Noticias

Över två veckor sen sist nu, men jag har goda ursäkter till bristande aktivitet i min virtuella dagbok. Dels har jag börjat på ett nytt arbete, dels har vi varit nere i huvudstaden men framför allt har vi haft finbesök av mina kära föräldrar som har varit här och träffat sitt hittills första barnbarn.

 

Vi var nere i Santiago en sväng för två veckor sedan, frugan, Francisca och jag, där vi på torsdagen ombesörjde det sista pappersarbetet med svenskt medborgarskap och svenskt pass för Lillan på Sveriges ambassad. Francisca får ad jure och ad solis  dubbelt svenskt/chilenskt medborgarskap vilket naturligtvis ska dras nytta utav, därför hade vi ärendet till ambassaden, dit vi anlände tidigt en torsdagsmorgon.

Det är allt en ganska torftig ambassad som Sverige har i Santiago... ett litet krypin, anonymt och intetsägande, inte en enda blågul flagga, inte ens en sådan där bruklig liten mässingsplatta på husfasaden vid entrén vittnar om svensk närvaro i den lika anonyma skyskrapan i Providencia. Först när man tar hissen upp till fjärde våningen ser man första tecknet på Sverige: en plastskylt med Lilla Riksvapnet utanför en glasdörr. Bättring borde ombesörjas, Sverige och Chile har såpass mycket bilateralt samarbete att vi borde kunna kosta på oss en lite mer talande närvaro i Santiago; se bara på Chiles dito i Stockholm. 

 

Van vid byråkrati var jag när vi anlände ambassaden beredd på långa köer och ett evigt ifyllande av papper som ska stämplas hitan och ditan men det visade sig att det var ett ganska enkelt ärende som skulle utföras och vi kunde hyfsat snabbt lämna och gå ut och se på Staden. Staden dar jag bodde 2004 och där jag först lärde känna mitt kära Chile.

Precis som för två år sedan så är det mesta sig likt men Diego Portales är moderniserat, inget Café con Piernas över gatan och vår kära dataspelshåla verkar vara spridd för vinden. Men Santiago ligger där det ligger, pulserande, vibrerande, växande och stinkande.

 

Francisca deklarerade framåt eftermiddagen med all önskvärd ljudlighet att hon var måttligt förtjust i alla nya intryck och vi rörde oss så sakteliga mot vårt hotel för att ta en siesta. Senare samma kväll, på torsdagen, anlände föräldrarna till Chile och vi tillbringade hela dagen efter med att tillsammans titta på Sydamerikas häftigaste och mest dynamiska huvudstad. Vi gick först längs Alameda och självklart förbi Cerro Santa Lucía, Universidad Católica, Avenida Paraguay, Diego Portales och så stod jag återigen utanför Alameda 240, där jag tillsammans med L.S. hade mitt hem under den där underbara tiden för snart tio år sedan. Nostalgin flödade när vi fortsatte att vandra österut mot Plaza Italia och Baquedano. Efter lunchen gick vi åt andra hållet, förbi Universidad de Chile mot La Moneda och på Paseo Estado mot Plaza de Armas där katedralen fick ett besök.

 

Santiago är häftigt! 

 

Morgonen efter flög tillbaka hem till Arica och Francisca tyckte det var riktigt roligt att flyga. Hon sov till början men var sedan vaken och inspekterade med nyfikenhet alla nyheter i LAN: s Airbus A-320. Långt ifrån protesterna den första dagen med andra ord.

 

Hemma i Arica började jag arbeta och föräldrarna umgicks under tio dagar med min hustru och vår dotter. Frugan tog med dem, såvitt jag har förstått, till Lluta, Morro, Playa Corazones och andra sevärdheter i vår stad. Tillsammans åkte vi på lördagen till Tacna i Perú och till Azapa för att se världens äldsta mumier. På vardagen fick vi tid att ses på luncherna och på kvällarna men ändå känns det som att tiden gick alldeles för fort och att vi fick alldeles för lite tid att träffas innan det var dags för dem att resa hem till Sverige. Tack, kära Ni, för att ni kom hit och hälsade på! Vi ses snart, Ni vet var.

 

Francisca fyllde tre månader den 13 oktober och kring de dagarna var det dags för besök på BVC. Resultatet därifrån var att Lillan är 60 cm lång och väger 5500 gram, helt enligt det "normala" schemat.

 

Mitt nya arbete då? Jo det är på ett byggföretag. Från gruvan i Calama till bygget i Arica med andra ord, som den grovknegare man är. Inte riktigt, jag är ekonomiassistent.

 

Lite sport ska vi också prata om. Sverige är klart för Play-Off i VM-kvalet vilket är mycket trevligt! En bra insats mot Österrike (2-1) följdes upp av en mindre bra insats mot Tyskland (3-5(!)) vilket dock till slut gav en andraplats i gruppen och Play-Off. I ärlighetens namn trodde jag inte det, pessimist som jag är, efter de skrala insatserna mot Irland och Österrike.   Lite konfys blev jag dock efter att ha hört eftersnacket som följde matchen mot tyskarna. Man KAN inte, SKA inte, vara nöjd efter fem insläppta mål, inte ens mot Tyskland! Retoriken gick som om Sverige hade vunnit matchen, vilket visar på en klar brist på självdistans, och det duger inte att stega in i en Play Off-match mot låt oss säga Ukraina eller, ve och fasa, Frankrike eller Portugal med den "nöjda" inställningen.

 

La Roja är dock klara för VM! Två utmärkt genomförda matcher, mot Colombia och Ecuador respektive, gör att Brasilien får se Marea Roja bjuda upp till cueca nästa år! Den resultatmässigt godkända matchen mot Colombia, 3-3 borta mot världens enligt rankingen fjärde bästa landslag är ändå bra gjort, fick dock en sur bismak då Chile ledde med hela 3-0 efter endast 29 minuter men efter en vanvettig domarinsats av brasilianaren Paulo Oliveira med en utvisad chilenare och två fullständigt felaktigt dömda straffsparkar för Cafeteros som krona på verket lyckades desamma kvittera till 3-3 i minut 84 och bli VM-klara. Chile fick vänta till sista omgången och hemmamatchen mot Ecuador för att Marea Roja kunde börja fira på gatorna. 2-1 till Chile och de tutande bilkaravanerna ville aldrig ta slut under tisdagsnatten.

 

Det är väl det som har hänt här i Chile de senaste veckorna.

 

Och vem kommer INTE att hålla tummarna extra mycket för Island, av alla länder, i Play-Off?? Aufram Ísland!