Bilen

Jag lovade häromsistens att jag skulle visa hur vår nya bil ser ut, och här är den, Kia Sorento 2003 Ltd., 4x4:

 

 

Alldeles nyinköpt, med Nordchiles augustivinter i luften. I armarna håller jag min skatt, Francisca en månad gammal.

Årets...

... nyhet:
Den 13 juli 2013 blev vi föräldrar till Francisca Elise.

... vinnare 1:
Jag själv, tack vare införskaffandet av min 4x4 Kia Sorento.

... vinnare 2:
La Roja, som efter mycket om och men lyckades ta sig till VM 2014.

... förlorare 1:
Min förra chef. Större förlorare har jag faktiskt aldrig träffat i hela mitt liv.

... förlorare 2:
DJ Méndez. Näst större förlorare har jag faktiskt aldrig sett maken till i hela mitt liv. Roto...

... förlorare 3:
Bolivias president Evo Morales.

... förlorare 4:

Dagens Nyheter, som med en ”avslöjande reportageserie” drog upp en ”giftskandal orsakad av Boliden” här i Arica. Ett koppel okunniga journalister hoppades på massmedial uppmärksamhet, men DN: s lögnaktiga artikelserie om Arica och Boliden rann mest ut i sanden.

... stad 1:
Vackra, ståtliga, majestätiska Arequipa.

... stad 2:
Mindre vackra, men progressiva och expanderande Santiago de Chile.

... bästa TV:
SvT Play på internet. Helt suveränt, de kvällar som man framför datorn eller iPaden kan se ”Veckans Brott”, ”På Spåret” och dokumentärer gör saknaden efter Sverige lite mindre.

... sämsta TV:
Chilensk ”farandulera”. Avskyvärt.

... öl:
Den första efter över två månaders uppehåll. Det var endast en Heineken men vid Jesus, vad den var god.

... gladaste:
Jag, min hustru, mina föräldrar och min syster då Francisca Elise föddes.

... sorgligaste: 
AIK: s Ivan Turina gick bort, endast 32 år gammal och efterlämnade fru och tre barn. Varför?

... profil 1:
Min dotter.

... profil 2:
Jorge Sampaoli. La Roja är ett lag att räkna med igen.

... citat:
"Hoy día te la van a sacar." - Besked från barnmorskan på Clínica San José på förmiddagen den 13 juli 2013.

... flopp:
Dagens Nyheters "avslöjande". Igen.

... mest överskattade:
Carabineros de Chile. Från att ha varit en högst respekterad och respektabel institution har dessa förvandlats till oigenkännlighet genom att fokusera inte på brottslighet utan på att bötesfälla vanliga människor när dessa går mot rött.

... mest överskattade 2:
Tito Beltrán. Jag vet att det finns oklarheter i det som han dömdes för i Sverige och jag förstår att han är bitter på hur han behandlades, men att därifrån tro att man är Luciano Pavarotti och spela "cool" sverigeantagonist i TV är bara fånigt.

... mest underskattade 1:
Zlatan Ibrahimovic. Sveriges bäste fotbollsspelare genom samtliga tider får bland all jantelag och politisk korrekt lagom-mentalitet inte hälften av allt beröm han förtjänar.

... mest underskattade 2:
Chiles president Sebastián Piñera. Jag delar långt ifrån alla hans åsikter men Señor Piñera är, enligt all talande statistik, den skickligaste och mest framgångsrike ledare som Chile har haft sedan demokratins införande 1990.

... mest obegripliga 1:
Kärrtorp. Say no more.

... mest obegripliga 2:
Hur genuspiskans vinande desperat försöker jämställa herrfotboll med damfotboll. Den eller de som sedan inte instämmer i PK-drevet bör omgående ”se över sin värdegrund”, som det heter numera.

... mest obegripliga 3:
Såpoperan inom högerns Renovación Nacional och Unión Demócrata Independiente efter primärvalen då Longueira vann över Allamand men sedan trädde tillbaka och hur Allamand ville ta över men hindrades av UDI som istället utsåg Matthei men som då stoppades av RN.... inte undra på att det gick som det gick.

... nagelbitare:
Matchen mot Portugal i Stockholm.

... mest kritiserade:
Chiles president Sebastián Piñera. Han drog ner på Landets väl etablerade bidragspolitik, och det var inte populärt.

... kappvändare:
PCC, Chiles kommunistiska parti. Från att unisont och konsekvent ha varit etablissemangets största munhuggare och motståndare i decennier har nu Bachelet och hennes socialister och socialdemokrater nu fått oväntat sällskap då kommunisterna, med småflickorna och brottsuppviglarna Karol Cariola och Camila Vallejo i spetsen, glatt kamperar med sina gamla antagonister i hopp om att få lite inflytande.

... mest självklara:
Bachelets seger såklart. Löften om bidrag hit och gratis dit och moderliga leenden går tydligen långt i politiken nuförtiden.

... minst självklara:
Sveriges ambassad i Santiago de Chile. Mer anonym utlandsrepresentation får man leta efter ordentligt.

Fotodokumentär - Roadtrip Arequipa

Som jag berättade häromsistens så tog vi kärran till Arequipa över Allhelgonahelgen tillsammans med några vänner. Uppdelade på två åkdon, Jag, min hustru, min dotter och en kompis åkte i min Kia Sorento och Francisco, Meliza och lille Gabriel åkte i deras Mitsubishi Pajero, hade vi ett litet äventyr i ett av jordens mest undersköna länder.

 

Sammanlagt fyra dagars dagars skön semester fick vi, och här kommer en kort fotopresentation av våra dagar i vårt norra och ack så vackra och faktiskt eftertraktade grannland.

 

 

Dag 1, Arica - Tacna - Ilo:

Färden började på torsdag morgon, med fullständigt groteskt långa köer vid gränsen Chile-Perú. Vad annat hade jag förväntat mig, med 4 dagars ledighet och halva norra Chile vid gränskontrollen...? Men med Guds vilja och lite tålamod kom vi över till slut och vi stannade för lunch i Tacna. Japp, övergången tog sån förbannat lång tid att när vi kom fram till Tacna var det redan dags för lunch. Tacna var så överpackat av folk, framför allt dagdrivande chilenare, så den svåraste utmaningen på hela resan, bilkörning beträffat, var faktiskt att framföra min fina Kia i Tacna. På eftermiddagen åkte vi vidare längs kusten mot Ilo längs milsvid av strand och strand, och sand och sand.

 

Våra två åkdon vid tullen mellan Tacna och Ilo. Min trogne vän Kia Sorento står till vänster.

 

På ett marinbiologiskt museum i Ite, Moquegua.

Yau Apu Sapa Inca. Sapan Intiq Ch'urin Atawallpa inca Tawantinsuyupic, ch'uri sapan incaq Wayna Qhapaqaq.

 

Norrut åkte vi, mot Ilo, genom odlingar...

 

... längs hav...

 

... och genom öken.

 

Framåt skymningen kom vi fram till vårt etappmål som var den lilla staden Ilo. Vi irrade omkring ett tag tills vi fann ett hotel med parkeringsplats och till slut kunde vi checka in och fräscha till oss för att sedan gå ut och äta middag. Vi gick ner på stadens torg och vi satte oss på ett tvättat ställe med utsikt över detsamma. Det var en mycket fin stämning bland invånarna, som verkade ha samlats i tusental kring torget. Musik och dans strömmade ut över detsamma, med människor som verkade ha vallfärdat dit för att fira helg. Vi deltog dock inte i något firande utan vi åt våra lasagner och hamburgare, drack vår pilsner och sedan vandrade vi tillbaka till vårt hotel, ganska trötta efter en hel dags åkande.

 

 

Dag 2, Ilo - Arequipa:

Ilo visade sig vara en riktigt mysig liten stad, perfekt för att spendera en långhelg eller kanske lite till. Inte för att åka på sightseeing eller uppleva exempelvis gamla Inkaruiner, utan bara för att relaxa, ta sköna promenader längs vattnet och njuta av utsökt peruansk mat. Ilo vill jag åka tillbaka till, och stanna kvar ett par dagar.

 

Dagen efter vaknade vi utvilade och vi stannade kvar ett par timmar, promenerade längs vattnet och åt lunch innan färden fortsatte norrut, mot vårt slutmål som var Arequipa.

 

Gänget på förmiddagspromenad på strandpromenaden

 

Färden fortsatte norrut, längs mil och mil av klippig kust...

 

... och längs strand, där oceanen oupphörligen slår in över Perú.

Till slut kom vi fram till vårt mål...

 

... La Ciudad Blanca, Arequipa!

 

Jag måste säga att jag är imponerad av vägarna i Perú. Åtminstone vägarna mellan Ilo och Arequipa. Visst, det är mer kurvor än på Monacos Grand Prix, och det är uppför och nedför och så upp igen som en berg-och-dalbana. Men just kvalitén på vägarna är jag positivt överraskad av. Breda, nyasfalterade landsvägar med tydliga markeringar och framför allt så är det inga hål i desamma, som det är här i Chile. Folk verkar se efter sina vägar bättre i Perú än i Chile. Men framför allt, det som gör färden osäker, är hur folk kör i det där landet. Att påstå att de har fått körkortet i Cornflakes-paketet är ingen överdrift, ty mer än en gång fick jag/vi göra tvära nitar och/eller girar när långtradare skulle till att köra om i kurvor eller precis i krönet på uppförsbacken...

 

Vägarna i Perú är bra, bättre än i Chile, men se upp för hur människor framför sina åkdon om Ni får möjlighet att köra bil där.

 

En välbehövlig middag sköljdes ner med Pisco Sour a la Perú och iskall pilsner med utsikt över Plaza de Armas och Catedral. Efter att ha kört över 300 km på peruanska vägar är det ingen underdrift att vi sov gott den natten.

 

 

Dag 3, Arequipa

Arequipa är faktiskt en av de vackraste platserna som jag någonsin har besökt. Och jag har varit på världens sex kontinenter och bott i sammanlagt fem länder, så att Arequipa är en av mina favoritplatser på Jorden säger en del av hur mycket staden har imponerat på mig.

 

Dagen spenderade vi genom att upplevda undersköna Arequipa genom en ordentlig city-tour på förmiddagen och eftermiddagen tillbringades efter en utmärkt lunch på torget genom min favoritsysselsättning under turistens epitet: att promenera. Min far sade en gång att promenera är det bästa sättet att uppleva en stad på. Och det är så sant så. Dessvärre lyckades jag inte fånga någon av mina medresenärers engagemang i nyss nämnda aktivitet utan en efter en begav vi oss tillbaka till vårt hotel för att vila siesta.

 

Solig dag i Arequipa på Plaza Mayor, med snöklädda Anderna i bakgrunden

 

Familjen vid Parroquia Yanahuara

 

Familjen i Arequipa, med Mistis 6.000 slumrande meter vakandes över staden

 

Misti, Majestuosa

Kvällsaktiviteten, då det var fredag, bestod först av att vi gick iväg till Plaza Yanahuara, i närheten av hotellet, där det var uteserveringar från mängder av restauranger, caféer och pubar. Damerna gick sedan tillbaka till sitt och vi grabbar, Francisco, Cristian och jag, gick på disco i närheten av vårt hotell. Då jag helt plötsligt blivit gammal och gaggig och inte längre uppskattar diskotekens höga musik, blinkande ljus eller trängseln bland en massa svettiga hipsters, så jag avlägsnade mig relativt omgående för att även jag njuta kvällens sömn.

Dag 4, Arequipa:

Söndag. En dag för avslappning och relax. Inga bilder finns, på grund av att inget intressant hände under denna dag. Att vi tre pojkar var ute och sölade Pisco Sour kvällen innan har absolut ingenting med saken att göra.

 

Dag 5, Arequipa - Moquegua - Tacna - Arica:

Så var det redan dags för färd hem mot vardagen. Vi tog inlandsvägen denna gång, från Arequipa till den lilla staden Moquegua, vilket innebar timmar av åkande i ett sterilt, tomt och livlöst Marslandskap. Det är ett märkligt, men enligt mig ett bedövande vackert, landskap som man åker igenom, overkligt. Om himlen hade varit lika djupblå på planeten Mars så hade det nog inte varit så stor skillnad på Jorden och nämnda planet.

 

Mars Rover måste haft en liknande utsikt som från min framruta. Man inser människans litenhet när man åker igenom Atacamaöknen och det går fyra timmar utan att man ser en levande varelse.

Endast Atacamas avlägsna berg, röd sand och en brännande sol omgav oss under resan. Tilläggas bör att det INTE är läge att få motorstopp eller punktering på detta ställe. Det hände oss.

 

Vägen skar som ett streck genom öknen, skapade kontrast, det enda tecknet på civilisation i ett annars öde och ogästvänligt landskap.

 

Vi åt lunch i Moquegua och det var först på utvägen därifrån, mot Tacna, som äventyret började på riktigt. Våra kollegor fick punktering. Mitt ute i absolut ingenting och i 40 graders stekande sol fick vi ge oss till att byta däck, vilket till slut gick utmärkt bra, men nog blev vi lite oroliga när det visade sig att våra domkrafter var för små, för korta, för en Mitsubishi Pajero's rätt rejäla höjd. Men det löste sig genom en pålitlig sydamerikansk metod: böka in en massa sten under bilen, sätt domkraften på stenarna och så kan bilen till slut höjas. Jag ska erkänna att jag blev lite orolig när jag helt plötsligt ser Francisco knöla sig in under sitt två ton tunga ekipage, halvt upphissat med en domkraft som balanserar på en stenhög, för att känna stabiliteten på stenhögen. Endast två ben stack fram under bakvagnen när han skulle dit och börja rucka på än det ena och än det andra... Svenskt säkerhetstänk skulle (med rätta) ylat av ångest, men däck lyckades bytas lyckligt och vi kom vidare. Till Tacna anlände vi framåt kvällningen där vi stannade till någon timme innan vi åkte hemåt.

Till slut kom vi hem till Arica och till vardagen, lyckligt hemkomna tackade vi Vår Herre för att vi ännu voro trygga och säkra.

Lilla Francisca då? Hur tyckte hon det var att resa?

Jo, hon trivdes rätt bra i sin bilstol tillsammans med mamma i baksätet. Flickorna verkade det ha riktigt trevligt därbak, Gabriela med sin musik och färdkost bestående av vatten, läsk, kakor och godis, och Francisca som mestadels sov i sin bilstol.

Lima nästa gång?

 

Vem följer med?

Skit, skit, skit!

Ja det kanske inte är det mest belevade maneret att inleda en konversation på, speciellt inte efter drygt en månads tystnad. Men lite så känns det, att Sverige inte får spela VM i fotboll i Brasilien nästa år. Kanske det häftigaste världsmästerskapet någonsin. Jag har av naturliga skäl inte kunnat se någon av Sveriges matcher mot Portugal på grund av arbete men jag har hört dem med halvt öra på radion och sedan har jag fått återberättat hur matcherna utspelade sig och jag kan bara säga: Patrik, Johan och Olof: KOM TILLBAKA! Våra utmärkta mittbacksbjässar som på 90- och 00-talet knappt släppte en jävel över bron när det begav sig.... Gamle Gnagaren Pelle Nilsson verkar göra ett godkänt jobb men det räcker inte. Ronaldo Gnällmåns lyckades inte bara en eller två gånger utan TRE gånger snubbla sig igenom de svenska mittbackarna utan att de ens var i närheten av honom, och det duger inte.

Jag som hade tänkt att åka till Brasilien med Tayta i sommar/vinter...

Verkligt synd är det att inte få se vårt Blågult spela fotbolls-VM 2014.

Det viktigaste/största/mest (eller minst) intressanta att rapportera härifrån Chile är naturligtvis presidentvalet den 17 november, då Michelle Bachelet skulle ha vunnit redan första omgången, enligt hennes anhang. Men den gubben gick inte, Michelle och hennes falska smajlande och fortsatta löften om pengar, bidrag och bonusar till höger o vänster får vänta till december och den andra omgången. Resultatet från den första omgången i valet blev att Bachelet fick 46 % och tvåan Evelyn Matthei runt 25 %, oväntat lågt. Nåja, Michelle kommer ju att bli landets nästa president och det är bara att hoppas på att hon inte lyckas ruinera allt för mycket av framgången som Chile nu rider på under Sebastián Piñera. För att oavsett om man har sin politiska hemvist åt höger eller åt vänster så kan man inte bortse från faktum. Sett till tillväxt, arbetslöshet, inflation, korruptions- och fattigdomsnivå så är Sebastián Piñera den bäste, den effektivaste och den skickligaste president som Chile har haft sedan demokratins återinförsel 1990.

 

Under långhelgen mellan oktober/november var vi, Gabriela, Francisca och jag, tillsammans med tre vänner på en fantastisk roadtrip upp till den magnifika staden Arequipa i Perú. Min Kia Sorento 2003 sattes ordentligt på prov på de slingrande peruanska vägarna men jag upptäckte att jag för en gångs skull har gjort ett helt förträffligt inköp. Bilen uppförde sig klanderfritt, enda gången som jag märkte av lite trilskandes var när vi närmade oss slutdestinationen och skulle ta oss över en över 3000 meter hög bergskam och dess 2,5 liters turbodiesel började sega ganska rejält efter att inte ha fått tillräckligt med syre. Annars är min 4x4 en lojal och trofast vän och rent fantastiskt bekväm att köra långa sträckor, trots sina 10 år på nacken. Köp Dig en sån, Tayta!

 

Jag var i Arequipa tillsammans med Gabriela 2009, när vi första gången träffades, och det var minst sagt trevligt att återse den vita staden i Perús inland. "Magnifik" är verkligen inte någon överdrift, Arequipa är faktiskt den vackraste staden som jag har varit i, kom jag på nu. Rom, Venedig, Valletta, Prag och Stockholm får alla bita i gräset när det kommer till skönhet. En medeltida stadskärna med byggnader bevarade från 1500-talet, en storslagen grönska med de uråldriga trappstegsodlingarna bevarade, ett mycket rikt kulturliv, ett kulinarisk högkvarter och över alltsammans vakar den nästintill perfekt koniska Misti slumrande med sina 6000 vulkaniska meter. Åk till Arequipa gott folk, Ni kommer inte att ångra er!

 

Jag har också haft nytt besök hemifrån Sverige. Denna gång av min syster och min moster. Precis som tidigare så fick de passa på att umgås med flickorna hemma medan jag arbetade och så fick vi träffas på kvällar och helger. Och lördagen den 9 november blev min dotter på riktigt upptagen i Guds Församling, då döptes nämligen Francisca Elise Löfgren Clavelle, med gudmor Anna framme vid altaret, i en högtidlig och minnesvärd stund!

 

Jag var sedan nere i Santiago en helg förra veckan för att ta avsked av syster och moster. På söndagen passade vi på att gå runt lite på stan och en trögare storstad får man ju då leta efter... Inte nog med att det var det vanliga söndagslunket, det var desutom presidentval vilket innebar att ALLT, och jag menar ALLT var stängt. Inget folk ute, inga bilar som åkte, igenbommat och fördraget på shoppingstråken... till och med i Chuquicamata är det mer drag på en söndag. Eller ok, det var överdrivet men bara så Ni får en idé om hur 7-miljonerstaden Santiago de Chile upplevdes under söndagen den 17 november 2013. Bachelets folk hade tydligen redan beställt in segerbanketten i förväg men räkmackorna och cavan fick de dra plastfolie över och ställa in i kylen igen. Som sagt så kommer ju Bachelet att segra i vilket fall som helst i december och andra rundan, men jag kan ändå inte låta bli att känna bara lite skadeglädje över Bacheletisternas gravöl den 17 november.

 

Fortsättning följer.

.