Som jag berättade häromsistens så tog vi kärran till Arequipa över Allhelgonahelgen tillsammans med några vänner. Uppdelade på två åkdon, Jag, min hustru, min dotter och en kompis åkte i min Kia Sorento och Francisco, Meliza och lille Gabriel åkte i deras Mitsubishi Pajero, hade vi ett litet äventyr i ett av jordens mest undersköna länder.
Sammanlagt fyra dagars dagars skön semester fick vi, och här kommer en kort fotopresentation av våra dagar i vårt norra och ack så vackra och faktiskt eftertraktade grannland.
Dag 1, Arica - Tacna - Ilo:
Färden började på torsdag morgon, med fullständigt groteskt långa köer vid gränsen Chile-Perú. Vad annat hade jag förväntat mig, med 4 dagars ledighet och halva norra Chile vid gränskontrollen...? Men med Guds vilja och lite tålamod kom vi över till slut och vi stannade för lunch i Tacna. Japp, övergången tog sån förbannat lång tid att när vi kom fram till Tacna var det redan dags för lunch. Tacna var så överpackat av folk, framför allt dagdrivande chilenare, så den svåraste utmaningen på hela resan, bilkörning beträffat, var faktiskt att framföra min fina Kia i Tacna. På eftermiddagen åkte vi vidare längs kusten mot Ilo längs milsvid av strand och strand, och sand och sand.
Våra två åkdon vid tullen mellan Tacna och Ilo. Min trogne vän Kia Sorento står till vänster.
På ett marinbiologiskt museum i Ite, Moquegua.
Yau Apu Sapa Inca. Sapan Intiq Ch'urin Atawallpa inca Tawantinsuyupic, ch'uri sapan incaq Wayna Qhapaqaq.
Norrut åkte vi, mot Ilo, genom odlingar...
... längs hav...
... och genom öken.
Framåt skymningen kom vi fram till vårt etappmål som var den lilla staden Ilo. Vi irrade omkring ett tag tills vi fann ett hotel med parkeringsplats och till slut kunde vi checka in och fräscha till oss för att sedan gå ut och äta middag. Vi gick ner på stadens torg och vi satte oss på ett tvättat ställe med utsikt över detsamma. Det var en mycket fin stämning bland invånarna, som verkade ha samlats i tusental kring torget. Musik och dans strömmade ut över detsamma, med människor som verkade ha vallfärdat dit för att fira helg. Vi deltog dock inte i något firande utan vi åt våra lasagner och hamburgare, drack vår pilsner och sedan vandrade vi tillbaka till vårt hotel, ganska trötta efter en hel dags åkande.
Dag 2, Ilo - Arequipa:
Ilo visade sig vara en riktigt mysig liten stad, perfekt för att spendera en långhelg eller kanske lite till. Inte för att åka på sightseeing eller uppleva exempelvis gamla Inkaruiner, utan bara för att relaxa, ta sköna promenader längs vattnet och njuta av utsökt peruansk mat. Ilo vill jag åka tillbaka till, och stanna kvar ett par dagar.
Dagen efter vaknade vi utvilade och vi stannade kvar ett par timmar, promenerade längs vattnet och åt lunch innan färden fortsatte norrut, mot vårt slutmål som var Arequipa.
Gänget på förmiddagspromenad på strandpromenaden
Färden fortsatte norrut, längs mil och mil av klippig kust...
... och längs strand, där oceanen oupphörligen slår in över Perú.
Till slut kom vi fram till vårt mål...
... La Ciudad Blanca, Arequipa!
Jag måste säga att jag är imponerad av vägarna i Perú. Åtminstone vägarna mellan Ilo och Arequipa. Visst, det är mer kurvor än på Monacos Grand Prix, och det är uppför och nedför och så upp igen som en berg-och-dalbana. Men just kvalitén på vägarna är jag positivt överraskad av. Breda, nyasfalterade landsvägar med tydliga markeringar och framför allt så är det inga hål i desamma, som det är här i Chile. Folk verkar se efter sina vägar bättre i Perú än i Chile. Men framför allt, det som gör färden osäker, är hur folk kör i det där landet. Att påstå att de har fått körkortet i Cornflakes-paketet är ingen överdrift, ty mer än en gång fick jag/vi göra tvära nitar och/eller girar när långtradare skulle till att köra om i kurvor eller precis i krönet på uppförsbacken...
Vägarna i Perú är bra, bättre än i Chile, men se upp för hur människor framför sina åkdon om Ni får möjlighet att köra bil där.
En välbehövlig middag sköljdes ner med Pisco Sour a la Perú och iskall pilsner med utsikt över Plaza de Armas och Catedral. Efter att ha kört över 300 km på peruanska vägar är det ingen underdrift att vi sov gott den natten.
Dag 3, Arequipa
Arequipa är faktiskt en av de vackraste platserna som jag någonsin har besökt. Och jag har varit på världens sex kontinenter och bott i sammanlagt fem länder, så att Arequipa är en av mina favoritplatser på Jorden säger en del av hur mycket staden har imponerat på mig.
Dagen spenderade vi genom att upplevda undersköna Arequipa genom en ordentlig city-tour på förmiddagen och eftermiddagen tillbringades efter en utmärkt lunch på torget genom min favoritsysselsättning under turistens epitet: att promenera. Min far sade en gång att promenera är det bästa sättet att uppleva en stad på. Och det är så sant så. Dessvärre lyckades jag inte fånga någon av mina medresenärers engagemang i nyss nämnda aktivitet utan en efter en begav vi oss tillbaka till vårt hotel för att vila siesta.
Solig dag i Arequipa på Plaza Mayor, med snöklädda Anderna i bakgrunden
Familjen vid Parroquia Yanahuara
Familjen i Arequipa, med Mistis 6.000 slumrande meter vakandes över staden
Misti, Majestuosa
Kvällsaktiviteten, då det var fredag, bestod först av att vi gick iväg till Plaza Yanahuara, i närheten av hotellet, där det var uteserveringar från mängder av restauranger, caféer och pubar. Damerna gick sedan tillbaka till sitt och vi grabbar, Francisco, Cristian och jag, gick på disco i närheten av vårt hotell. Då jag helt plötsligt blivit gammal och gaggig och inte längre uppskattar diskotekens höga musik, blinkande ljus eller trängseln bland en massa svettiga hipsters, så jag avlägsnade mig relativt omgående för att även jag njuta kvällens sömn.
Dag 4, Arequipa:
Söndag. En dag för avslappning och relax. Inga bilder finns, på grund av att inget intressant hände under denna dag. Att vi tre pojkar var ute och sölade Pisco Sour kvällen innan har absolut ingenting med saken att göra.
Dag 5, Arequipa - Moquegua - Tacna - Arica:
Så var det redan dags för färd hem mot vardagen. Vi tog inlandsvägen denna gång, från Arequipa till den lilla staden Moquegua, vilket innebar timmar av åkande i ett sterilt, tomt och livlöst Marslandskap. Det är ett märkligt, men enligt mig ett bedövande vackert, landskap som man åker igenom, overkligt. Om himlen hade varit lika djupblå på planeten Mars så hade det nog inte varit så stor skillnad på Jorden och nämnda planet.
Mars Rover måste haft en liknande utsikt som från min framruta. Man inser människans litenhet när man åker igenom Atacamaöknen och det går fyra timmar utan att man ser en levande varelse.
Endast Atacamas avlägsna berg, röd sand och en brännande sol omgav oss under resan. Tilläggas bör att det INTE är läge att få motorstopp eller punktering på detta ställe. Det hände oss.
Vägen skar som ett streck genom öknen, skapade kontrast, det enda tecknet på civilisation i ett annars öde och ogästvänligt landskap.
Vi åt lunch i Moquegua och det var först på utvägen därifrån, mot Tacna, som äventyret började på riktigt. Våra kollegor fick punktering. Mitt ute i absolut ingenting och i 40 graders stekande sol fick vi ge oss till att byta däck, vilket till slut gick utmärkt bra, men nog blev vi lite oroliga när det visade sig att våra domkrafter var för små, för korta, för en Mitsubishi Pajero's rätt rejäla höjd. Men det löste sig genom en pålitlig sydamerikansk metod: böka in en massa sten under bilen, sätt domkraften på stenarna och så kan bilen till slut höjas. Jag ska erkänna att jag blev lite orolig när jag helt plötsligt ser Francisco knöla sig in under sitt två ton tunga ekipage, halvt upphissat med en domkraft som balanserar på en stenhög, för att känna stabiliteten på stenhögen. Endast två ben stack fram under bakvagnen när han skulle dit och börja rucka på än det ena och än det andra... Svenskt säkerhetstänk skulle (med rätta) ylat av ångest, men däck lyckades bytas lyckligt och vi kom vidare. Till Tacna anlände vi framåt kvällningen där vi stannade till någon timme innan vi åkte hemåt.
Till slut kom vi hem till Arica och till vardagen, lyckligt hemkomna tackade vi Vår Herre för att vi ännu voro trygga och säkra.
Lilla Francisca då? Hur tyckte hon det var att resa?
Jo, hon trivdes rätt bra i sin bilstol tillsammans med mamma i baksätet. Flickorna verkade det ha riktigt trevligt därbak, Gabriela med sin musik och färdkost bestående av vatten, läsk, kakor och godis, och Francisca som mestadels sov i sin bilstol.
Lima nästa gång?
Vem följer med?
