Jag skrev följande text igår torsdag kväll på Santiago Arturo Merino Benítez' inrikesterminal, i väntan på Arica-flyget, över en ave/palta-macka och en kall Cristal:
Tyskland mot Brasilien.
Vad ska man säga? Jag är ännu mållös efter eleganternas fullständiga utskåpning av de malliga brassarna. Jag tycker inte om skadeglädje och jag försöker att undvika att nedlåta mig till den ovärdiga typen av glädje men när det gäller semifinalen 2014 mellan Tyskland och självgoda oförskämda Brasilien så gör jag gärna ett undantag. Jag refererar nu inte bara till Brasiliens uppträdande mot Chile utan rent generellt innan och under detta Världsmästerskap. Jag ogillar skarpt kaxigt översitteri och brist på ödmjukhet, hur bra man än är eller tror sig vara på något.
Men det är inte mina personliga känslor som vi ska prata om, utan jag ska försöka analysera matchen på ett mer objektivt och korrekt sätt.
Var det frånvaron av Neymar och hans fysik av rispapper som fick den brasilianska drömmen att punkteras? Var det pressen? Var det förväntningarna från allmänhet, media och ledning, precis som vid 1950? Jag vet inte. Jag har inget bra svar att ge Er, och måhända erhåller vi aldrig en adekvat respons på vad som egentligen hände när Tyskland gjorde 7-0 i Belo Horizonte, men faktum är att nordeuropéerna skrev fotbollshistoria den där kvällen. Brasiliens största förlust någonsin är ett faktum, och det som mest förvånar är att densamma skulle inträffa i VM, i semifinal, på hemmaplan.
Jag är mållös. Jag skrev tidigare om Spaniens debacle och de stora nationernas tidiga uttåg (förutom Spanien även Italien, England och Portugal) men inget går att jämföra med semifinalen på Estádio Mineirão i Belo Horizonte häromkvällen.
I Chile råder ännu en väldigt behaglig stämning av stolthet, "orgullo", över sitt landslag, trots förlust i åttondelsfinalen mot just Brasilien, åter igen. Resultatet av straffläggningen var förbannat bitter just i det läget, men när allt kommer omkring så överträffade vårt La Roja alla förväntningar och mer därtill. Vi slog ut Spanien efter en makalös match, vi gick vidare från Dödens Grupp och vi hade brassarna nere på knä i åttondelen. De gula var rädda, de var skrajsna och de var oroliga när Alexis kvitterade och La Roja kunde ta över matchen. Se brassarnas reaktion efter straffläggningen; de visar inte glädje utan lättnad. Vi var en jävla ribba från en total sensation i slutminuten av förlängningen och ingen, jag lovar INGEN kunde ana att La Roja skulle sätta sådan prägel på VM 2014. Så sett till helheten är man rätt nöjd med vad Chile åstadkom i detta VM, med tanke på förutsättningarna. Viva Chile, mierda.
Jag har förövrigt en ny kelgris i fotbollsvärlden: Costa Rica.
Och om vi ska vara lite negativa: ett oigenkännligt Holland med en ivrigt filmande Arjen Robben och en makalöst fulspelande Klaas-Jan Huntelaar har numera tappat all min respekt. Holland och framför allt Robben sänkte sig under detta VM till Cristiano Ronaldos och Portugals griniga nivå vilket bara är tragiskt. Ronald Koeman, Marco van Basten, Ruud Gullit, Frank Rijkaard och Dennis Bergkamp, kom tillbaka...
På söndag är det final, mellan två av mina favoriter.
Samma dag, 13 juli, fyller min dotter och ögonsten ett år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar