Sitter och tittar på OS. Trevligt faktiskt! Har alltid gillat Vinter-OS. Inte alls lika stort som sommar-dito men ändå. Vintersport är roligt att titta på! Och Sverige har redan två guld!
Jag föredrar de klassiska sporterna. Skridsko, skidor, alpin skidåkning, backhoppning. Vet att jag tidigare har kollat på till exempel curling också, kan göra det om Sverige spelar. Hockey då? Jodå jag tittar på det också. Har dock mycket mycket svårt för Tre Kronor, fortfarande.
Ska berätta varför.
Kommer ni ihåg Salt Lake City 2002? Sverige med idel NHL-stjärnor och superproffs mot Vitryssland med idel halvproffs i inhemska ligan. Kvartsfinal. Mumsbit för Sverige. En promenadsträcka, en vanlig dag på jobbet, och semifinalen ligger bara runt hörnet. Och vi vet ju alla hur det gick. Med svansen mellan benen åker Tre Kronor ut ur turneringen och spelarna åker hem som några av de största förlorarna i svensk idrottshistoria.
Nej, det var inte underskattning. Nej, det var inte på grund av tidpunkten (matchen spelades vid halv tio-tiden på morgonen). Nej, det var inte på grund av någon annan av alla bortförklaringar och undanflykter som Tre Kronor och svensk media försökte skylla detta debacle på.
Sverige spelade för dåligt helt enkelt.
Det var skamligt att se. Jag var i chock flera dagar efter. Åt inte, sov inte, pluggade inte. Jag levde som i ett vakuum.
Sverige spelade inte hockey den dagen. De gav helt enkelt bort semifinalen och en mycket trolig finalplats till lill-ryssarna.
Jag har fortfarande inte förlåtit dem.
Jämför Fotbolls-VM 1990 och Sveriges ”italienska marsch” därifrån (1-2, 1-2, 1-2). Minns den faktiskt helt ok spelade matchen mot Brasilien, minns besvikelsen mot Skottland, minns katastrofen mot Costa Rica. Jag var bara nio år då men jag kommer ihåg det tydligt. En katastrof för svensk idrott i stort, precis som vid Tre Kronors skam år 2002. Det finns dock en skillnad:
Sveriges fotbollslandslag anno 1990 v a r helt enkelt inte bättre än så. Återigen målades i media upp en bild av blågult som potentiella semifinal-kandidater, när det enda man egentligen med beröm godkänt hade åstadkommit under hela 1980-talet var att spela 0-0 mot England på Wembley år 1988. Sverige under VM 1990 var inte bättre än 1-2, 1-2, 1-2.
Tre Kronor anno 2002 var definitivt bättre än så. Det var vid tidpunkten världens bästa ishockeylandslag. De hade ganska troligt vunnit hela turneringen. Istället viker detta samlingsalbum av världsstjärnor, denna blågula Hall of Fame ner sig som hundar och skänker bort turneringen till Vitryssland.
En del med samma åsikter som mig i detta fall väljer att lägga hela skulden på Tommy Salo. Det gör inte jag, tycker att det är orättvist mot honom. Han har lika mycket/lite skuld som alla de andra spelarna som svärtade ner Tre Kronors blågula landslagströja den dagen.
Så ligger det till.
Åter till Vinter-OS. Tycker om det, speciellt det som går på natten svensk tid. Det är en speciell feeling över det. Kommer ihåg till exempel barndomens alla sportturneringar som pappa brukade gå upp mitt i natten för att se men som jag aldrig fick titta på. Tack gode Gud för det förresten, vad ska en parvel på 7-8 år upp mitt i natten för att titta på TV för?
Pappa brukade dock alltid berätta vad som hade hänt. Det var Fotbolls-VM 1986 och de båda olympiaderna 1988 (Calgary respektive Seoul) tror jag som är de som jag minns mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar