Visar inlägg med etikett Dotter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dotter. Visa alla inlägg

fredag 3 januari 2014

Årets...

... nyhet:
Den 13 juli 2013 blev vi föräldrar till Francisca Elise.

... vinnare 1:
Jag själv, tack vare införskaffandet av min 4x4 Kia Sorento.

... vinnare 2:
La Roja, som efter mycket om och men lyckades ta sig till VM 2014.

... förlorare 1:
Min förra chef. Större förlorare har jag faktiskt aldrig träffat i hela mitt liv.

... förlorare 2:
DJ Méndez. Näst större förlorare har jag faktiskt aldrig sett maken till i hela mitt liv. Roto...

... förlorare 3:
Bolivias president Evo Morales.

... förlorare 4:
Dagens Nyheter, som med en ”avslöjande reportageserie” drog upp en ”giftskandal orsakad av Boliden” här i Arica. Ett koppel okunniga journalister hoppades på massmedial uppmärksamhet, men DN: s lögnaktiga artikelserie om Arica och Boliden rann mest ut i sanden.

... stad 1:
Vackra, ståtliga, majestätiska Arequipa.


... stad 2:
Mindre vackra, men progressiva och expanderande Santiago de Chile.

... bästa TV:
SvT Play på internet. Helt suveränt, de kvällar som man framför datorn eller iPaden kan se ”Veckans Brott”, ”På Spåret” och dokumentärer gör saknaden efter Sverige lite mindre.


... sämsta TV:
Chilensk ”farandulera”. Avskyvärt.


... öl:
Den första efter över två månaders uppehåll. Det var endast en Heineken men vid Jesus, vad den var god.

... gladaste:
Jag, min hustru, mina föräldrar och min syster då Francisca Elise föddes.

... sorgligaste: 
AIK: s Ivan Turina gick bort, endast 32 år gammal och efterlämnade fru och tre barn. Varför?

... profil 1:
Min dotter.

... profil 2:
Jorge Sampaoli. La Roja är ett lag att räkna med igen.

... citat:
"Hoy día te la van a sacar." - Besked från barnmorskan på Clínica San José på förmiddagen den 13 juli 2013.

... flopp:
Dagens Nyheters "avslöjande". Igen.

... mest överskattade:
Carabineros de Chile. Från att ha varit en högst respekterad och respektabel institution har dessa förvandlats till oigenkännlighet genom att fokusera inte på brottslighet utan på att bötesfälla vanliga människor när dessa går mot rött.

... mest överskattade 2:
Tito Beltrán. Jag vet att det finns oklarheter i det som han dömdes för i Sverige och jag förstår att han är bitter på hur han behandlades, men att därifrån tro att man är Luciano Pavarotti och spela "cool" sverigeantagonist i TV är bara fånigt.

... mest underskattade 1:
Zlatan Ibrahimovic. Sveriges bäste fotbollsspelare genom samtliga tider får bland all jantelag och politisk korrekt lagom-mentalitet inte hälften av allt beröm han förtjänar.

... mest underskattade 2:
Chiles president Sebastián Piñera. Jag delar långt ifrån alla hans åsikter men Señor Piñera är, enligt all talande statistik, den skickligaste och mest framgångsrike ledare som Chile har haft sedan demokratins införande 1990.

... mest obegripliga 1:
Kärrtorp. Say no more.


... mest obegripliga 2:
Hur genuspiskans vinande desperat försöker jämställa herrfotboll med damfotboll. Den eller de som sedan inte instämmer i PK-drevet bör omgående ”se över sin värdegrund”, som det heter numera.


... mest obegripliga 3:
Såpoperan inom högerns Renovación Nacional och Unión Demócrata Independiente efter primärvalen då Longueira vann över Allamand men sedan trädde tillbaka och hur Allamand ville ta över men hindrades av UDI som istället utsåg Matthei men som då stoppades av RN.... inte undra på att det gick som det gick.

... nagelbitare:
Matchen mot Portugal i Stockholm.


... mest kritiserade:
Chiles president Sebastián Piñera. Han drog ner på Landets väl etablerade bidragspolitik, och det var inte populärt.

... kappvändare:
PCC, Chiles kommunistiska parti. Från att unisont och konsekvent ha varit etablissemangets största munhuggare och motståndare i decennier har nu Bachelet och hennes socialister och socialdemokrater nu fått oväntat sällskap då kommunisterna, med småflickorna och brottsuppviglarna Karol Cariola och Camila Vallejo i spetsen, glatt kamperar med sina gamla antagonister i hopp om att få lite inflytande.

... mest självklara:
Bachelets seger såklart. Löften om bidrag hit och gratis dit och moderliga leenden går tydligen långt i politiken nuförtiden.

... minst självklara:
Sveriges ambassad i Santiago de Chile. Mer anonym utlandsrepresentation får man leta efter ordentligt.

söndag 31 mars 2013

Feliz Semana Santa!

Glad Påsk!
Är hemma i Arica över helgen igen, en långhelg denna gång men redan ikväll är det dags att åka tillbaka till Calama. Ingen annandag påsk här inte.
 
Påskhelgen har varit härligt avslappnande med god mat, siesta och långa promenader på Chinchorros böljande sandstrand. Arica es la vida, carajo. Es tan simple. I fredags, långfredagen, visades hänsyn till Vår Herres lidande då vi icke fick äta kött eller tända lamporna förrän det var mörkt. Allting var stängt, värre än en söndag, så det var en dag för avslappning och en del eftertanke. TV här visade endast filmer och dokumentärer om Pesach, Jesu liv och Jesu lidande, varav en hel del gamla klassiska mastodontfilmer från 60-talet. "De tio budorden" är ett nära fyra timmar långt mästerverk som gick vid lunchtid på TV Nacional som vi satt fängslade framför. Enda kruxet är Chiles mani att dubba allt till spanska, vilket förtar en hel del av filmernas dynamik.
 
Mycket jobb har det varit i veckan i Chiles mest ointressanta men ekonomiskt mest dynamiska stad. Egentligen har jag inte så mycket att berätta därifrån utan rutinerna rullar på. Jag arbetar och sover i Calama, får möjlighet att resa runt och prata olika språk vilket jag älskar (visserligen är jag endast trespråkig men jag fick chans att prata både tyska och franska häromdagen vilket med viss tvekan och lite god vilja gör mig till femspråkig) och jag träffar människor från världens olika hörn. Mitt arbete är på Codelcos turistkontor vilket innebär allt från allmän kontorsadministration till att åka med grupper, allt från Codelcos kunder och samarbetspartners till rena turister, till Chuquicamata, Mina Sur och Ministro Hales utanför Calama. Roligt och intressant är det även om det var svårt att vara ifrån min havande hustru till en början. Det är det fortfarande men nu ser jag det positiva i att arbeta för Codelco, Chiles största företag. Jag upprepar, om Ni har vägarna förbi Calama så hör av Er till fredriklofgren@chile.com så ordnar jag en guidad tur till världens största människogrävda hål.
 
Vårt La Roja vann trevligt nog mot Uruguay i VM-kvalet i tisdags! Äntligen säger jag, och drömmen lever fortfarande om en röd invasion av Brasilien nästa vinter. Då Chile hade förlorat de senaste fyra kvalmatcherna och halkat ner från en förstaplats i gruppen till en mindre hedrande femteplats var segern välkommen.
 
Annars inte mycket nytt att rapportera. Jo förresten, Bolivia har nu ändrat en klausul i sin politiska konstitution som möjliggör en anmälan av Chile till Internationella Domstolen i Haag. Klausulerna i konstitutionen sade nämligen att avtalen från 1883, 1904, 1952, 1953 och 1975 gällande gränsdragningarna i regionen samt det faktum att Bolivia kostnadsfritt får nyttja chilenska vägar och hamnar för import och export av varor, var okränkbara. Nu ska Bolivia dra Chile inför internationell domstol för att få tillgång till Stilla Havet och man hävdar att Chile som i egenskap av "dålig granne" är ansvarig för den icke existerande diplomatiska relationen länderna emellan samt de sociala och politiska problem som Bolivia har. Man undviker dock att nämna att Chile så sent som 1975 erbjöd Bolivia en kuststräcka norr om Arica, något som Bolivia tackade nej till; samt att Bolivia själva avbröt de diplopatiska relationerna samma år. Än idag finns inga diplomatiska relationer mellan länderna. På grund av vem?

söndag 24 mars 2013

Buenas tardes...

... och hälsningar från Arica. Är hemma över helgen igen och Gudar vad det är gott att komma hem! Solen skiner, havsluften svalkar, frugan är glad, katterna jamar och man kan äta god hemlagad mat igen. Och fruns mage växer, nu är vi i femte månaden och som jag tidigare avslöjat är det en liten flicka som väntas i slutet av juli. Jag är glad för det, jag har alltid velat ha en dotter. "Alltid" kanske är att ta i, men sedan vi fick veta att vi ska bli föräldrar så har önskan om en flicka funnits. Gabrielas familj mottog nyheten med lite mer moderat glädje, med tanke på att de redan är fyra systrar med sammanlagt fyra döttrar som bor i Arica stod hoppet om en pojke till oss. Vi funderar och smakar på olika namn och jag kommer naturligtvis att berätta namnen när det blir aktuellt. Jag vet dock vilka namn som jag vill ha.
 
Helgen här går fort, redan ikväll är det dags att åka tillbaka till Calama och arbetet.
 
Calama ja... jag har ju tidigare berättat att min Lonely Planet benämner Calama som "a shithole" och att jag motsäger mig det epitetet. Men faktum är att jag börjar ändra min uppfattning om Calama. Jag vill inte kalla staden för "a shithole" men det är jämrans inte långt ifrån. Calama är ett ställe vars blotta existens ENBART berättigas av gruvindustrin. Staden finns ENBART till för att tjäna gruvindustrin och folk som bor i Calama bor där ENBART för att arbeta, antingen för gruvindustrin eller dess relaterade näringar, så följaktligen är det väldigt få som bryr sig om huruvida Calama "ser ut". Men det kan jag som nybyggare i staden berätta för Er: det är fult, dammigt, smutsigt, fullt med stackars gatuhundar och det finns absolut ingenting att göra på eftermiddagen efter arbetet än att gå och driva på stadens shoppingcenter, något som blir rätt trist efter ett par gånger. På kvällen däremot finns det en, ganska klok, sysselsättning att roa sig med: hålla sig innomhus, ty Calama blir otrevligt kriminellt efter solens nedgång. Det är svinkallt på morgonen och på dagen svettas man bort i ökensolen och det blåser sandiga ökenvindar dygnet runt. Det sista kan ju naturligtvis inte belastas staden i sig eller dess innevånare men klimatet bidrar onekligen till mitt omdöme om Calama som ort. Det är dock ett helt ok arbete som jag har fått så jag får stå ut med att min nya arbetsort inte tilltalar mina estetiska ådror. Jag vill ändå påminna att jag rekommenderar ett besök till Calama på grund av de fantastiska sevärdheterna som finns utanför staden: San Pedro de Atacama, vulkanen Likancabur, gejserfälten samt såklart världens största koppargruva Chuquicamata, för att nämna några. 
 
Arica fortsätter att vara hemma. Det är i Arica som jag bor, men jag arbetar i Calama.
 
Innan jag åkte hem i fredags kväll stannade jag kvar på kontoret och lyssnade på Sveriges match mot Irland på Sveriges Radio. Både far, jag och kommentatorerna var besvikna på resultatet och matchen i sig, det verkade vara ett riktigt sömnpiller som utspelades på Friends Arena. Sydamerika spelade också VM-kval i fredags och Chiles kräftgång fortsätter efter en ny förlust, denna gången i Lima mot Perú. Jag såg inte matchen då jag satt på bussen till Arica men besvikelsen är stor här att man inte lyckas återfå spelet som tog Chile till förstaplatsen i sin kvalgrupp. Hoppet är inte stort inför tisdagens drabbning mot Uruguay hemma i Santiago... jag tar dock med mig min röda landslagströja till Calama och hoppas i alla fall.
 
Det kommer även fortsättningsvis att vara glesare med uppdateringar på bloggen, men jag planerar att åka hem i stort sett varje helg, med större tillgång till uppkoppling och nyhetsrapportering.