onsdag 31 mars 2010

Arica - Machu Picchu, día 3

Queridos lectores / Kära läsare:

Imaginense el siguiente escenario:

Andan con un poquito de resaca de la noche anterior. Están un poco enfermos también por la falta de oxígena. Y más encima andan con molestias del estómago. En este estado van a un tour de un dia en el campo peruano. En donde, si tienen suerte, los caminos mejores son hechas de gravilla. En este estado anduve yo durante el tercer día de nuestro viaje. Y justamente aquel día me llevaron lejos de la civilización. Arriba en los Andes hacia el Cañon del Colca.

Nos despertaron a las 4 de la madrugada. Fuimos como zombies al micro y todos dormíamos mientras yendo. Nos despertaron un poco despúes, no me acuerdo cuando, para desayunar. Paramos en un pueblito sin nombre ubicado en medio de nada donde el cristianismo todavía no había llegado y donde la gente admiraba los "milagros técnicos" como la rueda y el fuego. Comimos el pan con mermelada y tomamos el té allí en el pueblo. Yo tomé mi te de coca para tranquilizar mi estómago, y masticaba las hojas sin que me hicieran efecto.


Seguimos en el micro yendo por los caminos sub-desarrollados que nos llevó mas y mas hacia la eternidad. El paisaje de desierto nunca acababa. En el micro dormíamos, hablabamos, miramos el desierto. Yo me sentía mal, bastante mal. Los malos caminos tampoco ayudaban en mejorar mi estado.



Por fin dejamos el desierto y comenzamos a subir a los cerros. El medio ambiente cambió drasticamente. Paramos en otro pueblo en medio de nada para tomar una pausa. El silencio y el aire fresco de aquel pueblo me hizo sentir mucho mejor.



No me acuerdo como se llamaba el pueblo, o exactamente dónde queda. Pero estuvo muy bonito el lugar. Hubo un señor con un águila en la plaza. Nos prestó su ave para que sacaramos fotos.


El viaje siguió hacia el Cañón. Perú tiene un paisaje maravilloso. Absolutamente espectacular. Cerros altos, valles verdes, cielo azul, y un sol brillante. Una explosión de contrastes. Una paleta lleno de colores de todos tipos.

Llegamos al cañón al final. Hermoso.



Nos habían dicho que ibamos a ver condores. Pero lo mas cerca de ver ese ave Apu Kuntur fue esto:


Me hubiera gustado quedarme un poco mas en esa región pero ya era de tarde y nos faltaban cosas para ver. Tuvimos que irnos y llegamos a unas termas donde los niños se bañaban. Yo no, se me había vuelto mi mal estado. Decidí no bañarme en las termas, aunque se veían ricas.


Después lo único que faltaba
era volver al hostal.
El viaje de vuelta a Arequipa
fue largo.
Muy largo.
Tras el desierto
tras NADA
en aquellos caminos de gravilla,
llenos de agujeros
ibamos.
Volvimos al hostal tarde en la noche,
tan cansados tan cansados.
Lo único que quería hacer
era acostarme en una cama.
Pero tuvimos que irnos
casi inmediatamente
al terminal de buses
para alcanzar con el bus
que durante toda la noche
nos llevaría a la capital sagrada
del Imperio Inca.
El centro de Tawantinsuyo.
Cusco.

tisdag 30 mars 2010

Arica - Machu Picchu día 3

El siguiente capítulo del cuento
les llegará durante el presente día.

söndag 28 mars 2010

Arica - Machu Picchu día 2

Nos despertamos tarde esta mañana en el hostal en Arequipa.

Gabriela y yo fuimos otra vez a la plaza para encontrar algo para desayunar.
Estaba casi por llover, era un día todo gris y húmedo.
Las gotas de lluvia todavía se agarraban
en las nubes bajas que cubría la ciudad
pero se notaba que estaban perdiendo su agarro
y pronto caerían hacia el suelo.

Nos sentamos en casi el mismo lugar que la noche anterior
donde habíamos cenado. Ahora veíamos la ciudad
y su centro en luz de día.
Debe haber sido por el atmósfero llovioso
que bañaba la ciudad pero ahora Arequipa
parecía como una ciudad muy gris.
Lindos edificios sí, pero gris.



Pero no me importaba tanto.
Yo estaba con la sol de mi vida a mi lado.
Ella me alimenta con su luz.



Pedimos un rico desayuno en el balcón
en la plaza donde se ubicaba el restaurante.
Nos trajeron una mezcla de cosas ricas,
hubo comida "normal" para desayunar
como huevos, té, café, jugo y pan con mermelada.
Pero también hubo comida típicas de la región,
té de coca, quesillo, carne de llama y "cancha" osea choclo seco.



Nosotros dos caminabamos en el centro
durante un par de horas después de comer
y nos hacíamos los turistas.
Fuimos al mercado central
donde compramos coca para masticar en el viaje,
yo me compré un par de zapatos
aptos para caminar en los cerros
y también nos comprabamos unos abrigos
para mantener el calor arriba en la altura.

La lluvia caía cuando volvimos al hostal.


Nos juntamos con el resto del grupo en el hostal.
Decidimos quedarnos otro día en Arequipa
para ir en un tour al Cañón del Colca.
Admito que yo no tenía muchas ganas
de ir a ese viajecito
y perder un día entero en llegar a Cusco,
pero obviamente
no me arrepiento ahora de haber ido.
Mandamos a dos de los chicos
a comprar los pasajes.

En la tarde también ocurrió la primera
(y la única también)
pelea en el grupo.
Una pelea que llegó a una separación del grupo.
Dos personas decidieron seguir viajando ellos solos,
según ellos porque nosotros demás
los "habiamos ignorado".

Nada serio.
Solo tan ridículo.

Nosotros el resto,
un poco tristes y desepcionados
por la separación de aquellas dos personas,
igual jamás dejamos la idea
de seguir viajando.
Hicimos una pequeña fiesta
en la noche en el hostal para mantener el ánimo.



Yo me dormí temprano aquella noche.
A las 4 de la madrugada
partió el micro
que nos llevó al Cañón del Colca.

lördag 27 mars 2010

Arica - Machu Picchu, día 1

El primer día en el viaje que nos iba a llevar hacia la ciudad incáica de Machu Picchu
comenzó para mi con la Gabriela abriendo la puerta de mi dormitorio saludándome románticamente con un tierno "Dale!".



Como habiamos estado de carrete la noche anterior se puede decir
que no tuve tantas ganas de levantarme de la cama a
pesar de que ibamos a un lugar que para mi era sagrado.
Un lugar que tanto me había fascinado desde la infancia.

Preparamos lo último, desayunamos y nos llevaron al terminal de buses de Arica.
Estuvimos una hora esperando a los demás, rodeados por miles de taxistas
ofreciéndonos de sus servicios automovilarios. Nos sentamos al final
en el pequeño bus que nos llevó al primer meta en la etapa
a las ruinas escondidas en los Andes.

Llegamos a Tacna. La ciudad mas austral del Perú.
Hasta 1929 la ciudad mas nortina de Chile.
Tacna.
Capital de la Confederación Perú-Boliviana bajo el general boliviano Santa Ana.
Escena de una batalla entre Perú y Chile en 1880, y a partir de aquel año parte de Chile. Devuelta a Perú en 1929 y ahora conciderada en Perú como la "Ciudad herócia"
tras su resistencia a los varios intentos chilenos
de asimilar e incorporar la ciudad en la sociedad chilena.

Tacna es bastante feo.

Después de haber comprado los pasajes a la segunda etapa en el camino, Arequipa,
decidimos ir al centro taceño para almorzar.
Hacía un calor infernal.

Encontramos un lugar que parecía agradable en el mercado central.
En Suecia los "expertos" siempre nos dicen que jamás
hay que comer verduras en el "Tercer Mundo".
Yo hacía caso a los "expertos" de mi país y me comí un lomo saltado,
plato típico de aquella región. Llegó a ser mi alimiento principal durante todo el viaje.
Pero me gusta el lomo saltado. Arroz, carne y papas fritas.
Simple, facil y rico. Se sabe lo que se come.


Un par de niños (suecos obvio) comían de una ensalada
y el resto del viaje anduvieron con molestias de estómago.
Que pesadilla, estar de viaje en Perú enfermo de estómago.

Anduvimos por el centro un rato antes de volver al terminal para el próximo etapa.
Los niños se habían tb comprado unas botellas de ron que compartiamos en el bus.
El viaje a Arequipa fue largo y duro, pero nos divertíamos con ron y músuca.
Pasabamos por pleno desierto y cada instante la policia/aduana peruana
nos paraban para verificar documentos y equipajes.


A pesar de todo el camino a Arequipa estuvo agradable, nos entretuvimos en el bus.
Al final llegamos tarde a Arequipa.
Me encanta Arequipa. Tan tan bonita ciudad.


Después de haber encontrado un hostal donde quedarnos
un par de cuadras del centro fuimos caminando para cenar.
Nos sentamos en un lindo lugar en el centro con una hermosa
vista a la playa y la catedral.
Los peruanos con su gastronomía excelente saben hacer comida exquisita.
Esta vez me comí un choclo con queso como entrada
y otro plato de lomo saltado, el segundo del día.



En la noche volvimos al hostal, satisfechos
y felices de por fin estar viajando.

Bjästa

Händelserna i denna inskränkta och inavlade lilla sketna norrlandshåla får mig att skämmas som man och vuxen,
och Bjästa torde vara den största skamfläcken på Sveriges karta.

torsdag 18 mars 2010

Debatt

Lyssnar på Debatt på SVT. De pratar om Riksdagens (läs: SOCIALDEMOKRATERNAS) beslut att klassa händelserna i Anatolien med början 1915 som folkmord.

Sverige och Socialdemokraterna lägger sina politiskt korrekta långa snokar i blöt igen.

Arroganta socialdemokrater med pekpinne som talar om för andra länder hur deras historia ska klassas.

Socialdemokraterna vet alltid bäst. Det som svenska socialdemokrater säger och beslutar det är det bästa och nu ska inte bara hela landet snällt rätta in sig i leden utan nu övriga världen.

Svenska Socialdemokraterna har tagit ett beslut om hur man bör klassa en historisk-politisk händelse som inträffade för nära 100 år sedan i ett land ganska långt borta.

Det gör mig så förbannad.

Vi ska hålla oss borta från Turkiets och Armeniens relationer och se till att sopa rent i egen farstu innan vi klagar på grannen!

På tal om Socialdemokraterna: SSU, Sveriges mest ointressanta politiska ungdomsförbund, har tydligen mycket tråkigt inne i sitt högkvarter, ty nu ska de ansöka om patent på Alliansen. Busigt va? Det var ett tag sedan man hörde något om clownparaden SSU, så jag anade att snart skulle vi få se något stort komma som visade att de fortfarande vid liv. Jag tror att de kände så själva, något var de väl helt enkelt tvungna att göra för att få lite uppmärksamhet igen. Jag trodde dock att det skulle ske genom lite mer stil och finess.

Detta var lite väl mycket sandlåda, till och med för att vara SSU.

Och apropå Socialdemokraterna: Monika Green, riksdagsledamot för (S), vill legalisera incest.

lördag 13 mars 2010

Skrivkramp

Har skrivkramp.

Har tappat inspirationen.

Vill/behöver skriva en artikel om presidentvalet i Chile, men har tappat min röda tråd.

En arbetskamrat sade en gång att "bästa botemedlet mot skrivkramp är en deadline." Det är sant, så sant.

Men idag har jag ingen deadline att följa.

Endast min egen målsättning. Min egen vilja. Den värktabletten är inte tillräcklig för att motverka mina symptom, den är för svag för att lindra min skrivkramp.

Förslag, någon?

fredag 12 mars 2010

Riksdagens beslut om "folkmordet"

Igår beslutade Sveriges Riksdag att efter en motion av Socialdemokraterna klassa händelserna i Anatolien med början 1915 och som ledde till miljoner människors död för "folkmord". Enligt den oficiella berättelsen dödades miljontals kristna, framför allt armenier men även kaldéer, pontiska greker, assyrier och syrianer, av de så kallade "ungturkarna" när dessa skulle konsolidera den moderna turkiska nationen ur de sönderfallande resterna av det Ottomanska Imperiet.

Beslutet antogs i plenisalen igår tack vare, eller främst på grund av, att fyra borgerliga ledamöter röstade för den socialdemokratiska motionen.

Jag lägger inte någon värdering hit eller dit med denna text. De kristna folken med rötter i Anatolien säger en sak, turkarna hävdar en annan sak. Jag känner till båda versionerna, jag VET inte vad som hände, och jag vill inte ta ställning om denna faktiskt känsliga fråga innan jag VET något till 100 %. Jag vill bara säga hur otroligt FEL det är att göra politik av historien.

Det är INTE en politikers uppgift att ta beslut om denna fråga. Det är en historikers uppgift!

Resultatet av detta olyckliga beslut är att Turkiet kallar hem sin ambassadör från Sverige, Sveriges ambassadör i Turkiet kallas denna morgon upp till turkiska UD och premiärminister Recep Tayyip Erdogan ställer in en resa till Sverige längre fram i vår. Men det mest allvarliga är att försoningsprocessen mellan Turkiet och Armenien kommer att skadas.

Allt för att Riksdagen inte kan hålla fingrarna borta från historien och ägna sig åt det som de ska ägna sig åt.

Detta beslut hjälper INGEN. Inte ens armenierna eller de andra kristna folkslagen.

Turkiet och Armenien har aldrig haft några diplomatiska förbindelser. Gränsen mellan länderna har varit stängd sedan 1921 och även om inte några regelrätta strider har förekommit har mindre skärmytslingar om gränser och kränkningar av territorier ägt rum. Flaggor har bränts i båda länderna, politiska mord har genomförts av båda sidorna (senast mordet på turk-armeniern Hrant Dink 2007).

På senare år har dock en LITE mer vänskaplig ton i relationerna börjat höras. Armeniska politiker har rest till Ankara och vice versa för att diskutera en uppmjukning i relationerna mellan länderna. Man har diskuterat diplomatiska förbindelser och man har beslutat att tillsätta en gemensam historiekommission för att utreda vad som hände under dessa mörka år. Bra idé. Det är så historiska kontroverser ska lösas.

Dessa försök till försoning kommer förmodligen nu att stöta på ganska hårda hinder. Detta på grund av att de enda som på riktigt kan glädjas åt beslutet är de som inte vill ha försoning och fred i regionen. Ultranationalister och krigsivrare. På båda sidor.

Sverige är dock inte ensamma. Ett antal nationella parlament inom EU har redan tagit beslutet att omnämna händelserna 1915 för folkmord.

DET ÄR INTE POLITIKERS UPPGIFT ATT BEDÖMA HISTORIEN!

Låt historiker sköta det istället! Och lämna sedan turkarna och armenierna ifred så de äntligen kan komma till ett avslut och en försoning. Turkiet och Armenien har ganska länge styrts av hökar, som har bevakat sina revir med aggresivitet. Mellan dessa kan inga förhandlingar ske. Men nu verkar det som att duvor med en vilja att prata äntligen kan tänka sig att diskutera frågan. Låt dessa duvor sköta det här, och lämna dem ifred.

Politiker ska inte besluta om historien.

tisdag 9 mars 2010

Sveriges nästa regering?

Visserligen ska man placera Aftonbladets nyhetsvärde i samma fack som Se & Hör eller Svensk Damtidning. Men häromdagen snubblade jag över en artikel (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6708038.ab) som fick mig att reagera. Artikeln är en idé till Mona Sahlin, skriven av den socialistiska skribenten Lena Melin tillsammans med Eva Burkas och Johanna Melén. Det som fick mig att haja till var det faktum att jag insåg att innehållet faktiskt mycket väl kan vara sant om ett par månader. En framtidsprofetia, en av de sannaste på mycket länge.

Artikeln beskriver hur en rödgrön regering kan se ut efter valet i September 2010. En möjlig regering som mycket väl kan komma till makten då. En rödgrön socialistisk regering som i san politisk korrekt anda består av 12 kvinnor och 12 män, könskvoterat så man får gåshud av det. 24 ministrar utsedda på grund av sitt kön och sin politiska korrekthet, inte på grund av sin kompetens. Personligen ser jag mycket hellre en regering som består av 24 kvinnor än av 50-50, där en stor del av kompetensen lämnas utanför på grund av kön. Men detta är Sverige, den politiska korrekthetens hemland, här är det rättvisa som gäller.

Jag tänkte analysera en del av denna rödgröna röra av socialister, kommunister och gröna miljöivrare med yllekoftor. Dock inte alla, det skulle bli för långt om man skulle kommentera alla 24 stycken. Men en del av dem. Vi börjar med Chefen.

Mona Sahlin, statsminister. Förrutom skattesmitare och föremål för Kronofogden mer än en gång är Mona en politiker utan utbildning och vars politiska övertygelse endast drivs av rent svenskhat. Bland annat har hon kallat midsommar för "en löjlig tradition" och sagt att "svenskar måste ta efter de som kommer hit", och ve den som vågar kritisera muslimsk extremism i hennes närvaro. Hon har haft över 20 parkeringsböter hos Kronofogden och hon har en förkärlek för schweizisk choklad. Hon hojtar att "det är tufft att betala skatt" samtidigt som hon undanhåller inkomster för deklaration och hon åker bilar som inte är skattade. Där, Sverige, är din framtida statsminister!

Åsa Domeij, jordbruksminister. Var det inte hon som tog full lön från Riksdagen under ett par år utan att vara där samtidigt som hon kallade in sin ersättare??

Claes Borgström, justitieminister. Som gammal JämO har han i lång utsträckning bidragit till den våg av politisk korrekthet som har svept över landet under 90- och 00-talet. Så fort något kan avvika från den politiska korrektheten har denna ultrabyråkrat varit där med lagbok och stämningsansökan för diskriminering. Hans barrocka uttalanden som att "män bär en kollektiv skuld mot kvinnor" och "Sverige borde bojkotta fotbolls-VM på grund av all ökad kvinnohandel" samtidigt som han är positivt inställd till manshataren Schymans idéer om mansskatt gör honom till lite av en pajas i sammanhanget.

Luciano Astudillo, jämställdhetsminister. OK, chileno hermano, PERO IGUAL... Jag har följt hans blogg i ett års tid och jag har inte sett eller hört en enda idé som han har lagt fram. Inte en enda. Han verkar istället bygga sin politik på att klaga och gnälla på de borgerliga. Han har också hävdat att Sven-Otto Littorin ägnar sig åt "kreativ bokföring". Smutskastning, men det går hem hos de rödgröna.

Gustaf Fridolin, Integrations- och jämställdhetsminister. Jag har inget speciellt emot honom, han är säkert både sympatisk och trevlig men vafan grabbhalvan är 26 år! Ska denne valp utan någon som helst utbildning eller erfarenhet få leda ett departement och bli jämställd med EU: s motsvarigheter?? Bara i Sverige...

Maria Wetterstrand, miljöminister. Som miljöminister och vice statsminister (!) kan Maria få fullt spelutrymme att ytterligare tillåta lobbying för klimat, tillväxthindrande åtgärder och fler geniala idéer som "grön skatteväxling".
Peter Eriksson, näringsminister. Egentligen är väl inte Peter värre än någon annan men vari ligger lämpligheten att ha en näringsminister som är emot tillväxt??
Thomas Eneroth, industri- och energiminister. "(...) med Thomas Eneroth på posten är det slut på utförsäljningen av statliga bolag." Jaha det låter ju bra. Det som socialisterna dock har missat är det att Sverige ligger efter, och att utförsäljingen av så kallade "statliga bolag" borde skett för länge sen! Nu ser vi Apoteket, jag hoppas att SAS följer efter, då SAS endast kostar skattebetalarna pengar.

Lars Ohly, socialminister. En kommunist. Ja, han har avsvärjt sig epitetet "kommunist" av personliga anledningar (dvs att kunna sitta i regeringen), men faktum kvarstår att Sverige snart kan få en kommunist, leninist, marxist och en öppen Cuba-ivrare i regeringsställning.

Alice Åström, folkhälsominister. Jag tycker faktiskt att det är ett hån mot folkhälsan att ha en före detta narkoman dom folkhälsominister. Återigen en person som inte har några egna förslag utan som som ägnar tiden åt att klaga över den sittande regeringen.

Carin Jämtin, utrikesminister. Åter, inget speciellt om just Carin, men UTRIKESMINISTER?? Medan övriga världen tillsätter som utrikesministrar som är diplomater, jurister och statsvetare har Sverige en person som är... ja vad är hon? Personlig vän till Mona? Ja just det.

Margareta Winberg, handelsminister. Här har vi esset i kortleken! Gift med en kommunist och tidigare ambassadör (!) i Brasilien (vilket HÅN mot Sydamerika förövrigt) där hon ägnade ganska stor del av sin tid åt att smutskasta hälften av Sveriges befolkning, dvs männen, genom diverse rabiatfeministiska uttalanden i lokal media.

Detta var bara en del av hur regeringen kan komma att se ut efter september 2010 om/när socialisterna vinner. Det är inte bara något som Aftonbladet fabricerat ihop.

Det kan mycket väl vara sanning. Eller mycket nära sanning iallafall. Och båda scenarion är lika skrämmande.

Jag hoppas att jag inte bor i Sverige när det inträffar.

måndag 1 mars 2010

Para todos los chilenos en el mundo

Con estas simples palabras quisiera declarar mis más profundas condolencias a todos los chilenos por el horrible catástrofe que ha ocurrido en varias partes australes del país que todos tenemos tan querido.

Uno que no sea afectado personalmente nunca llegará a comprender la magnitud de un tal desastre natural que fue aquel que sucedió el Sábado 27 de febrero 2010 a las 03:34. Como un terremoto de este tamaño puede destruir, romper y tirituar una sociedad entera.

Nunca lo comprenderé yo tampoco. Solamente me puedo imaginar como sería.

Por ello, tengo que escribir estas lineas y declarar mis pensamientos a la gente que lean mis palabras.

Para los chilenos afectados personalmente tras la pérdida de familiares, casas, hogares y poseimientos: mis profundas condolencias.

Para las almas de los pobres inocentes chilenos y también extranjeros que no sobrevivieron: Q.E.P.D. Que Diós guarde sus almas.

Para Gabriela: Estoy tan feliz que tú estás bien y que nada te haya ocurrido. Te amo tanto.

Ahora estamos llorando todos por la enorme tragedia. Pero también tengo que decir lo siguiente: Sé que pronto en Chile la gente otra vez se reirá, se preparará los asados otra vez, y pronto se escuchará los bellos tonos de la Cueca en los valles, en los cerros, en las playas y en todos los campos y en todas las ciudades de la Nación Chilena.

Chile es fuerte. Yo sé que Chile pronto se levantará de este desastre natural, diciendo al mundo "Miren, todavía estamos aqui, y seguiremos en el camino hacia el éxito!" Digo como el presidente chileno Salvador Allende en su último discurso en 1973: "Tengo fé en Chile y en su destino."

Tengo tantas ganas de sentarme en el próximo avión hacia Concepción para asistir a la gente y para ayudar a reconstruir al país, las casas y hogares destruidos.