Igår kväll, precis när jag förberedde nattvilan, börjar det regna. Och inte bara ett litet ynkligt duggregn som det har varit tidigare ett par gånger, utan regnet stod mer eller mindre som spön i backen. Jag har alltid avskytt regn, med tanke på de årliga 300 regndagar som Stockholm upplever, och barmhärtigt nog är Arica välsignat med sol närapå året runt, regn är en bristvara. Jag har dock märkt att en närapå total avsaknad av nederbörd blir rätt tråkigt i längden och på senare tid har jag kommit att sakna regnet, en rejäl regnskur och den rena luften som man andas in efteråt. Ergo: Gudars vad underbart det var att känna regnet falla igår! Här i utkanten av Atacamaöknen är det torrt, mycket torrt, och på sin höjd kan det dugga en eller ett par gånger om året så det som hände sent igår kväll var något unikt.
Communityn där vi bor var tyst och nedsläckt och inte ens tomten var vaken när regnet började smattra mot taken. Men plötsligt lyser nästan varenda lägenhet upp och fönster och balkonger fylls av förundrade folk och de yngsta grannarna, de som aldrig någonsin tidigare har upplevt ett riktigt regn, springer ut för att känna den öppna himlen och de fallande dropparna. Undertecknad var naturligtvis också tvungen att känna hur regnet vätte mark och hus.
Idag, över 12 timmar efteråt, är marken fortfarande fuktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar