Chilensk fotboll är sval. Minst sagt. På en kontinent där fotbollen har samma status som Katolicismen med eventuellt undantag för Venezuela som har sin baseball är den chilenska fotbollen något som finns i bakgrunden men ingenting som gemene man dedikerar större delen av sin fritid åt. Det är något som ägnas en eller ett par sidor i dagstidningen, kanske 10 minuter på TV-nyheterna eller kanske något man pratar lite löst om med en bekant någon gång då och då men inte mer. Chile saknar Brasiliens så kallade sambafotboll och den religiösa nivå som sporten och dess utövare åtnjuter i den forna portugisiska kolonin och Chile saknar den argentinska fanatismen och de mäktiga politiska och sociala rörelser som ligger bakom de stora lagen: Racing Club - peronism och arbetarrörelsen, Boca Juniors - socialism, arbetarrörelsen och kultursfären, River Plate och Independiente - överklass, nationalism och högerpolitik. Samma tendenser finns väl i Chile också, till exempel är Colo Colo arbetarnas lag, Universidad Católica är överklassens lag och Universidad de Chile är "den stora massans" lag, men de sociala och politiska aspekterna och även fanatismen ligger på en mer moderat nivå. Att ett derby mellan Colo Colo och Universidad de Chile (Chiles "El Clásico") skulle få hela landet, och då menar jag hela landet, att fullkomligt stanna upp som fallet är i Argentina då Boca Juniors och River Plate möts eller att du väljer dina vänner beroende på vilket lag de håller på, vilket jag upplevde då jag bodde i Argentina, är helt osannolikt. Chilenska fotbollen rullar på i sakta mak och landet ångar på framåt utan fotbollsfanatismen.
Visserligen har det varit en hel del rapporteringar om landslaget på sistone. "La Roja" - "De röda" har i alla fall alltid varit populära hos chilenarna och de följs av en stor och högljudd hemmapublik på Estadio Nacional i Santiago. I alla fall så länge det går bra för dem. Men för att göra en lång historia kort: Den senaste tiden har det varit en infekterad konflikt mellan förre landslagstränaren och mästaren Marcelo Bielsa (från Rosario i Argentina, samme Marcelo Bielsa som tränade Argentina i VM 2002 då de åkte ut mot Sverige i gruppspelet) och landslagsledningen. En konflikt så djup och så oreparerbar att Bielsa sade upp sig och lämnade La Roja åt sitt öde, trots att alla spelare och de flesta chilenare som jag har träffat stöder honom. Hur som haver, anledningen till att det har varit mycket skriverier om landslaget den senaste tiden beror inte på något nyuppväckt intresse för Juego Bonito hos chilenarna. Nej, det ökade intresset beror på konflikten i sig. Chilenare är barnsligt förtjusta i konflikter och intriger och den här konflikten har av media behandlats som vilken dokusåpa eller såpopera som helst. Folk vill se konflikter och bråk, och de vill se vem som kan skvätta mest bläck på den andre och vem som skulle framstå som mest tvättad. De flesta ville ha mästaren Bielsa kvar men det fanns en del som också var glada åt att han slutade. De som inte ville ha kvar honom i Chile är de där konstiga människorna, ni vet de där vars enda argument är "Han är inte chilenare!" och "Bara en chilenare kan träna Chile!" Samma chauvinistiska tjafs om tränarens nationalitet rullade ju också runt bland folk i Sverige när Lagerbäck slutade och idén om en utländsk landslagstränare för blågult föddes.
En anledning till avsaknad av en typiskt sydamerikansk fotbollstradition kan ju vara att den chilenska ligafotbollen är dålig, på gränsen till pinsamt dålig. Det är nästan allsvensk nivå på La Liga Chilena. Ja, Allsvenskan är också dålig. Se bara på resultaten som de svenska lagen presterar internationellt. De chilenska klubblagen gör väl sådär ifrån sig i Copa Libertadores men det var längesedan ett chilenskt lag tog sig långt i den turneringen. Chiles landslag har heller aldrig tagit sig långt i internationella turneringar, förrutom 1962 då man kom trea i VM, förövrigt ett VM arrangerat just i Chile. Men Chile har deltagit i flera turneringar, man har gjort och man har exporterat otaliga talanger till Europa, se bara på ZaSa, Iván Zamorano och Marcelo Salas, ett av världens absolut giftigaste anfallspar på 90-talet. Men ändå är det något som saknas, något som gör att det allmänna sydamerikanska intresset för världens vackraste spel lyser med sin frånvaro i Chile.
På tal om Marcelo "El Matador" Salas: Alexis Sánchez. Där har ni namnet på en av de hetaste chilenska spelarna i Europa just nu. Toppforward i Udinese, jagad av Inter och häromveckan stänkte han in fyra mål i bortamatchen på Sicilien mot Palermo som hans Udinese vann med ofattbara 7-0. Alexis Sánchez är namnet på La Rojas nye Matador.
Visserligen har det varit en hel del rapporteringar om landslaget på sistone. "La Roja" - "De röda" har i alla fall alltid varit populära hos chilenarna och de följs av en stor och högljudd hemmapublik på Estadio Nacional i Santiago. I alla fall så länge det går bra för dem. Men för att göra en lång historia kort: Den senaste tiden har det varit en infekterad konflikt mellan förre landslagstränaren och mästaren Marcelo Bielsa (från Rosario i Argentina, samme Marcelo Bielsa som tränade Argentina i VM 2002 då de åkte ut mot Sverige i gruppspelet) och landslagsledningen. En konflikt så djup och så oreparerbar att Bielsa sade upp sig och lämnade La Roja åt sitt öde, trots att alla spelare och de flesta chilenare som jag har träffat stöder honom. Hur som haver, anledningen till att det har varit mycket skriverier om landslaget den senaste tiden beror inte på något nyuppväckt intresse för Juego Bonito hos chilenarna. Nej, det ökade intresset beror på konflikten i sig. Chilenare är barnsligt förtjusta i konflikter och intriger och den här konflikten har av media behandlats som vilken dokusåpa eller såpopera som helst. Folk vill se konflikter och bråk, och de vill se vem som kan skvätta mest bläck på den andre och vem som skulle framstå som mest tvättad. De flesta ville ha mästaren Bielsa kvar men det fanns en del som också var glada åt att han slutade. De som inte ville ha kvar honom i Chile är de där konstiga människorna, ni vet de där vars enda argument är "Han är inte chilenare!" och "Bara en chilenare kan träna Chile!" Samma chauvinistiska tjafs om tränarens nationalitet rullade ju också runt bland folk i Sverige när Lagerbäck slutade och idén om en utländsk landslagstränare för blågult föddes.
En anledning till avsaknad av en typiskt sydamerikansk fotbollstradition kan ju vara att den chilenska ligafotbollen är dålig, på gränsen till pinsamt dålig. Det är nästan allsvensk nivå på La Liga Chilena. Ja, Allsvenskan är också dålig. Se bara på resultaten som de svenska lagen presterar internationellt. De chilenska klubblagen gör väl sådär ifrån sig i Copa Libertadores men det var längesedan ett chilenskt lag tog sig långt i den turneringen. Chiles landslag har heller aldrig tagit sig långt i internationella turneringar, förrutom 1962 då man kom trea i VM, förövrigt ett VM arrangerat just i Chile. Men Chile har deltagit i flera turneringar, man har gjort och man har exporterat otaliga talanger till Europa, se bara på ZaSa, Iván Zamorano och Marcelo Salas, ett av världens absolut giftigaste anfallspar på 90-talet. Men ändå är det något som saknas, något som gör att det allmänna sydamerikanska intresset för världens vackraste spel lyser med sin frånvaro i Chile.
På tal om Marcelo "El Matador" Salas: Alexis Sánchez. Där har ni namnet på en av de hetaste chilenska spelarna i Europa just nu. Toppforward i Udinese, jagad av Inter och häromveckan stänkte han in fyra mål i bortamatchen på Sicilien mot Palermo som hans Udinese vann med ofattbara 7-0. Alexis Sánchez är namnet på La Rojas nye Matador.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar