Årets...

... nyhet:
Den 13 juli 2013 blev vi föräldrar till Francisca Elise.

... vinnare 1:
Jag själv, tack vare införskaffandet av min 4x4 Kia Sorento.

... vinnare 2:
La Roja, som efter mycket om och men lyckades ta sig till VM 2014.

... förlorare 1:
Min förra chef. Större förlorare har jag faktiskt aldrig träffat i hela mitt liv.

... förlorare 2:
DJ Méndez. Näst större förlorare har jag faktiskt aldrig sett maken till i hela mitt liv. Roto...

... förlorare 3:
Bolivias president Evo Morales.

... förlorare 4:

Dagens Nyheter, som med en ”avslöjande reportageserie” drog upp en ”giftskandal orsakad av Boliden” här i Arica. Ett koppel okunniga journalister hoppades på massmedial uppmärksamhet, men DN: s lögnaktiga artikelserie om Arica och Boliden rann mest ut i sanden.

... stad 1:
Vackra, ståtliga, majestätiska Arequipa.

... stad 2:
Mindre vackra, men progressiva och expanderande Santiago de Chile.

... bästa TV:
SvT Play på internet. Helt suveränt, de kvällar som man framför datorn eller iPaden kan se ”Veckans Brott”, ”På Spåret” och dokumentärer gör saknaden efter Sverige lite mindre.

... sämsta TV:
Chilensk ”farandulera”. Avskyvärt.

... öl:
Den första efter över två månaders uppehåll. Det var endast en Heineken men vid Jesus, vad den var god.

... gladaste:
Jag, min hustru, mina föräldrar och min syster då Francisca Elise föddes.

... sorgligaste: 
AIK: s Ivan Turina gick bort, endast 32 år gammal och efterlämnade fru och tre barn. Varför?

... profil 1:
Min dotter.

... profil 2:
Jorge Sampaoli. La Roja är ett lag att räkna med igen.

... citat:
"Hoy día te la van a sacar." - Besked från barnmorskan på Clínica San José på förmiddagen den 13 juli 2013.

... flopp:
Dagens Nyheters "avslöjande". Igen.

... mest överskattade:
Carabineros de Chile. Från att ha varit en högst respekterad och respektabel institution har dessa förvandlats till oigenkännlighet genom att fokusera inte på brottslighet utan på att bötesfälla vanliga människor när dessa går mot rött.

... mest överskattade 2:
Tito Beltrán. Jag vet att det finns oklarheter i det som han dömdes för i Sverige och jag förstår att han är bitter på hur han behandlades, men att därifrån tro att man är Luciano Pavarotti och spela "cool" sverigeantagonist i TV är bara fånigt.

... mest underskattade 1:
Zlatan Ibrahimovic. Sveriges bäste fotbollsspelare genom samtliga tider får bland all jantelag och politisk korrekt lagom-mentalitet inte hälften av allt beröm han förtjänar.

... mest underskattade 2:
Chiles president Sebastián Piñera. Jag delar långt ifrån alla hans åsikter men Señor Piñera är, enligt all talande statistik, den skickligaste och mest framgångsrike ledare som Chile har haft sedan demokratins införande 1990.

... mest obegripliga 1:
Kärrtorp. Say no more.

... mest obegripliga 2:
Hur genuspiskans vinande desperat försöker jämställa herrfotboll med damfotboll. Den eller de som sedan inte instämmer i PK-drevet bör omgående ”se över sin värdegrund”, som det heter numera.

... mest obegripliga 3:
Såpoperan inom högerns Renovación Nacional och Unión Demócrata Independiente efter primärvalen då Longueira vann över Allamand men sedan trädde tillbaka och hur Allamand ville ta över men hindrades av UDI som istället utsåg Matthei men som då stoppades av RN.... inte undra på att det gick som det gick.

... nagelbitare:
Matchen mot Portugal i Stockholm.

... mest kritiserade:
Chiles president Sebastián Piñera. Han drog ner på Landets väl etablerade bidragspolitik, och det var inte populärt.

... kappvändare:
PCC, Chiles kommunistiska parti. Från att unisont och konsekvent ha varit etablissemangets största munhuggare och motståndare i decennier har nu Bachelet och hennes socialister och socialdemokrater nu fått oväntat sällskap då kommunisterna, med småflickorna och brottsuppviglarna Karol Cariola och Camila Vallejo i spetsen, glatt kamperar med sina gamla antagonister i hopp om att få lite inflytande.

... mest självklara:
Bachelets seger såklart. Löften om bidrag hit och gratis dit och moderliga leenden går tydligen långt i politiken nuförtiden.

... minst självklara:
Sveriges ambassad i Santiago de Chile. Mer anonym utlandsrepresentation får man leta efter ordentligt.

Fotodokumentär - Roadtrip Arequipa

Som jag berättade häromsistens så tog vi kärran till Arequipa över Allhelgonahelgen tillsammans med några vänner. Uppdelade på två åkdon, Jag, min hustru, min dotter och en kompis åkte i min Kia Sorento och Francisco, Meliza och lille Gabriel åkte i deras Mitsubishi Pajero, hade vi ett litet äventyr i ett av jordens mest undersköna länder.

 

Sammanlagt fyra dagars dagars skön semester fick vi, och här kommer en kort fotopresentation av våra dagar i vårt norra och ack så vackra och faktiskt eftertraktade grannland.

 

 

Dag 1, Arica - Tacna - Ilo:

Färden började på torsdag morgon, med fullständigt groteskt långa köer vid gränsen Chile-Perú. Vad annat hade jag förväntat mig, med 4 dagars ledighet och halva norra Chile vid gränskontrollen...? Men med Guds vilja och lite tålamod kom vi över till slut och vi stannade för lunch i Tacna. Japp, övergången tog sån förbannat lång tid att när vi kom fram till Tacna var det redan dags för lunch. Tacna var så överpackat av folk, framför allt dagdrivande chilenare, så den svåraste utmaningen på hela resan, bilkörning beträffat, var faktiskt att framföra min fina Kia i Tacna. På eftermiddagen åkte vi vidare längs kusten mot Ilo längs milsvid av strand och strand, och sand och sand.

 

Våra två åkdon vid tullen mellan Tacna och Ilo. Min trogne vän Kia Sorento står till vänster.

 

På ett marinbiologiskt museum i Ite, Moquegua.

Yau Apu Sapa Inca. Sapan Intiq Ch'urin Atawallpa inca Tawantinsuyupic, ch'uri sapan incaq Wayna Qhapaqaq.

 

Norrut åkte vi, mot Ilo, genom odlingar...

 

... längs hav...

 

... och genom öken.

 

Framåt skymningen kom vi fram till vårt etappmål som var den lilla staden Ilo. Vi irrade omkring ett tag tills vi fann ett hotel med parkeringsplats och till slut kunde vi checka in och fräscha till oss för att sedan gå ut och äta middag. Vi gick ner på stadens torg och vi satte oss på ett tvättat ställe med utsikt över detsamma. Det var en mycket fin stämning bland invånarna, som verkade ha samlats i tusental kring torget. Musik och dans strömmade ut över detsamma, med människor som verkade ha vallfärdat dit för att fira helg. Vi deltog dock inte i något firande utan vi åt våra lasagner och hamburgare, drack vår pilsner och sedan vandrade vi tillbaka till vårt hotel, ganska trötta efter en hel dags åkande.

 

 

Dag 2, Ilo - Arequipa:

Ilo visade sig vara en riktigt mysig liten stad, perfekt för att spendera en långhelg eller kanske lite till. Inte för att åka på sightseeing eller uppleva exempelvis gamla Inkaruiner, utan bara för att relaxa, ta sköna promenader längs vattnet och njuta av utsökt peruansk mat. Ilo vill jag åka tillbaka till, och stanna kvar ett par dagar.

 

Dagen efter vaknade vi utvilade och vi stannade kvar ett par timmar, promenerade längs vattnet och åt lunch innan färden fortsatte norrut, mot vårt slutmål som var Arequipa.

 

Gänget på förmiddagspromenad på strandpromenaden

 

Färden fortsatte norrut, längs mil och mil av klippig kust...

 

... och längs strand, där oceanen oupphörligen slår in över Perú.

Till slut kom vi fram till vårt mål...

 

... La Ciudad Blanca, Arequipa!

 

Jag måste säga att jag är imponerad av vägarna i Perú. Åtminstone vägarna mellan Ilo och Arequipa. Visst, det är mer kurvor än på Monacos Grand Prix, och det är uppför och nedför och så upp igen som en berg-och-dalbana. Men just kvalitén på vägarna är jag positivt överraskad av. Breda, nyasfalterade landsvägar med tydliga markeringar och framför allt så är det inga hål i desamma, som det är här i Chile. Folk verkar se efter sina vägar bättre i Perú än i Chile. Men framför allt, det som gör färden osäker, är hur folk kör i det där landet. Att påstå att de har fått körkortet i Cornflakes-paketet är ingen överdrift, ty mer än en gång fick jag/vi göra tvära nitar och/eller girar när långtradare skulle till att köra om i kurvor eller precis i krönet på uppförsbacken...

 

Vägarna i Perú är bra, bättre än i Chile, men se upp för hur människor framför sina åkdon om Ni får möjlighet att köra bil där.

 

En välbehövlig middag sköljdes ner med Pisco Sour a la Perú och iskall pilsner med utsikt över Plaza de Armas och Catedral. Efter att ha kört över 300 km på peruanska vägar är det ingen underdrift att vi sov gott den natten.

 

 

Dag 3, Arequipa

Arequipa är faktiskt en av de vackraste platserna som jag någonsin har besökt. Och jag har varit på världens sex kontinenter och bott i sammanlagt fem länder, så att Arequipa är en av mina favoritplatser på Jorden säger en del av hur mycket staden har imponerat på mig.

 

Dagen spenderade vi genom att upplevda undersköna Arequipa genom en ordentlig city-tour på förmiddagen och eftermiddagen tillbringades efter en utmärkt lunch på torget genom min favoritsysselsättning under turistens epitet: att promenera. Min far sade en gång att promenera är det bästa sättet att uppleva en stad på. Och det är så sant så. Dessvärre lyckades jag inte fånga någon av mina medresenärers engagemang i nyss nämnda aktivitet utan en efter en begav vi oss tillbaka till vårt hotel för att vila siesta.

 

Solig dag i Arequipa på Plaza Mayor, med snöklädda Anderna i bakgrunden

 

Familjen vid Parroquia Yanahuara

 

Familjen i Arequipa, med Mistis 6.000 slumrande meter vakandes över staden

 

Misti, Majestuosa

Kvällsaktiviteten, då det var fredag, bestod först av att vi gick iväg till Plaza Yanahuara, i närheten av hotellet, där det var uteserveringar från mängder av restauranger, caféer och pubar. Damerna gick sedan tillbaka till sitt och vi grabbar, Francisco, Cristian och jag, gick på disco i närheten av vårt hotell. Då jag helt plötsligt blivit gammal och gaggig och inte längre uppskattar diskotekens höga musik, blinkande ljus eller trängseln bland en massa svettiga hipsters, så jag avlägsnade mig relativt omgående för att även jag njuta kvällens sömn.

Dag 4, Arequipa:

Söndag. En dag för avslappning och relax. Inga bilder finns, på grund av att inget intressant hände under denna dag. Att vi tre pojkar var ute och sölade Pisco Sour kvällen innan har absolut ingenting med saken att göra.

 

Dag 5, Arequipa - Moquegua - Tacna - Arica:

Så var det redan dags för färd hem mot vardagen. Vi tog inlandsvägen denna gång, från Arequipa till den lilla staden Moquegua, vilket innebar timmar av åkande i ett sterilt, tomt och livlöst Marslandskap. Det är ett märkligt, men enligt mig ett bedövande vackert, landskap som man åker igenom, overkligt. Om himlen hade varit lika djupblå på planeten Mars så hade det nog inte varit så stor skillnad på Jorden och nämnda planet.

 

Mars Rover måste haft en liknande utsikt som från min framruta. Man inser människans litenhet när man åker igenom Atacamaöknen och det går fyra timmar utan att man ser en levande varelse.

Endast Atacamas avlägsna berg, röd sand och en brännande sol omgav oss under resan. Tilläggas bör att det INTE är läge att få motorstopp eller punktering på detta ställe. Det hände oss.

 

Vägen skar som ett streck genom öknen, skapade kontrast, det enda tecknet på civilisation i ett annars öde och ogästvänligt landskap.

 

Vi åt lunch i Moquegua och det var först på utvägen därifrån, mot Tacna, som äventyret började på riktigt. Våra kollegor fick punktering. Mitt ute i absolut ingenting och i 40 graders stekande sol fick vi ge oss till att byta däck, vilket till slut gick utmärkt bra, men nog blev vi lite oroliga när det visade sig att våra domkrafter var för små, för korta, för en Mitsubishi Pajero's rätt rejäla höjd. Men det löste sig genom en pålitlig sydamerikansk metod: böka in en massa sten under bilen, sätt domkraften på stenarna och så kan bilen till slut höjas. Jag ska erkänna att jag blev lite orolig när jag helt plötsligt ser Francisco knöla sig in under sitt två ton tunga ekipage, halvt upphissat med en domkraft som balanserar på en stenhög, för att känna stabiliteten på stenhögen. Endast två ben stack fram under bakvagnen när han skulle dit och börja rucka på än det ena och än det andra... Svenskt säkerhetstänk skulle (med rätta) ylat av ångest, men däck lyckades bytas lyckligt och vi kom vidare. Till Tacna anlände vi framåt kvällningen där vi stannade till någon timme innan vi åkte hemåt.

Till slut kom vi hem till Arica och till vardagen, lyckligt hemkomna tackade vi Vår Herre för att vi ännu voro trygga och säkra.

Lilla Francisca då? Hur tyckte hon det var att resa?

Jo, hon trivdes rätt bra i sin bilstol tillsammans med mamma i baksätet. Flickorna verkade det ha riktigt trevligt därbak, Gabriela med sin musik och färdkost bestående av vatten, läsk, kakor och godis, och Francisca som mestadels sov i sin bilstol.

Lima nästa gång?

 

Vem följer med?

Skit, skit, skit!

Ja det kanske inte är det mest belevade maneret att inleda en konversation på, speciellt inte efter drygt en månads tystnad. Men lite så känns det, att Sverige inte får spela VM i fotboll i Brasilien nästa år. Kanske det häftigaste världsmästerskapet någonsin. Jag har av naturliga skäl inte kunnat se någon av Sveriges matcher mot Portugal på grund av arbete men jag har hört dem med halvt öra på radion och sedan har jag fått återberättat hur matcherna utspelade sig och jag kan bara säga: Patrik, Johan och Olof: KOM TILLBAKA! Våra utmärkta mittbacksbjässar som på 90- och 00-talet knappt släppte en jävel över bron när det begav sig.... Gamle Gnagaren Pelle Nilsson verkar göra ett godkänt jobb men det räcker inte. Ronaldo Gnällmåns lyckades inte bara en eller två gånger utan TRE gånger snubbla sig igenom de svenska mittbackarna utan att de ens var i närheten av honom, och det duger inte.

Jag som hade tänkt att åka till Brasilien med Tayta i sommar/vinter...

Verkligt synd är det att inte få se vårt Blågult spela fotbolls-VM 2014.

Det viktigaste/största/mest (eller minst) intressanta att rapportera härifrån Chile är naturligtvis presidentvalet den 17 november, då Michelle Bachelet skulle ha vunnit redan första omgången, enligt hennes anhang. Men den gubben gick inte, Michelle och hennes falska smajlande och fortsatta löften om pengar, bidrag och bonusar till höger o vänster får vänta till december och den andra omgången. Resultatet från den första omgången i valet blev att Bachelet fick 46 % och tvåan Evelyn Matthei runt 25 %, oväntat lågt. Nåja, Michelle kommer ju att bli landets nästa president och det är bara att hoppas på att hon inte lyckas ruinera allt för mycket av framgången som Chile nu rider på under Sebastián Piñera. För att oavsett om man har sin politiska hemvist åt höger eller åt vänster så kan man inte bortse från faktum. Sett till tillväxt, arbetslöshet, inflation, korruptions- och fattigdomsnivå så är Sebastián Piñera den bäste, den effektivaste och den skickligaste president som Chile har haft sedan demokratins återinförsel 1990.

 

Under långhelgen mellan oktober/november var vi, Gabriela, Francisca och jag, tillsammans med tre vänner på en fantastisk roadtrip upp till den magnifika staden Arequipa i Perú. Min Kia Sorento 2003 sattes ordentligt på prov på de slingrande peruanska vägarna men jag upptäckte att jag för en gångs skull har gjort ett helt förträffligt inköp. Bilen uppförde sig klanderfritt, enda gången som jag märkte av lite trilskandes var när vi närmade oss slutdestinationen och skulle ta oss över en över 3000 meter hög bergskam och dess 2,5 liters turbodiesel började sega ganska rejält efter att inte ha fått tillräckligt med syre. Annars är min 4x4 en lojal och trofast vän och rent fantastiskt bekväm att köra långa sträckor, trots sina 10 år på nacken. Köp Dig en sån, Tayta!

 

Jag var i Arequipa tillsammans med Gabriela 2009, när vi första gången träffades, och det var minst sagt trevligt att återse den vita staden i Perús inland. "Magnifik" är verkligen inte någon överdrift, Arequipa är faktiskt den vackraste staden som jag har varit i, kom jag på nu. Rom, Venedig, Valletta, Prag och Stockholm får alla bita i gräset när det kommer till skönhet. En medeltida stadskärna med byggnader bevarade från 1500-talet, en storslagen grönska med de uråldriga trappstegsodlingarna bevarade, ett mycket rikt kulturliv, ett kulinarisk högkvarter och över alltsammans vakar den nästintill perfekt koniska Misti slumrande med sina 6000 vulkaniska meter. Åk till Arequipa gott folk, Ni kommer inte att ångra er!

 

Jag har också haft nytt besök hemifrån Sverige. Denna gång av min syster och min moster. Precis som tidigare så fick de passa på att umgås med flickorna hemma medan jag arbetade och så fick vi träffas på kvällar och helger. Och lördagen den 9 november blev min dotter på riktigt upptagen i Guds Församling, då döptes nämligen Francisca Elise Löfgren Clavelle, med gudmor Anna framme vid altaret, i en högtidlig och minnesvärd stund!

 

Jag var sedan nere i Santiago en helg förra veckan för att ta avsked av syster och moster. På söndagen passade vi på att gå runt lite på stan och en trögare storstad får man ju då leta efter... Inte nog med att det var det vanliga söndagslunket, det var desutom presidentval vilket innebar att ALLT, och jag menar ALLT var stängt. Inget folk ute, inga bilar som åkte, igenbommat och fördraget på shoppingstråken... till och med i Chuquicamata är det mer drag på en söndag. Eller ok, det var överdrivet men bara så Ni får en idé om hur 7-miljonerstaden Santiago de Chile upplevdes under söndagen den 17 november 2013. Bachelets folk hade tydligen redan beställt in segerbanketten i förväg men räkmackorna och cavan fick de dra plastfolie över och ställa in i kylen igen. Som sagt så kommer ju Bachelet att segra i vilket fall som helst i december och andra rundan, men jag kan ändå inte låta bli att känna bara lite skadeglädje över Bacheletisternas gravöl den 17 november.

 

Fortsättning följer.

.

Halloween

Det var visst ingen förkylning som jag hade förra veckan utan Bronkit. I måndags var jag iväg till vårdcentralen då jag hade haft en ihållande hosta och andnöd och efter undersökningar och lungröntgen fick jag diagnosen Bronkit. Bara att vila och duktigt ta sina mediciner med andra ord. Detta kom föga lägligt då vi hade planerat en färd till Arequipa med ett par vänner denna långhelg torsdag-söndag men som vi tråkigt nog nu tvingas hoppa av. Eventuellt, fortfarande väldigt eventuellt, kan det dock bli en veckolång tur till Cusco och Machu Picchu om ett litet tag.

 

Vår lägenhet börjar bli smått klar nu, bara målningen kvar och sedan kan vi börja flytta upp lite grejer.

 

Ikväll firas Halloween här och i skrivandes stund går småbarnen runt i kvarteret, utklädda till allt från prinsar och prinsessor till Stålmannen och Shrek och en del spöken och häxor och tigger godis. Jag har aldrig uppskattat Halloween tidigare och det sätt denna "högtid" uppmärksammas på i Sverige. Kommersiellt, hysteriskt, amerikaniserat, överdrivet och bara rent otroligt smaklöst. Dekoreringen och reklamen på TV och i butiker pågår i veckor och det ska köpas och handlas och pyntas som inför julen. Barnen går omkring och tigger godis och om man inte ger dem något hittar ungarna verkligen på sattyg. Jag har bland annat fått min brevlåda fylld med lera och grus ett par gånger då jag antingen inte har öppnat dörren eller då jag inte har haft något godis hemma när ungarna bankar på. Jag har helt enkelt aldrig velat ta del av det trams som Halloween är i Sverige. Men här är det annorlunda; inga kommersiella överdrifter utan mycket litet eller rentav inget pyntande med pumpor, spindelväv och skräp. Här "firas" Halloween EN KVÄLL då barnen under stoj och skratt och lek klär ut sig till precis vad som helst, inte bara spöken och monster, och I VUXET SÄLLSKAP går omkring och knackar dörr i grannskapet. Inget bus och inga dumheter utan det är lek och skoj. Precis som det ska vara och då ställer till och med jag upp och köper hem lite snask och lägger i de tindrande barnens korgar samtidigt som föräldrar står lite i bakgrunden och ser till så barnen sköter sig och säger "Gracias tío!" ("Tack farbror!") när de får lite godsaker. Halloween i Chile är en glad lek som för barnen pågår under ett par timmars stoj, och det kan till och med jag tycka vara ganska trevligt.

Söndag kallt

"Den eviga vårens stad" lever inte upp till sitt goda rykte denna söndageftermiddag. Det går långt ifrån att känna igen rara Aricas värmande sol och glittrande vatten denna helg. Ett jämntjockt och genomgrått molntäcke ligger envist över oss och hade jag inte vetat bättre så hade jag tänkt att "ja, nu kommer väl regnet snart". Igår kväll satt vi hemma hos svåger och svägerska och tog ett glas vin och det var så kallt, trots att de glödande resterna från en tidigare asado ännu knastrade i sin oljefatsbädd, att jag var tvungen att svepa en filt omkring mig, på bästa farbrorsvis. Sitter nu här med en kopp hett té och ser hur det blir allt skummare i vrårna i takt med att klockan närmar sig sju på eftermiddagen. Svensk höstvarning á la oktober med andra ord här i norra Chile.

Det har varit en lugn och trevlig helg här annars. Igår hade jag lektion i matematik på förmiddagen och på kvällen gick vi ut med frugans familj och åt en god buffémiddag. Konceptet var smörgåsbordsliknande buffé och så en av de rejälaste grillarna som jag har sett där grillmästaren stod rödblossande och svettig och skar upp rykande bitar av nöt, gris och fågel. 7000 CHP (ca. 100 SEK) för en sådan obegränsad middag är ett helt ok pris tycker jag iallafall. Vi fick också frågan igår om vi ville vara vittnen på svägerskans bröllop i September vilket vi ärade naturligtvis tackade ja till.

Ikväll tänkte jag studera lite juridik inför den sista tentan på tisdag i handelsrätt, sedan är det faktiskt två veckors vinterlov, fram till och med andra veckan i Augusti. Det är helt fel säsong att ge sig ut och luffa runt i Perú nån vecka men det är precis det som jag är sugen på nu under vinterlovet. Jag längtar tillbaka till Arequipa och Cusco...

Kvar i Arica

Jag är kvar i Chile, i Arica. Resan till Arequipa blev inställd, trots att jag fick rabatt på biljetterna tack vare mitt bildsköna yttre.

Det gör väl inte så mycket egentligen, Arequipa ligger kvar och vi kan alltid åka dit igen.

Har i eftermiddag legat på playan med mitt besök från Sverige, på en av få stränder som inte är nerlortade av all lera.

Imorgon fredag kväll ska vi grilla på stranden. Fredagsmys på hög nivå.

Hej familj och vänner,

Ber om ursäkt för ett minst sakt skralt uppdaterande på sistone. Saken är den, dock ingen ursäkt, att jag har besök härnere från Sverige. Min bäste vän är här i Arica och vi har haft fullt upp och mycket trevligt varje dag så därför finns nyheter på denna blogg med lite mindre frekvens än tidigare.

Jag har blivit en riktig turist i Arica; jag har promenerat upp för El Morro, jag har gått i centrum, gått på Playa Corazones och jag har legat på Playa Laucho. Arica har sin dolda njutning även för oss som bor här! Playa Chinchorro, den stora stranden som löper längs med hela Costaneran, är fortfarande lortig tack vare El Niño-fenomenet och igår måndag stängdes till och med järnvägen mellan Arica och Tacna då den översvämmade floden San Juan de Azapa lyckades dra med sig en stor bit av bron som järnvägen har som passage över floden. "Klimatförändringar!" hojtas det om bland vissa politiskt korrekta, "El Niño" säger vi som vet bättre. El Niño är ett väderfenomen som har existerat åtminstone 20 000 år och som innebär ovanliga regnfenomen i Sydamerika med cirka 10 års intervall och nu är det dags igen.

Nåja

Jag är precis tillbaka från en tur till Tacna i Perú och tack och lov var det ingen indiansk tjänsteman som försökte göra livet surt för mig denna gång. Jag tog mina vänner till utmärka Patroncito för en god lunch med typiskt peruansk mat som Soltero de queso och Palta rellena och sedan en rejäl tallrik med grillat kött. Till detta sköljdes ner inhemsk öl och en karaff med lokalt producerat vin. Maten i Perú är fullkomligt gudomlig och bara med lite försiktighet är maten i sig en anledning till att uppleva detta härliga land. Imorgon åker vi till Arequipa, biljetterna är köpta och enligt försäljerskan fick jag biljetterna 5 sol (ca. 15 SEK) billigare för att jag var så söt. Så sa hon iallafall....

Jag hoppas kunna uppdatera mer från vår långhelgsresa i Perú som är ett fantastiskt land att upptäcka men om inte annat så hörs vi av på söndag kväll.

Söndag, och det är VARMT!

Jag blir galen... Det bidde till slut ingen resa till Perú och Arequipa för mig och Gabriela. Anledningen? Helt enkelt på grund av det som jag skrev igår. Jag har nog aldrig sett så mycket folk som skulle åka till samma ställe på en och samma gång, inte ens midsommarafton för ett par år sedan och jag var tvungen att stå upp på tåget från Stockholm till Hudiksvall. Jag behövde inte hålla i mig då jag stod så tätt packad mot mina medresenärer att dessa fungerade som utmärkt stöd. Att det skulle dröja sina timmar att ta sig över gränskontrollerna vid Chacalluta och Santa Rosa var vi ju medvetna om, men när vi kom till Aricas centralstation för att ta en buss eller en Taxi Colectivo var det så mycket folk att det gick en säkert hundra meter lång kö utanför från entrén bara för att kunna ta sig in i terminalen. Väl inne i terminalen var det månghövdade köer för att köpa biljett och en lika månghövdad kö för att vänta på bussen. De olika bussbolagen arbetar i en sorts kollektiv, man köper biljett i en gemensam kassa och sedan hoppar man helt enkelt på nästa buss som anländer stationen. Folk i kön utanför där vi tappert stod i en halvtimme utan att röra oss många meter framåt sade att det var så mycket resenärer så det helt enkelt inte fanns tillräckligt med fortskaffningsmedel för att täcka upp efterfrågan. Mycket riktigt gapade bussparkeringarna öde och tomma när jag lyckades kika igenom ett staket. Med detta trista faktum i åtanke, och med risken för att bli strandade i Tacna utan tak över huvudet då samtliga inrättningar var fullbokade sedan länge samt att vi heller inte visste hur tillgängligheten på bussar från Tacna till Arequipa låg till, fick vi helt enkelt besviket och buttert styra kosan hemåt igen. Ytterligare ett antiklimax... jag såg oerhört fram emot att återse Arequipa igen men ok, valet av helg var väl kanske inte det mest lämpliga. Jag tröstade mig med att svälja en liten flaska Arequipeña-öl på balkongen i eftermiddagssolen och på kvällen gick Gabriela och jag ut på tu man hand och åt en god middag.

I dagens Estrella Arica kan man läsa att bilköerna från chilenska sidan av gränskontrollen nådde nära milen, från Chacalluta och ända till rondellen vid Río Lluta. Så visst, med facit i hand, vad fabian skulle vi i Perú att göra just den helgen då hysterin verkade nå högre höjder än om Ullared skulle ha haft en 50-%-på-allt-REA? Idag har dessutom sommaren kommit på allvar. 30 graders stekande solsken bjuder de nordchilenska skyarna på och här sitter jag vid matsalsbordet inomhus då solen fortfarande tar ganska hårt på min ännu inte så vana skandinaviska hud. Från lägenheterna runt omkring hörs tjo och tjim från en söndagsmatch i fotboll, Chiles El Clásico mellan Colo Colo och Universidad de Chile. Jag tycker personligen att chilensk fotboll är ganska intetsägande så jag nöjer mig med att lyssna på grannarna. Frugan sover siesta och ute på balkongen ligger vår höggravida katt Mishi i sin korg i skuggan och jäser. Det börjar bli dags för de små att komma nu, för två veckor sedan sade ju veterinären att det skulle dröja max en vecka till nedkomst.

Övriga södagsaktiviteter då? Tja till att börja med ohelgade vi vilodagen med att storstäda hus och hem på förmiddagen och vid tretiden var det dags för en söndagslunch med Gabrielas familj. Det blev ”Carne al jugo”, kokat kött och grönsaker, serverat med ris. En egentligen alldeles för tung mat för en såhärpass varm dag och mycket riktigt inträffade en rejäl paltkoma efterpå. Ikväll blir det utgång med vänner och imorgon ska vi tydligen delta i spektaklet som kallas Halloween, vilket jag endast måttligt ser fram emot. Men nåja, om det gör mina sobrinas glada så ställer jag upp.

Mini vacaciones

Hej på er vänner!

I underbart varma och soliga Arica är det, precis som i övriga världen allhelgonahelg vilket innebär måndag och tisdag ledigt förrutom lördagen och söndagen. Tydligen vill folk uppmärksamma någon amerikanisk kommersiell dumhet vid namn Halloween också men det tramset klarar jag och väldigt många andra som jag känner oss utmärkt utan.

Vad nytt? Jodå planerar för min Sverigefärd i slutet på november och lite närmare inpå nu för en resa till Perú över helgen. Vi ska inte stanna i Ullared, förlåt TACNA denna gång utan vi planerar att göra ett efterlängtat återbesök till Arequipa längre inåt landet, en av de vackraste städer som jag har besökt. Vi var där för Herrejesus nästan tre år sedan då vi reste till Cusco och Machu Picchu och då vi dessvärre endast kunde stanna till två dagar i Arequipa så det är dags för en återfärd nu. Arequipa är en av Sydamerikas äldsta städer och det är en fantastiskt intressant stad att bara promenera runt i, se alla gamla historiska byggnader och besöka alla museer. Låter jag gammalmodig?

Hur som haver, fyra dagars ledigt (lördag-tisdag) och hela jädra norra Chile åker till Tacna och bränner pengar. Inte undra på att Tacna är Perús mest välmående region... På Aricas lokala TV-kanal har man precis gått ut och förvarnat om att gränskontrollerna är så överfulla med resenärer att myndigheterna nu råder folk att avvakta med sin tripp till landet i norr till senare under eftermiddagen eller till och med till imorgon. Vi har pratat lite fram och tillbaka de senaste dagarna om vad vi kunde tänkas hitta på denna långhelg, bland annat var vi lite inne på att åka upp ett par dagar till La Paz i Bolivia, tillsammans med några av våra vänner för att besöka ett spa lite utanför staden. Det blev tyvärr inställt, jag hade gärna åkt till Bolivia och satt en ny nål på kartan över platser och länder som jag har besökt. Men på grund av bristande intresse från de övriga får Chuquiago Marka vänta.

Så blir det så till slut Arequipa, åtta timmars bussresa norrut, för ett trevligt återbesök. Vi ska äta lunch först här hemma i Arica innan vi tar bussen till Tacnas Estación Central. Hoppas det är lite mer piano med invasionen av chilenare på eftermiddagen vid gränskontrollen

Igår fredag när vi planerade fram och tillbaka om vad vi skulle göra denna långhelg kollade vi bland annat upp lite hotell och hostals i Tacna och alla var tydligen fullbokade sedan veckor tillbaka. Jag gillar att åka till Tacna någon gång då och då och shoppa lite och äta god mat men jag kan ändå inte låta bli att tänka: hur hade vår region, Arica, sett ut om allt kapital som spenderas i Tacna helg efter helg istället hade spenderats här på den inhemska marknaden och inte hade förts ut ur landet?