilla tält och alla gör sitt för att dra strån till stacken och få den lilla cirkusen att gå runt. Det var en tänkvärd upplevelse och kommer en liknande cirkus hit till Arica kommer jag definitivt att gå igen, inte för att uppleva en storslagen föreställning utan för att delta och visa lite sympati och solidaritet.
Hur som haver hade en resande cirkus satt upp sitt blinkande tält här i närheten, bredvid Avenida Panamericana Ni vet där utanför grönsaksaffären Chico de la Diligencia strax innan järnvägen, vid COPEC-macken där man svänger till höger ner mot Costaneran och Velásquez. Då vet Ni. Det var längesedan jag var på cirkus, visserligen var vi på en kinesisk cirkus i juni tror jag, men innan det måste det ha varit kanske 20 år sedan och om jag inte minns fel var det då Cirkus Scott som besökte min barndoms Danderyd.
Cirkusen bestod som sagt av ett litet tält, ett ganska ynkligt och sjaskigt sådant, där man efter att ha betalat hela 1000 CHP (13-14 SEK) och passerat ett portabelt vändkors i trä fick sätta sig på plaststolar direkt på marken. Dånande discomusik spelades upp i sprakande högtalare som stod halvt nergrävda i sanden, framförande artister hissades upp av övriga artister manuellt i sina rep och säkerhetslinor och tajor likt segelhissning på en medeltida karack och helt plötsligt sadlade presentatören om bakom scenen, slet av sig sin polyestersmoking och tog plats som trapetsartist tillsammans med tre andra grabbar varav en som tidigare hade framfört ett småfånigt och gapande clownnummer men som nu också fick extraknäcka som trapetsflygare. Alla artister var duktiga och alla gjorde de sitt för att roa folk men ibland kunde det vara lite väl mycket okoordinerade pajaserier, nästan på gränsen till det pinsamma. Men Fiorenza och Carolina skrattade och hade roligt vilket ändå var huvudsaken.
De andra tyckte sådär om cirkusen, de klagade bland annat på att cirkusen var ”pobre” ordagrant ”fattig”, och visst… den kanske inte innehöll allt som en modern nordeuropeisk cirkus kan innehålla med bekväma säten och mekaniska anordningar som hissar upp artisterna, koordinerade ljus- och ljudshower och där presentatören håller sig på marken och så vidare. Men jag måste ändå säga att trots att cirkusen som vi besökte kanske var lite pover i jämförelse med till exempel Cirkus Scott var den trevligt nog så långt från kommers och den kommersiella cirkus som är vanlig. Artisterna som deltog lever för sin lilla cirkus och de gav alla sin själ och sitt hjärta för föreställningen och det kändes faktiskt, trots de trasiga plaststolarna direkt i sanden, de rangliga och knakande träläktarna och alla repen som hängde här och var över våra huvuden som att föreställningen som vi bjöds på var den riktiga andemeningen med en cirkus. Jag har svårt att tänka mig att artisterna tjänar pengar på sin cirkus utan de brinner för sitt yrke, de turnerar land och rike kring med sitt lilla tält och alla gör sitt för att dra strån till stacken och få den lilla cirkusen att gå runt. Det var en tänkvärd upplevelse och kommer en liknande cirkus hit till Arica kommer jag definitivt att gå igen, inte för att uppleva en storslagen föreställning utan för att delta och visa lite sympati och solidaritet.
